dagensbok.com » Julius Caesar

Nicolas Guillerat John Scheid Milan Melocco "Ancient Rome Infographics"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 03 Oct 2023 22:00:07 +0000

Fastän det är längesedan Julius Caesar styrde över världen kring Medelhavet, bär fortfarande alla vägar till Rom. Oavsett om det är språk, statsskick, samhällsplanering, juridik eller arkitektur som fångar ditt intresse, är det svårt att inte fascineras av Romarriket.

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Åke Persson "Berömda sista ord"

Ella Andrén — Sun, 24 Nov 2013 23:00:06 +0000

”Rubba inte mina cirklar!” ”Också du, min Brutus?” ”Du ska veta att du dödar en man.” ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” Från Arkimedes och Julius Caesar till Che Guevara och Steve Jobs har vi en tendens att lägga en viss vikt vid de allra sista ord en människa yttrar.

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Administrera

Christian Swenneheim — Wed, 21 May 2008 08:07:00 +0000

På väggen vid mitt skrivbord har jag tejpat upp en bild på Sigourney Weaver ur Alien 3. Bredvid den har jag en bild på Stig Dagerman. Stig sitter i morgonrock med papper framför sig. Jag hade den på kylskåpet i en lägenhet jag delade med en raggarkommunist i början av 2000. Jag hittade den igen i en låda när jag var hemma hos min kära mor i julas, så nu finns Stig här igen och kollar upp mig.

Intentionen med det hela var från början att jag skulle öka min textproduktion med hans hjälp. Stig skulle påminna mig om att det bara är att jobba på. Men han ser så fantastiskt snäll ut. Han förebrår mig inte för någonting. Jag kan göra vad som helst vid mitt skrivbord. Jag kan göra vad som helst i hela lägenheten, för den är inte särskilt stor och allt finns inom Stigs synfält. Men han är mycket förstående.

Ibsen hade en bild (eller byst kanske det var, jag minns inte) av Strindberg i sitt arbetsrum. För att bli provocerad. ”Kan den där jäveln så kan jag.” Men sån är inte Stig.

En vän till mig har Samuel Beckett vid sin dator. Beckett ser barsk ut. Beckett blänger och föraktar. Men Stig, Stig sitter bara där som om man precis har kommit på honom med att skriva fåniga rim om tulpaner. Men om man tittar närmre så ser man en brevkniv ligga bland hans papper. En sån brevkniv som påminner om en dolk. Brutus dolk i ryggen på Julius. Lite memento mori. Men Stig ser ju så förbannat hygglig ut. Schysst liksom. Den som hotar mig är Sigourney.

Adrian Goldsworthy "Caesar – en biografi"

Irene Elmerot — Fri, 14 Mar 2008 23:00:00 +0000

Vad ska man säga om en 640 sidor lång biografi om en av västvärldens mest lästa och omtalade män(niskor)? När biografin sedan är skriven av en som verkligen kan ämnet, i så hög grad att boken enbart baseras på förstahandskällor? Som därtill är välöversatt av en person som faktiskt har studerat såväl latin som klassisk grekiska?

Tja, jag får väl gnälla över tjockleken, då. Han kunde väl ha publicerat den i två delar? Det blir ju lättare att ha med den på bussen/spårvagnen om den inte är så tjock! Dessutom är det lättare att läsa i sängen med tunnare böcker! Därtill är jag ju inte särskilt intresserad av krig, men läser man om Caesar är det oundvikligt att få i sig en del, eftersom han bland annat är känd för att ha skrivit den mest lästa krigsskildringen (?) i historien, De Bello Gallico, om sitt eget krig i provinsen Gallien.

Goldsworthys bok om Caesar är ett hästjobb, visserligen byggd på alla hans tidigare verk och forskning, men kanske just därför välgjord. Han har medvetet försökt skriva för en allmän publik, och denna gång inte enbart för de militärhistoriska fansen (även om uppställningsskisser självklart finns med). Vi får veta små detaljer som varifrån seden att bära den nygifta hustrun över tröskeln sades komma, redan i det antika Rom, fler detaljer än vanligt om händelsen som låg bakom att Caesar skiljde sig från sin hustru Pompeia, och för den intriglystne läsaren lämnar han även en del tankar om varför Caesar gjorde det ena och det andra i olika lägen.

