Drottningen bär drag av Agatha Cristies älskvärda tantdetektiv miss Marple. Bakom de pastellfärgade jumperseten, tweedkjolarna, pärlhalsbanden, de rejäla handväskorna, rynkorna, tantigheten och corgihundarna som snor runt fötterna gömmer sig en knivskarp, analytisk hjärna.

Likt miss Marple, som i 4.50 från Paddington överlåter den mer fysiskt krävande delen av detektivarbetet till den kompetenta yrkeskvinnan Lucy Eyelesbarrow, tar drottningen i hemlighet hjälp av sin biträdande privatsekreterare. Med släktingar i Nigeria och uppvuxen i en kommunal tvårummare i Notting Hill stämmer Rozie Oshidi dåligt in på den gängse bilden av en privatsekreterare till drottningen. Av hennes CV att döma kan man också tycka att hon är överkvalificerad för uppgiften. Men hennes militärutbildning ska visa sig komma väl till pass. Snäv kjol och stilettklackar hindrar inte hennes framfart nämnvärt. Rozie är en intressant karaktär, som det ska bli spännande att följa framöver.

När påskliljorna blommar som bäst på favoritresidenset Windsor har ”the boss” bjudning med ryskt tema. En stilig ung ryss underhåller gästerna med Rachmaninovs andra pianokonsert. Han överraskar också genom att visa sig på styva linan på dansgolvet och tar sig till och med en svängom med drottningen. Dagen efter hittas han hängd på sitt rum endast iförd en lilafärgad morgonrock och omgiven av kringspridda damunderkläder och läppstift. Handlar det om en sexlek som gått överstyr? Eller vill någon maskera det faktum att det rör sig om mord?

Inte bara polisen utan också MI5 kopplas omgående in på fallet. Det gäller att till varje pris hålla utredningen under radarn, så att media inte får nys om saken. Arbetshypotesen är att Putin haft ett finger med i spelet och att en rysk spion döljer sig bland personalen.

Inte för att drottningen ger mycket för utredarnas teorier. Men hon är diskret, löser brottet i smyg och får sedan stofilerna inom polisen att tro att det är de själva som kommit lösningen på spåret.

Det är onekligen ett roligt uppslag att använda drottning Elizabeth som spårhund. Boken utspelar sig för övrigt 2016 – sex år bakåt i tiden – vilket är förnuftigt om författaren tänker fortsätta sin serie även efter det att drottningen gått bort. Själva intrigen är inte mycket att belasta minnet med. Författaren har i stället lagt krutet på framställningen. Bokens behållning är framför allt sättet den är skriven på, dess charm.

S.J. Bennett är uppenbarligen en författare med ett brinnande intresse för kungahuset Windsor. Den som likt undertecknad suttit som klistrad vid vartenda avsnitt av The Crown nickar igenkännande åt prins Philips återkommande vredesutbrott och småler åt parets eviga smågnabbande.

Stämningen i Windsorknuten påminner om den i S.J. Bennetts namnes Alan Bennetts förtjusande och underfundiga bok Drottningen vänder blad, där regenten av en händelse råkar stiga ombord på en bokbuss och på kuppen blir storläsare, vilket får långtgående konsekvenser för monarkin. Båda författarna behandlar drottning Elizabeth med ömsint respekt och glimten i ögat.

Nästa del i serien – En hund begraven – ligger på bokhandelsdiskarna redan strax efter påsk. Perfekt läsning om du behöver ”boosta ditt humör”!

Similar Posts:

• Spännande historia
• ”Words and ideas can change the world”
• Detektiver i maktens korridorer
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Hotellmord och översättningsbrott

Det blir inte mindre svårt av att läsa Magnus Västerbros Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII. Titeln säger förstås en hel del om hur författaren ser på envåldshärskaren, men ingen med moderna ögon skulle rimligtvis kunna se det särskilt annorlunda. Kungamakten var vid den här tiden enväldig. Kungen kunde fara fram med sin befolkning precis hur han ville, och det gjorde han också. Han var utnämnd av Gud och hans makt var absolut.

