Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått betala för det ända sedan dess. ”Hälsa revbenet!” skrev Martin Luther ibland i brev, med hälsning till mottagarens hustru.

Att läsa Bibeln med feministiska glasögon skulle kanske en och annan hävda är att läsa ”som fan läser Bibeln”, men Thorgren läser nyfiken, nära och som om det hon tar del av är något betydelsefullt. Hon läser Bibeln som en nyckel till den västerländska kulturens idéhistoria.

Det hon upptäcker i sin läsning är kanske inga direkta nyheter, men hon läser med en indignation som ändå känns ganska uppfriskande. Hon blir förbannad, hon vill veta mer och hon lyfter fram den dubbelhet som trots allt finns där. Ja, kristendomen har i hög grad bidragit till kvinnoförtryck, men den har också erbjudit kvinnor hopp, kraft och alternativa arenor.

Mestadels har religionens dominerande, patriarkala sida sopat banan med de alternativa läsningarna och traditionerna, men ändå. De har återkommit gång på gång, rörelserna som har tolkat allas likhet inför Gud som en radikal jämlikhetslära. De som har lyft fram framför allt kvinnorna runt Jesus, jungfrumodern Maria och Maria Magdalena, den av Jesu följeslagare som var med honom in i döden och återuppståndelsen (enligt en del apokryfiska texter hans mest älskade lärjunge), men som i slutet av 500-talet gjordes liktydig med den ångerfulla skökan som i en Bibelberättelse smörjer Jesu fötter med balsam.

I takt med att kristendomen plockades upp av världsliga makthavare fick den mer radikala Jesusrörelsen stryka på foten, men idéerna har poppat upp då och då genom historien. Andra kvinnoroller än den skambelagda, underlägsna synderskan har lyfts fram. Dess förespråkare har ofta förföljts och fördrivits, men ibland har de också lyckats med att skapa sig en maktposition, som den heliga Birgitta.

Thorgren lyfter engagerat fram även dessa mer positiva exempel, fascinerande kvinnogestalter. Ibland är hon kanske till och med väl engagerad och går lite vilse i detaljerna och sin egen förtjusning. Överlag hade jag gärna gått en redigeringsrunda till med den här boken, som ibland blir lite väl spontan och vindlande. Ämnet är vitt nog i sig.

Samtidigt önskar jag att hon följt trådarna längre in i modern tid. Vid några tillfällen funderar hon över hur den här kvinnosynen påverkat också henne själv, som ensamstående mamma i 1960-talets Sverige, men i huvudsak är det kristendomens första 15-1600 år hon diskuterar. Här finns definitivt utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Av Pelle rot och stam?
• Det personliga och politiken
• En historisk Jesus

Barabbas utkom 1950 och fick ett stort genomslag såväl i Sverige som utomlands. En framgång som sägs ha lett till att Lagerkvist året därpå fick ta emot Nobelpriset i litteratur ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor.” Barabbas har filmatiserats två gånger och så sent som 2012 producerades en miniserie i två delar baserad på Lagerkvists berättelse. I år ger Brombergs förlag ut romanen i en nyutgåva med förord av KG Hammar. Det strama omslaget av formgivaren Moa Schulman återger händelserna på Golgata vid Jesu korsfästelse. Marken som rämnar. Korsen som faller. Mörkret som sänker sig över jorden. Det allseende ögat som vakar över alltsammans.

En lära som var så märklig att man inte kunde fatta den? ”Älsken varandra… Älsken varandra…” Nej. Vem kunde fatta det.

Lagerkvists roman skildrar vad som händer med rövaren Barabbas efter att Jerusalems folk bestämt att han ska friges. Berättelsen inleds strax efter det att Jesus hängts upp på korset i Golgata. I hans ställe. Vi får följa korsfästelsen genom Barabbas ögon och känna hur hans misstro blandar sig med en märklig längtan. En längtan som får honom att först söka sig till graven i klippan och sedan till människorna som vistats runt Jesus. Petrus som plågas av sitt svek. Den harmynta kvinnan som påstår sig ha sett Jesu uppståndelse och som kommer att stenas för sin tro. Lasarus som återuppväckts från de döda. Barabbas ställer frågor till dem. Vill ha bevis. Var Jesus verkligen Guds son? Varför behövde han dö om han var så mäktig? Hur är det i Dödsriket? De svar han får gör honom inte nöjd. Han förstår sig helt enkelt inte på de kristna, deras gemenskap och deras konstiga vanor.

Barabbas skulle inte alls ha velat delta i en sådan kärleksmåltid, inte på något vis, han stöttes bort av bara tanken på något sådant, av att höra ihop med andra på detta sätt. Han ville alltid vara sig själv och inget annat.
Men han sökte sig till dem i alla fall.

Barabbas passar inte in med de kristna men känner sig heller inte längre bekväm tillsammans sitt gamla rövarband. Han står utanför all slags gemenskap. När han senare i livet blir slav i Pahphos koppargruvor och kedjas fast vid armeniern Sahak upplever han ändå en slags vänskap. Det blir också Sahak och hans tro som räddar Barabbas ur mörkret i gruvorna till livet där uppe i solen. Men väl däruppe blir Sahak korsfäst eftersom han hävdar att han tillhör Gud och inte staten Rom. Barabbas klarar sig däremot återigen undan döden genom att, till den romerska prokuratorns förvåning, hävda att han inte har någon gud.

–      Men jag förstår inte, sade han. Varför bär du då detta ”Christos Iesus” inristat på din bröstplåt.
–      För att jag gärna ville tro, sa Barabbas utan att se upp på någon av dem.

Hur kommer det sig att Lagerkvists tunna, lilla roman om rövaren Barabbas aldrig upphör att fascinera? Kanske beror en del av framgången på att det knappt märks att det gått mer än 60 år sedan den först kom ut. Lagerkvists prosa är kraftfull men enkel och utan särskilda tidsmarkörer. Med undantag för de bibliska inslagen, namn och platser som nog idag inte är lika välbekanta för den breda allmänheten. Det vore dock synd (no pun intended) om nutida läsare hoppar över det här litterära mästerverket för att man känner sig obekväm med det bibliska stoffet. I sitt porträtt av Barabbas den frikände blottlägger Lagerkvist mycket av det som är vackert och fult i människan. Här finns feghet, misstro, avundsjuka, svek, lögner och hat. Men här finns också mod, tillit, välvilja, trohet, sanning och kärlek. Barabbas blir mot slutet av sitt liv mindre misstänksam mot de kristna och det nya som de står för, som först verkade så främmande och skrämmande. Kanske är han heller inte lika skräckslagen inför sin egen död när han till sist möter den på korset. Det finns en slags tröst i Lagerkvists skildring av Barabbas livsöde. Ett hopp om att vi så småningom kan lära oss hantera rädslorna och mörkret. De som finns inom oss och bortom oss.

Similar Posts:

• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Att brottas med gud
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• För sökaren i sekulära tider
• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex

Av hans kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så sägs det också, dem störtar han ner i helvetet. Om det är sant så tycks han ju vara alldeles som vi, lika god och lika ondskefull. Dem vi tycker om är vi också goda mot, och de andra önskar vi allt ont som finns. Hade vi samma makt som han skulle vi kanske också störta dem i fördömelse till evig tid, fast riktigt säkert är det väl inte. Bara en guds ondska är väl stor nog till det.

Det är Ahasverus, Jerusalems skomakare, som talar. Han som vägrat guds son att vila vid väggen till sitt hus och som därför dömts till att vandra utan ro till evinnerlig tid. Ett märkligt hårt straff för vad som tycks vara en lindrig underlåtenhet. Och det är väl någonstans här som Lagerkvists fråga tar form: vad handlar egentligen denna märkliga, och villkorade, kärlekslära om?

”Det är ingen glädje att se gud”, säger berättelsens sibylla som Ahasverus har kommit till för att bli siad om sitt öde. För även sibyllan har haft sina duster med gud. En gång var hon älskad och uppfylld av en gud som bar getens tecken. Som orakelprästinna i templet var hon den främste ända tills hon förbröt sig mot guden. Hon förälskade sig i en vanlig man och den svartsjuke guden hämnades genom att befrukta henne.

Så hon födde gudens son, en efterbliven stackare med ett evigt leende, älskad av getterna men undangömd från människorna. Sibyllan berättar sin historia för Ahasverus. Om hur människorna drev bort henne från templet när de upptäckte hennes kärlek och om hur hon födde sin son bland bergen där hon sedan dess uppehållit sig.

Även hon försöker förstå. Vad hon – och Lagerkvist tycks det – kommer fram till är något paradoxalt. Trots att gudarna liknar människorna i att de kan känna både kärlek och svartsjuka, ja, de är väl de facto kalkerade efter människan eller om det nu är tvärtom, så är guden ändå i grunden något främmande. Han är snarare en obeveklig kraft. Omänsklig och fullständigt obegriplig ser guden ned på människans värld med ett evigt leende påklistrat på sitt ansikte. ”… både ond och god, både ljus och mörker, både meningsfull och full av en mening som vi inte kan komma underfund med men heller aldrig låta bli att grubbla över.”

Men till sist är det ändå dock denna obegripliga gud som ger livet mening, tycks Lagerkvist ändå säga, på gott och ont. ”Vad skulle mitt liv ha varit utan honom”, säger sibyllan.

För mig som är uppvuxen i en tid när den sekulära rationaliteten tycktes ha förpassat all verklig gudstro till historien är det märkligt att uppleva en ny tid där religionens mörka sidor, den svarta skuggan i människans själ, tycks appellera så många människor och driva dem till monstruösa grymheter. Pär Lagerkvist skulle kanske inte ha blivit så förvånad, upptagen som han själv var med att försöka förstå religionens motsägelsefulla väsen. Han kunde ju som få andra också lyfta fram dess ljusa sidor: ”… också kan vara ett litet altare av grästorv där man kan gå och lägga några sädesax och bli trygg och full av frid genom det”, som han vackert beskriver en sådan fromhet.

Sibyllan, originalutgiven 1956, är den fjärde av Pär Lagerkvists verk som Brombergs nu återutgivit. Obehagligt aktuell och i dess bästa mening på samma gång lättläst och full av svåra frågor skulle jag säga att den vore ytterst lämplig som obligatorisk läsning i skolan. Det är ett tips, utbildningsministern.

Similar Posts:

• Det vackra och fula i människan
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Ska vi hångla?
• Tyfus tar dig närmare Gud
• Gud är inte god

Som född och uppvuxen i ett land där kristendomen varit den ledande religionen känner jag mig hyfsat bevandrad i de kristna sagorna. Berättelsen om Jesus, som var snickarsonen som la grunden till en helt ny tro. Reza Aslan, författare och religionsvetare, är istället uppvuxen med islam. När han var femton gick han över till kristendomen, och var i många år hängiven Jesus, närmast en missionär. Men när han började studera religionshistoria kom han istället att se med en forskares ögon på kristendomen. I vuxen ålder har han återvänt till islam, och denna trostillhörighet i kombination med boken har vållat debatt i USA. Själv tycker jag det låter som den bästa av förutsättningar för granskning: att ha varit starkt engagerad kristen, men inte vara det längre.

I Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus tar Reza Aslan utgångspunkt i Bibelns starka (ibland motsägelsefulla) påståenden och försöker sedan med hjälp av diverse fakta han kunnat gräva fram, reda ut hur det förhållit sig i verkligheten. På ett vetenskapligt resonerande sätt, upplagt som en uppsats ungefär. För allt i Bibeln är inte sant, men allt är inte heller sagor. Vi vet att det fanns en man som hette Jesus, och som liksom många andra hävdade att han var Messias. Och att han till skillnad från många andra som hävdade det, har överlevt tidens tand, fått en faktisk religion skapad kring sig och levt vidare genom berättelser. Troligtvis, och jag vet att detta känns hemskt, föddes han dock inte i ett stall i Betlehem.

Det var visserligen så att en skattskrivning utfärdades, just vid denna tid. Men inte i hela världen. Och inte i Galileen, där Jesus familj bodde. Familj? Men Maria var ju oskuld, en jungfrufödsel? Nej, troligtvis inte. Ordet ”jungfru” betyder helt enkelt ung kvinna, och denna sägen om jungfrufödsel kom till så pass långt efter Jesus levnad. Men det står ju i Bibeln? Skrivet av lärjungarna? Nej, du vet, lärjungarnas avsnitt i Bibeln är ju inte skrivna av dem själva, utan de är skrivna långt senare, av andra människor som bara fått dessa saker berättade för sig. Jesus lärjungar var, som många andra i Jerusalem under den tiden, förmodligen analfabeter. Det vill säga de kunde varken skriva eller läsa.

Att läsa den här boken är lite grann som när min kusin berättade för mig att tomten inte fanns på riktigt, utan i själva verket var hennes pappa. På samma sätt som jag ju såg när han rättade till skägget i spegeln, att det var han där bakom, tycker jag mig här kunna skymta en på många sätt ny Jesus. En ung man som ville ha upprättelse för det judiska folket, i tider av strid och oroligheter, där klyftorna mellan fattiga och rika var stora. Han var en profet och han pratade om Guds rike, men förmodligen manade han som de flesta revolutionärer till krig, snarare än att ”vända andra kinden till”. Mycket av det vi räknar till kristendomens grundpelare är i själva verket skapade av Paulus, som aldrig träffade Jesus under tiden som han levde, utan omvändes till hans lära efter korsfästelsen. Paulus, eller Saul som han egentligen hette, gjorde sig själv till apostel och tog på sig att sprida kristendomen över världen, utanför det judiska folket. Han ändrade saker i den ursprungliga läran, kom i bråk med Jesus bror Jacob (som sällan nämns alls i Bibeln) och lärjungarna, men hävdade att han stod i direktkontakt med Kristus. Det var i själva verket han som myntade tilltalsnamnet Kristus.

Visst känns det jobbigt? Ja, och då brukar jag ändå inte räkna mig som kristen. Men avrättningen då? Nog blev han korsfäst, av Pontius Pilatus? Ja, absolut. Och folket vände sig mot honom, och skrek att Barabbas skulle friges istället? Nja… Pontius Pilatus var en hård man som hatade judar, och utfärdade korsfästelser dagligen, ett knäpp med fingret bara. Att han skulle ha tagit sig tid med en rättegång, att han skulle ha börjat tvivla kring om Jesus verkligen var Guds son och vädjat till det judiska folket att släppa honom, är inte särskilt troligt. Att det judiska folket plötsligt skulle vända sig mot Jesus är inte heller troligt.

I själva verket lades mycket fokus på att försöka omskapa den judiske nationalisten Jesus, till en pacifist som predikade godhet. En judarnas angelägenhet skulle bli världsomfamnande. På sätt och vis en väldigt god tanke. Ja, under läsningens gång vänder denna irritation och sorg över att sanningar förvanskats och sagor inte längre kan betraktas som sanna, till att det faktiskt inte är sanningshalten som spelar roll. Berättelser föds för att de behövs. På samma vis som författare idag, även de som skriver biografier, behöver skapa en dramaturgiskt gångbar kurva av händelser, skapade evangelisterna samma rafflande händelseutveckling. Om korsfästelsen visste man inte så mycket: nej, men så fick de hitta på då! Vore det t ex inte mer intressant om Pontius Pilatus, denna judehatare och korsfästelseivrare, faktiskt blev omvänd att tro att Jesus var Guds son? Om han, av alla människor började tveka, nog var det ett bevis för att salighet fanns? På samma sätt är det dramaturgiskt tacksamt att låta folket vända sig emot honom. Låta Jesus bli martyren, men också låta folket rädda sig själva.

Och för att återvända till inledningen: när man bestämt sig för att skapa en ”mer gångbar” kärlekspredikare av Jesus, krävdes förstås en hejdundrande födelse. Om han verkligen var Guds son, liksom. Så man hittade på berättelsen om det lilla Jesusbarnet som föddes i en krubba. Den fattige prinsen som kom till oss, som en konung på knä, utan mantel eller krona. Denna ödmjukhet verkar också ha funnits hos den verklige Jesus. Visst predikade han om de fattigas rätt framför de rikas, hur allt gott skulle komma till de som nu inget hade, och de handpåläggningar han utfärdade för att bota de sjuka var inget han tog betalt för. Till skillnad, ska sägas, från många aktiva schamaner som fanns under denna tid.

Men har vi då inget kvar? Finns det ingen av dessa berättelser som är helt och hållet sann? Helt och hållet; – nej. Men faktiskt kan inte Reza Aslan utesluta uppståndelsen. Jo, du hörde rätt, och detta är intressant. Många tidigare sägner fanns berättade om Messias, innan Jesus kom. Hur han skulle skapa ett kungarike, hur han skulle uppväcka folk från de döda. Men att han själv skulle korsfästas, dö och begravas, för att sedan återuppstå på den tredje dagen, var inte någon existerande legend. Det går heller inte att avfärda den mängd människor som i årtionden efter hans död själva blev brutalt mördade, stenade till döds och halshuggna, för att de höll fast vid vittnesmålet att ha sett en man som de identifierade som Jesus vandra omkring efter sin död. Även människor som inte stått Jesus nära offrade alltså sina liv för övertygelsen om denna syn.

Uppståndelsen brukar räknas till de viktigaste grundpelarna i kristen tro, och det som är svårast att tro på. Själv är jag drillad av Narnia-böckerna, och en naiv tilltro till det omöjliga, i filosofin ”det blir roligare om jag tror att det är sant”. Vi måste i detta ekonomiskt fokuserade samhällsklimat inse vårt eget behov av berättelser. Ibland är inte det intressanta vad som är sant, utan vad berättelsen säger oss. Det är möjligt att Jesus aldrig sa åt folk att älska sin fiende eller vända andra kinden till, men om det är ett budskap jag tycker om och vill leva efter, är det väl inget som hindrar att jag gör det.

Uppståndelsen skulle förstås vara slutklämmen; det odiskutabla beviset på att Jesus verkligen var Guds son och inte kunde dö utan vidare, utan dunder och brak. Och erkänn att det blir roligare om vi åtminstone leker med tron på den? Som en symbolisk bild av att godheten och kärleken segrar, eller som en väldigt kittlande fantasi om att bryta mot de mest grundläggande av naturlagarna. Det här är en bok som försöker sprida ljus över den verkliga Jesus, men den sprider faktiskt ljus över mycket mer än så. Människor i alla tider behöver något att tro på. All fakta som sprids vidare undgår inte att till viss del bli fiktionaliserad. Och tro behöver inte handla om religion.

Similar Posts:

• En historisk Jesus
• Kristendomens kvinnor
• Av Pelle rot och stam?
• Tyfus tar dig närmare Gud
• Evangeliet enligt Jonas

David har någonstans under resan skilts från sina föräldrar, minns ingenting om dem och har förlorat de papper som berättar vem han är. Simón tar sig an pojken och ser det som sin uppgift att hitta hans mamma. En dag går de förbi ett slags skyddat lyxboende, La Recidencia, där de ser en kvinna spela tennis. Simón blir tvärsäker på att kvinnan, Inés, är Davids mamma. Han känner det instinktivt. Efter en hel del övertygelse får Simón henne att lämna sin trygga tillvaro, flytta in i hans lilla lägenhet och adoptera David. Inés växer snart in i föräldrarollen. Hon blir till slut alltmer beskyddande och vill inte att någon annan har kontakt med pojken, skyddar honom med alla medel. Hon är mamman som får ett barn utan att ha burit det i sin kropp, som en skänk från ovan. Minst sagt en obefläckad avlelse. Hon är Madonnan. David är… Jesus inkarnerad?

Att Coetzee gett sin roman titeln Jesus barndom ger känslan av att det finns något större under ytan. Historien är full av referenser och kristen symbolik. Kanske skulle jag ha snappat upp ännu fler om jag varit mer inläst på Nya Testamentet men de finns där; uppmaningen att vända andra kinden till, härbärgen, en antydan om att återuppstå efter tre dagar. Ibland önskar jag nästan att Coetzee dragit på ännu mer, gjort ännu tydligare kopplingar. Under läsningen satt jag bara och väntade på att någon skulle komma tillbaka från de döda!

Är David Messias som kommit över havet för att frälsa den nya världen? Pojken är definitivt mystisk, verkar ha en gåva att se och veta saker andra inte ser. Han kan hålla långa filosofiska diskussioner och tillgodo se sina egna behov. Han hittar på ett eget språk, är analfabet fram till den dagen då han plötsligt obehindrat läser ur Don Quixote på felfri spanska. Och framförallt, människor sluter upp runtomkring honom, skyddar honom och tror på honom.

Romanen står ändå inte och faller med Jesus. Berättelsen om David är helt klart intressant och stark i sig själv, även utan alla referenser. För mig handlar den lika mycket om integrations- och flyktingpolitik. Det finns en känsla av att alla är vänliga och hjälpsamma, men till en viss gräns. De två hålls alltid utanför, släpps aldrig in helt. Som i romanens inledning, där en kvinna på centret dit Simón och David går för att anmäla sig erbjuder dem en plats att sova på. Snart visar det sig att sovplatsen finns ute på gården till hennes hus. Det är kallt och de får kissa i ett hörn, men kvinnan lovar att hon ska ”släppa ut” dem. Beroende av andras varierande välvilja och därför även fångar i den. Och där knyter berättelsen ändå an till Bibeln. Josef och Maria lämnade sitt hem och var beroende av främlingars välvilja den natt Jesus föddes.

Något som stör mig under läsningen och drar ner betyget är hur de kvinnliga karaktärerna porträtteras. Alla bedöms på något sätt utifrån sin kropp. Simón funderar alltid på om han kan tänka sig att ha sex med dem. Som när Simón blir utskriven efter en sjukhusvistelse och tackar sköterskan Clara för hur väl hon tagit hand om honom.

”Jag vill gärna tro att det ligger mer än bara välvilja bakom.”                                 Clara svarar inte, men av den blick hon ger honom förstår han att han har rätt.

Clara figurerar bara i en ytterst kort passage av romanen men används ändå som en bekräftelse på Simóns sexuella och maskulina dragningskraft. I ett annat kapitel besöker Simón en klinik och genomgår där intervjuer om vad han intresserar sig för och vilken typ av umgänge han söker. Det beskrivs som en slags terapi och avslappning för män men det är tydligt att det hela rör sig om en avancerad eskortservice. Prostitution som ska leda till att ensamma män mår bättre. Visst hade det kunnat vara ett intressant ämne, Simóns ensamhet och tvivel på sin möjlighet att attrahera kvinnor. Men det hela är outvecklat och leder aldrig någonstans, känns mest bara gubbsjukt, tröttsamt och förlegat. Kvinnorna blir sexualiserade, prostitutionen glorifieras och avdramatiseras. Jesus barndom är helt klart en bra och mångbottnad historia, väl värd att läsas och analyseras. Synd bara att kvinnor fortfarande porträtteras som antingen Madonna eller hora.

Similar Posts:

• En historisk Jesus
• Evangeliet enligt Jonas
• Sympatiskt men något svårsmält
• Av Pelle rot och stam?
• Tyfus tar dig närmare Gud

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak