Jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras förhållande till böcker och litterära gestalter, liksom att tala om det. Att få se andra aspekter än dem jag fastnat för, att ibland ompröva min uppfattning. Alltså är en titel som Mina bokvänner som kattmynta för mig. Förutom de underbara orden ”bok” och ”vänner” ger den mig nostalgiska associationer till de där böckerna jag och mina klasskamrater hade på 1980-talet där man fyllde i olika saker om sig själv, precis under den period då läsning och liv var i princip ett för mig.

I Mina bokvänner presenteras huvudpersonerna i ett stort antal klassiska verk som lästs och älskats av generationer. Tyngdpunkten är på böcker skrivna för barn och ungdomar men många av exemplen är från litteratur för vuxna. Några nyare verk finns också med – men det jag räknar som ”nyare” har ju i vissa fall hunnit läsas av ett par generationer, eftersom jag är så pass gammal.

Varje bokvän – eller huvudperson – har fått ett uppslag där den ena sidan är text och den andra en illustration. Det finns också ett par korta stycken, som små faktarutor, om boken och författaren. Det är pastelligt och snällt och ibland undrar jag vilken läsarålder det är tänkt för. Upplägget är välkomnande för nybörjarläsare men böckerna det handlar om ofta sådana som jag skulle rekommendera för lite äldre och vanare läsare – Jane Eyre, Moby Dick, Räddaren i nöden, Att döda en härmtrast och Odysséen, till exempel.

Som vuxen blir jag oväntat lockad att ta mig an några av de böcker jag hoppat över men jag känner också att något saknas. Det är för opersonligt och för allmänt hållet. Beskrivningarna är på något sätt tama och oklanderliga, även om experter på respektive verk säkert skulle ha invändningar, och jag vill ha mer engagemang och glöd. Varför tycker egentligen författaren själv att det här skulle vara en bra bokvän?

Så jag är ambivalent till utförandet men helt med på idén. Man kan aldrig få för många bokvänner och att hjälpa andra att finna de bästa måste ändå vara något bra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Snarare ett uppslagsverk
• En introduktion för de initierade
• Att minnas sitt liv i bilder

Fast så dyker en ny kandidat upp. Peter Varg. Han vill vara allas vän och ser till att skaka hand med alla djuren (till och med dem som inte har händer). Han är trevlig, han är rolig, han är snygg. Att ingen riktigt vet vad han står för kommer liksom i skymundan. Han är ju så trevlig. Och snygg.

Vargen vinner valet. Det är fest. Vargen och hans ministrar ser mycket seriösa ut i sina propra kostymer. Men snart börjar obehagliga saker hända på gården.

Djur börjar försvinna. Några fler varje natt. Den nye ledaren verkar inte bry sig om saken, och de andra djuren blir alltmer upprörda. När de inte blir insläppta i vargens palats tar de sig in med våld. Där – ve och fasa! – sitter vargen och hans ministrar och kalasar på en av de försvunna hönorna.

Vargens regim får ett våldsamt slut. Djuren jagar iväg honom och hans ministrar under stenkastning. Palatset brinner.
Nu måste de välja en ny ledare. Det är de vanliga som ställer upp – förutom en. Och den där nye, Jerker Räv verkar väl ändå väldigt trevlig ..?

Bondgården som politisk arena har ju en viss litterär tradition. För en vuxen läsare går tankarna ohjälpligt till George Orwells Djurens gård, men här finns såklart också mer barnnära referenser till sagor och fabler. Rovdjuren, vargen och räven, är klassiskt lömska, sluga, opålitliga och hungriga. De domesticerade bondgårdsdjuren verkar inte alltför kritiskt tänkande.

Där fastnar jag lite som vuxen – det är en ganska deprimerande bild av en lättmanipulerad demokrati vi får i den här bilderboken. Och stenkastning, våld och mordbrand är väl ändå inget idealt sätt att hantera dåligt ledarskap? Fast det är klart, om ledarna rent bokstavligt börjar äta upp folket så vore det kanske helt proportionerligt?