Kort och gott är detta en bok som man säkert skulle kunna göra en hel temavecka om i gymnasierna och som stoppar in allt vi egentligen vet om Caesar i en enda tegelsten. Storpocketversionen kommer under 2008.

Stewe Claeson "Tiro"

Irene Elmerot — Sun, 02 Sep 2007 23:00:00 +0000

En åldrad man, Marcus Tullius Tiro, filosoferar om livet under ett drygt dygn, samtidigt som mord sker i hans hus. Det som på ytan verkar väldigt simpelt blir i Stewe Claesons tappning en fascinerande bok som ger mer än dess 149 sidor ger sken av. Claeson har hoppat ner i en villa utanför Rom någonstans runt det vi idag kallar år 7, och lyckas ge en välformulerad, enkel med ändå detaljerad bild av ett omtumlande dygn, där den romerske statsmannen Ciceros gamle, sedan länge frigivne, slav och medarbetare funderar över livets meningsfullhet i allmänhet och händelserna på sin gård i synnerhet. Jag satt och mös ibland, bläddrade med spända händer ibland och skrattade gott emellanåt. Stämningen är mysig, i brist på bättre ord, trots att själva mordsekvensen är ruskigt brutal, men gamle Tiros lugna sätt sätter det hela i ett större perspektiv.

Boken har placerats i antikens romarrike, men eftersom Tiros funderingar handlar om odödliga frågor, kunde den lika gärna ha handlat om idag. Baksidestexten kan få en att tro att det är rena Agatha Christie-historien som Claeson berättar, men själva morden är bara ett sätt att få huvudpersonen att fundera och en anledning att kunna presentera flera personer i boken än vad som normalt skulle kretsa så nära en romersk frigiven och såpass framstående person som Tiro ändå var.

Huvudpersonen har alltså levt i verkligheten, men för ca 2 000 år sedan. Jag vet inte om Claeson fått idén till denna bok från den senaste tidens latinblomstring, med tv-serien Rome och annat, men det spelar egentligen mindre roll. Att Tiro från början var en enkel man som råkade hamna hos precis rätt person (Marcus Tullius Cicero, talare och skrivare som levde ungefär parallellt med Julius Caesar) och därmed blev såväl frigiven som en del av vår historia, får Claeson med på ett smidigt sätt i tankarna hos den gamle mannen. Efter själva boken finns även en kort förklaring av de verkliga personerna bakom några av karaktärerna i boken, och den som vill veta mer hittar lätt massor såväl i bokhandeln som på bibliotek och på internet.

Claesons bok gör att jag skulle önska att någon skrev Tiros riktiga biografi också, och fler nya böcker som rent allmänt behandlar någon av de mer vanliga människornas historia förr i tiden. Tyvärr är det ju mest statsmännens och i bästa fall deras hustrurs eller döttrars historia som finns bevarad, så uppgiften får väl läggas på de skönlitterära författarna. Denna uppgift sköter Claeson med bravur.

William Shakespeare "Julius Caesar"

Ella Andrén — Fri, 15 Sep 2006 23:00:00 +0000

I Den gudomliga komedin placerar Dante tre personer längst ner i helvetet: Judas, som förrådde Jesus, och Brutus och Cassius, som förrådde Julius Caesar. Nu är det ju inte säkert att han menade något med just den där fördelningen – 2-1 till Caesar – men i vilket fall som helst talar det sitt tydliga språk. Mordet på Julius Caesar hör till historiens mest fördömda.

Och ändå: varför? Försökte inte Brutus och Cassius försvara republiken gentemot en diktator (en term som ju för övrigt härstammar från den här tiden)? Skulle inte historien, med sin rad av ökänt depraverade kejsare, ge dem rätt? Och finns det någon kamp som inte också har åtminstone en skugga av äregirighet över sig?

Över den trånga världen står han gränsle,
minsann, som en koloss, och vi får gå
som dvärgar under hans förvuxna ben
och söka oss en ohågkommen grav.

Men poängen med Shakespeare är ju att det inte alltid är så lätt att veta vem som har rätt och fel. Det är vad som gör honom så seglivad. Hans bäst före-datum går aldrig ut därför att det alltid går att vrida berättelserna ett varv till. En ny läsart och vips – en ny sensmoral som passar just din publik.

Det metaroliga i publiksammanhang just vad gäller Julius Caesar är väl att om några i pjäsen framstår som ryggradslösa kräk så är det just publiken. Det vill säga, explicit, publiken i pjäsen. För det mest kända avsnittet i Julius Caesar, det som förmodligen tagit upp i varenda retorikbok sedan Shakespeares dagar, är ju den retoriska striden vid Caesars lik, där Brutus först lyckas vinna över folkmassan på sin sida och hyllas som befriare. Fem minuter senare, mer rörda av Marcus Antonius talarstil, kräver pöbeln död åt förrädarna.

En mäktig republik förfaller i diktatur. Jag får alltid Star Wars-vibbar av den romerska historien, fast det kronologiskt sett förstås snarare är tvärtom. Men fast vi har ett särskilt förhållande till de gamla romarna – de verkar ju så moderna, deras folkliga nöjen var lika våra, de färgade håret och klottrade ”knulla” på väggarna, och så vidare – så är ju den antika demokratin inte riktigt vad vi menar med demokrati. Det Cassius och Brutus slåss för är inte direkt allmän och lika rösträtt. Fast det är klart, förhoppningsvis kommer framtiden att säga detsamma om oss.

Jack Weatherford "Djingis Khan och modernitetens uppkomst"

Per Warmark — Wed, 23 Nov 2005 23:00:00 +0000

Med handen på hjärtat är det nog många historieintresserade västeuropéer som tvingas erkänna att kunskaperna om Djingis Khan, en av världens mest framgångsrika erövrare, inte står i paritet till flera andra av historiens segerrika krigare. Alexander den store, Ceasar, Napoelon med flera är sannolikt mer självklara ingredienser i den klassiska historiska allmänbildningen.

Naturligtvis beror detta på den geografiska närheten, att de sistnämnda härförarna var av europeiskt ursprung, men också på att Djingis Khan och hans gärningar inte bara tidvis förtigits utan också fallit offer för eurocentrisk propaganda. Bilden av mongolen som den ociviliserade, skövlande erövraren har under historien präntats in i syfte att skilja väst från öst. Detta skedde inte minst under andra världskriget men även senare under krigets kalla efterspel.

Propagandan ger knappast en rättvisande bild. Djingis Khan och mongolerna var långt ifrån enbart några skövlande horder. Det framkommer tydligt i Jack Weatherfords bok om de expanderade stamfolken från Centralasien. En bok som således känns fräsch och tilltalande bland historiepublikationerna. Visserligen väljer Weatherford att lägga fokus på "den store ledaren" som så många andra historiska författare nu för tiden men kopplingen till nuet och "modernitetens uppkomst" är lockande. I alla fall om man som undertecknad anser att historia är ett viktigt verktyg för att förstå samtiden.

Boken handlar heller inte enbart om Djingis Khan utan fokuserar i hög grad på tiden efter hans död och vilka effekter de mongoliska erövringarna fick på många håll. Imperiet sträckte sig när det var som störst från Kina till Europa, en enorm areal, och det är också i detta stora, kommunikativa som Weatherford läser in storheten i de mongoliska gärningarna snarare än genom att de producerade egna nya påfund och idéer. Genom de kontaktvägar som skapades mellan olika regioner underlättades flödet av människor, varor och innovationer som drev utvecklingen framåt på många håll. Vi har alltså mycket att tacka mongolerna för, allt för mycket för att de skall förtjäna den svarta generaliserande bild som länge varit praxis i väst, enligt Weatherford.

I mångt och mycket har han naturligtvis rätt. I spåren av det mongoliska imperiet finns mycket mer än bara ruiner och död och vissa av reformerna som genomfördes ter sig i ljuset av samtiden också just moderna.

Men i vissa fall, kanske av fartblindhet, tenderar Weahteford att dra något för höga växlar av vad som kan härledas till mongolerna. Att förklara hela moderniteten utifrån ett sådant perspektiv håller helt enkelt inte. Mongolernas gärningar måste läsas tydligare i ljuset av de många tidigare civilisationerna och deras för- och nackdelar. Först då kan en rättvis kaka bakas där den mongoliska kryddan visserligen skall vara betydligt mer framträdande än tidigare men den ska inte ta över smaken helt och fullt.

