Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

Enklaste sättet att hitta en bra stil: Först fundera på vad man vill säga. Sedan säger man det helt enkelt och om det då känns för enkelt kan det bero på två saker. För det första, språket är inte tillräckligt laddat med sitt innehåll. Eller också är tanken så enkel att den inte intresserar en själv ens en gång. I så fall raderar man det. Vilket ofta är svårt eftersom lekmannen helst inte vill tro att de egna tankarna inte intresserar honom. Annars filar man lite på det, men är medveten om att ingen text någonsin har räddats av att man krånglar till syntax och tesaurus … Kan man inte göra det enkla, behöver man inte försöka med det komplicerade heller.

Tack för den. Och vad är ens syntax (error?!) och tesaurus för något?

Erkänn att titeln låter som en från vilken avhandling som helst skriven av någon bortglömd socialistisk-revolutionär visionär? Eller än värre: som snustorr kurslitteratur från en vissen personalvetenskapsinriktad universitetskurs: kostnadseffektivisering, lean production och kompetensutveckling. Så är det gudskelov inte.

Hur skriver man om en döende människas anteckningar? Jag har säkert nämnt Ur en bruten mans anteckningar av W. N. P. Barbellion (Bruce Frederick Cummings) som är något liknande om än lite styvt 95 år äldre. De avslutande orden ”Det övriga är tystnad”, tillagda efter önskemål från anhöriga eller redaktören, är krut.

Problem med att recensera en döendes text:

1) Det går inte att jämföra texterna med något annat än liknande texter. Jag tänker ibland på Nu måste jag sluta som utgörs av en ansamling självmordsbrev sammanställda av Udo Grashoff. Där handlar det om det absoluta slutskedet. Hängningar, gasningar, hopp, pistol.

2) Det går i princip inte att relatera om man inte har liknande erfarenheter. Däremot kan lärdomar dras.

3) Där jag i andra fall skulle kritisera något i innehållet så undrar jag: får man ens göra det här utan att framstå som en ärkesvinpäls? Värderingar som ”Bra”, ”Dålig”, ”Stilmässigt åt skogen”, ”Tunn” … Jag menar, hur är det tänkt att man skall prestera när man är döende? Men presterar – eller vad man skall kalla det – är just vad Wolfgang Herrndorf gör. Hårt arbete och struktur som terapi och överlevnadsstrategi. Och vissheten om att livet i slutändan kommer ändas av en revolver han införskaffat för ändamålet är balsam. Jag har hört självmordsbenägna sagt att det är vad som håller dem vid liv, att de i slutändan har möjligheten att avsluta misären.

Det är ingen hängmattsmysig läsning. Inte alls, faktiskt. Premisserna är glasklara: När Wolfgang får sin dödsdom i form av en diagnos – glioblastom som är en typ av hjärntumör som nästan lika säkert som att äpplet faller nedåt dödar dig – börjar han blogga. Visst, visst, så är det ju även om man inte har en diagnos av detta slag. Döden tar dig oavsett vad du gör, färska tomater injicerade med gojibärextrakt till frukost, lunch och middag till trots. Tiden kommer strö oss som små köttfrön över kyrkogårdarna. Den uppenbara skillnaden är emellertid att en diagnos ger ett visst estimat att förhålla sig till. Veckor? Månader? År? Det går inte att förutsäga med någon säkerhet. Strålbehandlingar, operationer, kemoterapi kan såväl förvärra som förbättra tillståndet.

Bloggen var till en början ett sätt att hålla nära och kära uppdaterade om läget, men blev snart besökt av tusentals andra. Ju närmare sista sidan jag kommer, desto ondare i magen gör det. Rent fysiskt närmar jag mig hans död, sida för sida – om jag slutar läsa slipper han dö en gång till. Som om det hjälper honom. Jag är knappast spänd inför slutet, även om jag är morbitt intresserad av sista inlägget – resten är tystnad, kanske. Det är lite underligt, ibland släpper jag läsningen med känslan av att det är jag som har hjärncancer; att det är jag som nu kan vara sådär fyndigt cynisk och sardonisk och ställa mig över vardagen och dess bagateller. Vara rak, rakryggad och inte sky med orden om man anser något var åt skogen dåligt. Odla en revolverhumor. Ibland gick han över gränsen för det smakfulla – inte inför sin egen situation utan i omdömen kring andra – men jag vet inte hur jag skall reagera på det.

Han blir alltså oerhört produktiv, vill inte stanna upp för då faller han. Har en manisk period, skriver femton sidor i minuten och färdigställer sin mest kända roman (även den utgiven på Nilssons) Tschick som tas emot med glada utrop. Han överlever kanske längre än förväntat och skriver nära slutet att de tre sista åren varit hans bästa. Han ställer sig den klassiska frågan om han vid ung ålder hade velat veta på ett ungefär när han skulle dö. Ja, det skulle han, eftersom han då skulle slippa allt onödigt slöseri med tid som vi spenderar på att fastna i situationer som inte leder någon vart. Vi har bara en chans och han tycks vilja säga oss att det är en tanke som bör upprepas. Ett förbehåll från min sida: naturligtvis får den inte driva oss över gränsen till en panisk rädsla inför att välja fel. Jag tror inte fel val finns, men det är en annan fråga.

Har ni en böjelse för hypokondri bör ni kanske undvika en läsning. Själv började jag halvnoja över en cysta som ligger och lurar vid den högra eller vänstra tinningen och var tvungen att höra av mig till lämplig sjukvårdsinstans. Den har antagligen varit där sedan mitt livs begynnelse och kanske även innan det, men hjärnan är alltid hjärnan och där någonstans i sörjan finns epifysen som ju bekant härbärgerar själen. Lika bra att vara säker. Förhoppningsvis slipper ni en till sådan där blogg.

De sista blogginläggen är som korta och lågfrekventa andetag. Syret håller på att ta slut, tar slut. Han sköt sig ungefär en månad innan Kristian Gidlund avled. Grönsakstillståndet tilltalade honom inte.

Similar Posts:

• Om döden
• Något om livet
• Hur känns det att veta att man snart skall dö?
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Donner versus Donner

Det hör till frågorna som ställs i Sara Hanssons seriealbum Torskarnas pride-parad, en vass och inte så lite dråplig uppgörelse med marknadsliberalismen och patriarkatet. Hade inte så mycket i den känts så bekant hade jag tyckt att den var smått revolutionerande.

Det är knepigt, det där. Ja, feministiska, politiska serier har blivit en egen genre. Välförtjänt. Ja, Hanssons blandning av längre och kortare tecknade serier varvade med olika typer av kollage och med broderier för tankarna till bland andra Liv Strömqvist, Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Allesammans är jättebra, så det kan man ju knappast beklaga, egentligen.

Av idéinnehållet i Torskarnas pride-parad är stora delar, bland annat om handeln med kroppar och det där märkliga tabut kring begreppet offer, hämtade från Kajsa Ekis Ekmans briljanta Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Vilket väl också är helt okej – få böcker förtjänar att populariseras och utvecklas i olika former lika mycket som den, tycker jag.

Och Hansson gör det bra. Hon hittar vardagliga, vanliga, helt galna exempel. Som när den nyligen avlidne Kristian Gidlund beskrivs med att han ”var inget offer. Han var en hjälte” – ”Hjälte och offer. Deal with it” – när liberala debattörer påstår att förortsorganiseringen/vänstern/feminsmen gör förortsborna/de arbetslösa/traffickingoffren till offer – ”Man bara: Ser jag ut som Harry Potter? Myllrar det fram en massa hallickar och torskar och styr upp en världsomspännande människohandel bara för att jag SÄGER HÖGT att den existerar?” – eller när tingsrätten frikänner anklagade för en gruppvåldtäkt och konstaterar att offret visserligen är trovärdig när hon säger att hon försökte hålla ihop benen och hindra dem från att föra upp en vinflaska i henne, men att det kan ha uppfattats som bara blyghet.

- Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!

- Ja precis! Det är viktigt att alla får välja själva om dom vill bli gruppvåldtagna med en flaska Castillo de Gredos!

Ärligt talat så är det jävligt skrämmande. Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där ”rätten” att välja själv hur våldet man utsätts för KÄNNS, är viktigare än att slippa utsättas för våld in the first place??????????

Hansson är på en gång brutalt träffsäker och tokrolig. Kanske inte på prick varenda sida, en lite uppstramande redigering hade nog albumet tjänat på, men det finns en skön energi även när hon mest bara ångar på. Hennes alter ego i albumet besitter helt enkelt den där orken att bli förbannad, att ta debatten. Att orka skratta åt eländet.

