Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Anna Liv Lidström har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval: I höstas fyllde Dagensbok ansenliga tjugo år och jag har skrivit för dem i drygt tio av dessa. Det var faktiskt på […][...]

Sommaren 1988 är David Lagercrantz 25 år och anställd på Kvällsposten i Malmö – ”’den sämst ansedda dagstidningen i landet’, som min fars vän Harry Schein vänligt förklarade för mig”. Det har inte så lite av uppror över sig, både mot den välrenommerade fadern, Olof Lagercrantz, och den adliga släkten, men i förgrunden finns också […][...]

Richard Adams gick bort i de sista skälvande dagarna av 2016; nyheten kom bara några minuter innan nyheten om Carrie Fishers död, och han var trots allt 96 år gammal, så du är ursäktad om du missade det. Någonstans känns det ändå lite passande för honom att smita ut i tysthet, han vars hjältar var […][...]

Pricken är en liten kanin med åtta syskon. Inte helt otippat är han, just det, prickig. Alldeles brunprickig och med blå ögon, fast alla hans syskon och alla andra i familjen är vita med röda ögon. Till en början är det inget han och hans syskon bryr sig särskilt mycket om, men mamma och tant […][...]

Det finns ett antal fina bilderböcker för barn om döden. Alla döda små djur, Adjö, herr Muffin, God natt, min katt och VLMF: Vad lever man för?, till exempel. De handlar inte sällan om vad som konkret händer när man dör – begravningar och sådant – men också naturligtvis hur det känns när någon försvinner […][...]

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre. Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar […][...]

Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast. Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot […][...]

Fluffy är en kanin, som visserligen sover i en låda och släpper sig lite varstans, men som samtidigt pratar, går på bakbenen och envisas med att säga sig inte vara kanin, vad hans "pappa" än säger. Alla människor runt omkring beter sig som om han vore ett barn, även om i alla fall en person […][...]

Den underbara familjen Kanin bor såklart i den underbara delen av Sagoskogen. Men en underbar del förutsätter sin motsats, och mycket riktigt finns också en fruktansvärd del av skogen, dit Lillebror Kanin förvillar sig under en utflykt för att plocka blåbär. I den underbara delen flyger vackra fjärilar omkring bland färgglada blommor och träden bebos […][...]

Kaninernas ögon och svekfulla leenden gör dem onda. Någon försöker lura mig. En barnbok om en kanin som inte vill sova. Vad gör de onda ögonen i den boken? Klart kaninen inte vill sova när han ser ut som den onde själv. Sluter man ögonen vet man inte vad som händer. Egentligen är det ju […][...]