Jag strök handflatan gång på gång mot golvet och tänkte på alla ytor i rummet, hur plana de var. Räta vinklar. Betongen och stålet.

En röst pratade högt i andra änden av rummet. Jag kunde inte urskilja någon dialekt. Det lät på tonfallet som om personen frågade något, efter vatten, efter något att äta, efter något mjukt att ligga på – jag vet inte säkert, men det var definitivt frågor, och jag bara tryckte ihop mig igen vid betongväggen. Rösten var stadig och klar, samtidigt lät tonfallet hårt och ettrigt. Ingen svarade.

Jag känner snabbt igen teman från Virdborgs romaner. Kriget, men också poetisk och lågmäld spänning. Skyddsrummet Luxgatan bjuder på både nagelbitande action och vackert språk. I en av novellerna som stannar kvar extra länge hos mig landar ett flygplan på Arlanda, men fortsätter att rusa fram på landningsbanan utan att verka bromsa in. Hela min kropp fylls av obehag, och just den texten sätter tonen för hela samlingen. Vad ska hända? Kommer planet någonsin att stanna? Vart är det på väg? Vart är vi på väg?

Det är inte alls någon avlägsen sci-fi framtid Virdborg målar upp. Ingen efter-apokalypsen-tillvaro. Handlingen utspelar sig här och nu, idag, i ett skrämmande igenkännbart Sverige. Fast, ändå inte. I tunnelbanan misshandlas någon av ordningsvakterna. Stora områden är obebodda och avspärrade, förgiftade. Två män går lugnt och metodiskt in i lägenheter och beslagtar värdesaker. Var ska de användas? Det får vi aldrig veta. Är detta bara ett förstadium till något större? Vad händer med människorna efter att deras saker tagits ifrån dem?

Tillsammans berättar novellerna om en värld i förändring, men också om hur livet ser ut och hanteras i denna nya omvärld. Skyddsrummet är den scen som återkommer och binder ihop. Kanske kan den ses som en symbol för att det är människorna som drabbas hårdast, och även förändrar dem i grunden. Vad gör egentligen ett krig med människorna? Boken genomsyras av våld och förtryck, men också behovet av att hålla en okänd människas hand.

Den avslutande novellen utspelar sig på Kumlaanstalten där en dödsdömd beskriver sin sista måltid och väntar på att gå mot avrättningen. En scen jag känner igen från flertalet amerikanska filmer och först inte reagerar särskilt på. När tanken plötsligt slår mig, dödsstraff i Sverige, känner jag en kall ilning uppför ryggen. Detta är verkligen det mest skräckinjagande jag läst på länge.

Similar Posts:

• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Att hålla huvudet ovan ytan
• Ta emot varenda jävel
• ”Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med”
• Stark novelldebut 

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Men oavsett om en tycker att det är roligt eller tröttsamt med pseudonymer och dess avslöjanden så är det ett faktum att det är svårt att göra intressant PR när vi har tillgång till så många informationskanaler, så mycket innehåll. Att hitta läsare är svårt. Med fler och fler kanaler kräver även pr-arbetet mer och mer finess, kreativitet och nya idéer. Det ska bli intressant att se hur vi kommer få nys om nya böcker i framtiden.

På dagensbok.com börjar veckan börjar med Marie som recenserar Handen av Henning Mankell. Den här boken avslutar sviten om Kurt Wallander, och den består dels av kortromanen Handen, dels av en översikt av Kurt Wallanders värld. Det nya fallet tycker Marie är just för kort skildrat för att riktig bränna till, och registren över alla bifigurer och platser som omnämns i böckerna intresserar henne inte heller särdeles mycket. Däremot är det riktigt spännande att få se hur Mankell arbetat fram sitt persongalleri. Vill man se exempel på komplexa och trovärdiga karaktärer bör man studera Henning Mankell.

På tisdag skriver Anna Liv om Ninni Schulmans Svara om du hör mig. Det är en deckare som utspelar sig i Ulvanå i Hagfors under älgjakten. Det är spännande miljöbeskrivningar och fullt av relationstrassel i tredje boken om Petra Wilander, Hagfors nya krimchef.

På onsdag skriver Lina om Stephen Kings 22/11 1963, en tegelsten om en man som får möjligheten att resa tillbaka i tiden och förhindra Kennedymordet. ”Jag tycker egentligen väldigt mycket om den; King är bra på att beskriva femtio/sextiotalet och bra på att få till spänning även om denna saknar den karaktäristiska skräcken. Har också alltid gillat att läsa om tidsresor. Men det finns problem också: den är till exempel på tok för lång…”

På torsdag skriver Oscar om Phillip Meyers Sonen, en episk skildring om en Texasfamilj som sträcker sig från artonhundratalets mitt till våra dagar. Eller om man så vill, Familjen Macahan och Dallas i en och samma bok.

Similar Posts:

• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Distrikssköterska med Sherlockhatt och förstoringsglas
• Mankells makabra mordmission
• Ny skåning
• Någon har blivit mördad – igen

1940, när Karin Boyes Kallocain gavs ut första gången, var läget ett annat. Sverige var kringskuren av totalitära makter. Nazism och sovjetkommunism tycktes närmast ohejdbara. Självklart är det den situationen som sätter sin prägel på romanens samhälle.

Precis som i George Orwells 1984 – romanen som oftast framstår som själva urtypen av det skönlitterära totalitära samhälle, men som ju faktiskt kom ut först nio år senare än Kallocain – finns i Världsstaten inga gränser för statens inflytande över sina medborgare. ”Medsoldaten” fostras från koltåldern i lojalitet och krigslekar. Övervakningen från hemmets ”polisöga” och ”-öra” är lika självklar som att det ingår i hembiträdets arbetsuppgifter att spionera på familjen. Angivare finns i alla sammanhang, och nästan all medsoldatens tid schemaläggs av staten.

Nu har romanens huvudperson, kemisten Leo Kall, kommit på ett sätt att fullända övervakningen. Det gör han genom att utveckla ett sanningsserum, så att staten nu ska kunna kontrollera till och med medborgarnas mest privata känslor, det de inte vågat yppa för någon. Serumet, som efter sin upphovsman döps till kallocain, vinner snabbt makthavarnas gillande och börjar användas i stor skala. Ingen går säker, och särskilt inte Leo Kalls närmaste.

För mig vinner Boye över till exempel Orwell eller Aldous Huxley helt enkelt på att hon har skapat en mer komplex huvudkaraktär, en intressantare psykologisk utveckling. Winston Smith eller Bernard Marx är mer eller mindre missnöjda och obekväma från respektive romans första sida till den sista. Leo Kall är en hängiven medsoldat som bara ytterst motvilligt tvingas börja ifrågasätta det samhälle som han i högsta grad är en del av.

Kallocain är diktaturen internaliserad. Världsstaten är en så stor del av hela Leo Kalls sätt att tänka och vara. Att tvingas omvärdera det är en enorm omvälvning, en kris. Det fångar Boye med en psykologisk skärpa som få andra kan tävla med.

När en roman kommer i nyutgåva tycks ett nytt förord av någon intressant person vara i det närmaste obligatoriskt, och inte sällan blir det tämligen menlösa texter. Här är det Jerker Virdborg som skriver, men den här gången är det inte menlöst alls. Tvärtom hjälper han mig att få syn på saker jag inte sett tidigare – faktiskt fyller han Boyes berättelse med någon form av hopp.

För vad händer i ett samhälle där den tysta, förkvävda rädslan råder, om människor plötsligt börjar yppa sina innersta tankar, sin längtan?

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Någonstans, en plats för oss?
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Världen som trevlig?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror

Tråkigt nog blir Kall feber varken speciellt spännande eller så bra som jag hade hoppats på. Boken börjar visserligen lovande, jag sitter genast redo, på helspänn, och väntar på vad hemskt som kan tänkas hända. Och i början blir det spännande också. Ibland till och med filmiskt läskigt och jag sitter nästan med händerna framför ansiktet, försöker läsa mellan fingrarna för att slippa ”se” vad som sker.

Detta blir dock mer och mer sällsynt ju längre in i boken jag kommer. Och tyvärr är det inte enbart spänningen som försvinner, utan även historien känns urvattnad, krystad och andefattig. Det är som att Virdborg under författandet tappat tron på sin egen idé och istället för att fundera över situationen och på historien kastar in en rad händelser som egentligen inte behövs och som knappast tillför berättelsen något. Som bara finns där som utfyllnad.

Denna utfyllnad hade kanske ändå gått att stå ut med. Det som är värre är att alla de trådar som kastas ut och att de händelser som sker vare sig knyts samman eller följs upp. Kall feber påminner om en amerikansk tv-serie, som läggs ned mitt i en säsong utan att något hinner avslutas och där en mängd frågor förblir obesvarade.

Virdborg fyller inte Kall feber med liv boken igenom, utan ger upp i en slags halvmesyr. Boken håller måttet under delar av berättelsen, men då jag läst klart funderar jag på vad som egentligen hände. Varför historien ebbade ut i ett ingenting och varför boken plötsligt var till ända utan att något, på något sätt, var avslutat.

Similar Posts:

• Den fängslande jakten på en trist ung man
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Utan gränser på Trinisla
• Vem var du innan du tog och dog?
• Vart är vi på väg?

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.

Similar Posts:

• En samling framtida författare
• Ungt, spretigt men lovande
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Politisk brännvidd i poesin
• Utåtriktade röster som når in

Så kommer nu Mannen på Trinisla. Ännu mer västkust, ännu mer precisa detaljer, och ett frågetecken som är ännu lösare i konturerna. Semesterfirarna samlas på ön Trinisla i Bohuslän och en lättbesvärad man lider av solen och det ansträngda förhållandet till sin partner. Två unga systrar leker på stranden medan deras melankoliske far deppar i båten. Och med en övermänsklig exakthet glider båten som är tillverkad i varken trä, plast eller metall in, på vilken står en märkligt fridsam skeppare. Förstås börjar dessa tre komponenter samverka och lika långsamt som ofrånkomligen stegras berättelsen mot sitt obehagets klimax. Irritation, oro och djur som attackerar. Blod, sprit och ambulanshelikoptrar. Det spårar ur, helt enkelt, i den utmattande hettan och på de släta hällarna.

Den största skillnaden mellan detta och Virdborgs tidigare verk är att i Mannen på Trinisla tas det övernaturliga till en ny nivå. Och vore det inte för den höga trovärdigheten hos (de stackars) karaktärerna och miljön kunde man ha brustit ut i ett "nej, det här köper jag bara inte, nu går det för långt", för nog är det en ren trollerihistoria som efterhand tar form. Eller? Trolleri, gudomlighet, inbillningÂ… gränserna är omsorgsfullt utsuddade. Virdborg befinner sig här i teknisk högform och hotberättelsens maskineri har förfinats samtidigt som gåtfullheten tar steget mot magi. En och annan läsare kommer förmodligen vilja kasta tillbaka frågetecknen till författaren med krav på förklaring. Själv tycker jag att det trots allt är underbart att bli förbryllad.

Similar Posts:

• Den fängslande jakten på en trist ung man
• Vart är vi på väg?
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Att hålla huvudet ovan ytan
• Inte kall, men ljummen

Efter att ha fått höra talas om barndomsvännen Henriks försvinnande börjar huvudpersonen Jerker att göra efterforskningar på eget bevåg. Han besöker Henriks föräldrar, samtalar med hans arbetskamrater och försöker få information från polisen. Letandets berättelse i nutid varvas med fragmentariska minnen från uppväxttiden och exempel på texter som Jerker arbetar på, reportage om byggplaner som aldrig blev genomförda och stora skyddsrumsutrymmen som finns under Stockholm. Boken sysslar alltså med att vara mystisk.

Historien i sig, själva sökandet, är stillsamt och odramatiskt. Det hela utspelar sig i en ständigt gråmulenhet eller snöblandat regn, platserna som besöks är övergivna och föråldrade, och personerna som träffas är lugna och fåordiga. Därför bildar de soliga återblickarna mot barndomen en välkommen extrabotten – det är istället här det oftast bränner till som starkast och känns som mest, när ungarna blir jagade av ett gäng äldre killar eller ska leka på bron ovanför järnvägsrälsen. De inplacerade reportagen får däremot sägas vara lite väl informativa och belastade av årtal och redogörelser.

Som mystik fungerar det bra, Virdborg är en skicklig byggmästare i stämningens och stämningens arkitekturer. Han har en slags säkerhet i sin teknik som för tankarna till Stephen King, när man som läsare inte enbart förstår att en scen är menad att vara spännande, utan att den verkligen är det. Att det känns, att man blir kall i magsäcken på samma sätt som karaktären själv blir det i en hotfull sitaution. Det är dessutom ett väl genomtänkt finlir det handlar om, inga breda penseldrag, istället det noggranna arbetet med de små, små medeln, med detaljerna och lågmäldheten.

Det är intressant också hur pass gästvänlig boken är i sin vidareläsning trots den försvunnes personlighet och bakgrund. En vanlig kille bara, pluggade på universitet och jobbade lite extra. Spelade i ett band. Helt, helt vanlig. Och huvupersonen Jerker själv är inget samhällsomstörtande original heller direkt, mest tillbakadragen och betraktande. Men där de båda tappar i färgstyrka vinner de i trovärdighet, en trovärdighet som ger närvaro och öppnar för inlevelse åt läsaren.

Dock, när man kommit en bit efter halva boken mäter man de resterande sidorna mellan tummen och pekfingret, och börjar begripa att det kanske inte kommer finnas utymme för en förväntad stegring och ökad intrig mot slutet. Att det kanske inte blir mer "rafflande" än som det är, för att tala i deckartermer. Och det blir det inte heller. Trots detta landar slutet inte i ett snopet antiklimax, istället stänger man boken med samma känsla som huvudpersonen har. Och det är där Virdborgs styrka ligger, i att kunna förmedla karaktärens upplevelse och sinnestämning, känslan av sökande, spårlöshet, och tomrum.

Similar Posts:

• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Utan gränser på Trinisla
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Vart är vi på väg?
• Smakar gott men risk för skörbjugg

Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har sålt ett visst antal böcker. Ger det dem rätten att klanka ner på nya författarförmågor? Kanske var de avundsjuka, tänkte jag och förkastade deras kritik utan närmare eftertanke.

Men jag stannade upp efter ett tag. Såg mig över axeln. Då hade jag bland annat hunnit läsa Karin Ström och många andra av hennes gelikar (av ren lathet avstår jag att från namedroppa fler författare). Dessa representerade samtiden. De var nutida svenska prosaister.

Det var roande läsning. I många fall även inspirerande. Berättelserna, som var mycket självbiografiskt präglade, utspelade sig för det mesta till en början i Stockholm och drog sedan vidare mot London, Madrid, Rom, Prag, New York, ja, you name it. Det var även frestande läsning. Man ville gärna själv packa en väska och bara dra iväg, skita i allt och bara glida runt.

Det var den ena sortens berättelser. Den andra sortens handlade om svåra uppväxter, mobbning och en del andra mänskliga trauman. Dessa var ganska så säkert hundraprocentigt självbiografiska. Tragisk läsning, med andra ord. Realism. Tuff sådan. Men äkta. Tyckte jag då. För några år sedan.

Vardagsrealism biter dock inte på mig längre. Antingen har jag blivit avtrubbad eller helt enkelt bara för gammal och cynisk. Därför är jag lite kluven till novellsamlingen, Tittut! – Tio nya svenska författare, som getts ut av det unga bokförlaget Ink.

Som titeln antyder är boken laddad med nytt, friskt bläck. Pennfäktarna här hör också till skaran svenska samtidsförfattare, de vilka jag alltså alltid försvarat då de fått smaka på tuktremmen. Men nu står jag här istället, mitt i vägskälet; jag är å ena sidan böjd att hålla med ”veteranerna” men å andra sidan vill jag inte heller svika ”färskingarna”.

Hur kommer det här sig, då? Jo, för de flesta novellerna i den här antologin är ungefär lika intressanta att läsa ytterligare en gång som det är att traggla sig igenom den här recensionen igen. Det mesta är förvisso sagt, men orden lämnar inget efter sig. Inget tänkvärt. Ingen andemening.

För mycket tonårstrauma på en och samma gång gör att man till slut sätter novellsamlingen i halsen, får sura uppstötningar och ledsnar på hela skiten. Det finns gränser för hur mycket man tål. Man kan inte älta om samma sak hela tiden, lika lite som man kan äta makaroner och ketchup dag ut och dag in. Ty med en sådan kostcirkel kan ingen undvika skörbjugg.

Bör dock understryka att novellerna i Tittut! inte är dåliga i bemärkelsen usla, tvärtom, rent språkligt och metriskt håller de bra klass. Nej, vad som saknas är en väl genomtänkt historia. Lite substans. Varför inte även några fler poänger!? Samma symptom kan uppdagas till exempel hos de svenska hiphoparna. Man dribblar ord om hur man har tagit sig till toppen och hur svårt det var att ta sig dit.

Men sedan, då? När man nåt toppen. Vad finns det då att berätta?

Nu har ju förvisso de flesta av författarna som bidragit med noveller till den här antologin fått mycket annat publicerat. Ta till exempel Jerker Virdborg, som tidigare i år debuterade med Landhöjning, två centimeter per natt. Denna novellsamling var enligt min kollega ett helt juste verk.

Så visst är det mycket möjligt att dessa ”tio nya svenska författare” har mer att berätta, något som är mer genomarbetat, för kanske är det bara i det här sammanhanget man inte kan motta novellerna rättvist. Men det återstår väl att se.

Den enda novellen som verkligen fascinerade mig var Malte Perssons ”Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)”. En härlig surrealistisk sak som bokstavligen imploderade framför ögonen på mig. Kom att tänka på en viss Douglas Coupland i sina bästa dagar när jag läste den.

Ja, som ni kanske märkte blev det mycket sagt om väldigt lite. Och med de orden överlämnar jag det till er som läser böcker samt er skriver dem att avgöra själva vad som gör en historia god men samtidigt nyttig.

Similar Posts:

• 37 grader celsius
• Mer jävlaranamma, tack
• Nya röster i Skurupsantologi
• Stark novelldebut 
• Både bu och bä