Jag tror ändå att många barn kommer att ha roligt åt den här drastiska historien, som också kunde tjäna på att läsas av vuxna. För vad är det egentligen vi fäster oss vid när vi väljer våra ledare? Hur undviker vi att gå i populismens fällor? Och var går egentligen gränsen mellan populism och demokrati?

I slutänden är det här en bok där läsaren – också den ganska lilla – får känna sig smartare än bilderboksfigurerna, och det är kanske ingen dum utgångpunkt. Kan vi fostra framtida väljare som är smartare än så här, så vore det onekligen en god sak.

Similar Posts:

• Lovande klarsyn i pessimismen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Den magiska bondgården
• Demokrati! Revolution!
• Vanmakt inför spretiga argument

Elisa växer upp med sin mamma och sin bror och ser inte mycket av sin pappa men en sommar bestämmer de frånskilda föräldrarna sig för att göra ett nytt försök med sin relation och hastigt och olustigt byts det gamla livet mot ett nytt. Elisa och hennes bror protesterar, sommaren blir till höst och det omaka föräldraparet skiljs åter åt. Elisa blir kvar hos sin pappa, arg, ledsen, övergiven och vilsen i en ny stad, en ny skola.

Tills Beatrice kliver in i hennes tillvaro och öppnar nya dörrar men aldrig på något enkelt och självklart sätt. De möts i en sorg, i en saknad och finner styrka och trygghet i varandra men det finns hela tiden ett motstånd och saker som skaver.

Det är en ojämlik vänskap, åtminstone som Elisa ser det. Allt filtreras genom det svek som antyds gång på gång men inte fullt uttalas förrän mycket sent. Det skulle kunna skapa spänning och i viss mån gör det det men det blir också lite tjatigt och höjer förväntningarna lite för mycket. Med tanke på vad som redan skett och vänskapen ändå hållit för måste det ju vara något alldeles extraordinärt.

Romanen är uppbyggd kring en fiktiv autenticitet. Här ges datum för olika händelser och staden där det mesta utspelar sig namnges enbart med en initial för att kunna förbli anonym. Berättaren talar till läsaren om såväl sitt eget skrivande som om Beatrice, som är en vid det här laget oerhört berömd person inom sociala medier. Med glimtar av det som ”alla vet” och lockelsen i att kunna berätta mer skapas en förtrolighet och samhörighet men Elisa är en opålitlig berättare och en opålitlig vän. Hon ser sig som en underdog men är hon verkligen det?

Vid sidan av vänskapsskildringen tecknas Elisas föräldrars liv och relation, mamman som inte förmår vara den stabila vuxna Elisa hade behövt, pappan som är det och därmed hopplöst fel i Elisas ögon men i skildringen av föräldrarna förmår hon att hålla de dubbla perspektiven, tonåringens och den vuxnas med erfarenheten av att det inte är så lätt. Där finns förståelse och förlåtelse på ett helt annat sätt än när det kommer till Beatrice.

Det är omöjligt att inte tänka på Elena Ferrantes Neapelkvartett – vilken italiensk författare kan skriva om vänskap mellan kvinnor och undslippa sådana jämförelser? – och den nämns också i texten, som för att avväpna. Här är det delvis en annan sorts konkurrens det rör sig om även om likheterna egentligen är större än skillnaderna men där Ferrante skildrar ett helt liv handlar det här om en betydligt kortare tidsperiod och även under den handlar det om nedslag mer än kontinuitet.

Det ödesmättade tilltalet till trots blir det spännande och medryckande och detaljerade skildringar av tillfällen och stunder gör dessa mycket levande, såväl i glitter som i sjaskighet.

Ibland vibrerar det till av Elisas insikter, när skrivandets terapisessioner verkligen leder fram till något, och där finns också de goda stunderna, gemenskapen, att se och bli sedd. Och någonstans lyser det till av hopp: det kan bli bra även om det inte blir som man önskade, som man tänkte sig och föreställde sig.

