Ava befinner sig i Eden, en slags oas byggd av överlevarna efter influensan. Det är rent, ljust, vackert och högteknologiskt. Det är en värld av strikt hierarki där barnen och ungdomarna – för de är de enda som finns kvar – är uppdelade i kaster. Ava inser förvirrat att hon hamnat bland eliten i det högsta kastet Lustgården. Men varför? Hon är förvisso inte obegåvad, men inte heller bäst, och de andra verkar vara i toppform. Både fysiskt och mentalt.

Tillvaron i Lustgården är strikt inrutad och överträdelser av reglerna accepteras inte. Prestation och perfektion förväntas, medan svaghet i form av empati och kärlek bestraffas. För att behålla sin plats i Lustgården behöver eleverna vinna mot varandra och mot elever från de lägre kasten.

Felet med Eden beskrivs som “en Hungerspelen för 2020-talet”. Den största likheten är att protagonisterna befinner sig i en elitistisk och totalitär regim där människor tvingas tävla mot varandra för att förtjäna sin plats. En av tävlingarna utspelar sig på en strand, vilket ger mig associationer till Hungerspelens andra del. Men det finns också många skillnader. Man får inte veta något om världen utanför Eden. Hur är den? Och kanske viktigast – när är den?

Felet med Eden är, precis som en bra ungdomsbok ska vara, skriven på ett fängslande sätt och jag läser ut den i rasande fart. Spänningen stegras för varje sida, allt eftersom frågorna kring Eden mångdubblas. Det är ett lite riskfyllt grepp att som författare låta läsaren förbli lika ovetande som huvudpersonen. Det kan vara ett effektivt sätt att bygga upp dramatik i berättelsen, men det kan också lämna läsaren frustrerad och förvirrad.

Det är tyvärr det som händer för mig. Jag läser med känslan av att det är något viktigt jag missat. Jag lyckas inte riktigt greppa Ava, får ingen klar bild av hur hon ser ut eller vem hon egentligen är. Det är kanske ett medvetet drag av Uggla eftersom Ava själv inte förstår exakt vem hon är, men likväl stör det mig.

Jag måste inte kunna relatera till en karaktär för att tycka om den, men jag behöver ha någon slags förståelse för dennes personlighet och motiv. Jag fattar inte Ava. Hon vaknar upp förvirrad på ett okänt ställe, omgiven av personer som inte gör någonting för att få henne att känna sig välkommen, råkar direkt illa ut, blir ovän med en lärare som har mycket mer makt än hon och planerar en dum och barnslig hämnd mot denne, trots att hon förstått att hon befinner sig på ett ställe som jobbar med rent av sadistiska bestraffningar för minsta överträdelse.

Det finns en intressant och spännande idé här, men jag lämnas med för många frågor.

Similar Posts:

• Dystopi i en klass för sig
• En svensk tiger
• Skruvad satir om utopins höga pris
• Att minnas bara rädslan
• För mycket av det goda

Huvudpersonen Ida Rossi är journalist på en lokaltidning, och av något oklar anledning blir hon det enda undantaget från förbudet mot journalistisk granskning. Att hon tidigare varit elev på skolan skulle kanske ha varit en rimlig väg in (som i dokumentären ”De utvalda barnen” om en annan sekteristisk friskola, som släpptes nyligen av SVT), men verkar inte ha med saken att göra. Ida är en mycket trasig huvudperson – efter att ett granskande reportage om ett kriminellt MC-gäng slog fel är hon en spillra av sitt forna jag. Hon poppar sömntabletter både på dagarna och nätterna, och har facket att tacka för att hon över huvud taget har kvar sin anställning. Hon åker mycket motvilligt till Axelsons, ovillig att konfronteras med minnena från sin egen tid där.

Upplägget till Skolan är intressant, och karaktärsbiblioteket lovande. Utöver vår missbrukande krimjournalist figurerar en ängslig bibliotekarie, en överspänd rektor som håller myrkolonier på sitt kontor, en åldrig präst som är stark i tron, och en musiklärare med den där typen av pojkaktig charm som jag har förstått att heteros gillar. Därtill en drös med rikemansungar som är påklistrat artiga ena sekunden, och barnsligt retsamma nästa. Och vem älskar inte inblickar i slutna sällskap med skruvade traditioner, liksom?

Wik är själv journalist, och det är tydligt att hon vet hur hon ska förmedla en berättelse. Boken är lätt och behaglig att läsa, och även om jag kanske inte bryr mig så väldigt mycket om just hur mordet gick till, så vill jag förstå mer om Axelsons, få veta vad det är de alla hjälps åt att dölja. Men här och där snubblar Wik i steget från journalistisk text till skönlitteratur. Hon faller till exempel ibland för frestelsen att vara alltför frikostig i sitt bildspråk, till en nivå som ibland kan bli närmast komisk, i synnerhet i bokens första kapitel. Där beskrivs till exempel sömnighet som ”ett litet barns oskuldsfulla existens i föräldrarnas famn” och att en kudde ”består av rosa fluffiga drömmar”. Sen beskrivs harkrankar som ”piloter utan navigeringssystem”, Ida hör ”trafikens optimism inför en ny arbetsvecka”, och yrsel och illamående ”inställer sig likt plikttrogna soldater”. Lyckligtvis för vår hjältinna ”skingras den döda massan i huvudet” med hjälp av ”det kalla vattnets magi” och morgonkaffet, vars ”två svarta koppar pressat sig alldeles för långsamt genom bryggarens igenkalkade ledningar”. Alla dessa exempel kommer från bokens två första sidor. Bitvis fungerar bildspråket alldeles utmärkt, inte minst för att ge kondenserade karaktärsbeskrivningar (den koketta tonårstjejen som sträcker fram en hand som är ”liten som en tass”), men andra gånger faller Wik tillbaka på slitna liknelser som förvridna skuggor över ett fårat ansikte, eller irisar som är dimmiga av ålder (det är för övrigt pupillen som blir dimmig av gråstarr, inte iris).

Skolan är en medryckande, underhållande berättelse, som är ganska sparsam med gore för att vara en roman om ett dubbelmord. Huvudpersonen är väl beskriven, ibland hjärtskärande så, som när hon beskriver sitt system för att hitta män på dejtingappar som hon kan ringa när livet känns ohållbart.

Jag måste få hjälp. Vem kan jag ringa, vem kan trösta mig? Jag är ensam men som tur är finns det en lista. En kontaktbok med flera olika nummer till räddare i nöden. Min egen privata samling öron som lyssnar på mig, som inte har hjärta att värja sig mot min ömkliga berättelse och oförmåga att få rätsida på mitt liv. Det gäller att välja dem rätt. En del av dem låter mig prata för att de hoppas på annat, de flesta kan helt enkelt inte säga nej. De tröttnar naturligtvis efter ett tag, men i ett halvår brukar de flesta hålla ut innan det är dags att fylla på boken med nya nummer.

Dessvärre är många av bikaraktärerna ganska platta, huvuddragen i berättelsen är förutsägbara, och språket växlar mellan välformulerat och banalt. Det var en trevlig sommarläsning, men inte så mycket mer än så.

Similar Posts:

• Fostran till ledarskap?
• Bakom överklassens kulisser
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar
• Blodig vänskap
• Deckarintrig kring läget i skolan

Jämte motsättningarna mellan hutu- och tutsielever (mycket kortfattat: under ett antal decennier då Rwanda styrdes av kolonialmakten Belgien favoriserades tutsierna som ansågs stå närmare ”den vita rasen” och hutuerna förtrycktes, men när landet blev självständigt vändes rasismen åt motsatt håll, då hutuerna i stället såg tutsierna som inkräktare och inte riktiga rwandier) finns motsättningarna mellan kristendomen och folktron. Ceremonierna till den svarta madonnans ära har sin motsvarighet i uråldriga ritualer för att hantera dödas andar och flickorna har alla namn på såväl franska eller latin som det egna språket, där de förra främst utgörs av religiösa dygder som Virgina, Gloriosa, Modesta, Immaculée …

I centrum står Virginia och tutsiväninnan Veronica som båda på sätt och vis finner en fristad hos en lätt galen fransman som intresserar sig för landets historia och mytologi och i dem ser en gudinna och en drottning, vilket blir ett avbrott i tillvaron där Gloriosa, den ledande eleven, uttalar allt mindre förtäckta hot mot dem.

Internatskolan blir till ett Rwanda i miniatyr där rasismen frodas och här utspelar sig ett preludium till det inbördeskrig som senare blossar upp och kommer att kulminera i ett folkmord. Den obehagliga stämningen som stegvis trappas upp blir än värre av vetskapen om hur det kommer att gå i stort ute i samhället och förstärks av att skolåret sammanfaller med regnperioden, då vägar blir oframkomliga och isoleringen på 2 500 meters höjd kan bli total.

