Om du inte gillar att se hur två flickor tyr sig till varandra ska du sluta läsa här. Men om det är okej kan du fortsätta. Var gärna beredd på att flickors sökande till varandra kan innehålla många bottnar. Blåa skuggor kanske väcker din oro? Hm. Vad sägs om jag håller dig i handen medan […][...]

Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? Svetlana Aleksievitj? ”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting […][...]

Modernistas nytugåva av Jevgenij Zamjatins Vi är skönt formgiven av Lars Sundh, och Nils Håkanson har skrivit ett utmärkt förord. Dessutom är Zamjatins poetiska språk i Sven Vallmarks översättning krispigt och klart som en höstmorgon. Är du det minsta intresserad av dystopier så ska du definitivt läsa det här verket som räknas som en föregångare […][...]

Med Maddaddam avslutar Margaret Atwood den dystopiska (eller post-apokalyptiska om man så vill) trilogi som inleddes med Oryx and Crake (på svenska 2003) och sedan följdes av Syndafloden (2010), alla tre i översättning av Birgitta Gahrton. Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i […][...]

Ett grönt djup i människan, det talar Edo Rissen, sanningsdrogen kallocains uppfinnare Leo Kalls chef och upplevda rival, om i Karin Boyes dystopi Kallocain från 1940. Ett grönt djup i människan. Det grönare djupet kallar Johanna Nilsson sin fristående fortsättning på Kallocain, en ”fri litterär fantasi”, för. Här är huvudpersonen inte Leo Kall utan hans […][...]

Det tar ett tag innan jag fattar, det måste jag erkänna. Delvis beror det kanske på olika referensramar – det är först när litteraturprofessor Birgitta Holm kommer in på 80-talsfilmen Dirty Dancing som jag riktigt känner att vi klickar. Att hon sätter fingret på något som jag och många med mig känt utan att direkt […][...]

Jag har precis kommit hem från Paris. Jag åt på Café de flore där Simone de Beauvoir var stammis. Jag drack te på Le Select som F Scott Fitzgerald ofta besökte. Jag gick på Louis Vuittons egen bokhandel. Samma dag som jag kommer hem till Sverige läser jag ett reportage i SvD om kulturmecenater, två dagar […][...]

Observera att jag stiger upp ½ 9 om mornarna. (Det beror för övrigt på bristande tillfälle till synd om kvällarna. Vad ska ett ensamt stackars fruntimmer utan adresser ta sig till?) År 2000, hundra år efter Karin Boyes födelse, gavs boken Ett verkligt jordiskt liv ut av litteraturvetaren Paulina Helgesson. Där samlade hon de brev […][...]

När Wislawa Szymborska fick nobelpriset 1996 fick jag hennes senaste diktsamling av min farbror, som brukade köpa nobelpristagarna till mig eftersom han visste att jag tyckte om att läsa. Jag var femton år gammal och blev glad över att jag för en gångs skull förstod något. Utöver Karin Boye och lite samlingar klassiker (”jag har […][...]

Efter att ha tillbringat några dagar i 1980-talets Storbritannien, med Gunnela Björks biografi över Margaret Thatcher, verkar steget över till regelrätta dystopier ganska litet. Thatcher myntade många bevingade ord, allra mest kanske hennes kompromisslösa ”There is no alternative!”, så ofta upprepat att det förkortades TINA. Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi […][...]