Det börjar med att de får varandra. Två förälskade tonåringar, Adrian och Marta. Han är bondson och hon statarjänta, så riktigt vad föräldrarna och byn förväntar sig är det ju inte. Men ren, passionerad ungdomsförälskelse. Så vill inte Marta mer. Hon är rädd att bli fast på den döende landsbygden, fast i samma hjulspår som […][...]

Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

Det är inte bara stålet som förenar bruksorten Hofors i västra Gästrikland med skrovet till Pansarkryssaren Potemkin i Sergej Eisensteins stilbildande stumfilmsklassiker, utan även den fysiska kollisionen som utgör inledningen i Molly Johnsons proletärroman Pansarkryssaren. För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut […][...]

För ett par år sedan kom äntligen en handbok i svensk arbetarlitteraturs historia: Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur. Nästan samtidigt kom Tony Samuelssons mer essäartade Arbetarklassens bästa partytricks. Trots det gemensamma temat är Samuelssons bok något helt är annat än Furulands och Svedjedals tegelsten. Som handbok vore den tämligen förfelad, men som inspirationsbok […][...]

Ingenting är så farligt som begåvning. Att vara med på noterna, att förstå musiken men inte kunna leva den är delvis vad Juloratoriet handlar om. Aron och hans son Sidner blir varse hur ett ögonblick kan fortgå ett helt liv då deras hustru och mor omkommer. Kärleken blir ett förstörande medel för dem båda, verklighet […][...]

Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen […][...]

Den ser verkligen ut som alla fördomar om akademiska tegelstenar man kan ha. Kanske lite snyggare och definitivt bättre korrekturläst, men herregud, bara innehållsförteckningen tar upp nio sidor. Låt dig nu på intet sätt avskräckas av det. Det här är både viktigt och kul. De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och […][...]

Boken handlar om ett vänskapsband som knyts mellan två unga författare, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, och som slutar i fiendskap där sanningen om vänskapsbandets knytande revideras. Eyvind och Ivar träffas i Frankrike och utbyter hjärtliga brev efter träffen, för att förhållandet sedan på grund av Ivar frostas igen. Boken vill visa att Ivar Lo-Johansson […][...]

Min far bävade. Inför alla papper och inför skrivfolket var han bara en skugga av sig själv. Lugnet han hade när han arbetade i åkern var borta. Hans soldisiga stillhet var försvunnen. Ovanstående citat beskriver hur Ivar Lo-Johanssons pappa reagerar när det blivit hans tur i kön till Egnahemskontoret. Pappan är analfabet, och unge Ivar […][...]

Sune Jonsson är för fotografin vad Ivar Lo Johansson är för litteraturen. Det vill säga självklar. På samma sätt som Ivar Los texter känns så tydliga och avklarnande så känns Sune Jonssons fotografier enkla och genomlysta. Inget i hans fotografi känns tillkrånglat eller sökt. Man känner omedelbart att just så här är livet, eller för […][...]