Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Jag tänker att det ger sig eller så ger jag mig.

Men jag ger mig inte.

Berättelsen är fascinerande, men kanske är det ännu mer fascinerande hur den berättas?

Sjón skiftar mellan olika berättarstilar, ofta flera gånger per sida. Ibland tappar han mig helt, ibland skrattar jag högt och ibland får jag ångest. Det är allt det där man inser att man längtar efter i en värld där det blir svårare och svårare att komma utanför ”om du gillade detta gillar du nog också det här”. För visst är det väl inte bara jag som längtar efter fler berättelser som inte är skrivna utifrån marknadsanalyser?

För den som är insatt i judiska myter och isländska sagor finns nog lager i det här romanbygget som förhöjer läsningen ytterligare. Redan i baksidestexten framgår att Sjón en gång stått vid Rabbi Löws grav och lovat att ta Golem till Island och återuppliva honom där. Det finns en judisk myt om att Rabbi Löw lyckades skapa liv av en lerklump och i Sjóns tappning blir det en ramberättelse där Leó Löwe rymmer från ett koncentrationsläger och får med sig en hattask med en lerklump till Island. Han lyckas skapa liv i lerklumpen och får sonen Jósef Löwe 1962. Sonen lider av ett svårt handikapp som får hans kropp att bli ett fängelse.

Trilogin består av tre delar, Dina ögon såg mig (en kärlekshistoria), Med skälvande tårar (en kriminalhistoria) och Jag är en sovande dörr (en SF-historia), som gavs ut i original mellan 1994 och 2016.

Den första delen utspelar sig mestadels på ett värdshus i en liten tysk stad under andra världskriget, hit kommer Leó Löwe på sin flykt och han får hjälp av en ung kvinna, Marie-Sophie, som arbetar på värdshuset. Hon får utstå mycket spott och spe för att hon hjälper en jude och några av bokens mest ångestframkallande scener utspelar sig här.

Den andra delen utspelar sig på Island där Leó Löwe försöker anpassa sig till det isländska samhället samtidigt som han försöker lösa återstående problem för att få liv i sin lerklump. Berättelsen om hur Leó Löwe lär sig isländska och genomgår en process för att bli medborgare är en väldigt rolig satir över islänningarnas självgoda förhållande till det isländska språket och de isländska sagorna. Jag skrattar ofta högt vid läsningen.

Den tredje delen handlar främst om Jósef Löwe, men också om alla hans isländska generationskamrater från 1962. Födelseåret 1962 (som också är författarens eget) verkar vara ett särskilt otursdrabbat år och det görs särskilda undersökningar av den generationen.

Den tredje delen sammanfattar och rundar av, men är samtidigt kanske den mest svårbegripliga delen. Men som sagt, man behöver inte begripa precis allt för att ha behållning av den här trilogin, det är en fascinerande upplevelse bara att befinna sig i läsningen av den.

Similar Posts:

• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Outsiders
• Havet ligger blankt
• En nationalsocialists minnesfragment

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

En del bundister hade kommit att ta sin tillflykt till Sverige, under eller direkt efter kriget. Det är om dessa personer som den här boken handlar. Det är en i huvudsak bortglömd historia som här nu för första gången skildras av historikern Håkan Blomqvist. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete i de arkivmaterial som finns bevarade såväl i Sverige som i USA, och skildringen av denna historia är mycket källnära. I fokus står några av de individer som kom att spela en central roll i försöken att bygga upp en svensk gren av Bund, som exempelvis Paul Olberg som intog en central roll i organisationen samtidigt som han hade täta kopplingar exempelvis till det svenska socialdemokratiska partiet.

Genom dessa bevarade arkivmaterial lyckas Blomqvist väl skildra problemen som organisationen mötte med att försöka organisera judar i exilen; allt från ekonomiska bekymmer till kvardröjande trauman från kriget och folkmordet utgjorde enorma problem för dem. Många av de bundister som kom till Sverige hade dessutom inte planer på att stanna permanent i Sverige, utan en ambition att fortsätta resan vidare, exempelvis till USA. Att bygga upp en organisation på en sådan grund visade sig därför svårt. Bara efter några få år började många lokala föreningar uppleva problem med att upprätthålla verksamheten just för att så många medlemmar hade avflyttat. Utropandet av staten Israel skulle också komma att utgöra ytterligare en utmaning för bundisterna. Bund hade nämligen historiskt alltid motsatt sig den sionistiska ideologin, men efter Förintelsen kom allt fler judar att sympatisera med sionistiska idéer om en judisk nationalstat som ett sätt att skydda sig mot antisemitism.

I sin helhet ett spännande och viktigt verk om en allt för bortglömd del av såväl den internationella arbetarrörelsens som Sveriges historia.

Similar Posts:

• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Vikten av vittnet
• En kibbutz i Dalarna
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Å andra sidan – när jag för ett par år sedan var på en konsert med nyskriven körmusik var det absolut bästa verket skrivet av en kvinna (det var 1783 av Kristin Boussard, remember her name). Manlig dominans av gammal vana men öppenhet för något annat.

Och jag erkänner: jag har bara hört enstaka stycken av såväl Fanny Mendelssohn som Clara Schumann. Jag skulle inte kunna nynna några fraser ens, trots att jag kan romanser av deras bror respektive äkta man (”Hexenlied”! ”Widmung”!) utantill sedan åratal (decennium!).

Alltså börjar jag läsa om Fanny Mendelssohn utan andra kunskaper om henne än ytterst vaga. Att hon fanns ja, att hon var en skicklig pianist ja, att hon komponerade ja, men annars?

Och så dyker jag in i något som handlar om det dubbla (tredubbla?) förtrycket, för bortsett från alla nackdelar könet medför har hon också fötts in i den sämsta samhällsklassen för att gå emot strömmen och därtill är hon judinna.

Jag tycker att det är intressant hur mycket utrymme judarnas historia i Tyskland ges. Hur utanförskap och förföljelse varit så dominerande att endast några få lyckats bryta igenom det. Hur privilegier andra sett som självklara förnekats dem om och om igen. Och hur detta fortgår i det undanskymda. Osmakliga citat ur dåtidens recensioner som samtidigt klingar nästan nutida i sin retorik. Göra skillnad på folk och folk. Jo, jag tackar.

Så där ges en kulturell bakgrund men det är ändå könet som verkligen ska ställa henne i skuggan. I begynnelsen är det Fanny som spelar och senare även den yngre brodern Felix. Syster och bror spelar tillsammans, skriver musik tillsammans och för en dialog bortom orden också när de befinner sig långt ifrån varandra. Den lyckliga barndomen innan deras vägar måste skiljas åt, eller snarare, hon måste ta ett steg tillbaka.

Vem inspirerade vem? Vem härmade vem? Vem vann den inbördes tävlan? Det är svårt med upprättelse halvtannat sekel efteråt, omöjligt att säkert besvara frågorna. Men klart är ju att Fanny inte gavs samma förutsättningar som Felix, att hon såväl komponerade som framförde musik snarare trots än tack vare andra. Det handlar om andra tider, andra seder men samtidigt fanns det människor runt omkring henne som såg och hörde, som hade vett att uppskatta och bidra; modern som själv gjort en liknande resa och maken Wilhelm som insåg vad musiken betydde för henne.

De utgör en märklig treenighet – Fanny, Felix och Wilhelm. I ett brev finns Fannys påbud till sin blivande make:

Du måste älska honom utan ände, mellan oss tre måste allt vara rätt och harmoniskt och sant – då kommer jag inte att ha några bekymmer i denna värld. Om ni verkligen älskar varandra så kommer jag att vara nöjd med min relation till er båda.

Och hans svar:

Så din kärlek kommer inte att delas mellan oss; vi kommer båda att få den i sin helhet, och vi tre blir en spegling av enighet.

Det är en annan syn än nutidens på såväl äktenskap, vänskap och romantik som erotik och efter döden vilar hon mellan dem. Under en sten mellan två kors.

För det är ju just det. Hon relateras hela tiden till männen i sin omgivning. Så sällan får hon stiga fram och bara vara Fanny. Här görs det ändå ett seriöst försök och jag tycker mycket om den här sortens personliga biografi där författaren visserligen låter läsaren träda in i en verklig persons tankar och känsloliv men samtidigt med ödmjukhet och utan tvärsäkerhet. Det blir levande men också respektfullt.

Sedan läser jag Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och tänker att dessa kvinnor med femtio år emellan sig nog hade haft en hel del att tala med varandra om. Om ihärdigheten och viljan, om styrkan i och behovet av att uttrycka sig, att förmedla något.

Jag blir omväxlande sorgsen och arg medan jag läser, både för Fannys skull och för hur saker upprepar sig.

