En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Det är den centrala frågan i de intervjuer som utgör grunden för Mattias Anderssons båda pjäser The Mental States of Gothenburg och The Mental States of Sweden. I den förstnämnda, med premiär på Angereds teater 2006, är det unga människor i Göteborg som intervjuats, i den senare, som spelades på Dramaten 2013, ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Just eftersom pjäserna är så platsspecifika vore de kanske svåra att spela någon annanstans? Känslan är definitivt här och nu. Nya platser och tider skulle nästan kräva nya versioner. Inte minst därför är det fint att de här texterna gjorts tillgängliga i bokform istället – även om svensk samtidsdramatik och bra dramatik över lag borde ges ut i mycket större utsträckning.

Särskilt Dramaten-pjäsen utspelar sig verkligen på Dramaten, med Dramaten-skådespelare som hänger i artistfoajén på Dramaten när en vaktmästare ställer in en låda full av utskrifter från intervjuerna inför pjäsen. De första frågorna som avhandlas rör också Dramaten, den svenska nationalscenen. Vad tänker du på när du hör ”Dramaten”? Har du någonsin varit där?

En pensionerad småskollärare från Bollnäs satt ofta på de billigaste platserna på 50-talet, när hon jobbade som servitris i Stockholm och såg Jarl Kulle och alla de där. En lokalvårdare från Lindome har mest sett Stefan och Krister på Gunnebo slott och föreställer sig att det ”luktar gammalt” på Dramaten. En elektriker från Vänersborg tänker sig att det är ”eminenta herrar och kvinnor som är finklädda och tittar på underhållning som dom kanske inte riktigt förstår” och en pensionerad vd, bosatt på Karlavägen i Stockholm, följer ofta med sin hustru men får sällan ut särskilt mycket av det – ”här har man väl suttit av ett antal timmar, det har man” – förutom den där gången på Hamlet i Ingmar Bergmans regi:

Jag blev själv – hur skall jag säga – överrumplad av känslorna det väckte hos mig, jag hittade liksom inte orden. Och nu när du säger det så minns jag att jag var tvungen att gå raka vägen in på teaterns toaletter efteråt. Jag stod och betraktade mitt ansikte i spegeln och plötsligt började jag bara storgråta. Det var oerhört genant alltihopa.

Också i Göteborgsmaterialet är människor ur olika samhällsklasser och områden representerade, men referenserna ser lite annorlunda ut. Här är scener ”ur allas vår moderna mytologi” insprängda. De kommer från filmer som Pulp Fiction, Lost in Translation och The Matrix. Det är ett spår som inte riktigt följs upp i Dramaten-texten, eller i de fyra appendix som avslutar United States of Sweden, men som jag hade velat veta mer om. Hur tänker sig Andersson att de här populärkulturella ”myterna” förhåller sig till intervjumaterialet, till hur människorna där konstruerar nyckelscener ur, berättelser om sina liv?

Ofta är scenerna ur verkliga livet faktiskt mer dramatiska än filmsekvenserna. Det kan handla om misshandel och gräl, men också om ett frieri eller ett fragmentariskt barndomsminne. En del intervjuade kommer inte på något särskilt alls de skulle vilja se gestaltat, medan andra mer har en tes de vill framföra, som att vi stressar för mycket i Sverige idag. Ibland tar scenerna också verkligen form framför publikens ögon. Ibland skriver Mattias Andersson in sig själv, eller en ganska måttligt sympatisk dramatiker och regissör som heter Mattias Andersson och som vill komma över de här människornas livsberättelser, fast bara på sina egna villkor. Ibland konfronteras denne pjäsförfattare i pjäsen med sina intervjuobjekt.

På så sätt ställer pjäserna i sig också den brännande frågan: att verkligen låta ”vanliga” människor komma till tals på scen, är det ens möjligt? Också en av sociologerna som utfört intervjuerna skrivs, på samma sätt som dramatikern, in i pjäsen och får ifrågasätta till exempel hur man gör ett urval som motsvarar ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Får man inte nog av metadiskussion redan i pjästexterna i sig finns som sagt också fyra appendix: en diskussion kring Anderssons teaterarbete av litteraturvetaren Tomas Forser, en intervju med dramatikern av förlagschefen och författaren Johan Hilton, ett samtal mellan teaterkritikern Anna Håkansson och några av de medverkande skådespelarna samt en personlig betraktelse över Göteborg av DN:s kulturredaktör Malin Ullgren.

Det kan låta lite överdrivet med fyra olika efterord, men på något sätt stämmer det bra överens med Mattias Anderssons lite prövande hållning i de båda pjäserna. Man kan som välja själv var man vill lägga tyngdpunkten. Andersson liksom testar gränsen mellan skådespel och verklighet, hierarkierna mellan scener och teaterbesökare, intervjuare och informanter. Vem är det som har makt att ta sig ton, rätt att formulera någon annans röst? Hur nära kan man egentligen komma?

Similar Posts:

• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• En gränsmänniska
• Den lättvindiga porren
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Strindberg 101

Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Similar Posts:

• Spoilad av Hitchcock
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Tema: biografier
• Propaganda-klassiker i nyutgåva
• Toppen på ett mycket farligt isberg

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Misshandeln och bensinångorna gör att sjuttonårige Patrick hamnar i koma, och den lokale sheriffen verkar mest intresserad av att sopa dådet under mattan. Men Patricks barndomsvän Cat har sina egna aningar om vem eller vilka som nästan dödade Patrick, och hon blir mer och mer besluten. Nu får det vara sluttiget.

För att lösa brottet krävs inte bara att Cat går till botten med vad som pågår under ytan i Black Creek. Hon tvingas också ta tag i sina egna rädslor och erfarenheter – i det som hände den där dagen för tre år sedan, och som gjorde att hon började dra sig undan de andra ungdomarna i samhället – inklusive sin bäste vän Patrick.

Lauren Myracle är kanske mest känd som författare till Internet Girls-trilogin, vars första bok ttyl kommer ut på svenska i vår. Det är en ganska charmig serie, helt baserad på chattar mellan de tre huvudpersonerna. Shine är något helt annat.

Cat är någon helt annan än medelklasstjejerna i ttyl och Cats värld är ett USA så oerhört långt ifrån deras. Långt ifrån och samtidigt förstås nära – det krävs ju bara en bussresa in till stan för att kunna gå på biblioteket, låna böcker eller en dator – och hamna i konflikt med collagekillar som väser ”mountain nigger” efter henne. Och någonstans där får Cat nog och bestämmer sig för att börja räta på nacken och säga ifrån.

Myracle tecknar sin avkrok i North Carolina så att man kan skära instängdheten med kniv. Det är en värld som närmast för tankarna till Daniel Woodrells En helvetes vinter (filmad under originaltiteln Winter’s Bone med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen). Båda utspelar sig i fattiga bergstrakter, men här handlar det om den amerikanska södern, där människor kallas saker som Beef, Bailee-Ann, Destiny, Miz Hetty och Mama Sweetie, och där de säger saker som ”Do I wish things were different? Heck yeah. But they ain’t.”

Ändå blir de inte karikatyrer. De är människor som slåss med näbbar och klor för sin existens i en tillvaro där det enda ställe som anställer är gubben som kokar metamfetamin i sin husvagn, och skvallret efter söndagsgudstjänsten beklagar att den rare Patrick låtit sig dras i någonting sådant – vilket man får uttyda ”vara bög och nästan bli ihjälslagen för det”. Så dumt av honom.

För en vuxen läsare finns det aspekter av Shine som känns väl tillrättalagda, lite försnällade, liksom. Samtidigt är det förstås ett oerhört mörkt och skrämmande ämne, och om intrigen är en smula åt det formelartade hållet så är ändå miljö- och karaktärsskildringen klart läsvärd. Själv hajar jag till när jag stöter på det där uttrycket, ”No tears for queers”. För mig är det i första hand en bra fackbok av Johan Hilton (om just hatbrott mot homosexuella, så den vore förstås en naturlig följeslagare till Shine). Det här är en roman om människor som faktiskt använder det uttrycket.

Similar Posts:

• Kyssar som skakar världen
• Uråldrig magi och moderna monster
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Any fucking book they want
• Rhymes with bitches

I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på den andra är det barnaktiviteter och lite längre in i skogen står en stor grupp samlade kring en ardenner och lyssnar på något om hästen i skogsbruket. Inne i föredragstipin handlar det om svamp, och borta vid eldstaden diskuteras det glesbygdspolitik.

En kvinna säger att i Sovjetunionen fanns det en stämpel för byar som ansågs ineffektiva och borde avvecklas. ”Byar utan framtid”. Så. Stämplat. Utdömt. I Sverige finns ingen sådan faktiskt stämpel, men den skulle lika gärna kunna finnas, menar hon.

Nu sitter vi ändå någonstans i skogen i södra Närke. Det är inte precis Norrlands inland – och ändå finns det småorter här som faktiskt framstår som det. Platser som kring där jag kommer ifrån, där livsvillkoren dränerats sedan jag och mina klasskompisar växte upp där. Affärerna försvinner. Skolor och barnomsorg försvinner. Man blir alltmer beroende av bil och vill man köpa hus så ska man nog knappast räkna med möjligheten att få igen sina pengar. Eller att hitta jobb på orten.

Kanske borde det vara så. Kanske är det naturligt att vi lever mer hopklumpat, i mer effektiva stadsformationer. Många miljödebattörer förordar ju det, och det kan säkert vara klokt på många sätt. Ändå måste jag säga att det fyller mig med motvilja hur snabbt livet utanför staden mer och mer blir en omöjlighet. Jag har svårt att tro att Det Enda i längden kan vara det kloka, nästan oavsett vilket detta Enda alternativ är.

Kristina Mattsson har skrivit mycket vettigt och intressant om det där i sin Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden. Eva-Lotta Hultén har för övrigt gjort något liknande just vad gäller vårt förhållande till skogen i sin reportagebok Skogen vi ärvde. Idag handlar det om Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida här på dagensbok.com, och för mig har den kanske mer än något annat just fyllt funktionen att jag fått syn på hur arg och orolig jag är över alltsammans.

Jag blir galen på att sitta i min småstad och höra nyheterna rapportera att nu går börsen upp och den ekonomiska krisen är över, medan varsel och uppsägningar här fortsätter hagla och det ibland känns som varannan villa man passerar fått en Till salu-skylt. Jag blir galen på att en ynka timmes strömavbrott i Stockholm blir en jävla riksnyhet, medan folk sitter strömlösa i månader i glesbygden och energibolagen samtidigt inhöstar jättevinster. Jag blir galen av det eviga tjatet om bostadsbrist när majoriteten av Sveriges kommuner istället präglas av befolkningsbrist och ofta tvingas riva fullt dugliga bostäder och jag blir inte minst galen när till och med en briljant men numera uppenbart Stockholmsbaserad kulturperson som Johan Hilton kan sitta i SVT:s morgonsoffa och påstå att han vet hur det är att vara från en ort ”utan kultur”, när han kommer från Borås (en stad som möjligen inte är det paradis på jorden som jag av olika anledningar uppfattade den som i yngre tonåren, men inte desto mindre till exempel har flera fasta teatrar och knappast kan beskrivas som en ort utan kultur).

Och jag är skiträdd att om jag flyttar nu så glömmer jag kanske bort igen hur det är. Att det finns ett Sverige bortanför storstäderna och universitetsorterna, fast man nästan aldrig hör talas om det. Att problemen här kanske ser helt annorlunda ut än vad de som innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet anser – men också att människor i grunden faktiskt är ganska lika, har i stort sett samma grundläggande behov.

Det verkar helt enkelt inte rimligt, när vi nu har bättre möjligheter att överbrygga avstånd, att kommunicera, röra oss, handla, utbyta idéer – långt mer än någonsin, någonsin förut – att vi ändå bara skulle bli trängre i huvudet. Kanske har det med ”tidsandan” att göra, att alla är så upptagna med att hamna på rätt sida gränserna att ingen riktigt orkar ifrågasätta gränserna i sig. Fast jag kan inte tro att en sådan situation heller är given.

Då kan man till exempel med Kristina Mattsson jämföra den svenska glesbygdspolitiken med den norska och plötsligt se helt andra möjligheter. Man kan som Eva-Lotta Hultén eller många av föreläsarna på Skogsfestivalen jämföra ett ekologiskt hållbart skogsbruk med den gamla ”enda rätta” kalhyggesmetoden. Man kan också sitta där på festivalen och lyssna på ekofilosofer från Karlstad universitetet och fundera på vad värde egentligen är och hur det uppstår, stå i blåbärsriset och bara vilja gråta när Maria Westerberg i sällskap av sina underbara pinnfigurer berättar om bland annat Ikeas framfart i den karelska gammelskogen, men också våga tro på hennes drömska skogsvärld av lekfull eftertanke och segnackat motstånd.

Där någonstans har väl också min stadsångest sin grund. Jag vill inte plötsligt stå på ”rätt sida” och glömma bort att vara arg, för det finns så mycket vi borde vara arga på. Inte dras in i ett tempo där man uppenbarligen aldrig hinner reflektera ens över att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag vill få sitta i en tältby då och då, idissla mina intryck, tjyvlyssna på spännande samtal och veta att de här idéerna, de här människorna, de finns också.

Måste få finnas.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Samtidigt, någon annanstans
• Sverige bortom storstäderna
• I gammelskogen hänger allt samman?

Om Blixthalka rörde sig kring isländska sagor, Tintin-album, Muminpappan och När Harry mötte Sally, så är Den onödige mannen betydligt fattigare. Här finns ingen kärlek till landskap eller texter, här finns bara en trött medelklasskarriärism som möjligen kan föra tankarna till Thoreaus berömda ord om att ”most men lead lives of quiet desperation”.

Det är en obehaglig bok. Vardagsobehaglig. På ett sätt är det den värsta sortens obehag. Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla andra klasser, mot ytlighet och karriärism och samhället i allmänhet och inte minst mot Manligheten.

Återigen, inte mot män i sig, det vore bisarrt. Men Manligheten. Är den inte egentligen ett av våra största samhällsproblem? Hierarkierna, våldet, det ständiga behovet att ta sig upp på vems som helst bekostnad, att hävda sig med alla medel som kan stå till buds. Det är så vedervärdigt.

Ändå är huvudpersonen Peter Håkansson, han som utnämner sig själv till ”den onödige mannen” och hoppas att någon ska protestera, en modern man, en intellektuell man, en journalist och kulturman. En man som avskyr våld och brölande, som oroar sig för tonårskillarna som trakasserar hans dotter och för fotbollshuliganerna som mer och mer tar över hemmalagets arena. En man som känner sig skyddslös, hjälplös, förbannat frustrerad.

Dottern ser honom inte. Hustrun bara gnäller, tjatar om tallrikar och vill inte ligga, medan Peter inte verkar kunna sluta tänka på hur mycket större sexuella erfarenheter hon hade när de träffades för tjugo år sedan. Jobbet är pest och hans avskyvärda chef bara kommer med floskler och tråkningar. En enda polare har han, en gammal vapendragare från Handels, men för honom är han nog egentligen nästan rädd.

När dottern blir tafsad på i simhallen av ett gäng stöddiga invandrarkillar krackelerar för övrigt medelklassfernissan och Peter far ständigt över en öl för mycket ut över ”kvinnohatare som borde utvisas”. Han är pinsam. Han får en chans på jobbet att vara något annat än en föredetting som inte går att sparka, och han sumpar den så det bara stänker om den. Man bara väntar sig att all denna rädsla och frustration ska explodera.

Så blir det inte. När Peter äntligen gör uppror gör han det trots allt inte genom att ta med en k-pist till morgonmötet på redaktionen. Han gör det genom att faktiskt visa civilkurage.

Det är en uppfriskande lösning – även om det är högst tveksamt om den i romanen verkligen leder någonstans – och den ger åtminstone Peter gnistan och självförtroendet tillbaka. Inte minst gör den honom till en människa i dotterns ögon, och det är viktigt. Deras relation har kommit lite i skymundan i diskussionerna kring romanen, men är fint och lyhört skildrad och en ljuspunkt i en roman där jag tillbringar större delen av tiden med att vilja örfila upp nästan varenda karaktär.

Kanske går det en röd tråd mellan den lyssnande, snälle Erik i Blixhalka och den desillusionerade Peter i Den onödige mannen. Det går sannerligen en mellan Den onödige mannen och den diskussion om manlighet som pågått under det senaste decenniet eller så – spännande inte minst i något av vårens Babel-avsnitt gästat av Helmerson, Inti Chavez Perez och Johan Hilton.

Själv blir jag inte minst illa berörd av Peters hustru Ylva och deras fastlåsta, infantila relation. Jag blir förbannad över hans nojjor kring hennes tidigare sexuella erfarenhet – och jag blir förbannad över hennes reaktioner, hur hon ständigt tillrättavisar honom när han blir arg och skäller honom för mesig när han inte blir arg. Hon tycker förmodligen att hon är jämställdast i världen och kan samtidigt inte förlåta honom när han inte klarar av att beskydda henne och dottern. Det är stört och paradoxalt och ska jag vara ärlig känner jag igen det bara alltför väl.

Det är förbaskat komplicerat, det här med mänskliga relationer, med könsroller, klass, etnicitet och med förväntningar. För vad är det egentligen som får en privilegierad man som Peter Håkansson, med fin familj, fint hem, fint jobb, att ändå känna sig så maktlös och undanskuffad? Vad krävs det för att ändra på vantrivsel och slentrian, på den där tysta desperationen? Räcker det med en ensam människa som ställer sig upp och säger att nu får det fanimej vara nog?

Nej, någon ny feel good-roman är Den onödige mannen knappast. Däremot en roman som tvingar till eftertanke.

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• På lur under det politiskt korrekta?
• Näthat och luciafika på dagis
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Den hotfulla dubbelnaturen

Denna den fjärde vågen är en våg som på intet sätt räds att slåss på alla fronter samtidigt. Den vägrar att fokusera genus på bekostnad av andra perspektiv som klass, etnicitet och sexuellt läggning och går generellt sett i land med det. Vi människor hör ju trots allt sällan till en enda kategori. Istället befinner vi oss på olika platser i olika hierarkier med det gemensamt att vart och ett av dessa fack tenderar att direkt eller indirekt begränsa våra valmöjligheter i livet.

Författarna i Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – 15 berättelser om att vara kille skiljer sig från ovan nämnda antologier, och uppriktigt sagt rörelser, genom att de alla är, just det, män. Kanske inte riktigt de där medelåders vita medelklassmännen som man brukar säga toppar hierarkierna, men män. Unga män – 80-talisterna är i starkt majoritet – med spridda bakgrunder inom media, sport, politik och så vidare, som skriver om våld, sexualitet, kärlek, droger och grupptryck.

Precis som i antologierna ovan finns en trivsam och konstruktiv pluralism i de olika ämnena och erfarenheterna i Pittstim. Att även formen – med dels stilexperiment, dialogform, skönlitterära och facklitterära drag om vartannat, dels själva formgivning i ”lättillgängligt” veckotidningsstuk med puffar och små faktarutor till höger och vänster – också går igen börjar kanske kännas mer tröttsamt.

Som en spännande och/eller skrämmande röd tråd genom texterna går frånvaron av kvinnor. Tjejfeministerna ovan skriver mycket om relationer mellan kvinnor och män. Killarnas texter handlar förbluffande ofta enbart om killar. Killar som slår varandra, blir kära i varandra, nojar ut på att bli kära i varandra, hetsar varandra till våld eller sex de egentligen inte är sugna på, som täcker upp för kompisarnas otrohet, jämför snoppar i duschen eller tittar på porr ihop. Om manliga förebilder på film eller verklighetens alkoholiserade pappor och sexistiska hockeytränare.

Det har kommit många bra böcker om mansroller på senare tid. Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, Johan Hiltons No tears for queers och Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman är några. Pittstim är en yngre och spretigare variant på temat – och kanske framför allt en ingång till det. Det händer onekligen saker. Och samtidigt är det fascinerande hur lång tid det faktiskt tagit att börja diskutera vad könsroller och förväntningar innebär också för män. Så jävla roligt kan det väl inte vara att jämföra snoppar och skälla varann för kärringar i någon sorts evigt pågående hockeyomklädningsrum?

Similar Posts:

• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Röster och möjligheter
• Jävla samhället

Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

Det är ju som den europeiska historiens onda saga. Fullt av läskiga monster och modiga hjältar. Dramaturgiskt tacksamt. Men begripligt? Arketypisk ondska lämnar ju så sällan rum för någon verklig förståelse. Och sagans aktörer är trots allt mycket begränsade. Fortfarande får alla inte riktigt plats.

Förföljelsen av homosexuella i nazitidens Tyskland nådde aldrig samma proportioner som exempelvis den av judar. Den var inte fullt lika systematisk, bland annat på grund av olika syn på mäns och kvinnors homosexualitet, och den är inte lika tydlig i det källmaterial som finns. Men den var grundligt integrerad i tidens ideologi och den drabbade massor av människor. I de flesta fall människor som även om de överlevde lägren aldrig ens efteråt finns någon chans till kompensation eller upprättelse.

Om bland annat detta handlar antologin Kärlekens pris. Här träder några av de individer som faktiskt drabbades av nazisternas förföljelse fram. Lutz van Dijk som i Auschwitz mötte den stora kärleken. Freia Eisner som hankade sig fram i exil. Josef Kohout som tillbringade i stort sett hela kriget i koncentrationsläger och hemkommen till Österrike fortfarande fick leva en undanskymd tillvaro eftersom homosexualitet där avkriminaliserades först 1971. De här människorna är förstås ovärderliga bekantskaper. Men här finns också analyser av ideologier och mediabilder, av sammankopplingen mellan judiskhet och homosexualitet, av det komplicerat homoerotiska i nazismens manlighetsideal, av homosexualitet och heteronormativitet i Hollywoods förintelsebilder, i dagens nyhetsrapportering och i dagens politiska debatt.

Kärlekens pris är visserligen en något spretig samling texter. De allra flesta utgår från homosexualitet kontra nazism, några drar mycket relevanta trådar in i nutiden. Och ytterligare några hänger lite löst och landar i någon sorts identitetspeppande som inte känns helt relevant just här. Som att man försökt trycka in allt som går att säga om hbt-problematik och hatbrott i en enda bok, eller kanske kände att det blev lite för mycket offervinkling på det hela. Men det behövs faktiskt inte. Det händer så pass mycket på det här området att vi kan räkna med fler böcker. Det är en väldigt bra sak.

Det kan inte sägas nog många gånger att detta är en väldigt viktig samling, som borde vara obligatorisk för lärare och andra opinionsbildare. Naturligtvis för att lyfta fram tidigare undanskuffade grupper, men också för att den tillför något väldigt viktigt till förintelseforskningen i allmänhet: den visar på en skrämmande kontinuitet. När mycket av debatten kring nazism och koncentrationsläger stannat i en obegriplig ondskefull parentes kan texter som de i Kärlekens pris lyfta fram sammanhangen. Hatet varken började eller slutade med nazistregimen.

Similar Posts:

• Vem är egentligen pervers?
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Sjön suger
• Auschwitz och Södertälje
• Kärlekstörstande kriminella