Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Obevekligt mot katastrofen
• En liten bok mellan romanerna
• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Actually, it’s about ethics in journalism

Det är 1933 och vi befinner oss i fascismens Rom och i berättelsens mittpunkt spökar ett mordförsök på Mussolini. Men, boken handlar egentligen inte alls om fascismen, eller Mossulino. Den handlar om människor, människor i olika delar av livet, på olika platser, i olika åldrar. Människor som står vid en brytpunkt i livet, där allt ställs på ända och förändras. Det är människor som rör sig i samma stad, som passerar varandra i periferin utan att egentligen mötas. Det handlar både om de som bryr sig om vem som styr, och de som är så rika (eller fattiga) att de egentligen inte bryr sig alls.

Med sina blott 172 sidor kan boken framstå som snabbläst, men så är inte fallet. Det är en fullspäckad berättelse som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. Språket är innerligt och intensivt, liksom flera av personerna vi får träffa. Trots att jag verkligen gillar boken och idén med berättelsen så blir jag aldrig riktigt berörd, jag mest betraktar det hela på ett bekvämt avstånd hemifrån soffan. Jag är aldrig riktigt där i regnet tillsammans med karaktärerna.

Trots att det är en roman som hänger ihop känns Marguerite Yourcenars Att köpa en dröm mer som en samling noveller, vissa kapitel är starkare än andra och de skapar inte riktigt den helhet jag önskar. Även om språket mestadels är alldeles fantastisk känns själva berättelsen stundtals stolpig. Jag blir ofta förvirrad över förflyttningarna från person till person och det skifte som sker i historien. Vissa karaktärer återkommer, andra försvinner, tror jag.

Similar Posts:

• Fattiga och rika på 1600-talet
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Kvinnor med kämpaglöd
• En angenäm helhet
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

Huvudpersonen Hugo Lind är ute i världen på egen hand för första gången sedan hans hustru gick bort några år tidigare. Efter sig lämnade hon en lista med saker han skulle göra, bland annat att ta sig iväg på just den här resan. Med på resan finns också Lara, rutinerad reseledare och guide på Belmonte Travels. Tillsammans med en brokig skara resenärer ska de ägna veckan åt mat och kultur på Capri. När mystiska saker börjar hända i gruppen är det upp till Hugo och Lara att slå sina kloka huvud ihop, jämföra anteckningar och ta reda på vem i sällskapet som är mördare.

Ett fall på Capri är en stundtals mer av en vandrande reseannons än en pusseldeckare. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, det känns verkligen som om att jag spenderat några dagar på Capri tillsammans med Hugo och de andra i solen. Stor del av boken ägnas också åt ingående beskrivningar av den mat som gruppen serveras, kanske har författarduon tagit ett antal studieresor för att undersöka restaurangutbudet på plats. Det är trevligt, charmigt och stämningsfullt. Den som uppskattade Anders De La Mottes utflykt till Österlen tillsammans med Måns Nilsson kommer definitivt känna sig hemma även i Mord under Solen. Det är samma soliga känsla.

Som pusseldeckare är boken väldigt generös, De La Motte har strösslat boken med ledtrådar (men, det går ju självklart inte att veta vilken tråd som är den rätta att dra i). Gruppresan består av tillräckligt få personer för att läsaren ska hinna få koll på de alla, och är en trevlig blinkning till Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (som också omnämns i boken). Vem är egentligen skyldig när nästan alla tycks ha både alibi och ett alldeles eget motiv?

Sammanfattningsvis är Ett fall på Capri en sån där precis lagom spännande och mysig pusseldeckare. Det är soligt, flärd, underbar utsikt, utsökt vin och högklackat på kullersten. Det är snabbläst och lättsmält, och inte särskilt blodigt. Jag ser fram emot att läsa de böcker som komma skall i serien, men är redan lite trött på dynamiken mellan Hugo och Lara. Förhoppningsvis kan den få sig ett lyft för att göra kommande böcker ännu bättre.

Similar Posts:

• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• En annorlunda gammelfaster
• Mustigt elegant om mord och mat
• Fasanfullt farligt
• Murens fall och mörka hemligheter

Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax efter andra världskrigets slut.

Neapel ligger delvis i ruiner och i gränderna har man bombanfallen i färskt minne. Människorna svälter, är klädda i trasor och uttjänta skor (skor har för övrigt symbolvärde romanen igenom). Arbetslösheten är skriande och barn tvingas hoppa av skolan i förtid för att bidra till försörjningen. Pojkgäng terroriserar omgivningen och begår småstölder.

Romanens titel åsyftar de tågresor norrut som kommunistpartiet anordnade för att fattiga barn i de södra delarna av Italien skulle få möjlighet att äta upp sig hos mer välmående familjer.

På tågstationen Piazza Garibaldi i Neapel samlas ett antal mer eller mindre slagfärdiga, stöddiga eller skräckslagna barn på vilkas rockar barnhjälpskommittén är i färd med att fästa nummerlappar inför avfärden. Kommunistpartiet har dagen till ära försett dem med presentabla skor och kläder samt sett till att de blivit ordentligt renskrubbade och kortsnaggade. Många av barnen är på helspänn, eftersom ett envist rykte florerar om att “tågbarnen” i själva verket kommer att skickas till Ryssland.

Den snart åttaårige Amerigo Speranza är en av de pojkar som väntar på perrongen. Han är rödhårig, påhittig, lillgammal och vetgirig; i gränden går han under namnet Nobel. Pojken har blivit nödd till att sluta skolan och samlar numera lump, som han säljer till en man som går under benämningen Tjurskallen. Sin far har han aldrig träffat. Denne har enligt Amerigos mor Antonietta sökt lyckan på andra sidan Atlanten.

Antonietta är en tystlåten, kärv, stolt och vacker kvinna. Som många andra i fattigkvarteren är hon analfabet.

Väl framme i Bologna hämtas barnen en efter en och till slut sitter Amerigo ensam kvar. Det visar sig att familjen som lovat att ta hand om honom fått laga förhinder, men pojken känner sig ratad och tror fullt och fast att ingen vill ha honom.

Som nödlösning hamnar han istället hos Derna, en ensamstående kvinna, som är ovan vid barn. Hon arbetar för kommunistpartiet och Amerigo får – då han inte är i skolan – tillbringa dagarna hos Dernas kusin Rosa, vars man Alcide är instrumentmakare. Den senare upptäcker något som ingen tidigare anat, nämligen att pojken är osedvanligt musikalisk.

Språkförbistring råder mellan lokalbefolkningen och barnen söderifrån. Också maten upplever de till en början som konstig och ovan. Höjdpunkten på deras vistelse är en utflykt till havet. För många är det första gången de ser havet.

Inget är sig riktigt likt när tågbarnen efter något år återbördas till Neapel, även om en del av dem får stanna kvar hos sina fosterfamiljer.

Amerigo blir vid hemkomsten lärling i en skomakarverkstad. De brev och matpaket som kommer norrifrån undanhåller hans mamma honom.

Till slut tar han sitt öde i egna händer och rymmer hemifrån. Familjen i norr adopterar Amerigo, vilket mamman motvilligt godkänner.

I bokens fjärde del är vi hux flux framme vid 1994. Amerigos mamma har avlidit och han återvänder efter alla år till Neapel för att gå på hennes begravning.

Amerigo är numera bosatt i Milano, men befinner sig – i egenskap av världsberömd violinist – mestadels på turné. Han har inte upprätthållit kontakt med någon i hemstaden. Nu upptäcker han bland annat att modern led av hjärtfel, att han har en brorson samt sanningen om vem hans pappa är.

Hoppets tåg har blivit något av en kioskvältare i hemlandet och är nominerad till Årets bok här hemma. Det är förvisso en liten sympatisk historia, både lättläst och osentimental. En smula platt dessvärre och når – i mitt tycke – inte upp till Neapel-kvartettens klass.

Romanen är skriven i jag-form och läsaren får själv pussla ihop händelseförloppet utifrån Amerigos funderingar. På grund av detta upplägg får läsaren inte riktigt klart för sig hur situationen i Italien såg ut. Personligen saknar jag därför ett klargörande för- alternativt efterord, som redogör för hjälpinsatserna och ger en tydligare bild av den politiska situationen i landet, klyftorna mellan nord och syd, etcetera.

Similar Posts:

• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Excellente, Ferrante!
• Början till något fantastiskt
• Modersrelationen
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom

Men det är inte bara tanken på sin egen fulhet som gör Giovanna som besatt, det är även tanken på Vittoria. Giovanna bestämmer sig för att hon måste träffa Vittoria, och någonstans där börjar historien på riktigt.

Vittorias ögonbryn var tjocka som lakritsstänger, kolsvarta långa bitar mellan den stora pannan och de djupa hålorna som ögonen doldes i. Drick, sa hon. Jag lyfte genast glaset för att inte göra henne missnöjd, men det tog emot att dricka eftersom jag sett hur juicen runnit längs hennes handflata.

Vittoria visar sig inte bara vara ful utan ha en fruktansvärd personlighet. Giovanna vill ändå inte sluta träffa Vittoria, utan med en skräckblandad förtjusning dras Giovanna till Vittoria. Vittoria visar Giovanna den andra delen av Neapel, arbetarklassens Neapel.

Kanske är det för att Vittoria behandlar Giovanna som en vuxen som Giovanna inte kan sluta träffa henne, fastän hennes föräldrar inte tycker om det. Till skillnad från Giovannas föräldrar som håller dörren till vuxenvärlden stängd, är Vittoria frispråkig med kärlek och sex.

Sen stack han in kuken ordentligt i mig och höll mig om skinkorna, ena handen här och andra här, och satte sig på mig så jag skrek. Om du så länge du lever inte gör det på samma sätt som jag, med lika stor passion och kärlek som jag, och det behöver inte vara elva gånger men åtminstone en gång, då är ditt liv ingenting värt. Säg det till din pappa: Vittoria har sagt att om jag inte pippar som hon pippade med Enzo är mitt liv inget värt.

Vittoria släpper inte bara in Giovanna i vuxenvärlden, hon sticker också hål på den största hemligheten i vuxenvärlden runt Giovanna. Det får hela Giovannas familj att slitas itu. För Giovanna blir vuxenvärlden bara märkligare och märkligare ju fler lögner som avslöjas, men så plötsligt spelar hon också de vuxnas spel.

Det här är den första boken jag läst av Elena Ferrante förutom de i Neapel-kvartetten. Det var så fint att komma tillbaka till Neapel igen, eller förresten fint vet jag inte, Ferrantes böcker är aldrig fina. Men det var liksom fint att sugas upp i en annan värld igen. Speciellt för att det känns som om man lär känna så många nya personer när man läser hennes böcker eftersom karaktärerna är så verkliga. Karaktärerna hon skapat är sådana som man inte vill ha i sitt liv, men som man vet att man skulle älskat om de tvunget var där.

Till skillnad från Neapel-kvartetten var den här boken lättare att läsa, den innehöll färre bihistorier och färre karaktärer. Vilket gjorde att den heller aldrig lyckades komma upp i samma nivå. Samtidigt är det kanske en bättre bok att läsa innan man ska gå och lägga sig, eller när man vill slappna av, eftersom den krävde mindre att hålla reda på. Så om Neapel-kvartetten kändes som att kliva in i ett annat universum, var den här boken mer som att se historien genom en glipa.

Men alla som älskade Neapel-kvartetten har verkligen något att se fram emot i den här boken, de har sina likheter, även om den här boken mest utspelar sig i en finare del av Neapel och en senare tid.

Similar Posts:

• Ferrante light
• Modersrelationen
• Excellente, Ferrante!
• Mamma mia – att förstå en mor
• Charmig italiensk bok, inte mer

En äldre man hittas död på stranden av en ung pojke. Mannen har blivit brutalt halshuggen med en metalltråd. Kommissarie Alda Luppi får avbryta sin semester för att lösa fallet som visar sig ha kopplingar till fastighetsbranschen. Det visar sig snart att det finns mycket smutsigt och ohederligt under ytan.

Detta paras med kommissariens privatliv där ett dödsfall inom den närmsta kretsen lägger sordin på stämningen och får Alda Luppi att bli nostalgisk. Dessutom får jag som läsare chansen att lära känna hennes familj lite närmare.

Trots det råa mordet så är det en fröjd att kastas in i kommissarie Alda Luppis liv. I dessa tider då vi knappt reser utanför kommunen är det ljuvligt att få vistas på Franska rivieran och i Italien. Miljöerna är så målande beskrivna att jag kan se mig själv vandra runt i gränder och på stränder. För att inte tala om allt gott som äts och dricks titt som tätt. Det vattnas ständigt i munnen och jag börjar drömma om bakverk och annat smarrigt som inlevelsefullt beskrivs, inhandlas och tillagas.

Det här är en luftigt berättad och välskriven historia. Den är andra delen av en serie och visst får jag mersmak. Det är hela tiden spännande och jag tycker mycket om de naturliga dialogerna som ger liv åt berättandet. Dock är det något som gör att jag inte riktigt hänger med i svängarna. Det blir lite rörigt emellan varven. Men det förlåts av de omsorgsfullt tecknade karaktärer som befolkar boken.

Nu ser jag fram emot den tredje boken i serien om den smarta och livfulla kommissarie Alda Luppi. Längtar efter värmen, stränderna, maten och brotten.

Similar Posts:

• Oemotståndligt och sorgesamt
• Schangdobelt charmant om hemligheter och lögner
• Mat, mys och mord
• Mat och mord på Capri
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning

Kvinnan i Rom är Adriana, en enkel flicka med en skönhet som tyvärr inte är i vogue. När Adriana som femtonåring får anställning som modell hos en målare visar konstnären upp Tiziano Vecellios Danaë och säger till Adrianas mor: Se, här är din dotter. En ung kvinna med rund mage, höga bröst, fasta höfter, som gjord för älskog (även om vi väl alla rent krasst är gjorda för den typen av kärlek). Det ser hennes mor också, och under en ganska stor portion av boken slåss moderns önskan att Adriana ska prostituera sig med Adrianas dröm att få leva ett liv som äkta maka, med ett par ungar och en liten lägenhet att städa. Sådan är alltså Adrianas karaktär – hon önskar inget mer av livet än att börja och sluta sina dagar i enklaste lycka och fattigdom.

Men nu är Adriana en flicka med stor skönhet och muntert sinnelag i ett fascistiskt Rom. När hennes fästman sviker henne och lämnar henne med spruckna illusioner och mödomshinna finns inget i livet kvar utom prostitutionen, och därför tar hennes liv språng genom männen omkring henne; en högt rankad säkerhetspolis som är sjukligt besatt av henne, en förtvivlad och rasande student som hon är besatt av, en kriminell och våldsam man som drivs av ett stort, mörkt vansinne. Boken är en studie av existentialism där Adriana är en symbol för det Italien som aldrig mer kommer att existera. Hennes dröm är drömmen om ett Italien som inte är märkt av mörkret omkring henne.

Att Adriana är en symbol märks inte minst på författarens ointresse för hennes själsliv. Hennes önskningar och tankar är absurt enkla, hon är totalt likgiltig inför sin prostitution och hon har inga direkta egenskaper utom sin skönhet och en slags bondsk dygd. Hon är uteslutande en symbol, och ändå skulle hon inte kunna uppleva sitt liv utan sitt jämnmod. I samma ögonblick hon upptäcker en egen passion är hon inte längre bara en perfekt iakttagare. När hon blir aktör kan hon plötsligt agera sig ända ner till helvetets nedersta kretsar där resten av Italien redan väntar på henne med brustna illusioner och förtvivlan.

Similar Posts:

• En utmaning som förändrar livet
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Frankofil julafton
• Roman om rädsla

Det är ett Italien under omvandling som skildras i romanen De åtta bergen. En urbaniseringsvåg drar ned landsbygdens befolkning till storstädernas betong. Hela året tillbringas i staden i ett slags löneslaveri. Men när sommaren kommer kan familjen leva upp.

Till slut innebär ändå olikheterna mellan far och son ett uppbrott. Universitetsstudier och livet med andra intellektuella fjärmar berättaren från både föräldrarna och barndomsvännen. Likväl har vänskapen från barnaåren och tonåren en kvardröjande effekt som säger något om vad det innebär att vara människa. År med närhet avlöses av år med avstånd.

I ett kort ögonblick kan romanen jämföras med andra skildringar av utvecklingen från barndom till åren som vuxen. Här får allt plats i en enda bok, vilket ju avviker från exempelvis trilogin om Nancy av Elsie Johansson, trilogin om Alberte av pseudonymen Cora Sandel eller kvartetten om Lenù och Lila som skrivits av pseudonymen Elena Ferrante.

Tonen i romanen – som aldrig klingar av, märker jag – innehåller ett vemodigt lugn. Inget romantiskt skönmålande av alpernas bergsbyar där det är svårt att få den lilla osttillverkningen att bli lönsam. Här beskrivs skitjobbiga vandringar i branta stigningar när mjölksyran pumpar i benen. En obeveklig pappa som inte märker att sonen kräks av höjdsjuka.

Årtal och platser anges mycket tydligt och en bokhandelsanställd skulle kunna placera romanen bland andra böcker under rubriken ”hämtat ur verkligheten”. Men författaren berättar så fängslande att allt känns både tidlöst och universellt.

Bergens dragningskraft är stark och tusenåriga branter fascinerar berättaren (och mig) gång på gång. När vintrarna kommer är vädret obarmhärtigt. Då inträffar allt möjligt som kan förstöra men också hänföra. Barnaåren innebar illamående vid 3000 meters höjd men i vuxen ålder infinner sig en annan känsla:

Jag blev varse en följsam egenskap hos klippan, som inte absorberade stegen likt jorden eller gräset, utan liksom gav tillbaka benen deras egen kraft och försåg kroppen med energin för att fortsätta.

Denna läsvärda roman lyckas fint med att gestalta utvecklingslinjer som har bäring på såväl livsvillkor i glesbygd, klassresor, vänskap som familjerelationer. Mycket kan jämställas med samhällsutvecklingen i andra delar av världen, åtminstone enligt vad jag kunnat greppa med mina begränsningar. Något säger mig att jag kommer att läsa om romanen en dag.

Similar Posts:

• A trip down memory lane
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Minnen som styr

Dora och Fabio är paret som växte upp i hålan men lyckades lämna den för ett gott medelklassliv. De har varit gifta i flera år och försökt få barn ungefär lika länge. Försökt och försökt. Försökt allt, utan resultat. När de biologiska alternativen till slut är uttömda vänder de sig till adoption och hoppet om ett barn, och att deras äktenskap ska överleva, tänds igen.

Silvia Avallone debuterade med Stål 2012 med stor framgång och nu kommer hon med en till fullträff. Där livet är fullkomligt är en hård samhällsskildring, men lyckas med konststycket att skildra det tunga och hopplösa med en fingertoppskänsla som gör att läsningen aldrig blir avgrundsdjup utan att tumma på verkligheten. Och vilken verklighet sen. Läsaren får inte bara följa Adele, Dora och Fabio, utan ett helt gäng karaktärer runtomkring dem. Det skulle kunna bli spretigt men gör bara upplevelsen desto mer nyanserad.

Det är ett sprucket Italien som vi får ta del av och en klasskildring utan pardon. Avallone är inte intresserad av någon rosenögd arbetarklassromantik. Det är bittert och det finns inga enkla lösningar, inte för någon. Hon väjer inte för att människans allra fulaste sidor, där allt det sårade och onda fått gro och växa. Där lögnen om att vi kan förändra våra liv synas i sina sömmar.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• Best Friends Forever?