- När du slog igenom som författare omnämndes du ofta som poetiskt underbarn. Hur hanterade du det? Är det något du fortfarande bär med dig? - Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på. - Kristina Lugn skrev i en gammal recension av […][...]

På dagensbok.com:s redaktion blåser förändringarnas vårvindar och vi utökar nu vår redaktion med två redaktörer och två skribenter. Så om du eller någon i bekantskapskretsen längtar efter att vara med och driva och utveckla en av Sveriges mest lästa litteraturbloggar och vill läsa och skriva om aktuell litteratur, skriv till oss! Självklart har vi som […][...]

När jag läste Lukas Moodysons diktsamling Vad gör jag här (2002) var jag ung ilsken skribent, fast övertygad om att alla dessa ord aldrig getts ut ifall Moodyson inte redan varit känd. Jag var bitter och svårimpad, provocerad av det enkla språket. Vad jag inte tänkte på då var att diktsamlingen var Moodysons åttonde publicering, […][...]

Jag tror att jag passade på att vara barn vid en ganska strategisk tidpunkt. Början av 80-talet framstår vid en jämförelse som ganska pedagogisk och snäll. Dagisfröknarna hade fortfarande ett visst socialt patos, men hade kanske lugnat ner sig lite jämför med Kalle Linds dagisfröknar. Ingen lekte så vitt jag vet tortyroffer och Pinochet, som […][...]

För ett par år sedan kom äntligen en handbok i svensk arbetarlitteraturs historia: Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur. Nästan samtidigt kom Tony Samuelssons mer essäartade Arbetarklassens bästa partytricks. Trots det gemensamma temat är Samuelssons bok något helt är annat än Furulands och Svedjedals tegelsten. Som handbok vore den tämligen förfelad, men som inspirationsbok […][...]

Lukas Moodysson har under senare år borrat sig fram genom samtidens allra svartaste gränder. Pornografiskt äckel, trafficking och ett slags allmänt själsligt tinnitus har varit ämnen för hans senare filmer. Delvis följer hans diktsamlingar i samma spår, men som en perifer kommentar till de mer uppmärksammade filmerna. Liksom i Moodyssons förra diktsamling, Vad gör jag […][...]

I förlagets utskicksblad till Vi som aldrig sa hora har halva textutrymmet upplåtits åt författaren själv, där han skrivit en slags slagfärdig copy-text om sin debutroman. På de raderna informeras jag bland annat om att jag har att göra med en ”poetisk page-turner” samt att det är en ”generationsroman” jag just ska läsa. Ett bra […][...]

I mitten av nittiotalet var jag som mest inne på romaner med långa poetiska titlar. Det var ett ganska lönsamt intresse: då kom ju bland annat Johanna Nilssons debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Och så Charlotta Cederlöfs Och likväl rör hon sig (med undertiteln ”en tonårsförälskelse”). Två verkliga fullträffar för en tonårstjej. […][...]

Föreställ dig tre-fyra stycken dansande människor. De hoppar omkring utan skor på ett stenbelagt torg till takten av sina egna klappande händer. Klockan är kanske halv ett, det är inget särskilt med den här kvällen men de lyckas vara glada, ända tills en förbipasserande inte nöjer sig med att stirra eller skaka överlägset på huvudet. […][...]

Lukas Moodysson har lämnat filttofflorna hemma då han "hotellrumsskriver" en enda långdikt till diktsamling med en extremt närvarande och tyckande röst. Ändå med avsaknad av ett enda diktjag, för det som känns givet, diktjaget som talar ut till dig, det är i ständig förvandling, det jag trodde var rösten av ett alter ego till Lukas […][...]