Visst fanns det de som protesterade. De fanns de som gjorde uppror, som försökte formulera alternativ. De fanns de som försökte smita undan, inte minst de oändliga utskrivningarna av nya soldater till kungens ständigt pågående krig. Som rymde, som skadade sig själva, som till och med tog sina liv hellre än att skickas till de skoningslösa slagfälten långt borta.

Det är om alla dessa människor Västerbros Augustnominerade bok handlar, snarare än om kungen själv. Att skriva om dem är ingen lätt uppgift. Människorna under 1700-talets första decennier har inte lämnat alltför många spår efter sig. Det gäller i synnerhet den stora massan, de som slet allra hårdast under krigarkungens ständigt nya pålagor. De dyker på sin höjd upp i överhetens dokument, när de till exempel dras eller drar andra inför domstol. Möjligen skrev de, eller fick hjälp att skriva, brev hem från fronten som av någon lycklig slump sparats för eftervärlden.

Här finns soldathustrur som inte sett sina makar på många år. Kanske träffar de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är kanske inte krigets hela elände ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne? Ja, inte bara kriget förresten, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget. Som om det inte var nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.

Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa, han slåss mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter nederlaget i Poltava. Han avsätter den polske kungen och hänger långt nere i Osmanska riket i flera år, i fåfängt hopp om förstärkningar från sultanen. Om ”sitt folk” verkar han sannerligen inte bry sig det minsta. Inte längre än att han irriterar sig på att de inte lämnar ifrån sig all den finansiering och kanonmat han anser sig behöva och ha rätt till.

Detta brutala samhälle har Västerbro lyckats skildra föredömligt. Han lyfter fram människor ur olika skikt så gott det är möjligt, från de fattiga själar som mest skymtar i rättsdokument av olika slag till rådsmän, författare och diplomater som lämnat efter sig dagböcker, korrespondens och liknande. Alltför kritiska mot kungen kunde de såklart inte vara. Det var straffbart då.

Vad Tegnér och hans efterföljare hade för ursäkt är mer oklart.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Freden intressantare än kriget
• Nödens år väl skildrade

För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Vänsterprassel i arkiven
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• ”Words and ideas can change the world”

Men vad vet vi egentligen om vad historiens människor tänkte? Allra helst som de lämnat så få tankar om sina liv efter sig. De källor som finns berättar mest om politiska och ekonomiska angelägenheter. Hur hittar man en drottnings liv och leverne i allt detta? Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen har gjort ett gott försök att vaska fram en drottning bland alla excentriska och maktgalna kungar. Men ibland, bland mustiga berättelser om bröderna Erik XIV:s och Johan III:s maktgräl, glömmer jag bort att det är en biografi över Katarina Stenbock jag läser.

Biografin över henne blir inte enbart en biografi över en av Sveriges drottningar utan också en skildring av den kungliga historien under hennes levnad, där hennes perspektiv skrivs in utifrån de få källor som finns och utifrån händelser där hon sannolikt haft en påverkan. Katarina Stenbock utgör därför ibland mer tidsram än kärna i den här biografin.

För familjen Stenbock var giftermålet mellan den unga Katarina och den gamle kungen ett gott parti. Den nyss avlidna drottningen var Katarinas moster och att få ha kvar närheten till kungahuset betydde mycket för familjens ställning. Åtminstone så länge Gustav Vasa levde.

Katarinas äktenskap med Gustav Vasa blev barnlöst och, till följd av den stora åldersskillnaden, kort. När regenter dör är makten som svagast och Katarina hann genomleva ett flertal skakiga tronskiften under sitt liv. Hon bevittnade tre av Gustavs söner krönas, söner som hon varit styvmor för och som hon hade olika god relation till. Vid varje tronskifte var hon tvungen att försvara sitt arv och sin släkts privilegier. Hon hade en fot i varje läger och måste sannolikt ha varit en god förhandlare och medlare.

Som änkedrottning hade hon även en frihet som inte så många andra kvinnor hade vid den här tiden. Hon rådde över sig själv och sina egna gods och gårdar. Hon hade ingen man som var hennes förmyndare. Karin Tegenborg Falkdalen gör troligt att det var därför hon tackade nej till de äktenskapsförslag hon fick genom åren. Har man väl fått sin frihet så byter man inte gärna bort den, inte ens mot en större trygghet.

Sammantaget är det här en välskriven och spännande bok om en intressant tid i svensk historia. Jag undrar när jag läser den varför det inte gjorts fler teveserier, dramer och filmer om den här perioden i svensk historia. Hovlivet kring Englands Henrik VIII har vi ju sett och läst om till leda. Den svenska historien innehåller inga hustrumord men väl alla andra medeltida mustigheter i form av religiös maktkamp, galna kungar, stenborgar och släktfejder.

Similar Posts:

• Gustavianska intriger
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Förvånansvärt fräscht
• Freden intressantare än kriget

Men om det tar tid idag att få de döda i vigd jord så var det ingenting mot vad det har gjort att få våra kungar begravna. Efter att Gustav II Adolf stupade i Lützen tog det flera år innan han blev begraven i den nya begravningskyrkan Riddarholmskyrkan. Tidsåtgången hade flera orsaker. Dels berodde det på att han dött utomlands, dels på de många förberedelser som krävdes. Likfärden hem till Sverige skedde under och pompa och ståt. De bevarade föremålen är många, bland annat finns Gustav II Adolfs häst, Streiff, uppstoppad och går än idag att se i Livrustkammarens lokaler. Makabert? Lite, kan jag tycka.

Ännu mer makabert är det att bläddra fram en bild av Gustav Vasas skelett iklädd sammetssvepning och med kungakronan på sned. Gravöppningar av de kungliga gravarna har skett vid flera tillfällen och av olika skäl. Att man passat på att fotografera är kanske inte så märkligt, egentligen. Det är ju också något fascinerande med att se bilden av Gustav Vasa i nuvarande form. Historien kommer nära och blir verklig.

Gustav Vasa var den kung som inledde traditionen med de kungliga begravningarnas långa parader och många symboler. När en monark dör blir maktläget alltid påverkat och begravningsceremonierna har bland annat funktionen att visa att allt är under kontroll.

Om man studerar det tryckta ceremonielet från Gustaf VI Adolfs begravning 1973 och jämför det med beskrivningar av Gustav Vasas år 1560, finner man att traditionen i det mest väsentliga hållits levande under de mer än fyrahundra år som passerat. En del inslag har som tidigare framkommit försvunnit och andra har tillkommit, men arvriket består och med det följer än idag liksom efter Gustav Vasas död givna symboler och handlingar som uttrycker kontinuiteten i maktövertagandet av det kungliga ämbetet.

Riktigt teaterlika är begravningarna främst under Tessins ledning. Han arrangerade kyrkorummet till dramatiska scener med ödesmättade symboler och fantastiska ljusspel. Omslaget till Dödens teater visar Gustav III:s begravning som Tessin iscensatte.

Det här är kungahistoria på hög nivå, men då och då glimtar det övriga samhället förbi i framställningen. När Karl XIV Johan ligger på lit de parade blir trängseln kaosartad och en kvinna trampas ihjäl. Ett kösystem enligt franska mått införs.

Tidningarna framförde även sin åsikt om att sådana ”queuer” även framöver borde kunna införas i Sverige. Då skulle man inte behöva riskera att klämmas ihjäl, varken vid ”expositionen” av kungliga lik eller vid biljettluckan till ett teaterspektakel, vid en statsceremoni i Slottskyrkan eller vid utsläppandet av någon luftballong.

Dödens teater är framförallt en föremålshistoria. Rangström har arbetat vid Livrustkammaren och är väl förtrogen med samlingarna. Hon guidar oss kunnigt och med stor inlevelse genom historien utifrån historiska föremål. Bilderna är många och av god kvalitet.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Folkbildande om begravningar
• Ett sent klapptips!

Hedvig Eleonora var inte regerande drottning utan änka efter Karl X. Karls testamente såg dock till att hon gavs stort inflytande över rikets angelägenheter, inte minst som förmyndare för den blivande regenten sonen Karl XI och senare i livet även barnbarnet Karl XII.

Drottningen hade stor betydelse för stormaktstidens och den svenska barockens materiella kultur, något som gett avtryck ända in i vår tid. Hon växte upp i en hovmiljö där man inte sparade på vackra textilier, möbler, prydnadssaker och underbara trädgårdar. När Karl X dog levde Hedvig Eleonora av inkomsterna från sitt så kallade livgeding – ett stort landområde som omfattade flera slott och gårdar. Till dessa kom tullar och olika skatteintäkter. Livgedingets ekonomi var separerat från övriga kungariket och såg till att drottningen hade det väl förspänt. Utöver medel från Kronan togs skatt från bönderna i form av spannmål som sedan såldes. Som om detta inte var nog, kom också inkomster från gods i Livland (Lettland).
Vad användes då pengarna till? Jo till underhåll och ombyggnader av slott, till olika kulturverksamheter och samlande, trädgårdsanläggningar och inredning (trots att riket i övrigt befann sig i ekonomiskt trångmål).

Människan Hedvig Eleonora skymtar ibland fram i beskrivningarna av tiden och miljön. Hon visste sin roll som änkedrottning, underställd Gud och sonen Karl XI. Men rollen gav henne också makt som ”rikets husmor”. Som sådan ingrep hon mot biskop Emporagrius tryckta katekesförklaring där en hustru räknades som makens lösöre. Skriften stoppades.

Hedvig Eleonora var en betydande byggherre och lät bland annat uppföra Drottningholms slott. Hon såg även till att genomföra omfattande förändingar på slotten Gripsholm och Ulriksdal. När byggprocessen väl var igång, ville hon ha detaljerade rapporter om hur arbetet fortskred. Slottens trädgårdar ägnades samma omsorg, bland annat skickades Nicodemus Tessin den yngre till Frankrike för grundliga studier i trädgårdskonst.
En annan fäbless var samlandet av konst och vackra föremål, i synnerhet porträtt av familjen i olika sammanhang. Syftet med de många porträtten var delvis politiskt, att visa fram makt men även prakt. Och det är här som historien blir verkligt intressant och som flera av bokens kunniga bidrag vittnar om. Utan skickliga yrkesmän och hantverkare från Frankrike, Italien, England, Holland och Tyskland, utan förvärvet av konstföremål, mattor och textilier från Kina, Indien, Persien (Iran) och Osmanska riket (mellanöstern) hade vi idag inte kunnat glädja oss åt århundraden av ”svenskt” kulturav.

En underbar sak med den här boken är då den plötsligt viker undan ett veck i den tjocka gardinen av tid. Plötsligt står vi där mitt i det historiska skeendet som om det vore idag. Det är svårt att inte gripas av vardagstonen i ett brev till Hedvig Eleonora från systern Sofia Augusta, den 13 augusti 1670. Hon skriver om några familjeporträtt:

Jag översänder därför… de önskade porträtten och jag hoppas därmed att Ers Majestät kommer att bli nöjd med dem, då jag inte kan låta mig bli avmålad som vackrare än jag är. Ty jag börjar bli gammal nu och kopporna har vanställt mig mycket. Min salig man och min lilla dotter är riktigt porträttlika, förutom att målningen är aningen för ljus.

Mot bokens slut kan man känna sig ganska mätt på kungliga monogram och porträtt. Men redaktören Merit Laine ger kalaset en fin avslutning i sin artikel om kungslinnet:

Lakanens silkeslena linne och de alltjämt pösande mjuka bolstren förmedlar än idag samma materiella upplevelse som de gjorde på hennes tid. I fatburen [linneförrådet] har vi nära till drottningen, men också till dem som för över trehundrafemtio år sedan sådde, skördade, rådbråkade, spann och vävde samt samlade dun och fjädrar till prinsessans hemgift. Så påminner oss både det enklaste och det mest storslagna som skapats för Hedvig Eleonora inte bara om henne själv, utan också om alla de människor som nedlade sin möda och kunskap för att skapa ramen kring den svenska barockens drottning.

Similar Posts:

• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Gustavianska intriger
• Förvånansvärt fräscht
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Under en enväldig krigarkung

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Förspel till en revolution
• På jakt efter bildning
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Först i boken presenteras aktörerna i frågan (här borde kanske ännu fler aktörer funnits med och även samtligas fotografier – foton av en del av dem presenteras först senare i bildsektionen), men presentationerna ger en bra och överblickbar grund att stå på, de är kortfattade och relevanta. Därefter berättar Odelberg i kronologisk ordning om vad som hände dag för dag. Han väljer de datum då det hände viktiga saker som har med frågan att göra. Första valda datumet är 29 september 1911. Det utspelar sig i Stockholm:

Statsminister Arvid Lindman stod på perrongen och tog emot då tåget med den kungliga vagnen rullade in på Stockholms Central. Gustav V kom från älgjakt i Skåne. Det var fredag morgon den 29 september 1911. Rösterna i andrakammarvalet till riksdagen hade räknats. Valet var historiskt. Det första i Sverige enligt principen en man en röst (med betoning på en man eftersom kvinnorna inte omfattats av rösträttsreformen). Resultatet rörde om.

I sin bok använder sig Odelberg av ett rikt källmaterial, både publicerat och opublicerat. Försvarsstriden skildrades, förutom i de offentliga trycken, även mycket i tidningar, och personers mer privata tankar om den framställdes i dagböcker, memoarer och brev. Dessa tankar använder han sig också av. För att få berättelsen riktigt fängslande har Odelberg även, som han skriver i sitt förord, förvandlat indirekt anföring i källmaterialet till direkta repliker och replikskiften. Dessa repliker och tankar, tillsammans med en viss dramatiserad framställning totalt sett, gör boken mycket fängslande:

Fyra dagar efter konseljbeslutet om F-båten, den 19 december, sköt en man upp porten till Norra Blasieholmshamnen 5B, gick uppför trapporna och ringde på dörren med skylten Doktor Sven Hedin […] Mannen som ringde på hans dörr hade inte träffat Hedin tidigare och hans ärende var delikat. Hur skulle den store upptäckaren reagera? Det gällde att lägga orden rätt.
- Major Gabriel Hedengren vid generalstaben, presenterade han sig då han blivit insläppt. Jag anhåller om ett förtroligt samtal med doktorn.

Läsaren kan nästan tro att boken är ett inlägg i den nuvarande försvarsdebatten, 100 år senare. Men Odelberg förklarar att så inte är fallet, det är en slump att den sammanfallit med boken. Att Bondetåget genomfördes för 100 år sen, den 6 februari 1914, gjorde att boken snarare blev en jubileumsbok. Men Med kungen som verktyg skrevs egentligen som ett komplement till Odelbergs stora biografi om Sven Hedin: Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Hedin spelade en stor och avgörande roll i den stora försvarsstriden och för Bondetåget, trots att han själv inte var politiker, och detta fick i sin fulla detaljerade helhet inte plats i biografin, därav denna nya bok. Om Hedins för omvärlden obegripliga stöd för Nazityskland har Odelberg också utförligt berättat om i en separat bok.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Vecka 15: patchad prosa

Den som, liksom jag själv, hyfsat väl följt mediernas rapportering kring det svenska kungahuset, får inte så många nyheter till livs genom att läsa boken, om ens någon. Bokens text verkar vara ett kompilat av det som författaren redan skrivit i veckotidningar och kvällspress. Men boken Prinsessan Madeleine har ett mycket fint, vackert och intressant bildmaterial, som består av officiella bilder från kungahusets webbsida, Kungahuset.se och bilder från flera bildbyråer. En del unika bilder publiceras, enligt förlaget, här för första gången, och ska därmed visa prinsessan ur ett helt nytt perspektiv, men vilka dessa fotografier är framgår inte. Ännu bättre hade det förstås varit om vi även hade fått ta del av några av prinsessan Madeleines privata bilder. Boken är en fotobok med mer utförlig text än vad som brukar förekomma i en sådan. Den är alltså inte en traditionell biografi, illustrerad med fotografier.