Similar Posts:

• En sommar av allt och inget
• Början till något fantastiskt
• Ferrante light
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Viktigt och färgglatt

Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax efter andra världskrigets slut.

Neapel ligger delvis i ruiner och i gränderna har man bombanfallen i färskt minne. Människorna svälter, är klädda i trasor och uttjänta skor (skor har för övrigt symbolvärde romanen igenom). Arbetslösheten är skriande och barn tvingas hoppa av skolan i förtid för att bidra till försörjningen. Pojkgäng terroriserar omgivningen och begår småstölder.

Romanens titel åsyftar de tågresor norrut som kommunistpartiet anordnade för att fattiga barn i de södra delarna av Italien skulle få möjlighet att äta upp sig hos mer välmående familjer.

På tågstationen Piazza Garibaldi i Neapel samlas ett antal mer eller mindre slagfärdiga, stöddiga eller skräckslagna barn på vilkas rockar barnhjälpskommittén är i färd med att fästa nummerlappar inför avfärden. Kommunistpartiet har dagen till ära försett dem med presentabla skor och kläder samt sett till att de blivit ordentligt renskrubbade och kortsnaggade. Många av barnen är på helspänn, eftersom ett envist rykte florerar om att “tågbarnen” i själva verket kommer att skickas till Ryssland.

Den snart åttaårige Amerigo Speranza är en av de pojkar som väntar på perrongen. Han är rödhårig, påhittig, lillgammal och vetgirig; i gränden går han under namnet Nobel. Pojken har blivit nödd till att sluta skolan och samlar numera lump, som han säljer till en man som går under benämningen Tjurskallen. Sin far har han aldrig träffat. Denne har enligt Amerigos mor Antonietta sökt lyckan på andra sidan Atlanten.

Antonietta är en tystlåten, kärv, stolt och vacker kvinna. Som många andra i fattigkvarteren är hon analfabet.

Väl framme i Bologna hämtas barnen en efter en och till slut sitter Amerigo ensam kvar. Det visar sig att familjen som lovat att ta hand om honom fått laga förhinder, men pojken känner sig ratad och tror fullt och fast att ingen vill ha honom.

Som nödlösning hamnar han istället hos Derna, en ensamstående kvinna, som är ovan vid barn. Hon arbetar för kommunistpartiet och Amerigo får – då han inte är i skolan – tillbringa dagarna hos Dernas kusin Rosa, vars man Alcide är instrumentmakare. Den senare upptäcker något som ingen tidigare anat, nämligen att pojken är osedvanligt musikalisk.

Språkförbistring råder mellan lokalbefolkningen och barnen söderifrån. Också maten upplever de till en början som konstig och ovan. Höjdpunkten på deras vistelse är en utflykt till havet. För många är det första gången de ser havet.

Inget är sig riktigt likt när tågbarnen efter något år återbördas till Neapel, även om en del av dem får stanna kvar hos sina fosterfamiljer.

Amerigo blir vid hemkomsten lärling i en skomakarverkstad. De brev och matpaket som kommer norrifrån undanhåller hans mamma honom.

Till slut tar han sitt öde i egna händer och rymmer hemifrån. Familjen i norr adopterar Amerigo, vilket mamman motvilligt godkänner.

I bokens fjärde del är vi hux flux framme vid 1994. Amerigos mamma har avlidit och han återvänder efter alla år till Neapel för att gå på hennes begravning.

Amerigo är numera bosatt i Milano, men befinner sig – i egenskap av världsberömd violinist – mestadels på turné. Han har inte upprätthållit kontakt med någon i hemstaden. Nu upptäcker han bland annat att modern led av hjärtfel, att han har en brorson samt sanningen om vem hans pappa är.

Hoppets tåg har blivit något av en kioskvältare i hemlandet och är nominerad till Årets bok här hemma. Det är förvisso en liten sympatisk historia, både lättläst och osentimental. En smula platt dessvärre och når – i mitt tycke – inte upp till Neapel-kvartettens klass.

Romanen är skriven i jag-form och läsaren får själv pussla ihop händelseförloppet utifrån Amerigos funderingar. På grund av detta upplägg får läsaren inte riktigt klart för sig hur situationen i Italien såg ut. Personligen saknar jag därför ett klargörande för- alternativt efterord, som redogör för hjälpinsatserna och ger en tydligare bild av den politiska situationen i landet, klyftorna mellan nord och syd, etcetera.

Similar Posts:

• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Excellente, Ferrante!
• Början till något fantastiskt
• Modersrelationen
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom

När jag gick på gymnasiet anordnades demonstrationer mot globaliseringen. Jag deltog bara i en av dem och blev mest besviken. Jag kunde inte förstå vad det var vi kritiserade, allt var så abstrakt och allmänt hållet. Ärligt talat tyckte jag snarare om globaliseringen, för jag förknippade den med bra musik och utlandsresor.

Dessa ord formulerar Paolo Giordano i sin bok Smittans tid. Den är en reaktion på coronapandemin som bröt ut i början av 2020 och består av korta reflektioner kring det liv som påverkats av samhällenas restriktioner.

Som citatet visar, handlar inte författarens funderingar enbart om virusets framfart. Texternas innehåll har stor variation och jag associerar flera gånger till Sveriges Radios P1-program Tankar för dagen. Funderingarnas utgångspunkt är som förväntat coronapandemin. Men perspektivet vidgar sig till vårt behov av att kunna göra förutsägelser samt hur människan har gett förutsättningar till pandemin.

Författaren är personlig på ett sympatiskt sätt. Han utgår delvis från sin egen bakgrund som matematiker men skriver oerhört begripligt och konkret. Siffror är inte aktuella i reflektionerna, däremot vi människor – och vår livsstil.

Ett virus har stor hjälp av att människor förflyttar sig snabbt mellan länder och kontinenter. Men också det sätt människor våldför sig på naturen, menar Giordano. Att skövla orörda djungler innebär kontakt med okända mikrobiska världar. Att artdöden sker allt snabbare innebär att bakterierna som lever i värddjuren letar efter nya värdar att föröka sig i. Att djur föds upp i fabriksliknande miljö innebär att smittämnen frodas.

Virus hör till de många flyktingarna i miljöförstöringens kölvatten. Tillsammans med bakterier, svampar och protozoer. Om vi kunde lägga lite av vår egocentrism åt sidan skulle vi konstatera att det egentligen inte är de nya mikroberna som jagar oss, utan snarare vi som lockar fram dem.

I bokens korta stycken lyckas Giordano uppmärksamma flera viktiga slutsatser. I mina ögon är även tankarna som rör sig bortom naturvetenskapliga sfärer läsvärda. Han sätter ord på hur rädslan kan ta en människa i sitt grepp så att hon blir fördomsfull mot någon som stämplats som syndabock i ryktesfloran. Till och med välutbildade läkare kan få panik när blodsdroppen från en smittad patient fallit på golvet. Situationer med okända faktorer gör även rationellt betingade människors reaktioner drastiska.

Vi förlitar oss på att vetenskapen ska kunna tillhandahålla bra rådgivare till beslutsfattarna. Förvirrande känns det förstås när vetenskapens representanter drar olika slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller. Stor osäkerhet föds bland oss vanliga medborgare främst för att vi glömmer bort att även vetenskapsexperter har åsikter, menar Giordiano. När experter dessutom adderar det element som tillhör vetenskapens grund (Osäkerheten & Omprövandet) så tolkar vi det som gräl att förvalta på sociala medier.

Giordano förklarar bättre än Andri Snær Magnason (se recension Om tiden och vattnet) hur vår hjärna låser sig när den försöker hantera den alltmer komplexa verkligheten. Han glider inte i väg i sitt tema som islänningen, utan lyckas hålla kvar läsaren med varsam hand. Kanske för att han ser på sina egna tillkortakommanden och inte ser sig själv som obestridlig företrädare för en ekovänligare värld.

En karantän kan ge många möjligheter till att reflektera och skriva ned ord. När avsändaren dessutom använder en ödmjuk attityd som inbjuder till samtal mellan olika samhällsrepresentanter känner jag hopp inför framtiden. Varm läsrekommendation från mig!

Similar Posts:

• Om vad som aldrig blev
• Demokratins plus och minus
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Binas historia
• Vi apor och pengarna

Men det är inte bara tanken på sin egen fulhet som gör Giovanna som besatt, det är även tanken på Vittoria. Giovanna bestämmer sig för att hon måste träffa Vittoria, och någonstans där börjar historien på riktigt.

Vittorias ögonbryn var tjocka som lakritsstänger, kolsvarta långa bitar mellan den stora pannan och de djupa hålorna som ögonen doldes i. Drick, sa hon. Jag lyfte genast glaset för att inte göra henne missnöjd, men det tog emot att dricka eftersom jag sett hur juicen runnit längs hennes handflata.

Vittoria visar sig inte bara vara ful utan ha en fruktansvärd personlighet. Giovanna vill ändå inte sluta träffa Vittoria, utan med en skräckblandad förtjusning dras Giovanna till Vittoria. Vittoria visar Giovanna den andra delen av Neapel, arbetarklassens Neapel.

Kanske är det för att Vittoria behandlar Giovanna som en vuxen som Giovanna inte kan sluta träffa henne, fastän hennes föräldrar inte tycker om det. Till skillnad från Giovannas föräldrar som håller dörren till vuxenvärlden stängd, är Vittoria frispråkig med kärlek och sex.

Sen stack han in kuken ordentligt i mig och höll mig om skinkorna, ena handen här och andra här, och satte sig på mig så jag skrek. Om du så länge du lever inte gör det på samma sätt som jag, med lika stor passion och kärlek som jag, och det behöver inte vara elva gånger men åtminstone en gång, då är ditt liv ingenting värt. Säg det till din pappa: Vittoria har sagt att om jag inte pippar som hon pippade med Enzo är mitt liv inget värt.

Vittoria släpper inte bara in Giovanna i vuxenvärlden, hon sticker också hål på den största hemligheten i vuxenvärlden runt Giovanna. Det får hela Giovannas familj att slitas itu. För Giovanna blir vuxenvärlden bara märkligare och märkligare ju fler lögner som avslöjas, men så plötsligt spelar hon också de vuxnas spel.

Det här är den första boken jag läst av Elena Ferrante förutom de i Neapel-kvartetten. Det var så fint att komma tillbaka till Neapel igen, eller förresten fint vet jag inte, Ferrantes böcker är aldrig fina. Men det var liksom fint att sugas upp i en annan värld igen. Speciellt för att det känns som om man lär känna så många nya personer när man läser hennes böcker eftersom karaktärerna är så verkliga. Karaktärerna hon skapat är sådana som man inte vill ha i sitt liv, men som man vet att man skulle älskat om de tvunget var där.

Till skillnad från Neapel-kvartetten var den här boken lättare att läsa, den innehöll färre bihistorier och färre karaktärer. Vilket gjorde att den heller aldrig lyckades komma upp i samma nivå. Samtidigt är det kanske en bättre bok att läsa innan man ska gå och lägga sig, eller när man vill slappna av, eftersom den krävde mindre att hålla reda på. Så om Neapel-kvartetten kändes som att kliva in i ett annat universum, var den här boken mer som att se historien genom en glipa.

Men alla som älskade Neapel-kvartetten har verkligen något att se fram emot i den här boken, de har sina likheter, även om den här boken mest utspelar sig i en finare del av Neapel och en senare tid.

Similar Posts:

• Ferrante light
• Modersrelationen
• Excellente, Ferrante!
• Mamma mia – att förstå en mor
• Charmig italiensk bok, inte mer

På många sätt känns ämnesvalen som raka motsatser. Politik, våld och ekonomi är ”hårda”, manligt kodade ämnen, allmänt ansedda som nyhetsvärdiga. Stickning är vardagligt, mjukt, kvinnligt kodat, något som vanligen pågår i hem eller privata sällskap och som sällan uppmärksammas i nyhetsmedier eller för den delen i historieskrivningen.

Så mycket intressantare då att Napoleoni vill uppmärksamma stickningen, teckna dess historia och sätta in den i en mängd olika sammanhang, från politiska till neurologiska, matematiska och terapeutiska.

Det är inte alldeles en slump att jag plockar upp den här boken strax efter att jag slagit igen Charles Dickens Historien om två städer, där den revolutionära stickerskan madame Defarge fångat mig. Här återkommer hon och hennes verkliga förebilder, trikotöserna, som stickade medan de såg huvud efter huvud falla under giljotinens bila. För eftervärlden har deras stickande kanske blivit en bild av iskallt klasshat, men, som Napoleoni påpekar: de stickade vid giljotinen därför att de stickade jämt. De hade helt enkelt inte råd att sitta sysslolösa.

Berättelsen om franska revolutionens trikotöser hör till de många berättelser Napoleonis farmor berättar för henne när de stickar tillsammans. Det är farmor som lärt henne sticka, och som medan de stickar berättar historia, sagor, familjeberättelser, kvinnokamp och kärleksknep. Själv mötte farmodern sin man genom att han bar hennes hemstickade sockar under första världskriget. Däremot ska man tydligen aldrig sticka en tröja åt en man innan man är gift med honom – om man inte vill bli av med honom, vill säga, för i så fall är det istället ett bra knep.

Att sticka för livet rymmer en mängd sådana godbitar, från högt till lågt, från politiskt till personligt, från skarp klassanalys till ganska flummiga livsmetaforer. Själv skriver Napoleoni boken mitt i en livskris. Hennes äktenskap är slut och hennes man har dessutom spelat bort alla deras pengar. Därför får kanske en del högtravande floskler om stickning och stickande vara henne förlåtna, men jag hade gärna sett lite vettigare källhänvisningar – en stor del av stickningens historia får författaren sig berättad av en ung student på en buss i Anderna, till exempel – och jag blir klart misstänksam av hur stickare ganska onyanserat framställs som goda och kloka människor.

Jo, det finns mycket spännande craftivism och idéer om stickning som en protest mot det hetsiga, massproducerade och kommersiella samhället. Det blir en hel del bildgooglande under läsningens gång, och det hade varit väldigt kul om boken faktiskt hade innehållit foton av alla de stickningar och stickande människor från alla världens hörn som omnämns. Däremot innehåller den en serie (enligt baksidestexten) ”unika historiska stickmönster”. Några av dem verkar emellertid snarare vara plockade från nätet, som Pussy Power- och hjärnmössorna, medan andra tycks vara rekonstruerade av samma par personer, utan att det förklaras hur.

Inget att köpa för beskrivningarna, alltså, men en rolig ingång till stickningens historia och nutid som jag hoppa hitta mer att läsa om. Helst med bilder, då.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Beroendeframkallande handarbete
• Virka gulliga Harry Potter-figurer

Kvinnan i Rom är Adriana, en enkel flicka med en skönhet som tyvärr inte är i vogue. När Adriana som femtonåring får anställning som modell hos en målare visar konstnären upp Tiziano Vecellios Danaë och säger till Adrianas mor: Se, här är din dotter. En ung kvinna med rund mage, höga bröst, fasta höfter, som gjord för älskog (även om vi väl alla rent krasst är gjorda för den typen av kärlek). Det ser hennes mor också, och under en ganska stor portion av boken slåss moderns önskan att Adriana ska prostituera sig med Adrianas dröm att få leva ett liv som äkta maka, med ett par ungar och en liten lägenhet att städa. Sådan är alltså Adrianas karaktär – hon önskar inget mer av livet än att börja och sluta sina dagar i enklaste lycka och fattigdom.

Men nu är Adriana en flicka med stor skönhet och muntert sinnelag i ett fascistiskt Rom. När hennes fästman sviker henne och lämnar henne med spruckna illusioner och mödomshinna finns inget i livet kvar utom prostitutionen, och därför tar hennes liv språng genom männen omkring henne; en högt rankad säkerhetspolis som är sjukligt besatt av henne, en förtvivlad och rasande student som hon är besatt av, en kriminell och våldsam man som drivs av ett stort, mörkt vansinne. Boken är en studie av existentialism där Adriana är en symbol för det Italien som aldrig mer kommer att existera. Hennes dröm är drömmen om ett Italien som inte är märkt av mörkret omkring henne.

Att Adriana är en symbol märks inte minst på författarens ointresse för hennes själsliv. Hennes önskningar och tankar är absurt enkla, hon är totalt likgiltig inför sin prostitution och hon har inga direkta egenskaper utom sin skönhet och en slags bondsk dygd. Hon är uteslutande en symbol, och ändå skulle hon inte kunna uppleva sitt liv utan sitt jämnmod. I samma ögonblick hon upptäcker en egen passion är hon inte längre bara en perfekt iakttagare. När hon blir aktör kan hon plötsligt agera sig ända ner till helvetets nedersta kretsar där resten av Italien redan väntar på henne med brustna illusioner och förtvivlan.

Similar Posts:

• En utmaning som förändrar livet
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Frankofil julafton
• Roman om rädsla

Det är ett Italien under omvandling som skildras i romanen De åtta bergen. En urbaniseringsvåg drar ned landsbygdens befolkning till storstädernas betong. Hela året tillbringas i staden i ett slags löneslaveri. Men när sommaren kommer kan familjen leva upp.

Till slut innebär ändå olikheterna mellan far och son ett uppbrott. Universitetsstudier och livet med andra intellektuella fjärmar berättaren från både föräldrarna och barndomsvännen. Likväl har vänskapen från barnaåren och tonåren en kvardröjande effekt som säger något om vad det innebär att vara människa. År med närhet avlöses av år med avstånd.

I ett kort ögonblick kan romanen jämföras med andra skildringar av utvecklingen från barndom till åren som vuxen. Här får allt plats i en enda bok, vilket ju avviker från exempelvis trilogin om Nancy av Elsie Johansson, trilogin om Alberte av pseudonymen Cora Sandel eller kvartetten om Lenù och Lila som skrivits av pseudonymen Elena Ferrante.

Tonen i romanen – som aldrig klingar av, märker jag – innehåller ett vemodigt lugn. Inget romantiskt skönmålande av alpernas bergsbyar där det är svårt att få den lilla osttillverkningen att bli lönsam. Här beskrivs skitjobbiga vandringar i branta stigningar när mjölksyran pumpar i benen. En obeveklig pappa som inte märker att sonen kräks av höjdsjuka.

Årtal och platser anges mycket tydligt och en bokhandelsanställd skulle kunna placera romanen bland andra böcker under rubriken ”hämtat ur verkligheten”. Men författaren berättar så fängslande att allt känns både tidlöst och universellt.

Bergens dragningskraft är stark och tusenåriga branter fascinerar berättaren (och mig) gång på gång. När vintrarna kommer är vädret obarmhärtigt. Då inträffar allt möjligt som kan förstöra men också hänföra. Barnaåren innebar illamående vid 3000 meters höjd men i vuxen ålder infinner sig en annan känsla:

Jag blev varse en följsam egenskap hos klippan, som inte absorberade stegen likt jorden eller gräset, utan liksom gav tillbaka benen deras egen kraft och försåg kroppen med energin för att fortsätta.

Denna läsvärda roman lyckas fint med att gestalta utvecklingslinjer som har bäring på såväl livsvillkor i glesbygd, klassresor, vänskap som familjerelationer. Mycket kan jämställas med samhällsutvecklingen i andra delar av världen, åtminstone enligt vad jag kunnat greppa med mina begränsningar. Något säger mig att jag kommer att läsa om romanen en dag.

Similar Posts:

• A trip down memory lane
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Minnen som styr