Seriens skapare, Julie Andem, var tidigt ute och försökte försvara sin målgrupp (specifikt 16-åriga tjejer) mot vuxnas moralism, och det gör hon nog rätt i. Samtidigt är det något klart häftigt i hur en norsk tonårsskildring, dess fiktiva karaktärer och deras beteenden just nu energiskt debatteras – även om det ganska ofta är en rätt efterbliven, hoppa på hypen-debatt – på svenska kultursidor.

Det finns grymt bra berättelser om unga människor, inte minst i bokform. Det är förstås sällan de ges den uppmärksamhet som Skam (välförtjänt, kan tilläggas) får just nu. Istället spelar barn- och ungdomskultur, trots att den kanske är den absolut viktigaste och bästa, ofta en underordnad och undanskymd roll.

På dagensbok.com är vi ganska bra på att skriva om ungdomsböcker och Y/A. Jag skulle kunna säga att det är något jag är stolt över, samtidigt som det faller sig så naturligt att det känns som ett lite löjligt statement. Som allt annat på sajten gör vi det ju för att vi gillar det, för att det är vad vi vill göra.

Och är det egentligen särskilt konstigt om vuxna kan verka ohälsosamt besatta av gymnasieungdomars kärleksbekymmer? Vi har ju trots allt alla varit där. Skam-ungdomarnas mer eller mindre vardagliga trauman är också våra mer eller mindre bearbetade trauman. Vi kan känna igen oss, jämföra oss, fantisera om att ha fått till den där coola repliken, vågat den där konfrontationen, eller bara tacka vår lyckliga stjärna att det åtminstone inte gick riktigt så illa den gången.

Man brukar säga om skräckfilmer att tittaren på en gång får uppleva filmhandlingens känslostormar och göra det hemma i sin egen trygga tv-soffa. Det är kanske lika sant för tonårens känslomässiga bergochdalbana för oss som har fastnat i Skam? Vi både får privilegiet att återuppleva känslokasten, pirrande förälskelse, hångel (åh, allt det där hånglet!) och utsatthet och slipper att återuppleva det på riktigt. Ibland med sorg. Inte så sällan med lättnad.

Skam ger också någonting som exempelvis att älta sina egna tonårsdagböcker aldrig kan ge (jo, jag är rätt skyldig på den punkten också), men som exempelvis Katarina von Bredow och Katerina Janouch gjort i varsin romanserie för unga: Skam byter perspektiv. I och med att tv-seriens olika säsonger har olika huvudpersoner framstår också karaktärerna på lite olika sätt. Den som bara är världens coolaste förebild i en säsong får betydligt fler nyanser i nästa. Den som agerar intrigerande skitstövel i en säsong visar sig ha sina skäl, och det som är ett himlastormande lyckligt slut måste likt förbaskad försöka hitta vidare i en ny vardag.

Den som säger att livet inte är så dramatiskt som på teve eller i böcker minns dåligt. Att där inte skulle finnas några lyckliga slut. För visst finns de, de där perfekta ögonblicken när man liksom upplever att man hittat hem med hela sitt jag (inte så sällan just i någons famn). Det är ju bara det att det aldrig slutar där. Att tiden inte stannar till, fast man kanske önskar att den gjorde det. Man måste gå vidare och magin, tja, den står sig inte alltid över natten, men den blir egentligen inte mindre magiskt för det.

Den går mest bara att återuppleva i alla dessa ljuvliga berättelser om unga.

Similar Posts:

• Mer än vänner?
• Tretton år och evigt balansgående
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• 1 + 1 = 3? 2?
• Högstadiets sociala glastak

Saga som har killar, och helst bara tillfälligt, och vars rykte ofta kommer emellan henne och de andra tjejerna. Det finns liksom så mycket de vill fråga om men som man bara inte frågar om. Då blir det lätt tyst istället.

Efter att ha bligat på Saga i två romaner, sneglat och undrat och hört skvallret tillsammans med Jonna och Amanda är det förstås spännande att äntligen få höra Sagas version. I Sagas bok hoppar vi dessutom tillbaka i tiden – om Jonnas bok tog vid där Amandas bok slutade så börjar Sagas bok om från början igen, den där sista vårterminen i högstadiet. Men det blir också en hel del tillbakablickar, för om vårterminen i nian är terminen när ”allt” (i betydelsen sexdebuten) händer för Jonna och Amanda så har Saga varit sexuellt aktiv desto längre. Hon minns faktiskt inte ens hur det egentligen gick till när hon blev av med oskulden.