Daniel Nyhléns förord väcker från början en förhoppning hos mig om att jag ska få lära känna prinsessan Madeleine bättre. Tyvärr infrias alltså inte detta. När jag läst klart är känslan att jag gått miste om den fördjupade kännedomen om prinsessan liv och verksamhet. Istället får jag ta del av den bild av prinsessan, som förmedlats i medierna och inte så mycket mer. Författaren borde istället ha lagt ner kraft på en biografi baserad på intervjuer, skriven i samverkan med henne. En sådan biografi skulle verkligen vara intressant att läsa! Är det inte möjligt att skriva en sådan bok? Den här boken verkar snabbt framtagen på grund av dagens bröllop.

En biografi skriven i samarbete med prinsessan hade varit en verkligt meningsfull hyllningsbok. Då skulle visserligen vissa bilder och uppgifter i den ha fått uteslutas (det går nog lätt att gissa vilka), men hellre det, i syfte att verkligen få lära känna människan. Denna boks biografiska berättelse är tämligen knapphändig och summarisk och den börjar först när prinsessan tog studenten (vilket år detta skedde nämns inte – 2001) och den innehåller mycket av subjektiva uttalanden, spekulationer, antaganden och uttalanden i andra hand. Naturligtvis finns här också uttalanden som gjorts av prinsessan, men utan konkret källhänvisning.

Visst är boken, särskilt i sitt bildmaterial, ändå en hyllning till prinsessan Madeleine. Det fokuseras mycket på hennes skönhet. I kapitlet ”Världens vackraste prinsessa” skriver Nyhlén:

Prinsessan är extremt fotogenisk och passar lika bra i skräddarsydda galaklänningagr och exklusiva modekreationer från världens hetaste designers som i enklare sommarkjolar från H&M. Hon närmast trollbinder oss på de röda mattorna, alltid lika lysande och med samma utstrålning som de klassiska filmstjärnorna från 1940- och 50-talen. [...] I en undersökning som gjordes av Svensk Damtidning fick redaktörerna på elva kungliga tidningar runt om i Europa utse världens vackraste prinsessa. Resultatet var inte förvånande och alla var eniga om en och samma person.

Prinsessan Madeleines arbete med på World Childhood Foundation och Min Stora Dag uppmärksammas, men här hade det varit intressant och viktigt att få en lång utförlig och detaljerad information om vad prinsessan gjort och åstadkommit i dessa sammanhang. Tyngdpunkten läggs annars ganska mycket på prinsessans relationer med pojkvänner och hennes känslomässiga kris, vilket gjorde att hon lämnade landet och slutligen träffade sitt livs kärlek, Christopher O’Neill.

Nästa gång skulle jag alltså vilja läsa den utförliga, fördjupade, detaljerade och seriösa biografin om prinsessan Madeleine. Den som är baserad på grundlig research och många och långa intervjuer om hur det är, och har varit, att leva det unika livet som prinsessa.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• När verkligheten blir till saga

Gustaf Adolf var bara 13 år när fadern mördades, vilket innebar att Sverige skulle få en förmyndarregering tills den blivande kungen var myndig. Detta skulle få ödesdigra konsekvenser för den blivande kungen och alla som djupt sörjde den mördade Gustaf III och ömt vårdade hans minne. Kärlekens krigare handlar om händelserna efter mordet, och om gustavianernas försök att störta förmyndarregeringen och det lidande de fick utstå på grund av detta.

Dock är Armfelt långt ifrån huvudperson i denna bok. Han är, kan man säga, katalysator till de dramatiska händelserna, men hade förvisats utomlands och tog inte personligen del i det som drabbade Gustaf III:s trogna anhängare, även om han hade en massiv brevkontakt med dem. Dessa kungatrogna gustavianer ville alltså tillsammans göra revolution mot den nya förmyndarregeringen, som handlat mot kungens testamente och sista vilja. Förmyndarregeringen leddes av hertig Carl, Gustaf III:s bror och av hertigens rådgivare och närmaste man Gustaf Adolf Reuterholm, som snart blev Sveriges verkligen regent; dessa båda missbrukade på många sätt sin nyvunna makt.

Armfelts trogna älskarinna, Magdalena Rudenschöld, hovdam hos prinsessan Sofia Albertina, upptar en stor plats i boken. Hon spelade en viktig roll i sammansvärjningen. Koncentrationen kring en annan av de kungatrogna gustavianerna, Johan Albert Ehrenström, som var kabinettsekreterare hos Gustaf III, är också stor. Han har berättat om sina upplevelser i memoarer.

Eftersom så många dokument finns bevarade från denna tid i den svenska historien fungerar det alltså att skriva en så här detaljerad och på många sätt fulländad skildring av vad som hände. En historisk roman hade inte på ett mer inlevelsefullt sätt kunnat skildra händelserna. En detaljerad faktabok skriven med ett passionerat intresse skapar, tycker jag, större engagemang vid läsningen, eftersom man antar att inget är påhittat, allt har hänt och sagts, enligt vad som vittnats om och nedskrivits.

Med ett utsökt, koncist, sparsmakat språk, laddat och förtätat av dramatik och stora känslor, leder O’Regan läsaren genom berättelsen. Det finns inga överdrivet utstuderade cliffhangers i slutet av varje kapitel, ändå vill jag nästan andlöst läsa vidare. Det är länge sedan jag läste en så välskriven och in i varje detalj intressant bok.

Trots detta var jag först inte riktigt redo att sätta högsta betyg på boken. Det var något som saknades, någon slags perfekt ”slutkläm”. För att ta fram en detalj, som verkligen saknas, så är det en karta över gamla Stockholm: en sådan borde vara en del av bildmaterialet i boken så att alla kan orientera sig. Namn på till exempel torg i Stockholm har ändrats sedan 1700-talet och tidigt 1800-tal. Bara den som kan sin Stockholmshistoria hänger med till fullo när det handlar om Norrmalmstorg, som tidigare var namnet på det nuvarande Gustav Adolfs torg. Och när Adolf Fredriks torg nämns är det det nuvarande Mariatorget på Södermalm som åsyftas. Handlingen utspelar sig även på Packartorget, som är det nuvarande Norrmalmstorg. Denna brist var dock ändå en för liten detalj för att påverka ett helt betygssteg. Men min villrådighet gällande betyget varade inte så länge.

När jag väl hade läst bokens epilog eller Post scriptum, ville jag tveklöst ge boken högsta betyg. Läs själv delar av bokens Post scriptum genom att klicka nedan på Textutdrag, och avgör själv. Vänta annars med det till dess att det passar allra bäst att läsa epilogen – det vill säga när du själv har läst hela boken.

Jag funderade också lite över titeln, ”Kärlekens krigare”. Vilken kärlek är det som åsyftas? I en intervju med författaren, som bokens förlag Forum gjort, svarar han:

Det är en titel som syftar på kärlek på flera plan, dels den som lågade mellan två av huvudpersonerna, Gustaf Mauritz Armfelt och Magdalena Rudenschöld, dels deras lojalitet och kärlek till Gustaf III, men också om kärleken till den värld som nu slogs i spillror inför deras ögon. Jag blev förvånad över att finna hur stark rojalisternas kärlek till Gustaf III fortsatte att vara också efter hans död, när det inte sågs med blida ögon att hylla den fallne monarken, och hur mycket i deras kamp mot den nya regimen som bar osjälviska drag grundade i kärlek till deras döde vän och kung.

Similar Posts:

• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Under en enväldig krigarkung
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Makt och prakt i svensk barock