Hade man kunnat ge bort sådan energi i julklapp hade den stått högst upp på i alla fall min önskelista.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Att ha en längtan i sig
• Bästiskärlek och Nutellamissbruk – så underbart elvaårig
• Horan och madonnan på marknaden

I Hon hette Jennie har en cancerblogg en viss roll. Vi möter Sara, en begåvad konstnär som bor på Södermalm i Stockholm. Här medföljer alla klyschiga attribut som en karikatyr-konstnär i dessa kvarter bär. Kängor, väst, ja ni vet… Samtidigt skulle Sara kunna vara jag. En människa med erfarenhet av livet, kärleken och längtan efter att skaffa familj innan det är för sent. För som det dammigt förklaras i boken så tickar klockan… Mot den sviktande chansen till befruktelse och till klimakteriet antar jag. Sara har haft sin beskärda del av tröga, knepiga snubbar men samtidigt tror hon sig veta sin typ. Då, på sitt eget vernissage, blir hon presenterad för John. Han är allt hon aldrig letat efter. Framgångsrik advokat som bor tjusigt i de rätta kvarteren. Det börjar med ett engångsligg men snart kan de inte hålla sig ifrån varandra.

Även den till synes lyckade John har sitt bagage. Väldigt snart avslöjar han att hans fru dött för ganska precis ett år sedan. Och han kan inte dölja att han inte kommit över förlusten. Samtidigt kan han inte vara utan Sara, och hon flyttar in i paradvåningen. Med på köpet får hon Pärson, en jycke som läser husse som en bok och till på köpet håller på att spela ut Sara. Pärson är faktiskt den karaktär jag tycker är den djupaste i romanen även om han handlar utifrån hur de andra människokaraktärerna agerar. Han blir en katalysator som visar på romanfigurernas knutar.

Sara flyttar, som sagt, snabbt hem till John, och sover med honom i sängen där hans fru Jennie legat döende och sedan gått bort. Detta får hon berättat för sig av John. Vem som helst hade känt sig obekväm, jämförd och otillräcklig. Särskilt som denna Jennie från John och hans vänner samt familj sägs vara den mest perfekta människan. Hon hade stil, hon var snygg, hon var lyckad, hon och John var det perfekta paret. Att förhöja dem vi förlorat är mänskligt, men inte desto mindre knepigt för de som blir kvar att jämföra sig med hyllningarna. Sara gör som så många andra i
vårt upplysta samhälle. Hon snokar och googlar. Och hittar en cancerblogg. Inte den döda Jennies, men väl en där Jennie lämnat många kommentarer. En blogg som betytt mycket för henne. När Saras spärr släpper tappar hon omdömet och bestämmer sig för att gå vidare. Hon letar upp cancerbloggens författare och tar kontakt. Hon öppnar stängda dörrar, både bildligt och i Johns lägenheten. Sara närmar sig Jennie mer och mer. Vad gör svartsjukan egentligen med oss?

Och vad gör berättelsen med mig? Jag kan inte låta bli att kväljas åt det förutsägbara. Vill sparka bakut och fjärma mig, men samtidigt är det en intressant och angelägen historia som jag tror att många av oss känner igen oss i. Det bär jag med mig när jag nu samlar ihop berättelsen.

Similar Posts:

• Everyone says ”I love you”
• Sårigt och smutsigt om separation
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• ”Gud, Djävulen och cheerleaders”
• Att bli synlig

Därför var det lite chockartat för mig när jag för några veckor sen, i bokhandeln där jag jobbar, rekommenderade Kristian Gidlunds bok I kroppen min till en kund som uttryckligen inte ville några ”språkexperiment eller deckare” utan gärna självupplevda berättelser. Jag hade knappt hunnit ta ner ett ex. från hyllan och börjat återge handlingen förrän hens axlar åkte upp och ansiktet stelnade. Hen förklarade snabbt och irriterat att hens partner har cancer och att det därför såklart inte är aktuellt att spendera den lilla lästid som går att få på att läsa om cancer. Istället fick det bli en bok av Lucy Dillon som bara stod en meter bort på en annan hylla.

Oavsett om litteratur är en lindrande verklighetsflykt eller används som en antidepressiv tablett så är dagensbok.com ett välfyllt apotek utan bipacksedlar där det går att skriva ut så många recept som du själv vill. Här är hyllan med veckans nyinkomna antidoter:

Idag recenserar Kari fotografen Stefan F Lindbergs bok Sjömän II. En hyllning till sjöfartsyrket enligt förlagets hemsida. Och det är snyggt. Nästan för snyggt tycker Kari. ”Jag vill hylla honom tillbaka, men jag blir inte så berörd som jag hade önskat. Så jag semihyllar honom med en niopoängare.”

På torsdag skriver Anna om Anna Mattssons Ljusgatan. En vemodig men spännande diktsamling vars innehåll inte alls har samma positiva klang som titeln.

På onsdag skriver jag om Fri Kärlek av Julia Thorell som tar en vardagsnära berättelse om kärlek som visar vart serieskåpet ska stå.

På söndag skriver Björn om Kate Atkinsons nyligen prisbelönta Life After Life, en återkomst som heter duga med en déjà vu-roman om att göra om och göra rätt.

Similar Posts:

• Transparens och reflexion
• Fri kärlek
• Vecka 20 på dagensbok.com
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• Ljuset i civilisationen

Kristian Gidlund sitter på världens mörkaste historia. Den att sitta med döden inuti sin kropp, om än inkapslad i malign vävnad. Boken består av en blogg han använder som andningshål under det att cancerns olika ansikten visar sig för honom och hans närmaste. Det är en elak sjukdom, och allra elakast är den kanske när den drabbar någon som inte är klar för döden. Att inte veta vad som väntar, men när det blir allt klarare åt vilket håll det barkar.

Om att de inte kan lova mig att jag kommer att överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess.

De är viktigt att framhålla: Detta är inte i första hand en bok om döden, utan en bok om livet. Det är en stilistiskt stensäker skildring av definitionen av liv: När det känns så starkt att skiljelinjen mot döden reser sig. Andra böcker jag läst när något liknande sker är Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna. Det går inte att beröra döden, men att bygga en bild av den genom att säga något om livets skörhet. Det har jag djup respekt för.

Gidlund och jag, vi söker tröst i samma skogar. Under de stunder när livet kräver så återvänder även jag till skogarna, till älven och till en sorgsen lom mitt ute på vattnet. Dalarna som metafor för svaret på en susande gåta. Något om meningen när den står oklädd i skymningen och andas stötvis med rykande andedräkt. Däri ligger också Gidlunds stora styrka; hans byggande av i det närmaste emblematiska metaforer. Ett sätt att säga saker om livet med expanderande text. Lite samma effekt som låttexten som genre har: Den tar sig inte råd att vara svävande. Tonsättningen får stå för expansionen.

Jag sörjer när jag läser I kroppen min, och det kommer jag inte ifrån. Jag sörjer att någon som är lika gammal som jag faktiskt är dödlig. Jag sörjer perspektivet att skriva sig mot sin egen död. Men mest, utifrån min egen horisont, sörjer jag faktiskt att det med stor sannolikhet inte blir fler böcker. Jag har en känsla att den andra, tredje, fjärde boken skulle bli fabulösa. Inte för att jag vet om de skulle blivit skrivna om inte livet och döden fått orden att koka. Men jag hoppas att de hade.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.

Similar Posts:

• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Ärligt bloggande om döendet
• Tänk pa döden
• Grön(are) och enkel livstil
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

Den här veckan recenseras böcker skrivna av författare från bland annat Ryssland, Frankrike, Sverige och Argentina. Kanske går någon av dem att använda för att resa, som verklighetsflykt eller för hemlängtan.

Vecka börjar med att Alice recenserar två böcker av årets ALMA-pristagare – ISOL.

Vår recensent Kettil har läst en bilderboksvariant av Rödluvan och vargen till tisdag och gett sin recension rubriken ”En tandlös saga med bett”.

På onsdag skriver Björn om Anna Starobinets Den levande - rysk social media-dystopi med ett gränslöst fascinerande grundkoncept som han tyvärr tycker tappar farten halvvägs igenom.

På söndag läser Emelie Justine Levys Inget allvarligt, en kort och tät roman och som alltid när det kommer till Levy är det makalöst bra!

På lördag har vi en gäst i form av Charlotte Qvandt som skriver om Kristian Gidlunds uppmärksammade bok I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, som handlar om hans cancersjukdom och bygger på hans blogg.

Similar Posts:

• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Lekfull ceremoni
• Att hantera mammor och ballonger
• Drömmar och deras inneboende underlighet
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris