I Oblivion High 2 tar intrigerna på skolan ny skruv, när coola Paula och Leila utmanar Soon Mi i elevrådsvalet. För Soon Mi och Nin, har inget varit sig likt sedan den japanska utbytesstudenten Masato började i deras högstadieklass. Soon Mi och Nin ska försöka hitta på ett sätt att ta sig till den stora strandfesten trots utegångsförbud. Samtidigt har den riktige Masato kommit till den nedre världen där gudaväsen från den finska mytologin sätter honom på prov. Mörka makter spelar sina spel och den stora strandfesten kommer inte bli som någon tänkt sig.

Livet i förorten Upplands Väsby blir plötsligt fullt av mystik, uppror och intriger. Vad Soon Mi och Nin inte vet är att Masato i själva verket är sagoväsendet Näcken, som kidnappat den riktige utbytesstudenten för att själv bekanta sig med människornas värld.

Det lilla motstånd jag känner inför Oblivion High 2, försvinner efter några sidor. Det vimlar av smarta, roliga karaktärer, här finns finsk mytologi med sin ”nedre” värld och fräscht ifrågasättande av det normativa.

Näckenfiguren (som utger sig för att vara utbytesstudenten Masato) avslöjas av dom andra på strandfesten och berättar (lite otippat) för den något chockade skaran, hur han brukar ”leka” (ha sex) med flera. Gänget upprörs av detta faktum och tycker han är ”jättekonstig”, och ”att det är faktiskt ganska vanligt att vara monogam.”

Här kan jag lite mossigt, men nyfiket, undra hur en ung läsare tänker kring detta ämne. Om hen har reflekterat över poly- versus monogami. Men, trettonåringar som You-Tubat med modersmjölken äger givetvis erfarenheter som jag som tonåring på 80-talet knappast kunnat drömma om.

Nina von Rüdiger tecknar stiliserat och effektivt och ihop med Johanna Koljonens berättarstil, och den flerbottnade historien, blir det riktigt lyckat. Kul är att se hur det arbetas med normbrytning av sex och kön, men också berättarmässigt, där det fälls in korta historier, såsom Pojken och pärlemorflickan och finfina De röda skorna.

Så, det är bara att vänta på tredje delen. Personligen hoppas jag på mer av allt. Uppluckring av stereotypa könsroller och ifrågasättande kring vad som anses rätt och fel. Kanske en djupdykning in i queervärlden?

Att sätta ord och bilder på stora känslor och tabun, att vara en vän i identitetssökandet, bör premieras och är väl värt att applåderas.

Similar Posts:

• Vecka 30: Light lit
• Genremix på gott och ont
• På djupet med Liv Strömquist
• Inte ens den nya världen blir bra
• Manga: miljömedveten prinsessa drar i krig

Innehåll som ofta uttryckligen avböjes bestämt är cancer, självmord, ångest och sjukdom.

Till en början tyckte jag det var märkligt att folk aldrig verkar ha problem med t.ex. historiska romaner, något jag själv tycker är en ”tung genre”. Men efter ett tag har jag förstått att det framför allt är det känslomässigt tunga som ska undvikas till varje pris. 48 veckor av känslor i detta mörka land verkar vara mer än nog. We need to unwind! för att parafrasera Elaine Benes i Seinfeld.

Jag som själv älskar mörker och ångestfyllda böcker bidar min tid och söker en fristad i alla ungdomar som köper The fault in our stars, arkitekterna som köper Paradisträdgården och läkemedelsforskarna som gärna förkovrar sig i Den odödliga Henrietta Lacks.

Här är några av kommande veckans böcker:

Igår skrev Tone om Jonas Grens debutdiktsamling Lantmäteriet som fick högt betyg.

Idag skriver Joel om Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman, en fantastisk uppväxthistoria (i fantasyskrud). Joels första tiopoängare, välförjänt fullpott.

På onsdag skriver Annika om Euripides tragedier Backanterna & Ifigenia av Aulis, som får högt betyg.

På fredag skriver Daniel om Nattfilm av Marisha Pessl. En fantasifull bladvändare som ändå inte når hela vägen fram.

På söndag skriver Nina om mangaserieboken Oblivion High 2, av Johanna Koljonen och Nina Von Rudiger. Den är underhållande och rolig men en smula rörig. Hamnar i mitten på betygskalan.