Hon vet att det var första terminen i sjuan, att hon fick följa med storasyrran Carro på en fest, att hon drack för mycket och var lite för tacksam för killarnas uppmärksamhet. Sen är det bara svart fram tills hon vaknade utan kläder, öm och kladdig och illamående, ensam i ett sovrum i huset där festen var. Första terminen i sjuan.

Så kan en sexdebut också se ut, så att man vill kräkas, och jag gillar att Janouch låter en av sina huvudpersoner falla ur det där mönstret om hur småputtrigt hajpat, inte särskilt fantastiskt men ändå fantastiskt det ska vara (och alltid inträffa strax under medelåldern för sexdebuter, jag kan fanimej inte komma på någon ungdomsbok där någon är äldre än så). En vändpunkt. Visst var det en sorts vändpunkt för Saga också, men den där söta anekdoten om fumlig förälskelse som man ska kunna berätta senare i livet, ja, den är helt enkelt körd för henne. Och hon dör faktiskt inte av det.

Saga är tuff och tar för sig. Hennes strategi är väl snarast att skyla över de dåliga erfarenheterna med fler erfarenheter. Många fler erfarenheter. Det är nog ärligt talat inte den sämsta strategin, men samtidigt är jag lite besviken över att stöddiga Saga som faktiskt gillar sex, har mycket sex och inte tycker sex är det märkvärdigaste i världen måste visa sig ha en massa trauman och pappakomplex i botten. Att hennes lust måste ha en så destruktiv sida och liksom en förklaring.

Med Sagas berättelse skaffar sig förstås folkbildaren Janouch också nya områden att diskutera och informera om. Med Sagas sexdebut följer besök på ungdomsmottagningen, graviditetstest, info om könssjukdomar, lagar och förhållningssätt till sexuella gråzoner. Det är pedagogiskt och det skulle fungera bra som diskussionsunderlag, tror jag. Och ändå, återigen: lite för konventionellt för min smak. Fast vi nu äntligen får Sagas perspektiv ligger de andra tjejernas kvar som en slags normativ filt över alltsammans. Man ska ju trots allt helst inte vara som Saga. Man ska vara lite mer lagom.

Kanske är det en illvillig tolkning. Kanske vill Janouch bara säga ”såhär kan det också vara” utan att lägga till något ”fast det är ju sämre”. Jag kan bara inte skaka av mig just den känslan. Och den gör mig lite ledsen.

Similar Posts:

• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• Ett rosa paket med luft
• Måste det vara så hurtigt?
• Symaskin i kinesiska askar
• Att bli knullad eller älskad

Men även om jag gillar ambitionen, att skriva lite mer konkret om sex, så gäspade jag mig mestadels igenom första romanen i serien. Amandas bok skildrar och diskuterar sex och könsroller på ett tydligt och pedagogiskt sätt, visst. Karaktärerna och handlingen är möjligen skriva för att uppnå så stor allmängiltighet som möjligt, men det är inget bra romanrecept. Handlingen är minst sagt förutsägbar och karaktärerna gjorde knappt intryck alls.

Därför kan knappt ens det spännande i att få ett nytt perspektiv på samma människor locka mig att plocka upp nästa del. Men jag är nyfiken på tuffa Saga, huvudpersonen i den tredje boken, och då säger nu en gång min läsarmoral mig att jag inte kan hoppa över tvåan. Så då läser jag väl om den där trista Jonna då.

Och blir naturligtvis positivt överraskad. Trista Jonna visar sig förstås ha högre igenkänningspotential än jag riktigt vill erkänna och förmodligen har Janouch hunnit bli varmare i kläderna som ungdomsförfattare också. Jonna känns mer som en verklig person, lite vanlig och unik sådär som människor är.

Jonnas bok tar vid där Amandas bok slutade och där dynamiken mellan bästisarna obönhörligen ändrats. Amanda har ju pojkvän nu, ett förhållande och ett sexliv, och Jonna känner sig ofta behandlad som nästintill efterbliven. Ofullkomlig. Jonna måste ju paras ihop med någon nu, och helst någon av Amandas killes kompisar, så att de kan umgås alla fyra. Räck upp en hand, alla tjejer som aldrig varit i den situationen, liksom.

Jonna är tveksam. Visst är hon nyfiken på sex och sådär, men känner samtidigt en instinktiv motvilja mot kärlek och passion. Kärlek, det är väl den där skiten som gjorde att mamma stack till USA med sin nya och lämnade pappa och Jonna förkrossade kvar? Vem vill egentligen utsätta sig för något sådant?

Ändå har det här projektet ju en tydlig mall. Alla tre romanerna har till häften samma baksidestext: ”Om kärlek och första sexet. Om längtan och lust. Om hur det kan vara att mista oskulden och samtidigt hitta sig själv.” Kanske är det det antydda sambandet mellan de båda sista elementen som stör mig lite. Som att ha sex första gången skulle vara det ultimata självförverkligandet. Jag tycker liksom bättre om Jonna än om romanen om henne.

Det är ju också så att bra romaner om sex för unga tjejer har blivit ett område med rätt hög konkurrens. Janouch skriver som sagt konkret och pedagogiskt, men ibland blir det väl både konventionellt och kliniskt. Romanerna ger säkert svar på en hel del praktiska frågor man kanske inte alltid vågar ställa som ung (eller alls), men utan att det verkligen går att leva sig in i själva lusten också, så blir det ju ändå inte riktigt begripligt. Där skulle jag hellre rekommendera någon annan ungdomsförfattare, Sara Ohlsson eller kanske Malin Isaksson, Moa Eriksson Sandberg eller Katarina von Bredow. Fast en bra folkbildningsambition är alltid värd viss uppskattning.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• ”Da velger jeg å kalle deg drittsekk”
• Ett rosa paket med luft
• Vem mördade Linda Palm?
• Uppföljare utan egen idé

Men så är det ju en ganska kul och intresseväckande titel, så jag börjar kika lite på innehållsförteckningen: ”Detta är mina principer. Gillar du inte dem så har jag andra”; ”Du & jag Alfred”; ”Ge mig en apa!”; ”Björn Rosengren får brevvänner”; ”Den ’ännu större idiot’-teorin”; ”Jag gillar inte Erik Åsbrink”; ”Jag googlar på ordet högerekonom – och får ingen träff”; ”Kända tjejer jag knullat”; ”Men titta! Är det inte Erik Åsbrink igen”. Och så vidare. Väcker ju en viss nyfikenhet.

365 lättglufsade sidor senare, i en förträfflig blandning av underhållen och politiskt förbannad, vågar jag påstå att det här är bland det mesta aktuella jag läst om svensk politik. Sundström har plockat ut en handfull områden – elmarknaden, pensionerna, ”folkaktien” Telia, alkoholpolitiken, marknadiseringen av Svenska spel, avregleringarna av finansmarknaden och Schengenavtalet – som kanske inte är sådär supersexiga vid första anblicken, men som säger en hel del om den radikala omsvängning som skett i svensk politik de senaste decennierna (och det här är, som sagt, ändå skrivet på Göran Perssons tid). Dessa områden undersöker hon på ett dråpligt, personligt och effektivt sätt, med en slags storögd, socialdemokratisk förundran. Vad sjutton var det som hände?

När blev det till exempel självklart att medelsvensson, som torde vara fullt kapabel att planera sin alkoholkonsumtion åtminstone ett par dagar i stöpet, bekvämt ska kunna gå på Systemet också på lördagarna, trots att det sker på bekostnad av ökat elände för så många missbrukare och deras anhöriga? Att Svenska spel ska drivas som vilket vinsthungrigt företag som helst? Att våra surt förvärvade pensionspengar ska spelas bort på aktiemarknaden och vi dessutom bara har oss själva att skylla som inte lyckas sätta oss in i vad de hundratals fonderna innebär och har för utsikter (när tydligen schimpansen Ola gör det bättre än bankernas främsta experter)? Hur kunde Näringsdepartementet kränga Telia-aktier till naiva småsparare som värsta damsugarförsäljaren? Vad innebär egentligen Schengenavtalet – och vad innebär det om man råkar se ”ickeeuropeisk” ut? Och kanske sist men inte minst: varför protesterar inte folk? Vill vi ha det såhär?

Sundström går metodiskt och ytterst konkret till väga. Hon läser pressklipp och information från när det begav sig, hon ringer en vän eller släkting eller expert och ställer de där frågorna vi ofta är rädda för att ställa. För att vi tror att alla andra fattar, att det måste vara vi själva som är dumma i huvudet. Som Sundström skriver i avsnittet om Telia-aktien (”En Björn gör oss en björntjänst och en död papegoja vägrar att vakna”):

Det finns en positiv effekt när man blåser folk, och det är att folk verkligen känner sig blåsta. Så blåsta att flertalet inte vill prata om det efteråt.

