I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Everdahls bok om begreppet lagom passar in i det här flödet. För vad är mer svenskt än lagom?

Boken är trevligt formgiven av Lotta Kühlhorn & söner och hela upplägget är luftig och trevligt. Den som brukar lyssna på Spanarna kommer höra Everdahls röst igenom texten.

I nio kapitel beskrivs allt ifrån hur man håller sig lagom unik till hur man förhåller sig lagom till global uppvärmning och andra miljöhot. Allt uppblandat med vågskålar där man ser vad som är för mycket, för lite och lagom av olika saker. Vilket husdjur är mest lagom och vilken film av Ingmar Bergman?

Boken ges parallellt ut på både svenska och engelska och de som inte bor i Sverige eller är uppvuxna här har nog mer ut av den än vad jag har. Jag lär mig inget nytt och jag känner mig inte som målgrupp för boken. Det känns mer som en souvenir för turisten.

Similar Posts:

• Underhållning om underhållning
• Går du på teater?
• Borgarklassens diskreta charm
• Denna gigant…
• Sexspaning över 14 000 år

Recepten delas upp efter huvudingrediens och här samsas allt från lunchsallader till hudkrämer. Extra allt, som sagt. Recepten är ofta av tillbehörs- eller buffékaraktär och det finns massor med frestande recept på efterrätter. Recepten innehåller ofta få ingredienser, fokus ligger – som ju framgår av titeln – på frukt och grönsaker.

Många av recepten kan nog klassas som nyttiga men det känns inte alls som en bok som vill framhålla de nyttiga, miljövänliga aspekterna av frukt och grönt, utan det är lyx och njutning som står på menyn. Recepten känns enkla men också oväntade. Det är inte de gamla vanliga grejerna utan det här är en bok som ger mycket ny inspiration.

Jag testar ett recept på tomatbulgur som kommer att bli en ny vardagsfavorit här hemma. Enkelt, snabbt och gott. Ibland blir dock det enkla lite för enkelt. Receptet på pastasåsen med tomat och vodka blir inte alls så piffig som utlovat. Jag är tvungen att komplettera med chili i slutet för att få den att smaka något överhuvudtaget. Ibland är dock det enklaste också det godaste, som den ljuvliga efterrätten med stekta äpplen. Mums!

Summa summarum fungerar recepten främst som inspirationskälla, lite som att bläddra i en tidning för att få en idé om vad man skall utgå ifrån, men ingenting man använder för att få ihop en komplett middag.

Similar Posts:

• Lagom mat med Tina
• Vardagsvego för alla
• Användbar vardagskokbok
• Inget för nybörjare
• Varför göra det svårare än det behöver vara?

Det är alltså lätt att lyckas med ett sånt här projekt. Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo, som står för urvalet, har skrivit korta texter som presenterar böckerna och sätter in dem i sitt sammanhang. Däremot har de inte gjort några djupare analyser eller gått in mer i detalj på 50-talet än att beskriva det som en lycklig tid av framåtanda, frihet för barnen och relativt traditionella könsroller för de vuxna (även om de också lägger in en brasklapp om att det vet att den bilden är förenklad). Många av böckerna speglar också de här rollerna: mamma som bakar och städar, pappa som bygger och jobbar.

Samtidigt är det intressant hur moderna – eller snarare tidlösa – många av böckerna som presenteras känns. Man förstår varför Lennart Hellsing har blivit den ikon han är, och hans och Stig Lindbergs Krakel Spektakel köper en klubba är nog min personliga favorit i samlingen. Det är också roligt att jämföra med samtida bilderboksmakare och se var likheterna finns. Enklast att jämföra är kanske illustratörerna, och man slås av hur hög klass det är på just dem. Att kända konstnärer och formgivare skapar bilderböcker är onekligen ett gott betyg till värderingen av kultur för barn under decenniet.

Roligt är det också med sånt man inte sett tidigare, som Lennart Krantz och Ulf Löfgrens fina Barnen i djungeln. Där reser fyra barn till Indien genom att hitta på en historia och samtidigt måla den, ”sen kom det en tiger” säger ett av barnen, ”då behöver vi gul färg”, och så vips finns tigern där på väggen. Den boken kommer jag definitivt att gå till biblioteket och leta efter, för man kan inte läsa hela historien i samlingen, där presenteras bara utdrag.

Bilderboksretro är formgiven av Lotta Kühlhorn och hon har också lyckats bra. Omslaget är lockande som en godisbutik men inuti boken hålls sidorna relativt sobra och de olika illustrationerna ur bilderböckerna får tala för sig själva.

Böckerna i Bilderboksretro-serien är alltså utmärkta val för den som vill få en nostalgitripp, frossa i fina illustrationer eller få tips om klassiska bilderböcker. Om man däremot vill ha analys av innehållet i böckerna får man välja annan litteratur.

Similar Posts:

• hejhej socialrealism!
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Växtkraft
• Envis, busig och söt kattunge
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

När Alla själar publicerades i Spanien lästes den uppenbarligen av många som en nyckelroman. Javier Marías identifierades med huvudpersonen i Alla själar och flera av professorerna i Oxford identifierade sig med karaktärer i romanen och kände sig uthängda. Tidens mörka rygg är ett slags vitbok, en uppgörelse med Alla själar och de konsekvenser den fick. Den är ett stycke metalitteratur som utmanar romangenrens konventioner och ställer frågor om litteraturens väsen.

Boken inleder med samma jag-perspektiv som Alla själar. Här identifieras dock berättaren från första början med författaren Javier Marías. De är alltså en och samma person. Javier Marías berättar om de konsekvenser publiceringen av Alla själar fick. Han berättar t.ex. om hur han efter ett undervisningspass på universitetet i Madrid blev konfronterad av några studentskor som frågade honom om den son som ”Javier Marías” uppgavs ha i Alla själar. Men detta var uppenbarligen ett missförstånd eftersom någon son aldrig existerat i det ”verkliga livet”.

Snart börjar Tidens mörka rygg spåra ur. Marías beskriver en lång diskussion han haft med en annan spansk gästlärare (”professor Rico”) i Oxford som han erbjudit en plats i sin roman Alla själar. Detta hade kanske inte varit något problem om inte en starkt klaustrofobisk känsla av efterhandskonstruktion smyger sig på läsaren. Det framstår som att Marías i efterhand skriver om sin tidigare roman, lite som Klas Östergren behandlade sin genombrottsroman Gentlemen i uppföljaren Gangsters 25 år senare. Det som framstod som en relativt okomplicerad historia i Gentlemen ställs plötsligt på ända i Gangsters.

Men för att fortsätta jämförelsen Marías-Östergren kan jag bara konstatera att där Östergren firar triumfer med sin sprakande prosa lever aldrig riktigt Marías upp. Redan i Alla själar upplevde jag en kylig prosa och distans till berättelsen som gjorde det hela lite blodfattigt. Det intrycket återkommer, och förstärks, i Tidens mörka rygg. Mer och mer framstår denna bok som ett sterilt experiment, som i och för sig till sin idé är intressant, men som aldrig lyckas entusiasmera. Leken med konventioner blir just bara lek, och aldrig blodigt allvar som förmår gripa tag, just så som god litteratur kan göra. I detta påminner Marías roman om annan ”metalitteratur” som Borges Ficciones eller varför inte en svensk motsvarighet, Lars Gustafssons Förberedelse till flykt. Det är fascinerande, ibland hisnande, tankeexperiment, men de förmår inte beröra. Det hela blir en uppvisning.

Detta betyder dock inte att Tidens mörka rygg inte är läsvärd eller intressant. Marías ställer viktiga frågor om hur vi människor gör avtryck och hur vi förhåller oss till tiden och dess obevekliga gång. Vad blir vårt eftermäle? Hjalmar Söderbergs berömda devis om att:

man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla

har sin motsvarighet i det Marías skriver om sin kohandel med professor Rico (om huruvida han ska få en roll i Alla själar):

Det som betyder något är att vara en karaktär i en odödlig bok – om det nu för tiden överhuvudtaget finns sådana – även om man framställs som en samvetslös typ, en usling eller tölp. Bäst är att inte drabbas av ett sådant öde, för det porträttet av en kommer att finnas kvar intill litteraturens ände, men värre är att inte finnas med alls.

Det säger något väsentligt om den flyktighet som utgör ”tidens mörka rygg” och som alla människor fruktar i det att de vill bli sedda och behövda, innan det är försent. Detta gäller alltså också snorkiga spanska gästprofessorer i Oxford.

Slutligen: en eloge till Lotta Külhorn för det kongeniala omslaget. Hon har tagit omslagsbilden från Alla själar och inverterat färgerna så att omslaget signaler precis det förvrängda syskonskap som Tidens mörka rygg delar med Alla själar.

Similar Posts:

• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• Med karta, kompass eller sistarader
• Gott nytt år gastronomer!
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

Redan efter de första raderna i Titta inte bakåt anar jag att den här boken inte alls är som S som i syster, det är den inte heller. Det är främst det pratiga, resonerande språket i inledningen och det raka, du-tilltalet som gör att jag distanserar mig.

Men hur kom det sig att jag blev en sån rädd liten kanin? Det kan vara detsamma förresten, för tillfället iallafall. Jag avskyr berättelser som börjar långsamt och långtråkigt, när berättelsen riktigt njuter av att höra sin egen röst. Visst vill jag plantera ett filosofiskt frö inuti er, men jag tror man måste hushålla med tiden och jag tror ni (och inte minst jag själv då) skulle bli besvikna om detta började som ett smetigt sömnpiller om mig mig mig och mina svårigheter.

Jag vet inte om Nina Wähä är ironisk när hon skriver det här, och i efterhand kan jag tycka att det är ganska komiskt, för det är just så jag upplever romanens inledning. Men jag vill inte ha roligt när jag läser.

Här tillhör berättarrösten Alexandr, den ena av de två huvudkaraktärerna i Nina Wähäs roman. Det är 1960-tal och han flyr från kommunistiska Bulgarien med USA som mål. Han har som ambition att bli författare och drivs av sina drömmar och visioner, övervinner sin rädsla och börjar målmedvetet färden mot det första delmålet: Italien.

I vår tid, i mitt Stockholm lever Sabina som egentligen heter något annat eftersom Sabina bara är hennes artistnamna på strippklubben som hon jobbar på. Hon är så stereotyp och cynisk som man bara kan vara när man är tjej och strax över 20. Tvärtemot Alexandr har hon inga ambitioner eller drömmar och skyller sitt halvdana liv på sina föräldrar. Hon är precis som alla andra 20-någonting tjejer i Stockholm som jag läser om. Jag har precis läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg och blandar ihop Sabinas resonemang med Palmgrens huvudkaraktär Klems resonemang. För resonerar gör de, långt och mycket.

Med killar är det mera raka rör, man säger vad man menar och blir man osams kan man alltid knulla och bli sams. Det där sista var ett skämt, men jag ska inte sticka under stol med att jag vid någon tidpunkt har legat med de flesta av mina killkompisar /…/ Man förstår varandra mycket bättre. Och framför allt är det lättare att hitta folk att para ihop sina vänner med när man vet vad de har för sexuella preferenser.

Sabina hittar Alexandrs berättelse i en låda hemma hos en äldre man som hon träffar på klubben där hon jobbar och så flätas de båda berättelserna in i varandra. Nina Wähä gör det med en skicklighet och en lätthet som gör att jag till slut ändå förtrollas in och kan bortse från pratigheten i språket och svepas med. Men ändå känns det inte som att jag utsätts för det som karaktärerna utsätts för. Jag delar Alexandrs och Sabinas liv med dem för en stund, mer än så blir det inte.

Däremot är det fortfarande en bok att vilja ha i sin bokhylla för att den är så fantastiskt snygg. Självklart är det Lotta Kühlhorn som har gjort det turkosa omslaget med pilar och röda bokstäver och en häst. Och jag har ju alltid varit svag för hästar.

Similar Posts:

• Veckan efter bokmässan
• Filmiskt drama om vänskap
• Allra käraste syster
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Sommaren när pappa inte ville leva

Jag tummar på Invasion!. Omslaget: En himla massa grejer. Pilar och pingviner, gågubbar och rulltrappsymboler, en sax, gubbe droppar bomb i papperskorg(?). Punkt. Lotta Kühlhorn made this. Som med Montecore. Najs.

En bateau mouche kör förbi. Notre Dame. La Seine. Det är mörkt. Vi har ficklampor för att läsa. Jag: Khemiri. C: Malouf. C häller mera vin i glasen. ”Som med Don Quijote…”, säger C och pillar på vinetiketten (namnet på vinet har jag glömt), en väderkvarn. (”What’s this called in English? Ah … let me think … no I don’t know … Le moulin … Like the Don Quijote story.” Skratt.)

Jag: ”Det borde inte vara så här bra. Ju.”
C: ”Nähä ..?” Paus. ”Det borde det visst.”
Jag: ”Alltså, alltså … skåpmat.”

Noveller. Från 2003 till 2007. Den där om Vanya, ”Vanya vet”, jag har absolut hört den förut. En uppläsning på en litteraturbar i Malmö. Joda joda. Jag minns det visst, flera år sen nu. Vanya, den ukrainske parkleksarbetaren. Khemiri på scen. Vanya, i solkig 7up t-shirt. Vanya som berättar historier (om sexuell storslagenhet, bland annat, Whitney Houston är involverad), Vanya om att åka tillbaka till L.A.: ”Redan jag har ringt alla gamla kompisar. Elton John sa han är ärad ge mig rum i hans supervilla.” Speciellt minns jag historien om tomaten (HAHAHA). Vissa föräldrar är förfärade, de har ringt herr Inspektör från Stadsdelsnämnden. Vanya sover på madrass på kontoret. Vanya låter cyklar stå ute över natten.

Några kåserier. Skrivna (så klart) och upplästa av Khemiri för Godmorgon, världen! i P1 2006. Slut info. Nej … inte hört, synd. De är bra bra bra, men nej, inte bäst i boken. Radio verkar roligare.

”Heathrow vs Hanin”. Jag tänker på flygresan hit. I morgonstressen har jag glömt: Begränsning av vätskor i handbagaget. Krämer, spray, make up-produkter etcetera etcetera, behållare om max 100 ml (1 dl), max en liter totalt, ner –> i återförslutningsbar påse. Säkerhetskontrollanten (”Vems väska är det här?”) är bekymrad över för stor behållare med hårspray.

Jag rabblar vidare om Invasion!, samlingsvolymen. Två pjäser (inte att förglömma!): ”Fem gånger Gud” (nyskriven, turné till hösten med Riksteatern/Regionteatern Blekinge Kronoberg) och så ”Invasion!” – klart bäst i boken!! – och två utsålda säsonger på Stockholms stadsteater (inte sett, men ett måste, måste!), snart premiär i Frankrike.

Jag: ”Ah, det här är så braa! Som en lek. Ord och uttryck, språket och fantasin! Det börjar med ett teatertrick.” Berättar om killarna som tar över Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna. Avbryter skådespelarna.

B/Arvind Vem äger ruljansen horor? Vem är Shakespeare?
D/Yousef Vem är Shakespeare nu horor? Vem ÄR?

Och Abulkasem. Som kan vara namn, en person, ett verb, ett adjektiv. Abulkasem som transformerar, förvandlas, byter skepnad, förlorar/vinner ursprung; kan vara/betyda: vadsomhelst.

C vänder sida i Malouf-boken, säger: ”the oriental mind … det här är mycket intressant …”
”Det äger?”, säger jag.
”Malouf äger”, säger C.
Jag: ”Som Khemiri. Alors.”

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Vem var Shakespeare?
• Ögonblickets mästare
• Viktig bok att samtala kring

Körflickorna är en ganska simpel roman. Simpel för att den är så fruktansvärt förutsägbar. Och simpel för att allt frossande i sprit- och ölsortskatalogiserande gör läsaren överlycklig varje gång det finns en tillstymmelse till framåtrörelse i berättelsen.

Vi har alltså ett antal förment katolska körflickor på resa mot en körtävling i London. Men istället för att ladda för tävlingen ägnar de sig åt att dricka alkohol, spy och shoppa kläder, vilket slutar i en upplösning där själva uppträdandet rinner ut i sanden. Men då har ju faktiskt några av flickorna verkligen lärt känna varandra. Pratat om hur jobbigt allt är ibland i den lilla inskränkta staden och symboliskt råkat kräkas över skoluniformen och därtill tillhörande föräldrageneration. Det är prima uppror det.

Man kan fråga sig vad Warner egentligen har för syfte med att skriva en bok om hur unga skottska körtjejer super skallarna av sig i London. Ska vi uppröras? Ska vi imponeras av den flit med vilken den medelålders Warner försöker skapa autentiska ungdomar genom att skriva dialogen från höften, utan anföringstecken och spetsa anrättningen med tidstypiska markörer, där alla jeansmärken och låttitlar riskerar att göra boken spännande för kommande generationer som också vill shoppa och dricka sig fria från sina föräldrar?

Nej, det ska vi inte göra.

Vad vi ska göra är att avstå från dumma romaner som denna. Den är inte rolig, inte spännande och varken inspirerande eller avskräckande för världens unga hjältar.

Vi ska avstå. Och Lotta Kühlhorn ska sluta skapa fyndiga omslag åt böcker som inte förtjänar det.

Similar Posts:

• Vanvettigt tokigt
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Blicka framåt
• Att missförstå en roman
• En bok att sluka