Similar Posts:

• Researchen innan romanen
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”

Efter läsningen konstaterar jag att det går att föra fram åtminstone fyra synpunkter. Dels att det är fint att många nya bekantskaper introduceras för svenska läsare; dels att kvalitén sviktar; dels att det ger en viktig inblick i judiska erfarenheter i ett Sovjetunionen som hade förstatligat antisemitismen och dels att omslaget är fantastiskt.

Rotkirch skriver i förordet att 5,2 miljoner judar i början av 1900-talet levde i Ryssland, men att det idag endast handlar om omkring 200 000. Förintelsen mördade, men även den emigration som följde av ett statligt förtryck har spelat in. Förtrycket känns igen från många länder i 18- och 1900-talets Europa. Judar utmålades på olika vis som farliga och föraktliga och fråntogs långsamt möjligheterna att avancera i samhällets olika delar. Våldet låg inte långt borta – tanke och handling är sällan två skilda entiteter.

Ett återkommande tema i boken är livet som det ter sig i skärningspunkten mellan det gamla i Sovjetunionen eller Ryssland och det nya i Israel. Upplevelsen av att vara både det ena och det andra. Det är svårt att föreställa sig denna slitning i identiteten.

Naturligtvis går det inte att dra några slutsatser om författarnas samlade produktion, men de jag fastnar för är inte tillgängliga på andra språk än engelska. Några är riktigt intressanta. Jag tänker främst på Nina Sadurs novell som heter just ”Strykjärn och diamanter”, Leonid Tsypkins ”Medresenären” och David Markisjs ”Godsägare Rivkin”. Emellertid är novellerna överlag inte särskilt minnesvärda och bokens förtjänst är just att den belyser författarskap och judiska upplevelser som ofta hamnat i skymundan av Förintelsen; de är alltså inte en del av vare sig den ryska eller västerländska historieskrivningen. Att lyfta fram dessa kan ses som en välgärning.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Spännande om bortglömd historia

Vi är i Berlin 1933 och handlingen kretsar kring den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann, deras barn och närmaste vänner. Den sedan länge avlidne Immanuel grundade en gång i tiden ett möbeltillverknings- och försäljningsföretag som genom idogt arbete etablerade sig på den tyska marknaden. De har gjort sig kända för att leverera möbler i bra kvalité till rimliga priser. Familjen Oppermann är nu syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara som i olika grad är involverade i affärerna.

Vi är ofrånkomligen bundna till vår kännedom om utvecklingen i Tyskland. Således gör vi en verklighetsnära bedömning av skeendenas gång; vi inser vad hakkorsen, brunskjortorna och borgerlighetens flathet kom att innebära. Det gör berättelsen djupt gripande och panikkänslorna växer så sakteliga fram under läsningen. För Oppermanns och andra judar har tiden sin gång; den vaggar framåt och Nazisterna ses bara som skränande slynglar som inte kommer inverka menligt på affärerna. De unnar sig att under högläsning smäda Mein Kampf och göra sig lustiga över dess grammatiska tillkortakommanden och absurda innehåll. Som Stefan Jonsson (DN) skriver så ”skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.” Sen brinner Riksdagshuset, den nationalsocialistiska gummibatongen börjar slå godtyckligt och vredgat omkring sig; brunskjortornas ”hembesök” blir vanliga, judar dör eller hamnar i internaliseringsläger. Familjen blir snart, som Daniel Erlandsson (Corren) riktigt påpekar, ”varse hur bräckligt hela samhällsbygget är. Allt kan ohyggligt snabbt korrumperas och ogiltigförklaras. Juridiken, skolväsendet, näringslivet.” Godtycket tar över, lagar stöps om, judar trycks bort från både näringsliv och skolan.

Den yttersta konsekvensen på det tyska ”judeproblemet” är unik. Zofia Nałkowska skriver i Medaljonger att Förintelsen hade två syften. Dels det politiska, att ”utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning” och dels det ekonomiska, att ”se till att denna plan inte vållade några …kostnader” utan istället ”blev en källa till intäkter…genom det arbete fångarna utförde … och de förmögenheter de döda lämnade efter sig.”

Vägen till den mekaniska slakten är emellertid inte unik. Nationalstaternas bildande i Europa visade sig vara förödande för minoritetsgrupper och kanske främst judar. Många nationer underblåste, och förordade inte sällan, pogromer och mord på judar. Efter Första världskriget, när kartor ritades om och stora mängder människor tvångsförflyttades för att passa in i tanken om ”ett land, ett folk”, fick judeförföljningen enorma proportioner. Tyskar skulle bo i Tyskland, rumäner i Rumänien och så vidare. Judarna skulle bo – var?

Det var nu inte tal om några arbetsläger för judar i Ungern, Rumänien, Polen, Litauen, Frankrike etc., men målet var det samma: Att utradera judars inflytande både kulturellt och ekonomiskt. De ansågs utgöra ett hinder för det vanliga, hederliga folket. Den hatiska – och normaliserade – retoriken användes av stora folklager, kyrkan, regeringen och andra inflytelserika grupper: Död åt juden. Ofta förordades våldsamma metoder. Judarna ansågs, naturligtvis, ha ett alltför stort inflytande i det intellektuella livet och i landets ekonomi. Stegvis – och det är frapperande hur skeendena hade likartad gång i många länder – uteslöts judar inte bara från maktpositioner inom staten, utan snart även från universitet och annan högre utbildning. De förbjöds utföra vissa yrken och beskylldes för att i grund och botten förgifta hela samhället. Judarna var ett hinder för att ”folket” skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential. De blev inte andra klassens medborgare – de ansågs inte vara medborgare över huvud taget och således oönskade, föraktade och avskyvärda. Hundratusentals judar i Europa miste livet redan innan Tyskland blivit en maktfaktor i Europa. Staten, militären, socialister, nationalister, så kallat vanligt kristet folk, hjälpte under olika förevändningar till i både stjälandet, ockuperandet av judiska bosättningar och mördandet. Många judar emigrerade, men för det krävdes de rätta ekonomiska förutsättningarna. I olika steg ströps möjligheterna att emigrera till USA och kvar blev många i ett allt fientligare Europa.

Eftersom persongalleriet i boken är diversifierat, där de olika familjemedlemmarna verkade inom skilda delar av samhället, belyses vad konsekvenserna innebar för den enskilde juden. Ett hat som kom att frigöra en länge undertryckt önskan om revansch mot judarna. Våldet är välkänt, men hur det intellektuella livet genomgick en fruktansvärt snabb förruttnelseprocess belyses inte lika ofta. Sonen och studenten Berthold fryses ut och utsätts för medstudenters och lärares hat, hus och lägenheter tas i anspråk, företaget kommer att kringgärdas av hot, Edgars läkarvetenskapliga framsteg förvrängs och diskvalificeras och Gustavs bekväma liv och önskan om att skriva en biografi över Gotthold Lessing framstår snart som något alltför bekvämt och oansvarigt.

Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till. Till följd av att han fråntogs sitt tyska medborgarskap flyttade han i ett tidigt skede till Frankrike. När Tysklands inflytande ökade hamnade han i ett interneringsläger, men efter en flykt hamnade han till sist i USA där han kom att leva fram till sin död 1958.

Ofta understryks vikten av att ”lära av historien”. Frågan är vad som egentligen menas. Antagligen ingenting med substans. Tomma ord, floskler, plattityder, bekvämlighetsord. Om man inser något är det föga – inte ett dyft! – värt om det inte omsätts i någon sorts handling. Vad har vi annars tankeförmågan till, om inte kunna omsätta en tanke i praktik? Jag sätter mig på botbänken. Om fascism, rasism, nationalsocialism, nazism genom historien nu har något gemensamt, är det att den lever och närs av en retorik som är anti-intellektuell, ja, som rentav skyr och hatar rationaliteten. Att tala till känslan är enkelt och framförallt effektivt. Orden är, som Victor Klemperer menar, små arsenikdoser som först med tiden får förödande konsekvenser. Steget från ord till handling är sällan långt och när någon kastar första stenen…

Vi får försöka förstå att det vi kan veta om gårdagen på sin höjd är aningar. Aldrig så kvalificerade gissningar är ändå gissningar. Oavsett mängden källmaterial, hindras vi av att gårdagen är just gårdag och därmed inte åtkomlig för oss. Att lära av historien är inte att söka efter karbonkopior. Nej, det är att försöka finna skärvor och sätta ihop något som förnimmer om något vi upplever och ser idag. Och aldrig vara svaga och obestämda inför dumheten hos oss själva som krattar manegen för ondskan.

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Hitlers folkstat
• Familjehistoria på nytt språk
• Förintelsen per definition
• Om kulmen på dårskapen