När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.

Similar Posts:

• Det som inte kan göras ogjort
• Mellanmjölk
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Att läsa är ibland att gråta

Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.

Similar Posts:

• Att ha en längtan i sig
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Wallraffade långt före Wallraff
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Så här kan tankarna fly i väg under en promenad i Stockholms innerstad. Konstverk i form av statyer har ofta gett mig perspektiv när jag en stressig dag på jobbet tagit mig ut på lunchrasten.

Till skillnad från katterna i ring väcker statyer från tidigare århundraden en annan sorts associationer. Att stå och betrakta en staty av en man med peruk gör att tankarna går till en samhällsordning då de lägre ståndens folk skulle inta en vördsam hållning inför de högre ståndens representanter. Statyer som avbildar kungar till häst eller med värja i handen påminner mig om människor som fått betala ett högt pris för en nations ”stolthet” och ”ära”.

Den offentliga konsten i Stockholm har en historia på ungefär fyrahundra år. I boken Vardagskonst som kulturarv läser jag om 1600-talet när begravningen av Gustav II Adolf planeras. Stockholm är en plats som adelsfamiljerna skäms för när de inser att utländska gäster ska delta i ceremonin. Varpå de anlitar hantverkare för att göra ornament och utsmyckningar på husfasader. Skulptörer får beställningar på statyer som ska försköna den kungliga huvudstaden.

De följande århundradena växer borgarklassens ekonomi, vilket också börjar synas i Stockholms arkitektur och gatuplanering. I många fall inspireras man från utlandet. Under 1700-talet influeras arkitekter av rokokon som dominerade i Frankrike. Vid 1800-talets slut kommer trendsättande idéer från konströrelser i Storbritannien, där man pläderar för att konst är till för allmänheten.

I Sverige stadgas år 1937 en lag som innebär att 1 % av kostnaderna för offentligt finansierad nybyggnation ska avsättas till ett konstverk som ansluter till bygget. Lagen har inte alltid följts av staten men större efterlevnad har däremot funnits bland regioner (tidigare landsting) och kommuner.

Bokens olika skribenter bidrar med skiftande perspektiv på Stockholms offentliga konst. På det hela taget uppskattar jag alla skribenters bidrag. Att få en historisk tillbakablick är välkommet och jag läser intresserat om hur renoveringar gjorts för att bevara arkitekturen och konsten i Garnisonen och i Kulturhuset. Glatt läser jag också om konstverken i biltunnlarna och tunnelbanan. Det är väggar som behållits fria från reklam, vilket i mitt tycke gör färden behagligare.

Under läsningen förstår jag också att samarbetet mellan arkitekter, byggentreprenörer och konstnärer lyckas bäst om alla involveras redan i planeringsfasen. Därför tror jag att bokens texter kan ge viktiga kunskaper till flera aktörer inom stadsplanering och stadsbyggnad. Som bonus får läsare inom dessa branscher en vacker bok där fotografierna är av hög kvalitet.

I mina personliga reflektioner fylls jag av tacksamhet över att Stockholms offentliga konst är tillgänglig för vem som helst. Den riktar sig till innerstadsbon lika mycket som till den pendlande tjänstemannen. Såväl kusinen från landet som turisten från Spanien kan stanna upp under en promenad på Stockholms gator. Att möta konst kan vara väldigt överraskande. Kanske hamnar en utlandsbesökare liksom jag inför katterna i ring, och tankarna börjar vandra i en oväntad riktning som ger ett minne för livet.

Uppdatering den 8 januari 2024:
Boken är Samfundet S:t Eriks årsbok 2023.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• En feministisk konsthistoria
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Inget ska växa över mig är många gånger smärtsam läsning, inte bara för att Elin Grelsson tyvärr använder sig av uttjatade uttryck och schabloner – himlar som ”är tunga, våta filtar”, ett kärleksobjekt med ”varma händer” och blonda lockar som huvudpersonen ”får en ingivelse att dra handen genom”, för att inte tala om dikotomin ”världsvan snubbe” vs ”osäker tjej”. Men, vad som på riktigt blir smärtsamt i Grelssons skildring av nutid och klass är just det senare – trots att jag som läsare irriterar mig på hur det skildras och det faktum att Jenny är en så totalt självutplånande karaktär, är det omöjligt att inte bli drabbad av henne och de situationer hon möter i det att hon har en helt annan klasstillhörighet än det umgänge som omger henne i Stockholm. Trots nötta ord finns här riktiga känslor – som när Jenny åker hem och noggrant måste välja vad hon berättar om sitt liv i Stockholm, dels för att hon vill visa upp en polerad yta för sina föräldrar som inte vet mycket mer än Sörede och det arbetsamma liv de fört där, för systrarna som blev kvar – trots att de alla tre drömde sig bort i att flytta från Sörede när de blev äldre, dels för att intresset för hennes nya liv tycks vara så litet: ingen i Sörede verkar vilja förstå varför hon inte vill vara där, vad som egentligen lockar henne i Stockholm.

Lika utanför tycks Jenny också vara i Stockholm: vad som på ytan verkar vara ett ”lyckat” liv är bara skuggan av vad hon drömde om som barn, varje rum hon befinner sig i kräver ett berättigande från hennes sida, ett tillrättaläggande av sitt jag som är smärtsamt att läsa om. Man läser med en ständig vilja att ruska om Jenny, att be henne dra ifrån sin otrygga anställning där hon jobbar häcken av sig bara för att kanske få förlängning, be henne dumpa Sebastian som tycks vara tillsammans med henne för att hon, i egenskap av ”arbetarbarn”, tycks fungera både som ett uppfyllande av en slags fetisch från hans sida men också som en smekning av hans ego som man absolut inte vill unna denna självupptagna kultur/akademiker-kille.

I slutändan får Grelsson svårt att knyta ihop det. En annan bok hade kunnat fungera med det öppna slut som man som läsare lämnas med här, men hela premissen för Inget ska växa över mig är så pass tydlig i sin klassiska dramaturgi från början att man lämnas något snopen när texten, förmodligen medvetet, men ändock inte särskilt lyckat, lämnas därhän utan att läsaren har fått något riktigt avslut.

Similar Posts:

• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Hopplöshetens historia
• Psykologisk spänning och oväntade trädgårdsfynd
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Dans och smärta