Göran Rystad "Politiska mord"

Anders Edwartz — Mon, 10 Jan 2005 23:00:00 +0000

”Stora” ledare föder stora drömmar eller stort hat. Så när en Ceasar, en John F. Kennedy eller en Indira Ghandi mördas, är det därför inte bara en människa som dör, utan även en symbol. Lika självklart som det kan tyckas vara, lika svårt verkar människor kunna acceptera detta faktum, en omständighet som alltid utgjort bördig grogrund för konspriationsromantiker.

En genomgång av de mest berömda politiska morden likt den Göran Rystad gör i Politiska mord – det yttersta argumentet, visar nu att sammansvärjningar är ganska ymnigt förekommande genom historien, även om de STORA konspirationerna oftast förblir opåvisade. De tillfällen man kunnat ana eller bevisa hög politisk inblandning är t ex. få, Brutus & Co. och Gavril Princips skott i Sarajevo inräknade. Ett helt klart, och av Ryssland senare erkänt fall, är Stalins förlängda ishacka som likviderande Trotskij 1940. Nej, istället vimlar det av mindre sammanslutningar om två tre man, eller helt enkelt solister i skepnad av övertygade idealister, förvirrade själar alternativt rena psykopater.

Den sorgliga listan kan göras hur lång som helst. Rydstam nöjer sig klokt nog med att, mer eller mindre utförligt, redogöra för ett dussintal mord samt en del mordförsök. Det är intressant läsningen där motiv och följder lätt kan ställas sida vid sida för jämförelse. Oftast visar det sig att politiska mord är rent kontraproduktiva (mordet på Marat vilket mest sannolikt förvärrade skräckväldet), inte har någon speciell effekt (Sadat, Gandhi och Rabin) eller leder till något ingen räknat med (Sarajevo och krigsutbrottet).

Vad man kan utläsa är att sammansvärjningarna över historien tyckts ha avtagit till förmån för ensammördaren. Rydstam redovisar ett koppel misslyckade mordförsök på amerikanska presidenter (Nixon, Ford, Reagan, Clinton, ja många av USA:s presidenter har fått klä skott för en instabil människas missriktade hat) samt naturligtvis världens mest kända (dött lopp mellan detta och mordet på Ceasar?) politiska mord, det på Kennedy.

Vilket för oss in på de politiska mord som drabbat Sverige under senare tid. Mordet på Anna Lindh är löst och gärningsmannen har fått sin dom. Mordet på Olof Palme blev inte löst, men gärningsmannen är enligt vissa poliser och åklagare känd, han dog för inte så lång tid sedan. Men till skillnad från den amerikanska parallellen och Warrenkommissionen, har vi i Sverige ingen officiella bild av vem som är skyldig. Bägge lämnade dock en våg av mer eller mindre skruvade teorier bakom sig. Vi får leva med att inte veta.

Vad vi vet är dock att dessa handlingar kunde ha stoppats. Rydstam delar lite kategoriskt (han medger själv att typerna ofta flyter in i varandra) upp mördarna, och den första klassen utgörs av ”klart mentalsjuka individer” (Mijailovic) och den andra är ”udda individer”. Med den hypotesen dog vare sig Lindh eller Palme i första hand på grund av sina visioner och idéer, de dog för att de i sina utsatta roller inte skyddades ordentligt.

Sedan kommer kanske de farligaste, de ”politiskt medvetna idealisterna”. Strax efter att Anckarström avlossat skottet som skulle ända livet för Gustaf III, lär kungen ha sagt: ”Om en fanatiker är beredd att offra sitt eget liv för att ta en annans, kommer han alltid till slut att lyckas.” Onekligen en insiktsfull utsaga från dödens förmak, lika obehaglig som tidlös.

Daniel Meyerson "Hieroglyfernas gåta"

Björn Waller — Wed, 22 Sep 2004 23:00:00 +0000

Som originaltiteln säger är detta en berättelse om två män; Napoleon Bonaparte – ”praktisk, hänsynslös, lysande och lika galen som Don Quijote” – invaderar Egypten för att stoppa britternas väg till Indien och för att söka ära i Alexanders och Caesars spår. ”40 sekler blickar ner på oss!” ropar han till sina soldater, men 1798 är Egypten ett land som förfallit, invaderat och besegrat av den ene efter den andre; perser, greker, romare, bysantiner, araber, turkar… Språket har försvunnit, gudarna är glömda och den siste människa som kunde läsa hieroglyfer dog 1500 år tidigare. Det finns mängder med pergament, stentavlor, monument, men ingen som minns vad de betydde. Napoleon är ett barn av upplysningen och vill inte bara erövra; han söker också kunskap, och förutom armén har han med sig ett stort gäng vetenskapsmän, historiker och konstnärer som skall hjälpa honom att låsa upp Egyptens mysterier. Det misslyckas; fälttåget blir en katastrof, Napoleon flyr, fransmännen slängs ut men får med sig enstaka artefakter.

Det är här den andre huvudpersonen, språkvetaren Jean-François Champollion kommer in i bilden. Han är på många sätt så långt ifrån den äretörstande Napoleon man kan tänka sig; en fattig bokhandlarson, fascinerad av uråldriga språk och det gamla Egypten och absolut inget annat. Han är fortfarande en pojke när han svär att bli den som dechiffrerar hieroglyferna. Han är inte den förste som försöker, men han har tillgång till något som ingen haft förut: Rosettastenen, en stenplatta hittad av Napoleons trupper, med både grekiska bokstäver och hieroglyfer; tillsammans med alla andra gamla källor han kan leta upp blir det en nyckel, men en komplicerad sådan, som kommer att ta hela hans liv i anspråk…

Det är en storslagen historia Meyerson har att berätta, och han låter den sprida ut sig över årtusendena. Det är ingen torr historiebok med datum och fotnötter, snarare slår den över åt andra hållet och blir en äventyrsroman med dramatiska fältslag, invecklade kärlekshistorier och cliffhangers i slutet av varje kapitel. Det får man köpa, och jag är inte alltid 100% nöjd med det; ibland lägger han för mycket på språket och dramatiken, som om han tror att historien behöver piffas upp. Samtidigt som vissa delar känns onödiga finns det annat man skulle vilja veta mer om – som det är får man läsa den med uppslagsboken i ena handen. (En liiiten källhänvisning hade inte skadat.) Men det är ändå en spännande, fantasieggande berättelse – desto mer som den är sann. Egyptens nycklar (länk till vänster) kanske är den mer historiskt korrekta boken, men Meyerson har en större historia att berätta. Sättet han väver samman människoöden från hela världshistorien, med de två huvudpersonerna som navet det roterar runt, berättar så mycket mer än bara hur man översätter hieroglyfer. Om att man kan ändra nutiden med vapenmakt, men hur förgänglig den makten är och hur värdelös den blir utan kunskap.

Caius Suetonius Tranquillus "Kejsarbiografier"

Per Warmark — Thu, 07 Mar 2002 23:00:00 +0000

Jorå, det är faktiskt sant, riktigt trevligt var det också och inte så farligt heller. De var alla trevliga bekantskaper i den litterära form som jag kom i kontakt med dem. Jag har helt enklet läst Kejsarbiografier när jag gått och lagt mig och försökt att klämma en Ceasar per kväll och jag lyckades nästan. Tretton kvällar tog det och det är tolv kejsare som skildras.

Suetonius verk är en viktig källa till kunskap om de romerska kejsarnas historia. Det börjar med Julius Caesar som emellertid aldrig uppnådde titeln men som förebådade och namngav den. Därefter följer de nästkommande elva härskarna varav den siste är Dominitianus. Däremellan återfinns namn som Augustus, Caligula, Nero och Titus.

De olika biografierna är uppbyggda av korta kapitel. Språket är ofta kortfattat och sällan insnärjande men ändå fascinerande. Genom detaljerna som återges skapas porträtten och det är ofta som själva det politiska spelet hamnar bakom den aktuella personen vilket är trevligt. Det är alltså som kulturhistoria snarare än historia som boken bör läsas och läsas bör den om man är intresserad av den romerska antiken.

dagensbok.com » Julius Caesar

Nicolas Guillerat John Scheid Milan Melocco "Ancient Rome Infographics"

Similar Posts:

Åke Persson "Berömda sista ord"

Similar Posts:

Administrera

Similar Posts:

Adrian Goldsworthy "Caesar – en biografi"

Similar Posts:

Stewe Claeson "Tiro"

Similar Posts:

William Shakespeare "Julius Caesar"

Similar Posts:

Jack Weatherford "Djingis Khan och modernitetens uppkomst"

Similar Posts:

Göran Rystad "Politiska mord"

Similar Posts:

Daniel Meyerson "Hieroglyfernas gåta"

Similar Posts:

Caius Suetonius Tranquillus "Kejsarbiografier"

Similar Posts: