Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Våld och krig tvingar människor till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. Att söka samhörighet även under svåra förhållanden — kanske att fysiska rus uppstår och nya barn blir till. Eller att aktivera sig i någon verksamhet som inte handlar om hämnd: sätta upp teaterpjäser, läsa böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.

Similar Posts:

• Lågmält om krigets vansinne
• Om en man utan minne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att leva i någon annans skugga
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Larja var lärare i byn när finnarna kom. För att kunna fortsätta undervisa (i den numera finska skolan) tvingas hon lämna hemmet och åka till lärarlägret i Finland. Hon ska skolas om. Lära sig den rätta skolan. De rätta läromedlen. Boken tar sin början när hon återvänder till byn för några veckors sommarlov.

Jag ger mina tårar är en stillsam berättelse om hemska saker. Hela tiden närvarande och mänsklig. Hela tiden på katastrofens rand. Det är en berättelse om rötter, familjen och tillhörighet. Det är en berättelse om att vara blåst av nordanvinden. Det är en berättelse om att försöka upprätthålla normalitet och skapa en dräglig tillvaro barnen in byn som plötsligt tvingas in i en ny skola, med ett nytt språk. Det är en berättelse om kärlek.

När Larja kommer hem upptäcker hon att hennes farmor, Matja ligger för döden. Utöver att vara viktig för Larja själv är Matja byns professionella gråterska, som leder byns invånare genom glädje och sorg med sina gråtkväden. I berättelsen om gråten finns också berättelsen om den karelska kultur som existerar oavsett landsgränser och vilken stat som säger sig äga området för tillfället.

Merja Mäkis berättelse ringlar sig långsamt fram genom sommaren, precis som floden genom byn. Den stannar upp i urskogen, lyssnar på vinden, mullret vid fronten och barnens lek på skolgården. Jag ger mina tårar lotsar varsamt läsaren in i den karelska kulturen och historien. Med fantastiska miljöbeskrivningar och personporträtt får vi lära känna inte både Larja utan de personer som är och har varit viktiga för henne.

Efter att ha läst denna är jag glad att jag har första delen kvar, och att ytterligare en är på väg. Jag ger mina tårar är en fristående fortsättning på Innan fåglarna vänder åter, och det går alldeles utmärkt att läsa för sig själv. Det är också del två i en triologi om familjen Alava.

Similar Posts:

• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Hundra år av finskt familjeliv
• Collagebok perfekt för familjens historia
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

I det antika Rom sades det att ”den som önskar fred bör förbereda sig för krig”. Påståendet är inte invändningsfritt. Inom fredsrörelsen brukar det hävdas att resultatet är kapprustning och att riskerna bara ökar. Oavsett vad som är rätt kan det konstateras att Sverige i långliga tider ägnat sig åt krigsförberedelser i syfte att vidmakthålla fred. Och vårt land är det som haft fred längst av alla nationer.
Men vilka förberedelserna är håller man förstås hemligt. Dock öppnas arkiven med tiden. Planläggningen under perioden efter andra världskriget fram till 1980 har studerats av yrkesofficeren och historikern Bengt Wallerfelt i en uppsats som alla kan läsa.

Direkt efter andra världskriget tänkte sig överbefälhavaren att Sverige isolerat kunde bli anfallet av en stormakt. De nordiska länderna diskuterade en försvarspakt, men planerna rann ut i sanden 1949. Med tiden bildades såväl Nato som Warszawapakten. Då växte den så kallade marginaldoktrinen fram inom svensk krigsplanering. Den byggde på att stormakterna och deras block skulle se varandra som huvudmotståndare. Därmed kunde varken Öst eller Väst avdela annat än mindre styrkor till ett angrepp mot Sverige, tänkte man. Många känner nog igen resonemanget att vi ska ha en försvarsmakt som är så pass stark att det ska framstå som orimligt kostsamt att alls angripa oss.

En annan tongivande doktrin var den om neutraliteten. Överbefälhavaren planerade för anfall såväl från Väst som från Sovjetunionen. I verkligheten blev Sverige dock en del av Väst, skriver Bengt Wallerfelt. Samarbetet med USA gav oss tillgång till avancerade tekniska komponenter på samma villkor som övriga Nato-länder för utveckling av vapen och annan militär utrustning.

Man drog nu slutsatsen att Sverige befann sig under USA:s kärnvapenparaply på samma sätt som Norge och Danmark. Att detta samarbete skedde i varje fall med regeringens innersta cirkels goda minne torde vara ställt utom alla tvivel.

Med andra ord tänkte sig politiska och militära ledare att Sverige skulle få hjälp. Det betyder inte att krigsplaneringen någonsin var enkel. Sverige är stort, kusterna är långa och älvarna i norr breda. Industrin ligger i stor utsträckning vid den sårbara ostkusten. Befolkningen är koncentrerad till den sydligaste tredjedelen av landet. Mobiliseringen behövde vara blixtsnabb men riskerade i realiteten att dra ut på tiden.

I den här typen av krass planering kommer sanningar i dagen som det inte är menat att vanligt folk ska ta del av.

Tog en angripare Sydsverige och/eller Norrland var det illa, men förlorade vi Mellansverige med Stockholm, då var i praktiken kriget slut.

Det egentliga Sverige är Svealand, Mälardalen och Stockholm får man förstå!

Planeringen försvårades även av att det inom försvarsmakten rådde oenighet om prioriteringarna och en dragkamp om resurserna. Företrädare för armén, flygvapnet och marinen; de tre vapenslagen, försökte alla få så mycket som möjligt av kakan till det egna ansvarsområdet.

Flygvapnet lyckades nog bäst, om man får tro Bengt Wallerfelt, marinen sämst. Det är talande att lilla Sverige under hela den studerade perioden utvecklade sina egna stridsflygplan till enorma kostnader samtidigt som infanterister skulle förflyttas på cykel dragna efter traktor. I mer avancerade arméer transporterades soldaterna i splitterskyddade pansarfordon. En annan konstig sak var att det förekom mycket lite övningar mellan armé och flygvapen i konsten att samverka.

Bengt Wallerfelts uppsats är initierad. Analysen framstår som klok. Men den är inte populärt hållen, målgruppen var inte allmänheten. Två redaktörer, Olof Santesson och Kent Zetterberg, har anpassat texten till denna bok. Mer bilder, mer grafik och kanske också väl placerade faktarutor hade gjort materialet mer tillgängligt. Troligen finns det dock många specialintresserade som har utbyte av boken.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Nyttigt kritisk blick på USA
• Under en enväldig krigarkung
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Det bortglömda krigets fasor
• Kampen om Ukrainas framtid
• Mastigt om finsk fascism
• Röd tråd genom en oroande samtid

Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om