De här människorna – och just i fallet med Telias börsintroduktion handlar det om nästan en miljon svenskar som hakade på den från början moderata planen för att få folk att identifiera sig mer med aktiemarknaden (se moderat riksdagsmotion från 1997) – kan Sundström ge en viss upprättelse. Nej, vi var inte dumma i huvudet. Vi blev faktiskt ganska lurade. Och det av socialdemokraterna, med näringsminister Björn Rosengren i spetsen. Rosengren, som inför börsintroduktionen skickade ut reklam helt utan riskkalkyler och som på frågan om det var en bra affär att köpa Telia-aktier svarade: ”Det är jag övertygad om”. Före börsintroduktionen.

Efter börsintroduktionen svarade han på samma fråga: ”Det är något varje individ måste ta ställning till själv.” Jo.

Björn Rosengren hade övergivit oss. Och det är som den där stendöda papegojan Norwegian Blue i Monthy Python. Inte ens när någonting är helt uppenbart, kan man erkänna det uppenbara. Säga:

a/ Okej, papegojan är stendöd, men så är det med djur. Ibland lever de och ibland dör de och det är ingenting som vi kan ta ansvar för. Det är sånt som varje normalbegåvad person borde haja.

Alternativt:

b/ Det finns ingen livstidsgaranti på papegojor. Men eftersom jag personligen stod här i zoobutiken igår och sade att ”det här är en jävligt pigg papegoja”, så ska jag göra ett undantag och kompensera dig på något sätt.

Rosengren valde alternativ c. Det vill säga bankade Norwegian Blue i bordet och sade att den bara var lite trött. Sade att den låg och tänkte på sin barndom och de norska fjordarna.

Naturligtvis finns det en tanke med att lyfta fram den här boken veckorna innan Socialdemokraternas extrainsatta kongress. För det handlar ju inte bara om ledarskap. Det finns en svekdebatt här som visar sig i valresultaten, men aldrig riktigt fått komma upp till ytan. Lena Sundström luftar den på sitt eget sätt: hon skriver in till Expressens hjärtespalt och får råd av Katerina Janouch om huruvida hon ska lämna sin svekfulle Göran eller inte.

Okej, det är lite fånigt, men nog fångar det något väsentligt i politiken som så lätt kommer bort? Att vid sidan av, eller mittibland, logik och ideologi finns också relationer. Känslan av ett gemensamt förflutet, ett samförstånd, av ett förtroende som faktiskt inte håller för vad som helst. Så enkelt och komplicerat och ganska ofta dråpligt är det ju faktiskt.

Politik borde vara såhär lätt och roligt betydligt oftare.

Similar Posts:

• Nej-sidans argument i ett nötskal
• Sverige, nästa
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• The Beauty of Grey?
• Från Vita huset till House of Cards?

Det är inte i första hand Karins dragning till kriminella män som intresserar mig, utan snarare hennes ovilja att leva och påverka sitt eget liv. Det finns något i den viljan som jag identifierar mig så med. För trots att hon har alla möjligheter att ha makt och beslutsrätt över sitt eget liv avsäger hon sig den. Hon har gjort ett val i sitt liv och det är att vara med pojkvännen John och det räcker för henne. Med det beslutet följer att underkasta sig hans vilja och hans behov. Men istället för att se det som en begränsning ger det henne frihet på ett sätt som är få förunnat. Karin kan leva ett liv som går ut på att bara följa med, hon är befriad från allt ansvar, alla initiativ och det finns en lockelse i det.

När Karin träffade John ville hon egentligen bara ha en bra historia att berätta – hon hängde med honom bara för att kunna berätta om det sen. Det är det där med att ha ett spännande liv. Och om det är något som ger status idag så är det att ha ett spännande liv och att kunna berätta om det. Känslan av att man lever det där livet som är lite mer på riktigt. Där rusen avlöser varandra, känslan av att veta något om livet som vanliga människor inte vet, att känna hur jorden snurrar runt just mig. Känslan av att ingenting är omöjligt.

Karin attraheras av Johns muskler, hans tatueringar och allt hos honom som är hårt och stereotypt manligt. Men han skulle egentligen kunnat ägna sig åt någonting helt annat än kriminalitet och våld. Något som inbringar mycket pengar, som gör att han måste vara borta från hemmet mycket och som medför någon typ av risk. Jag tänker på idrottsmän, finansmän, skådespelare och musiker. Huvudsaken är att han har pengar och status och hon får vara trofé och vacker och värd att visas upp. I Flickvännen gestaltas det här livet inte speciellt glamoröst vilket någonstans gör det ännu mer förbjudet, och ännu mer lockande. För om det är ett helvete och fortfarande värt det måste det ju vara ännu bättre och ännu mer spännande än hur det framställs.

Därför får Flickvännen mig att leka med den där tanken om hur livet skulle vara om det var lite mer spännande. Den får mig att fantisera om män i tatueringar, stora portföljer och fullspäckade turneringsplaner. I den fantasin gör jag ingenting och det finns inget som är så förbjudet.

Similar Posts:

• Uppdrag: bokmässa
• Med krav på uppföljare
• Lyxliv?
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässan 2008: Fredag

Nu ska Janouch berätta om hur det är att önska sig en dotter. Hon har själv fött fyra söner i rad och fick sedan till slut en dotter. Så när Helena i Dotter önskas föder två söner i rad och längtar förtvivlat efter en dotter vågar man nog gissa att det till viss del är självupplevt.

Dotter önskas handlar alltså om Helena som efter att ha levt ansvarslöst singelliv högt upp i 20-årsåldern träffar en underbar man och raskt blir med barn. (Enligt en vanlighetsnorm som jag faktiskt aldrig stött på i verkliga livet.) När barnen blir pojkar och Helenas mamma plötsligt går bort i cancer, börjar hon längta alltmer efter kvinnlig samhörighet. Hon tycker att hon är omgiven av enbart män. Hon hittar också sin mammas dagböcker och när hon fördjupar sig i dem träder en ny bild av mamman fram.

Helena har alltså en tydlig bild av vad manlighet och kvinnlighet är för något. Hon skulle säkert skriva under på att män är från Mars och kvinnor från Venus. Hon längtar efter en dotter som ska vara mjuk, med prinsesskläder, som ska hålla kontakt med henne när hon flyttat hemifrån och som ska dela hennes intressen och känsloliv. Något som pojkar tydligen inte kan.

Själva boken är också sockersöt, med knallrosa text och barnsliga rosa symboler på insidan av pärmarna, förmodligen för att tilltala en ”typiskt kvinnlig” publik.

Som läsare undrar man lite, vad skulle Helena tycka om en av sönerna visar sig vara feminin, eller homosexuell, eller bara jättesnäll och känslig? Och vad händer om hon får en flicka som inte alls är prinsessig utan heller vill leka truckförare och ha militärgröna gummistövlar? Vad skulle hända om världen visar sig vara lite mer komplicerad och nyanserad än vad Helena tror? Det får vi aldrig veta, förmodligen för att Janouch inte heller har tänkt på det.

Ambitionen med boken är enligt Janouch att hylla kvinnan, att visa att döttrar visst är önskade och inte som i många kulturer ansedda som en besvikelse vid födseln. Janouch vill beskriva den förbjudna känslan av att föredra och hoppas på ett visst kön, när man egentligen bara borde önska sig ett friskt barn.

Och ja, hon kanske lyckas med detta. Kanske är det mängder med kvinnor som går i väntans tider som tycker att denna roman beskriver deras innersta känslor. För oss andra är det mest långtråkigt och fördomsfullt. När Janouch dessutom ska öka på den skönlitterära trovärdigheten genom att slänga in lite dikter i texten: ”Brösten har sina begränsningar / Såg livet speglas i dina ögon / Blev rädd” blir det dessutom väldigt pinsamt.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• En våldsam mor
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad

Även om deras böcker är likartade verkar Pohls och Pelzers världssyn skilja sig åt. I Pohls Sekten är samhället oerhört naivt och inkompetent. Socialen ger ingen hjälp, polisen orkar inte fördjupa sig och barnens lärare rotar inte i onödan. Som barn var Pelzer också omgiven av folk som inte hjälpte men han gör inget stort nummer av det utan framstår istället som tacksam mot dem som till slut hjälpte honom bort från misshandeln. Vad som orsakat Pohls hyttande finger är svårbegripligt, speciellt som Pelzers böcker är självbiografiska medan Pohls bygger på tidningsartiklar och annan efterforskning.

Det faktum att Pelzers böcker är förstahandsupplevelser har också gjort dem engagerande på ett sätt som Pohl misslyckas med att vara. Pohl ger nästintill ingen insikt i varför mamma och pappa går med i sekten eller varför de inte lämnar den när de märker att barnen får stryk. Detta medför att Sekten inte är en trovärdig historia trots att den bygger på en sann historia. Den frammanar inget annat hos läsaren än en stilla undran: när ska ni ta er samman och lämna den där skogstokiga kvinnan?

Ändå är bristen på engagemang säkert inte största hindret mellan Pohls bok och tio-i-topp hyllan på Pressbyrån. Stela och oengagerande böcker kravlar sig förvånansvärt ofta upp till en hög placering – ta till exempel Katerina Janouchs Anhörig. Problemet är att idag när vi läser om religiös fanatism vill vi läsa om diktatoriska koranskolor i Afghanistan och inte om New Age-husmödrar med kontrollbehov på svenska landsbygden.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Komplicerat och kontroversiellt
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Sisådär. Nu slapp du läsa den här boken. Det är vår, solen skiner, du har bättre saker att göra. Tro mig.

För kort? OK. Anhörigs berättelse – jo, det är nödtorftigt utklätt till roman – om en hustru som tvingas kämpa med sin mans alkohol- och drogberoende är ett glorifierat snyftreportage rakt ur Expressen, utökat till 300 sidor helt enkelt genom att man upprepar varje sak minst 10 gånger, och det på ett språk som hämtat från löpsedlarna.

Nej, alkoholism är inget kul, det är en sjukdom som ska tas på allvar, och i den mån det här är självupplevt är det givetvis ingenting att avundas. Men det är inte en ursäkt att skriva vilka pekoral som helst. Som litteratur betraktat är det här på samma nivå som valfritt reportage om Kikki Danielssons senaste rattfylla, och du har bättre saker att läsa.

Similar Posts:

• En studie i svek
• Måste det vara så hurtigt?
• Det blir aldrig som man tänkt sig
• Ett rosa paket med luft
• Förbjudna fantasier

Boken har glada utrop och klämkäcka uppmaningar till övers för alla. Inga problem är för stora eller för små för den delen utan så länge man är heterosexuell och har experimentlusta så finns det inga gränser för vilka höjder man kan uppnå.

Vissa poänger har den här boken absolut. Den besitter ju inget av den hyschpysch-hållning som har varit så nedtryckande för den kvinnliga sexualiteten. Dessutom så fokuserar den på det bisarra i att flickor ska skämmas för sin sexualitet och för att onanera medan det ses som något naturligt för pojkar. Det kvinnliga könsorganet beskrivs även utförligt och klitoris får den grundliga genomgång som ingen biologilärare hittills lyckats med.

Boken är inte heller endast till för kvinnor. Mäns orgasmer tas också upp. Att mannens njutning ägnas ett mindre antal sidor än kvinnans förklaras med att det fortfarande är färre kvinnor än män som får orgasm. Det upplägget är väl inte heller helt fel då läsare av olika kön kan lära sig lite om sitt eget men också om andras.

Dock är detta ju som vanigt en sak som gäller sex mellan man och kvinna. Jag tycker att det är tröttsamt med alla dessa råd om hur man ska piffa upp sitt trista heterosexuella förhållande. Det är ju visserligen ett steg på vägen att tala om att sex kan utföras utan partner men om partnern är med så är den av det motsatta könet.

Dessutom är jag så less på att läsa om nya ställningar, tantrasex, spännande lekar och hur man uppnår den ultimata multipla orgasmen. Jag antar att jag både är frigid och pryd men att låtsas att den jag tänker ha sex men inte finns i rummet känns föga tilltalande. För det första vill jag inte bli sedd som ett objekt och än mindre låta mig hetsas upp av det. Men för det andra så har jag svårt att se det rent intressanta i att försöka inbilla sig att man är ensam på 23 kvadratmeter när man bevisligen inte är det.

Men för den som önskar sig en kitschig chockrosa bok med allt det som vi redan läst i Expressen och i Veckorevyn så finns den ju här. Vill man däremot på allvar överbrygga ojämlikheterna i synen på kön och sexualitet så är det bättre att läsa RFSU:s böcker Fittfakta och Kukkunskap.

Similar Posts:

• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?
• Ett rosa paket med luft
• Coffee table-bok om orgasmer som berör