Similar Posts:

• Drömmen om att gå vilse
• Friskt och blandat
• Sagolike Neil
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Värdet av misstag och andra kreativa råd

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

I förordet skriver Koljonen att det är fascinerande med den underliggande känslan att allt kommer att gå åt helvete. Att våra roller förändras när vi rycks ur våra traditionella sammanhang; här exemplifierat av Rick som plötsligt inte ser familjen som lika viktig som chansen att tjäna kollektivet, eventuellt ta makten i den nya världen som skapas. Medan Lori hänger fast vid det gamla, hon måste ju bry sig om familjen; hon är ju gravid med den kommande generationen. Avslutningsvis binder Koljonen ihop det hela snyggt genom att utan samhörigheten till kollektivet blir människan enbart en köttätande zombie, och tadaa om det inte kunde läsas in lite kritik mot det moderata satsa-på-dig-själv-styret här, med nerlagda Volvofabriker och meningslösa telefonförsäljare. Bättre sjukvård för den som har råd, etcetera etcetera.

Utan det här förordet är femte volymen som sagt ren och skär underhållning så här på morgonkulan. Livet i fängelset går vidare, men nu börjar man också hitta andra överlevare. Men eftersom människan är inneboende ond i denna apokalypsvärld, för att det är roligare så, driver handlingen framåt liksom, gynnar syftet att det här aldrig ska nå sitt slut, så går det förstås åt helvete här också. Det är spännande, det är maffioser och slakt, det är män som strider i coola dräkter som får dem att se ut som små robocopar hela tiden. Och kvinnor som oroar sig för om de ska komma tillbaka levande eller inte. En liten lesbisk flirt också, för det stigande underhållningsvärdets skull.

Jag är kanske jättetråkig, men hade det inte varit spännande med en ny värld där också förutsättningarna blev nya? Är det helt omöjligt att tänka sig? Tagna ur sitt sammanhang blir också rollerna nya, hette det inte så? Varför känns allt då så jäkla traditionellt?

Om man har grundförutsättningen att världen råkat ut för en smitta, där alla måste kämpa för sina liv, där ingen vet om det någonsin kommer att komma en vacker morgondag igen; skulle det inte vara roligare om man gjorde något oväntat av det? Varför måste det vara samma gamla könsroller? Varför måste maktspelet vara så jävla förutsägbart?

Samtidigt, om vi återvänder till inledningen: jag sträckläser. Det är drabbande. Det är rafflande. Jag vill veta hur det går.

Vi kan sätta samma kritik på det mesta. Kanske måste unga kvinnor dö som flugor i de bästsäljande deckarna? Kanske måste män känna sig starka och slåss då och då? Kanske kan inte ens en ny värld bli en ny värld? Men detta är litteratur. Möjligheterna är för fanken oändliga! Överraska mig!

Om ni vill läsa en bok där det också går åt helvete i en sorts apokalypsvariant, men med mer överraskande vändningar, läs Mikael Niemis Fallvatten från förra året. Där finns det förvisso inga zombies, men helt ärligt – börjar vi inte bli lite smått mätta på dem vid det här laget?

Similar Posts:

• Emotionell distansering
• Utan fotfäste i en laglös värld
• Köttet är svagt
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Välgjord dystopi

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Slutsatsen av detta blir alltså att Liv Strömquist är en bra människa eftersom hon skapar något som aldrig tidigare har förekommit i hörsalen på Kulturhuset. (och inget av det här jag skriver har någon vetenskaplig grund).

Liv Strömquist Foto: Caitlin Mooney

Johanna Koljonen som är samtalsledare inleder med att säga att hon är rädd för Liv: ”Jag är rädd för dig!” Hur bra kan det egentligen bli av ett samtal där samtalsledaren sitter och tror att hon ska bli uppäten av en kroko.. (nej, det var inte riktigt så det blev). Johanna förklarar sin rädsla med att hon använder Livs serier som ett slags facit över livet, Johanna läser och tänker: ”Just det här är mina åsikter”.

Jag kanske inte lyssnar så noga för jag är mest förvånad över hur stockholmsk Liv låter. Jag är inte så inlyssnad på henne på radion, känner inte riktigt hennes röst. Ibland uppfattar jag heller inte om hon är ironisk, (men det är väl ändå något som vi har slutat vara?).

Det är ett roligt, öppet och varmt samtal (eftersom ironi är något som vi har slutat med). Johanna hade egentligen inte behövt vara där för Liv pratar på så bra ändå, det finns liksom inga följdfrågor att ställa. Men det är fint när de pratar om någon slags nördkultur och ser sig själva som ett ”vi”: ”För sånna som oss”.

Anledningen till att jag är så mån om att berätta vad som är vilda spekulationer från mitt håll och vad som verkligen sades eller hände på Kulturhuset, är nog att Liv Strömquist i sin tur är så mån om att ange källor i sina serier. Liv har vilda teorier om det mesta i sin omgivning, men några av de galnaste av det galnaste har faktiskt hänt på riktigt och då vill hon att det ska vara tydligt för läsaren vad som faktiskt skulle kunna ha hänt på riktigt. ”Ibland är det mest osannolika sant.” (eller: det är i alla fall fler än Liv som hävdar att det är sant).

En av teorierna som Liv presenterar under kvällen är den om att medelklassbarn ofta är utanför på högstadiet. Definition av medelklassbarn: kan mycket om konstiga saker. Som tex Liv som intresserade sig för grekisk mytologi. På högstadiet är det värsta som kan hända att vara intresserad av något. ”Vadå är du intresserad av det där på RIKTIGT?” är sånt som de tuffa säger till de mesiga. För killar kan det dock vara coolt att vara nörd, eller ful (om man är fulsnygg). Dock tycker Liv illa om alla killar som får uppmärksamhet bara för att de kan spela gitarr. Efter högstadiet är det däremot hög status att kunna mycket, man blir populär och får mediejobb. Därför får vi alltid höra om de som kände sig utanför på högstadiet. ”Det är sällan någon pratar om hur populära de var på högstadiet och hur allt gick utför sen”, säger Liv och efterlyser en grävande journalist som kan sprida deras röster.

Den andra teorin är den sexuella ekonomin, som handlar om massa hypoteser om vem som skulle kunna få ligga med vem. Vi kommer fram till att det är synd om killar som inte får ligga, även om de egentligen får ligga (utan att de typ märker det själva). Egentligen är det så att den manliga nörden inte fick ligga under en väldigt kort period (på högstadiet typ) när han upplevde att alla andra runt omkring honom fick ligga. Vilket har satt så djupa spår i honom att han fortfarande upplever att han inte får ligga, trots att det egentligen är han som får ligga mest av alla.

Mellan sexet, populariteten (eller ickepopulariteten) och uppväxten på en skånsk åker, berättade Liv också om hur hon började teckna serier: I Guatemala, dit Liv hade åkt som volontärarbetare kommunicerade de med lokalbefolkningen som nästan alltid var analfabeter med bildberättande. De gjorde alltså serier av olika händelseförlopp, det kunde vara ”nyheter” om vad som hände politiskt i landet eller vad grannbyn råkat utför. När Liv sedan kom hem därifrån och flyttade till Malmö började hon rita serier.

Liv berättar också att det som kommer först när hon ritar sina serier är teorin och därefter kommer det roliga. Oftast tycker hon att serierna blir för tunga och tråkiga och ”behöver sockras lite innan man sväljer.” Hon tänker att en komiker jobbar tvärtom. Skämtet kommer först, och därefter ett sammanhang att bygga det på. Det är även en av anledningarna till att Liv inte vill säga att hon ritar humorserier (min egen slutsats).

Då vill Liv hellre bli sedd som folkbildare (Johannas formulering), (som också jämför henne med Fredrik Lindström vilket Liv inte har något emot). Liv säger att hon har ett ansvar som människa, inte som serietecknare. Och att hon verkar i en riktning så att jorden inte ska förstöras helt och hållet. (Vilket vi alla kanske borde göra?).

Liv säger också att hon inte kan tänka sig att sitta i riksdagen (när Johanna frågar). Trots det har hon redan fått min röst, och 499 röster till av de unga kvinnorna runt omkring mig. Ja till Liv!

Similar Posts:

• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Friskt och blandat
• Samhällskritik + humor = Liv Strömquist
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format

Den här veckan fokuserar vi istället på när
den sexuella revolutionen nådde barn-
boken på 70-talet genom Kram – när den
sexuella revolutionen nådde barnboken, som Kettil har läst.

Liv Strömquist Foto: Caitlin Mooney

Imorgon berättar jag även om hur det var på Kulturhusets författarsamtal med Liv Strömquist i samtal med Johanna Koljonen som gick av stapeln i torsdags. Det blev ett varmt, hjärtligt och roligt samtal med en för Kulturhuset unik publik.

Anna Liv har läst Lukas Moodyssons Tolv månader i skugga: ”En helt underbar bok som utspelar sig under ett år i Malmö, Småland, Stockholm, Moskva, Kiev och Athen. Med små nedslag i tillvaron visar Moodysson hur allting hänger ihop, hur vi alla är förbundna. Det går inte att värja sig mot den här boken. Jag drabbas och blir berörd.”

Imorgon är det dessutom första maj och det betyder ny topplista här på Dagensbok, missa inte!

Similar Posts:

• På djupet med Liv Strömquist
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• Min uppväxt med Moodysson

Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna Koljonen, berättade han att inspirationen till boken kom från en nattlig dröm. I den gick han ensam omkring och letade efter någon i en gammal by. Mitt i drömmen vände det, någon letade efter honom, vilket skrämde. Med den utgångspunkten kunde boken ha blivit väldigt flummig och symbolisk men Amos Oz kan sitt yrke och skapar tydliga berättelser och bilder för läsaren. Han beskriver för alla sinnen. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket odörer.

Det är inte mycket till action i Tel Ilan. I boken talas det om att det är en ny tid med vinbutiker, konstgallerier och affärer med möbler från Fjärran Östern. Men författaren tar inte läsaren till några chica miljöer utan till det som är blekt, halvt förfallet, regnigt eller dammigt. Vi går på Grundarnas gata, passerar Synagogstorget och Minnesparken på väg hem till innevånarna. Byborna strävar på med sina operfekta liv. Huvudpersoner i en novell dyker upp som bipersoner i andra noveller. Flera har förlorat någon eller något och söker.

Ett tema i boken är relationer. Doktor Gili Steiner är moster och hänger kvar i kantig men hängiven kärlek till syskonbarnet som blivit vuxen. Hustrun till byns borgmästare lämnar en lapp till sin man. ”Oroa dig inte för mig” står det. Bit för bit förstår man att han aldrig har gjort hennes bekymmer till sina. I byn finns också en ung man som åtrår den dubbelt så gamla bibliotekarien. Beskrivningen av den före detta Knessetledamoten Pesach Kedem brer ut sig över många sidor. Jag njuter och skrattar åt surgubbens bedrövlighet.

I varje novell händer något konstigt. Varför lägger han sig där? Vem gör de skrapande ljuden? Gräver någon gångar? Läsaren får inget svar. Den åttonde och sista novellen är kort sagt helskum. Platsen är vid ett träsk. Människorna där är snedvridna och lider. En person försöker upprätthålla civilisationen. Vad menar författaren? Det var en mardröm som han skrev ner, han fattar den inte själv, förklarade Amos Oz under samtalet på Kulturhuset.

Poeten Eloise Klein Healy lär ha sagt att den traditionella strukturen i en roman med stegrad spänning och klimax verkar misstänkt lik manlig sexuell ”respons”. Det där med manligt får stå för henne men precis som hon menar jag att det finns flera sätt att tillfredställa läsare. Amos Oz metod är att beskriva människor och miljöer mästerligt. Han visar ömsinthet och humor. Det drömlika, oförklarliga i varje berättelse lägger till spänning. Strukturen med noveller som hör ihop och blir roman känns inspirerande. Jag blir i alla fall mer än nöjd och ger Lantliga scener en tia, full pott.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Det krävs en by?
• Det enkla är svårt
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

Medverkar på mässan gör Jonas Hassen Khemiri, Johanna Koljonen, Daniel Boyacioglu, Christina Wahldén, Mustafa Can, Ghayath Almadhoun, Hanna Nordenhök, Jasim Mohammed, Nawal el-Saadawi, Arkan Asaad, Ann-Helén Laestadius, Joacim Hansson, Gunilla Lundgren, med flera.

Mässan får även besök av en rad tidskrifter, bokförlag och teatrar.

Lördagen blir en heldag för familjer och barn med pysseltorg, barnteater, öppen scen och mycket annat skoj.

Tid: från 16.00 idag torsdag 5 maj till cirka 18.00 på lördag 7 maj.
Plats: Hallunda bibliotek och Hallunda Folkets hus, Hallunda (T-bana: Hallunda)

Arrangörer för Botkyrka internationella bokmässa är Botkyrka kommun i partnerskap med Folkets hus Hallunda, ABF Botkyrka-Salem, Mångkulturellt centrum med stöd av Kulturrådet samt Regionbiblioteket.

Klicka dig in på Botkyrka biblioteks hemsida för att läsa ännu mer.

Foto: Stefan Zschernitz och Sara Moritz

Similar Posts:

• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Textmässan 2011
• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor