Det är det nummer där Per Hagman i samband med the Cures Wish skiva på tio sidor redogjorde för bandets hela historia och dessutom gjorde en snabbrecension med betyg på alla Cure skivor. Information som numera finns några knapptryckningar bort, var då närmast ovärderlig. Sidorna är ganska nötta men så är innehållet för evigt inpräntade i medvetandet och skulle kräva en rejäl lobotomi för att radera. Så när man läser Lol Tolhurst självbiografi Cured är de stora dragen inget främmande.

Men i en sammanfattning så är ju samtidigt sagobilden av Robert Smith intakt, den om att han är ett gothiskt sagoväsen som står över vardagliga aktiviteter och mer svävar omkring precis som i de Tim Pope regisserade videorna. Här möter vi istället en Robert som kör bil, en Robert som tar en öl till fotbollsmatchen och som till och med hamnar i slagsmål.

Ja det är ju förstås inget mysterium och heller inte särskilt svårt att förstå, men ändå så blir just vanlig verklighet en smula surrealistisk när man läser om the Cure. Lol är en bra berättare och går igenom hela historien utan att vare sig bli långdragen eller överdrivet nostalgisk. När man kommit till halva boken är året fortfarande runt 1980 och bara debutskivan är släppt vilket när det kommer till musikbiografier är en utmärkt disposition. För utrymmet mellan fjärde och femte albumet är sällan så intressanta som om ett band som kämpar för att slå igenom. Eftersom boken går vidare ända till nutid så finns även tiden efter. För Lol sparkades av sin barndomsvän Robert i slutet på 80-talet efter att hans alkohol- och drogmissbruk gjort honom omöjlig att ha kvar i bandet. Och de delarna är, en smula överraskande, nästan lika intressanta.

Andra medlemmar har kommit och gått (även om situationen numera, eller för all del de sista 20-åren eller så varit ganska stabil), så var Lol den som alltid var med. Robert var givetvis ledaren och den kreativa motorn, men vid hans sida fanns alltid barndomsvännen. Och så plötsligt är han inte längre med i det band som han tillbringat hela sitt liv i. Nyskild och ensam i ett gods på landsbygden, alkoholiserad och helt utanför rampljuset lägger han in alla sina pengar på en märklig stämningsprocess mot resten av bandet. Det utan egentliga skäl. Ett ovärdigt slut som inte heller är helt unikt. Som person reser han sig till sist och slutet är måhända inte helt som i sagorna men ändå helt okej.

Just perspektivet av att ha varit en grundbult och sedan plötsligt stå helt utanför gör att historien om the Cure ur Lols perspektiv (vilket han är noga med att betona att det är just hans berättelse) blir en angelägen läsning för den som har ett intresse kring bandet. Det här är inte en biografi man läser för de snygga formuleringarna, utan någonting man läser för att få förstahandsinformation om ett band som hållit ganska hårt på den egna integriteten. Den serveras med den vanliga dosen band anekdoter, som både kan vara lustiga men ibland också lite tröttsamma.

Men så finns där även delar som är riktigt rörande. Som när Lol beskriver det han menar var the Cures egentliga grundande, en regnig dag när han väntar på skolbussen den allra första skoldagen:

Neither Robert or I wanted to get on that bus. We didn´t want to leave our mums and go to a strange school in another town where we didn´t know a soul. I probably would have started crying if Robert hadn´t been there. I can hear my mother´s voice even now, gently urging me along. ‘Hold Roberts hand and look after each other.’
Robert took me by the hand and led me onto that bus.

Och även om den historien inte på något sätt är unik, den kommer ju att ske i slutet på Augusti 2017 också, så är det ändå sagoväsendet Robert som tar sin vän i handen och leder honom in i bussen. Mot det okända.

Similar Posts:

• Karin Källander, finns du?
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Svensk framgång och fiasko
• Småskalig engelsk rock and roll
• Musikveckan: The gospel according to…

Tartts böcker är hett efterlängtade, kring ett decennium får hennes läsare vänta på en ny läsupplevelse. Tre romaner har det blivit hittills; Den hemliga historien, Den lille vännen och så nu anledningen till en utsåld Internationell författarscen i Stockholm, Steglitsan. Och ja, de är alla läsupplevelser. Samtliga är välskrivna, detaljrika tegelstenar som tål omläsning. Tartts debutroman, Den hemliga historien, om en grupp studenter på ett fiktivt college i New England som inte låter sina grekiska studier stanna i klassrummet har fått kultstatus. Steglitsan, en bildningsroman om en trettonårig pojke som överlever en explosion på New Yorks Metropolitan Museum när han står och tittar på Carel Fabritius målning av en tam, fastkedjad steglitsa, fick Pulitzerpriset 2014. Min personliga favorit är nog Den lille vännen, en mörk historia i den amerikanska södern där tolvåriga Harriet försöker lösa sin brors död.

Så slog publikens förväntningar in? Ja och nej. Kvällens intervjuare, Jan Gradvall inledde med att ta upp den essä om cheerleading som Tartt skrev som ung cheerleader. En inledning som lade ytterligare en dimension till den gängse bilden av Tartt som en reserverad person som läste viktoriansk litteratur och skrev poesi innan hon övergick till prosa. Men även om Gradvall var förberedd med frågor så var det synd att han inte tog tillvara på tillfället att fråga mer om Steglitsan och ställa lite djupare frågor om Tartts berättelser när tillfälle nu gavs.

Donna Tartt är en författare som är ute och möter publiken i samband med ett boksläpp, sedan drar hon sig tillbaka ”till sin kammare” och skriver nästa roman i något decennium. Hon förklarade att när hon börjat skriva på en ny bok vill hon inte bege sig ut och diskutera en tidigare bok. Men när hon gör intervjuer delar hon villigt med sig av sina historier och sitt skrivande. Visst fanns det höjdpunkter, som när Tartt läste ett av de sorgligaste men samtidigt vackraste avsnitten i Steglitsan om den fastkedjade fågeln Fabritius målat och när Tartt fick frågor om personerna i sina berättelser. Men Gradvall hade kunnat fråga så mycket mer. Nu fick vi en allmän presentation av en författare som var mer av en introduktion för nya läsare, än för de som läst och kommit till Kulturhuset för en intressant kväll om Tartts författarskap. Det var mera bredd än djup.

Intervjun i Stockholm var Tartts sista på en flera månader lång turné. Nu är hon på väg hem för att skriva nästa roman. Vad den handlar om? Det vill hon inte prata om, men om ett decennium, eller förhoppningsvis tidigare, får vi läsa den.

Similar Posts:

• Please, Ma’m, can I have some more?
• Tartt har tappat tråden
• Lehanes hårdkokta vansinne
• Mord och konst i Sydafrika
• En stilla förtrollning

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Det är traditionen av att dricka te ur små tunna koppar, att föreställa sig ladies och gentlemen på den engelska landsbygden i början av förra seklet, böljande klänningar, stora salonger och böjda paraplyer. I Afternoon tea görs anspelningar till litteraturhistorien, det blinkas till Jane Austens och systrarna Brontës tider men även till J K Rowlings Harry Potter. Men när inledningen är förbi lämnas litteraturanknytningen och som bokälskare tycker jag förstås att det är synd.

Istället är Afternoon tea mest en kokbok. Vi får en kort guide till te som inte tar upp något jag inte redan visste och en kort historik som berättar att det egentligen inte finns några regler för afternoon tea, vilket gör mig förbryllad eftersom jag många gånger upplever den engelska kulturen som reglernas kultur.

Det första jag vill bläddra fram är recept på scones som enligt mig är kärnan i måltiden. Därför förväntar jag mig att hitta de recepten långt fram, stort och tydligt. Istället lyckas jag tillslut hitta de traditionella engelska sconesen på en av de sista sidorna i boken. Receptet är enkelt och resultatet blir både smakfullt och vackert. Jag använde normalsaltat smör när jag bakade och tyckte att sconesen blev aningen för salta, så ett tips är att använda osaltat smör.

I receptsamlingen finns också Heavy Chocolate Cake, en chokladtårta att dö för! Den innehåller bland annat 600 gram mörk choklad, 200 gram smör och 5 deciliter vispgrädde. För den lite mindre våghalsiga finns även recept på marmelader, shortbread cookies, äppelkakor och småpajer. Vilka faktiskt är perfekta att avnjuta även på andra tider på dygnet än eftermiddagen.

Similar Posts:

• Flickbokens uppväxt
• Chokladbollar på längden och tvären
• På bjudning med Mrs Gaskell
• Dygden belönad
• Hon romandebuterade för 170 år sedan

Caitlin Moran skämtar om hur vräker sig ner i fåtöljen likt Lady Gaga, när publiken får möjlighet att fotografera. Att Lady Gaga är någon som Caitlin Moran beundrar är svårt att missa. Dels är det som sagt hennes musik som spelas under kvällen och Lady Gaga är ett återkommande namn i Caitlins bok Konsten att vara kvinna och ett återkommande namn under samtalet.

(c) foto: Chris Floyd

Caitlin Moran säger att hon beundrar och avgudar Madonna (enligt henne bör alla kvinnor tacka Madonna för att vi idag kan ha de kläder vi har och för alla sköna onanistunder vi har haft). Men än mer än hon beundrar Madonna beundrar Caitlin Moran Lady Gaga. Det för att hon är en förebild för kvinnor, skapar en fristad för sina (kvinnliga) fans där de kan uttrycka sig fritt. Framför allt är hon en förebild för att hon inte är ute efter att behaga män. Caitlin Moran säger själv att hon tvivlar på att det finns en enda man som har runkat till en bild av Lady Gaga.

Att Caitlin Moran är frispråkig går knappast att undvika. Det här är inget för den pryda och humorbefriade. Skämten haglar och till skillnad från i boken där det blir lite irriterande att allt ska ha en rolig poäng blir det aldrig tråkigt under samtalet. Men lika ofta som publiken skrattar för att hon säger något roligt applåderar de för att hon säger något smart.

Jag kallar Konsten att vara kvinna ”En motorväg av tankar” och liknar samtalet vid en kapplöpning av tankar. Det går snabbt och det tar aldrig slut och båda är lika yviga.

Egentligen är det självklarheter det hon säger. De främsta tips hon ger till kvinnor när Jan Gradvall frågar är att vi ska sluta se oss själva som en lista av problem och bara göra det vi vill, samt att vi ska vara snälla mot oss själva till våra inre röster (men endast om den inre rösten inte låter som våra tjatande mammor). Samtalet och boken är fulla av självklarheter för någon som har vuxit upp i en feministisk tradition eller läst sig till den. Men så är boken inte skriven för de kvinnorna. Boken är skriven för kvinnor som Caitlin Morans lillasyster (en av dem, hon har sju syskon) som aldrig har läst en bok eller ens sett en hel film. De kvinnor som bara läser skvallertidningar. Även de ska få veta vad feminism verkligen är, att den angår även dem.

Jag tillhör de som har läst mig till en feministisk livssyn, ändå känner jag mig frälst på nytt efter att ha lyssnat på Caitlin Moran. Hon är makalös! Imorgon är det jag som går till biblioteket (en institution som Caitlin Moran hyllar) och lånar en bok av Germaine Greer (den feminist som Caitlin Moran läste som ung).

Jan Gradvall undrar om hon inte har några råd till männen, han skulle vilja läsa boken ”Konsten att vara man”. Caitlin Moran har inget svar åt honom utan ber honom skriva boken själv om det är något han undrar över. Jag har dock ett råd till alla män. Läs Konsten att vara kvinna!

För de som missade samtalet igår finns det inspelat och går att lyssna på via soundcloud. Gör det, det blir en dryg timme av pur visdom. Då får ni höra diskussioner om Game of Thrones och 50 shades of Grey, porrindustrin och Caitlin Morans bakfylla. Ni får höra hur hur Kathryn Moran blev Caitlin Moran, skrev en bok vid 15 års ålder och fick en egen kolumn i The Times vid 18 års ålder. Och ni får höra varför Twitter är så bra, i synnerhet för kvinnor.

Och oavsett vilken övertygelse ni hade innan kommer ni inse att även ni är feminister.

Similar Posts:

• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Maries bokmässa 2013
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Stallet – en kvinnofälla?

I Roy Anderssons och Stefan Einhorns seminarie ”Konsten att tala allvar” berör de ämnet. De talar om vikten av tillhörighet, vikten av att tillhöra en grupp. Att känna att man har något gemensamt.

Också Jan Gradvall kommer in på samhörighet i seminariet om boken Tusen svenska klassiker. Han får frågan om den masskultur som förr uppstod till en följd av det begränsade utbud som fanns nu kommer att försvinna i och med alla de nya kanaler som finns att nå kultur på. Hans svar är nej, och skälet är enkelt: vi har fortfarande ett behov av att samtala om kultur i sociala sammanhang. Därför kommer det alltid finnas en typ av kultur som samlar den breda massan. Även om möjligheterna finns till att specialisera sig finns det ändå ett behov av att samtala kring det upplevda och därför kommer masskulturen att kvarstå.

Och nog märks behovet av att tala om läsupplevelsen. Bokcirklar har blivit hippt, eller åtminstone mer uppmärksammat på bred front. Ordet bokcirkel, som för 10 år sedan framkallade dunkla syner av mossiga bibliotikarier som låste in sig i en kommunal källare efter jobbet för att diskutera böcker med svåra ord har fått en ny innebörd. Det är hippt att diskutera böcker. Hippt att vara med i en bokcirkel.

Vilken bok som sedan diskuteras är sekundärt. De finns de som tycker att en diskussion är bortkastad på till exempel Läckberg. Det finns de som inte tycker att det finns något att analysera. Kanske har de rätt, men det är inte poängen. Det viktiga är samhörigheten. Att känna gemenskapen i att ha läst samma bok och att diskutera något utifrån samma förusättningar.

Så oavsett bok spelar cirklarna en roll i ett socialt sammanhang. De skapar en gemenskap. Huruvida den nya uppmärksamheten på bokcirklarna är en fluga eller faktiskt något bestående återstår att se. Kanske blir ordet bokcirkel om några år än en gång synonymt med kommunala källare och dammråttor. Jag hoppas inte det. Förhoppningsvis fortsätter folk att diskutera sina läsupplevelser, vare sig det är Sartre eller Läckberg. Det rör ju sig, enligt Gradvall, trots allt om ett grundläggande behov.

Similar Posts:

• Årets seminarieprogram till den 21:a Bok & Biblioteksmässan klart
• Bokmässan 2008: Fredag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Med karta, kompass eller sistarader

Journalistkvartetten Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe har de senaste veckorna ådragit sig en hel del uppmärksamhet med sin tegelsten Tusen svenska klassiker – och det genom att utse klassiker inte bara från de senaste decennierna, utan till och med för i år.

Tusen svenska klassiker listar tusen skivor, filmer, böcker och teveprogram från 1956 – teves officiella startår i Sverige – och fram till idag. 2009, alltså. Från Hemma med Rita Wägner, ”Saltaste bönan i stan” och Lilla Fridolf och jag, till Ann Heberlein, ”Om du lämnade mig nu” och Skavlan. Via Owe Thörnqvist, Vilse i pannkakan, proggen, punken, ”Ooa hela natten”, Svenska hjärtan, Lars Norén, NileCity 105,6 och Skärgårdsdoktorn. Och mycket, mycket mer.

Varje utvalt verk ges en kort presentation av skiftande innehåll och underhållningsvärde. Ibland dominerar referatet, ännu oftare anekdotstaplandet. Då och då lyckas författarna med det lilla konststycket att på ytterst begränsat utrymme skapa verkligt sammanhang kring det som skildras. Här är i alla fall späckat av popkulturell bildning blandat med harmlöst trivselvetande att droppa omkring sig vid middagsbordet. Och kanske vilar också under allt det där småmysandet någon djupare kunskap om det land och de tider som ligger bakom texterna.

Det är nämligen den inte helt konventionella definitionen av klassiker som författarkvartetten landar i. Här samlas verk som ”speglat, definierat och format sin tid”, verk som ”säger något väsentligt om Sverige och den tid när de gavs ut”. Folkmunsbruk av klassikerbegreppet ställs mot Svenska akademiens för all del väl dammiga definition (”Avseende den grekiska el. romerska forntiden; berömd; traditionsrik”). Det är en sympatisk demokratisk/populistisk inställning – här rör vi oss med ”verk som miljoner svenskar har en relation till” – som känns tunn bara fläckvis när författarnas egna åsikter om de skildrade verken lyser igenom väl tydligt.

Efter pärm-till-pärm-genomläsning av detta praktfulla blädderverk infinner sig naturligt nog en viss mättnad och förvirring. Vems klassiker är det här egentligen? Svenska folkets (vilka nu det är)? Författarnas? Samtidigt är det en bred samling med betydligt mindre auktoritet än säg de flesta litteraturvetenskapliga handböcker, och det är riktigt skönt att läsa. Här ligger trots allt inte, som med den danska motsvarighet som satte kanondiskussionen riktigt på dagordningen för några år sedan, några regeringsbeslut bakom. Det här är fyra personers åsikter och det är bara att läsa, njuta, minnas och förfäras – och bilda sig en egen uppfattning.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det otåliga nollnolltalet
• Litterära genvägar
• Kulturarvet på nätet
• Propaganda-klassiker i nyutgåva

Nåväl, när man får boken Sourze 1 i sina händer är det lätt att förstå tanken. Det är, vilket nämns i förordet, slagkraftigt att kunna ställa politikers ord bredvid vanligt folks, och finna ut att de väger exakt lika tungt. Det blir lättöverskådligt. På så sätt är boken Sourze 1 en naturlig konsekvens av nättidningen, lika mycket som det omvända förhållandet är en förutsättning. Utan nättidning ingen bok.

Samtidigt blir boken ett slags kvitto på Internets möjligheter som ett forum för ”allas” åsikter.

Det blir naturligtvis ett brett spektra av åsikter och stilar. Här samsas proffsskribenter som Jan Gradvall (Stockholm är ett arbetsläger) och Maria-Pia Boëthius (om kvinnan som varumärke) med Tamman Ashkar (skriver dagbok från ett ungdomsvårdshem). Samt, inte att förglömma, den rörande berättelse om om när Björn Jönsson efter en bortaseger i Umeå fick krama Stefan Rehn.

En bok som Sourze 1 kommer att ha två liv. Ett levs nu, det aktuella med mottot ”Carpe diem” (man får nypa sig i armen ibland för att inse att allt skrivet inte är äldre än ett halvår), men i detta liv åldras Sourze 1 snabbt. I liv nummer två kommer boken att återuppstå om sådär en tjugo, trettio år. Och kan bli betydligt äldre än så. Den blir ett ”tidsdokument”. Frågan är om nättidningen finns kvar då. Frågan är om den informationen över huvud taget är tillgänglig. Kanske vinner boktryckarkonsten i långa loppet, någon gång när ettor och nollor drunknat i flödet av sina bröder och systrar.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Frosseri i tv-skvaller
• 1949-1984-2001…?
• Övergripande bok om förlag