Sådant som i andra sammanhang skulle få ett större utrymme nämns här nästan i förbigående, som prästen som tar undan de finaste plaggen som skänkts till välgörenhet för att skänka dem åt utvalda flickor – för att han ska kunna se dem nästan nakna när de övertalas att byta om inne i hans tjänsterum. Men det finns också beskrivningar som nästan tar mig tillbaka till Fem-böckernas utflykter, nämligen det nattliga ätandet då allt det som mödrarna skickat med flickorna dukas fram och delas – eller vad sägs om den här meningen:

Resväskorna förvandlades alltså till överflödande skafferier där mödrarna kärleksfullt staplade bönor och kassavadeg tillsammans med sås i små skålar prydda med stora blommor som de svepte in i en bit av ett höftskynke, bananer som fått steka en hel natt på låg värme, ibisheke, sockerrör vars lena och trådiga märg man tuggar och tuggar och som fyller hela munnen med sin söta saft, den röda sortens sötpotatis, gahungezi, majskolvar, jordnötter och till och med, för stadsflickorna, munkar i alla upptänkliga färger som swahilierna var mästare på, avokado som man bara hittar på marknaden i Kigali och riktigt välsaltade röda jordnötter.

Det är en ganska märklig blandning av stort och smått, av vardagliga händelser, livsfarligt hat och upphöjd mytologi, men balansen bibehålls hela tiden. Det stora allvaret samsas med lakoniska formuleringar och ironi och det kortfattade kan övergå i något mer utbroderat. Ibland tvära kast kan framstå som organiska då gymnasieflickornas perspektiv nästan omärkligt dubbelprojiceras med en vuxen berättares vetskap om vad som kommer att hända. Allt sammantaget finns det en lätthet i berättandet, trots tyngden i det som skildras, och en liten strimma av hopp i det mörka.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Folkmordet ingen ville se
• Oförglömliga flickor
• När rasismen tar över

Charlie Calloway är en vansinnigt rik 17-åring som har det mesta, men vill ha mer. Hon går på elitskolan Knollwood, som har det hemliga sällskapet A-gruppen, och Charlie vill vara med i A-gruppen till varje pris. För att bli uttagna måste kandidaterna till A-gruppen genomgå Spelet, en slags nollning på steroider där allt står på spel.

Stundtals är Det slutna sällskapet riktigt bra. Delarna där Charlie försöker reda ut sitt förflutna och försonas med mer obekväma delar av sitt arv är både hjärtslitande och medryckande. Charlies mamma kom från en ganska fattig (eller åtminstone inte rik) familj, och efter hennes försvinnande blev den delen av släkten övertygad om att Charlies pappa var en rik psykopat som gjort sig av med henne. Samtidigt är pappans del av släkten rätt lättade över att mamman är borta ur bilden, eftersom de är säkra på att hon bara var ute efter deras pengar. Charlie hamnar i mitten, och trots att hon försöker ha kvar båda delarna av familjen så lever hon i slutändan det rika lyxlivet, och tänker inte alltför mycket på sin mammas familj.

Perspektivet i boken flyttas mellan flera olika personer och tidpunkter. Det funkar överlag bra. Ibland tillför det inte så mycket, men blir aldrig rörigt i alla fall. Jag gillar att Klehfoth bygger upp mysteriet fram till Charlies mammas försvinnande tio år bakåt i tiden samtidigt som Charlie försöker hitta sin plats i världen i nutiden. Problemet är att Charlies del av berättelsen egentligen inte är särskilt spännande. Familjedramat i berättelsen hade varit tillräckligt för att fylla boken, biten med det hemliga sällskapet är mest irriterande. Det känns besynnerligt att säga det, eftersom det var det hemliga sällskapet som lockade mig till Det slutna sällskapet. Det är dock oerhört avtändande att A-klubben bara är ett gäng rikemansungar vars talanger inte sträcker sig längre än tillgång till pengar och mobbartendenser som gränsar till psykopati. De manipulerar, ljuger, och mobbar fram sina önskningar, som är på nivån ”vi vill inte ha multikulturella förmiddagar” och ”vi vill att vår studentbal ska ha obegränsad budget”. Tycker lärarna och rektorn att mångfald är bra och att det måste finnas någon måtta på hur mycket pengar som spenderas? Sprid ”bevis” på att de har sex med minderåriga. Ta-da! Mångfald skippad, bal extravagant, allt är som det ska. Charlie känner till det här, beundrar det, och längtar efter att vara en del av det.

När jag läste Den hemliga historien längtade jag efter att börja på universitetet och hitta min egen grupp språknördar, det där mordet till trots. Det slutna sällskapet känns mer som en varning att hålla sina barn borta från internatskolor, och en berättelse om vad som händer när människor har alldeles för mycket pengar och makt.

Similar Posts:

• En halv berättelse
• Vänskap, avföring, ångest
• En fantasiaxel att luta sig emot
• Stereotyper och ond bråd död
• Tristessens tonåriga gudinnor

Det tog inte lång tid för skolan att mobilisera och få Skolinspektionens beslut blockerat av förvaltningsrätten. Under tiden hade visserligen rektor sparkats och styrelsen bytts ut, men räcker det för att komma till rätta med vad som tycks vara en mångårig kultur av pennalism, ”kamratfostran” och brutala nollningsritualer?

För även om utgivningen av Att vara utan att synas verkade så oerhört vältajmad var ju ”strykjärnsincidenten” bara en i raden av skandaler kring riksinternaten – de tre skolor som har statliga bidrag för att förutom undervisning ge ”en trygg hemmiljö för barn med föräldrar långt borta” – som avlöst varandra de senaste åren.

Författaren och journalisten Agnes Hellström gick själv på ett av riksinternaten, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, mellan 1995 och 1998. 2009 skrev hon en roman baserad på sin tid där, Ränderna går aldrig ur, och nu återvänder hon alltså dit med fackboken Att vara utan att synas.

Just strykjärnsincidenten hann förstås aldrig komma med i boken, men Hellström har tillräckligt med exempel på liknande händelser för att det ska kännas omöjligt att avfärda dem som enskilda missöden, enstaka ”rötägg” som gått över styr. Battningen sitter i väggarna på elevhemmen. Det är tradition. Och på en skola som Lundsberg betyder traditionen allt.

Att offentligt ifrågasätta de traditionerna kommer med en prislapp, det vet Hellström själv. Hon har gjort det förut och berättar också om den erfarenheten i nya boken. Ändå är det långt ifrån sensationslystet, det hon skriver. Hon har själv varit en del av internatskolegemenskapen, och hon har till stor del positiva minnen av den.

Bara inte enbart. Det är just detta, att själv ha deltagit i saker, förnedrat nykomlingar och bossat runt de yngre eleverna, som drivkraften att skriva böckerna tycks komma ur. Varför gjorde hon själv saker hon önskar att hon låtit bli? Varför verkade det okej?

Vuxna som tittar åt ett annat håll är förstås en viktig del i det. Husföräldrarna som inte ingriper, skolledningen som låtsas som det regnar, föräldrarna som själva varit med om samma sak men ändå väljer att skicka dit sina barn. För att det ska härda dem, göra dem till ledarmaterial, eller bara för att det är så världen fungerar, så man grundar gemenskap i deras universum.

Det som gör det så svårt att som elev hantera vad som hände, skriver en före detta internatelev till Hellström – Att vara utan att synas är till viss del självbiografi, till viss del reportagebok – är att de alla var både offer och förövare. Det man själv var med om utsatte man sedan andra, yngre elever för. Det gör hela diskussionen nästan outhärdlig. Kanske är det därför kritiken verkar ha så svårt att nå fram?

Hellström sätter också in skolkulturen i en större överklasskultur – skildringen känns delvis igen från exempelvis Björn af Kleens bok om adeln, Jorden de ärvde – och hon har svårt att tro på någon förändring inifrån. Skulden för skolskandalerna läggs hela tiden på media, på lögnaktiga och utflippade misslyckade elever eller anställda. Både journalister och Skolinspektionen beskrivs och uppfattas som illvilliga fiender och risken, skriver Hellström, är att det enda man lär sig är att sluta leden ännu mer.

Similar Posts:

• Bakom överklassens kulisser
• När någon slår larm
• Pennalism och tystnadskultur
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Skolor som faktiskt fungerar

På Jellicoe School bor Taylor Markham, som övergavs av sin mamma vid 7-Eleven när hon var elva år. Här bor Jessa McKenzie vars mamma dog i cancer och pappa försvann. Här finns Hannah, en av de få vuxna personer som verkligen bryr sig om barnen, som bor i ett halvfärdigt hus vid floden.

På Jellicoe Road, vägen i närheten av skolan, inträffade en hemsk olycka för länge sen. Men den resulterade i att fem ungdomar möttes och blev bästa vänner. Men sen hände något ännu hemskare. Och allt det här hemska påverkar de som lever nu, påverkar Taylor och Jessa och alla andra.

Det här är ingen tillfredsställande beskrivning av handlingen i Melina Marchettas Jellicoe Road. Att göra en sådan är inte lätt eftersom intrigen i boken är en av de trassligare jag varit med om. Här finns flera parallella berättelser och en metahistoria, och allting vävs samman. Det är imponerande att författaren fått ihop allting, och på slutet känner man sig tillfreds som läsare, men början är så rörig att det ibland bara är de starka inledningsmeningarna ”Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.” som håller kvar intresset.

Det är ett problem. Men när jag väl kommit in i handlingen, när jag lärt mig namn, platser, sammanhang, så blir luckorna som lämnats åt läsaren att fylla i till spännande mysterier. Då är det inte längre ett problem.

Själva internatgrejen, i bästa Harry Potter-anda, liksom (lek(?)-)kriget mellan ungdomarna, är spännande, men på många sätt ganska klyschig. Jag undrar alltid hur folk kan orka slåss, hur alla kan vara så äventyrliga, hur såna här avancerade lekar kan existera (det är kanske bara mina erfarenheter som är trista och tråkiga, men mina högstadie- och gymnasieår var mer apati, skitsnack och uttråkning än spänning – men så var de ju inte fiktiva heller)?

Men internatet och äventyret är bara bakgrunden, både till den mer komplicerade intrigen och till allt det sorgliga, det så otroligt sorgliga. Det kryllar av övergivna barn som kämpar med att förstå och överleva. Luften är tjock av kärlek, komplicerad och underbar kärlek. Här finns föräldrar som sviker och barn som tvingas till hemska saker. Det är snyftigt. Och det är bra. Det är fruktansvärt bra.

Jag blir ett nervvrak av att läsa Jellicoe Road. Jag känsloläser. Jag sträckläser. Kalla kårar attackerar min ryggrad när några pusselbitar faller på plats och historien får ännu mer tragiska dimensioner. Jag tänker på Charles Dickens och Michelle Magorian. Jag ligger vaken på natten. Jag gråter.

Dessutom är alltihop snyggt berättat, med ett pricksäkert språk som andas lagom mycket ungdomlighet. Det finns något klassiskt över alltihop. Typiskt klassiskt, gripande ungdoms-kärleks-äventyr. Det är inget problem (i vissa fall, vissa böcker, är det det, men inte här, och jag tänker i efterhand att jag kanske borde sakna något nyskapande, normkritiskt, revolutionerande, gränsöverskridande, men jag faktiskt gör inte det). Det bara bra. Fruktansvärt bra.

Similar Posts:

• Gnistrande julaftons-feel-good
• Oklar dystopi i futuristisk internatskolemiljö
• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Pennalism och tystnadskultur
• ”No tears for queers, and all that”

Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har varit elever. I centrum står huvudpersonen Elin från bruksorten Gimo. Hon hittar en dag en broschyr från Sigtunaskolan och börjar drömma om en annan tillvaro med lite mera flärd och spänning. Hon önskar också få bättre kontakt med sin mormor som tidigare gått på skolan. Hennes mamma har för länge sedan lämnat den världen bakom sig och uppskattar inte sin dotters önskan. Men Sigtuna blir det trots allt.

Hellström har själv gått på Sigtuna, och det är en fascinerande värld man får kliva in i. Oskrivna regler och invigningsriter där matrester är inblandade. Pennalism och gemenskap i samma andetag. Att dra paralleller till Ondskan är oundvikligt. Hellström gör det på egen hand när hon låter Elin och hennes kamrater samtala om boken. Men detta är inte Ondskan. Visst, en hjältehistoria, men till skillnad från Guillous alter ego Erik vill Hellströms Elin höra till. Problemet är att hon hör till två världar, medelklass och överklass. Hon upptäcker att hon trivs i båda, och att det enda som egentligen skiljer människor och annat folk åt är kristyren. Innerst inne är vi likadana.

Vägen dit är en inre brokig resa. Förvirring och beslutsamhet. Identitetsgrubbel och magpirr. Motståndslös, skriver jag. Man vet för det mesta vem som är ond och god. Man fascineras av överklassens märkliga bestyr och påminns om att klasstillhörighet ofta handlar om förmåga att röra sig i sociala sammanhang. Hellströms språk är rakt, utan krusiduller. Tillvaron på Sigtuna beskrivs med kärlek och uppriktighet. Ramhistorien med barndomsförälskelsen Behnam är kanske lite väl gullig, men jag väljer att svälja den. Ibland har jag dock svårt att förstå Elin. Vad hon exempelvis ser i väninnan Lydia. Någonstans glappar beskrivningen av deras relation. Och ibland hänger trådarna inte riktigt ihop.

Ränderna går aldrig ur kan gott sättas i händerna på, tja, de flesta. Den som längtar efter att sjunka in i intriger, den nyfikne, tonåringen, klassresenären eller den som tycker det är schysst att internatskolorna för en gång skull beskrivs utifrån en tjejs perspektiv.

Similar Posts:

• Fostran till ledarskap?
• Vadå ta plats?
• För mycket av det goda
• Om det fina folkets kalla händer
• Touch me. I’m just as human as a human can be.

Väl på plats på Ault, verkar hon inte längre lika övertygad om att det var en allt igenom förträfflig idé att söka sig dit. Hon är imponerad av miljön med dess pampiga byggnader och traditionstyngda ritualer, men det är som att hon i väldigt stor grad förblir en iakttagare. Hon är där, men hon deltar inte riktigt, hon håller sig i utkanten.

Författaren etablerar omedelbart en stämning, sätter en ton, som varar genom hela boken. Det är mycket fokus på Lees inre konflikter i förhållande till det som händer runt henne.

Hon är mycket medveten om alla statusspel som pågår runt henne och hon gör allt hon kan för att dölja att hon inte känner till många av de underförstådda sociala koderna i en miljö där de allra flesta är uppvuxna i mycket rika familjer. Att hela tiden vara koncentrerad på att inte avslöja sin osäkerhet, att inte riskera att göra bort sig, tappar henne på energi.

Och dessutom, förstod inte Aspeth och Dede att det skrivna ordet fångade en? Ett papper kunde ramla ur en anteckningsbok, flyga ut genom ett fönster, lyftas upp ur sophinken och slätas ut, medan en farlig kommentar yttrad i ett samtal var viktlös och osynlig, möjlig att förneka vid ett senare tillfälle.

Fyra år passerar, emellanåt går berättarjaget, alltså Lee som vuxen, in och kommenterar det som händer sett ur backspegeln. Jag tycker inte att det greppet tillför så mycket egentligen. Det blir en slags efterklokhet, typ hade jag vetat då vad jag vet nu, en önskan att kunna ge det yngre jaget den omsorg hon saknade.

Något som jag däremot tycker är riktigt intressant är att Lee inte framstår som alltigenom sympatisk. Hon gör några saker som jag som läsare tycker är direkt taskiga. Det är som att hon är oförmögen att sätta sig in i någon annans perspektiv eftersom hon är så överdrivet fokuserad på sig själv. Det är inte heller så att hon mår riktigt dåligt, det finns inte samma nattsvarta underton som i Sylvia Plaths Glaskupan t.ex. Det känns mer som en typisk tonåringsfas, där hon både längtar efter att tillhöra gruppen och att bli en självständig person.

Det verkar som att hon tycker att det är tryggast att undersöka saker i smyg. Här finns bland annat hemlig avståndsförälskelse och i sina nära relationer underkastar hon sig i väldigt hög grad, hon gör saker som framstår som självförnedrande även för henne själv. Det där kan bli tröttande – allt tjejer är beredda att offra för en killes skull. Kan vi inte få lite variationer på det temat någon gång?

Styrkan i boken är att den dissekerar hierarkierna och de mer osynliga strukturerna i en sluten miljö. Många av de andra eleverna kliver fram som tydliga personer. Snacket dem emellan känns trovärdigt och inte alltför avlägset nutid.

Det som stannar kvar länge efter läsningen är en obestämbar oro, känslan av något som skaver.

Similar Posts:

• Ett liv som står i motsägelse till sig självt
• Om ett annat val
• Moln med silverkanter
• This is not chick lit
• En fantasiaxel att luta sig emot

När jag var sjutton år kom jag över ett exemplar av Donna Tartts Den hemliga historien. Omslaget var fult och baksidestexten bland det sämsta jag läst. Ändå läste jag den. Eller snarare; jag levde den. Det tog mig en vecka att läsa den eftersom jag läste vissa delar gång på gång. Richard, Henry, Bunny, Camilla, Charles och Francis, huvudkaraktärerna i boken blev mina intimaste vänner, lika verklig, nej verkligare än mina egna klasskamrater. Den hemliga historien tog över mitt liv på samma sätt som Suede och en rad andra undernärda brittiska popgrupper. I vissa stunder var jag faktiskt övertygad om att Richard, Henry och de andra fanns på riktigt och det var ofta mycket nära att jag nämnde dem i förbigående, på samma sätt som man talar om sina vänner. Jag till och med drömde om dem.

Den hemliga historien handlar om Richard Papen och är skriven ur hans synvinkel. Boken är en tillbakablick på vad som hände när Richard var tjugo år gammal och studerade på Hampden College. I romanens början bor han fortfarande hos sina föräldrar i Plano, Kalifornien, där han lever i tristess. Han gör ett försök att studera till läkare eftersom läkare tjänar mycket pengar, men hamnar nästan av en slump på Hampden College i New England. På Colleget finns en lärare i klassiska språk, Julian, som endast undervisar fem elever, noggrant valda av honom själv. Några veckor in på terminen lyckas Richard, som fascinerats av Julians elever, skaffa sig en plats i klassen, trots att den redan består av fem elever. Richard och hans klasskamrater lever i en elitistisk värld, bestående av klassisk litteratur, skräddarsydda kläder och enorma mängder sprit. De är alla excentriska och begåvade.

Utan Richards vetskap försöker hans kamrater, inspirerade av grekisk mytologi, uppnå någon form av dionysisk extas. De håller till i skogarna kring Francis fasters sommarhus, där Richard ovetande sover i tron att han spenderar en lugn helg med sina vänner, och försöker med hjälp av droger, alkohol och grekiska böner utplåna sina jag. Bunny, som vid ett flertal tillfällen förstört deras försök, lämnas till slut utanför. En natt lyckas de fyra allt för bra. När de vaknar ur extasen upptäcker de att de dödat en bonde. Några månader senare lyckas Bunny avslöja deras hemlighet genom att läsa Henrys dagbok (som han skriver på latin). Bunny blir ett fruktansvärt hot mot Henrys, Camillas, Francis och Charles frihet. När som helst kan Bunny berätta för hela världen att hans klasskamrater mördat en människa. Han börjar trakassera dem, skämtar om vad de gjort, pressar dem på pengar. Även Richard, som ingenting vet eller gjort, blir utsatt för Bunnys beteende. Till slut får de nog och bestämmer sig, på Henrys initiativ, för att döda Bunny.

Romanen skulle ha kunnat sluta här, med att Bunny dör. Men den bara fortsätter. Bunny knuffas ner för ett stup och hans kropp täcks av vårens sista snö. Richard och hans vänner deltar i sökandet efter kroppen, som till slut hittas. De deltar på Bunnys begravning. Och så fortsätter det, utan att riktigt sluta.

Handlingen i Den hemliga historien är inte särskilt imponerande. Men jag läser inte boken för dess handling. Den ska läsas av samma anledning som man läser Prousts På spaning efter en tid som flytt, Evelyn Waughs En förlorad värld eller Émile Zolas Nana, nämligen därför att den är vacker. Man läser den för att få vara i Julians klassrum, som alltid är fyllt av blommor. Man läser den för att få sitta på trappan till Francis sommarhus och drick vin ur en tekanna (trädgårdsmästaren är nykterist) tillsammans med dessa underbara karaktärer. När jag första gången läste den ansåg jag att den var antipostmodernistisk, kanske för att den är skriven som en 1800-talsroman, en utsökt blandning av fransk naturalism, Oscar Wilde och Henry James. Den hemliga historien är, precis som Morrissey och Shelagh Delaney, en underbar fantasiaxel att luta sig emot när ens egen tillvaro känns alltför andefattig.

Similar Posts:

• För mycket av det goda
• Inblick i en okänd värld
• En bok som sliter sönder mitt kemiska hjärta
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat