Jörn Donner diskuterar Finlands historia och politik och eget liv här och där. Historia, politik, maktspel, film, resor med mera. Han för fram egna bedrifter och samhällskeenden idag och för länge sedan. Namnen som droppas är många – trots att han säger sig aldrig varit intresserad av att umgås i sociala sammanhang har han breda kontaktytor efter ett långt och innehållsrikt liv. Som vanligt visar han prov på bombastiskhet och framhäver egna bedrifter, kontakter med presidenter, Ingmar Bergman och ett antal kvinnor.

Tyvärr mycket knorr och gammelmansgnäll. Mycket sjukdom och dåligt väder. Han är på jakt efter fisk att tillreda och äta – något som verkar vara det sista han hänger sig kvar vid. Så blir det kanske till slut efter att ha varit i samhällsdebattens eldhärdar. Förstås finns här en sorts sorg över att han inte längre efterfrågas, kanske inte riktigt räknas med, kanske inte längre har något att komma med. Han har ändå varit en offentlig person sedan sin debut år 1951.

Donner är på något vis både arg och trotsig: att vara gammal, cancersjuk och svag. Bortglömd? Han är också trött på sig själv. Trött på sin skröplighet trots att han inte vill ge upp. Framtiden är oviss, kort – kroppen är bräcklig även om psyket är intakt. Boken slutar med: ”Jag tror mig ha kommit till den ålder då resten får förbli tystnad”. Få se om han kan hålla sig?!

Finns det inga äldre, erfarna damer som kunde sätta sitt liv i bredd med nationen Finland och omvärlden överlag? Finns det inga ålderssvaga kvinnor som vill hålla sig kvar och publicera sig om sina kvinnliga sjukdomar och tillkortakommanden både privat och offentligt? Detta kunde vara intressant läsning. Eller kanske inte.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

I denna publikation får jag, i en ganska lättsmält form, en mer nyanserad bild. Vissa historier kanske jag hört förr. Vad skådespelaren Börje Ahlstedt hade för relation till Bergman är väl till exempel ganska söndertröskat. Jag fascineras dock av skådespelaren Marie Richardsons ganska nyktra bild. Hon berättar att Bergman var mån om rummet de repeterade i. Han såg alltid till att det var nyskurat när de kom. Nu när Bergman är borta, finns inte den omsorgen om scenrummet kvar, menar hon. Samtidigt avslöjar hon att blev han helt vansinnig under TV-inspelningen av Larmar och gör sig till då han förstod att Richardson var gravid.

Lena Olin tar också ner Bergmans gloria lite grann, när hon får frågan om vilka kommentarer hon får i USA, i och med sin bakgrund med Ingmar: ”Det är tjusigt, men det är inte så många som vet vem han egentligen var länge”.

Liv Ullmann å sin sida avslöjar hur hon egentligen skulle ha varit med i filmen Fanny och Alexander (där hon var tänkt för den roll som Ewa Fröling senare fick). Liv tackade nej. Detta ”svek” gjorde Bergman helt vansinnig. På pin kiv titulerade han länge Liv för ”fru Ullmann” efter det. Den norska skådepelaren tyckte det var fruktansvärt.

Vi möter också dem som har stake nog att säga ifrån till Ingmar Bergman. Som scriptan och produktionsledaren Katinka Faragó. Hon arbetade med honom i över 30 år. Mot slutet hade han sådant förtroende för henne att hon fick hålla honom i handen om mornarna, när han hade svår ångest. På sin första inspelning med honom 1955 fick hon rådet ”Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka”. Och när det gäller att vara kvinna på en ofta mansdominerad arbetsplats, så var det bara Martin Ljung (1917-2010) som en gång försökte sig på att göra närmanden (men han lyckades inte), talar hon om.

Författaren och regissören Stig Björkman (som 2015 gjorde dokumentärfilmen Jag är Ingrid om en annan Bergman) berättar om en pikant detalj om ett nummer av filmtidskriften Chaplin, som han var med att göra i början på 1960-talet, där temat var ”anti-Bergman”.
I det numret fanns ett bidrag författat av pseudonymen Ernest Riffe. Den essän beskrev på ett rätt dräpande sätt, vad som närmast skulle beskrivas som en erbarmlig dussinpoet. Vad ingen visste var att den var skriven av Bergman själv. Det reser frågor som: jaha, vågade Björkman inte ge ut något anti-Bergman-nummer utan huvudpersonen hade ett finger med i spelet, eller vad?
Men den frågan får vi aldrig något svar på.

Alla dessa människor i Bergmans närhet i all ära, men nästa gång Fock tänker ägna Bergman lite uppmärksamhet tycker jag han borde ge ljudteknikern och mixaren Owe Svensson en egen bok.
Hur han och Bergman kommer fram till ljudbilden i filmen Viskningar och rop från 1973, är ren och skär poesi.

Ja, det enda var att Bergman förklarade att det skulle vara oväder ute, och en speciell stämning i det stora herrgårdshuset. Det skulle vina i kakelugnarna och öppna spisen. Det vet man ju hur det kan låta. Men på den tiden hade man inte samma möjligheter som man har idag med ett obegränsat antal ljudkanaler, utan det var bandmaskiner. Jag hade en bild av hur det skulle låta och samlade ihop en massa vindar som jag hade sparat /…/ Jag fick ihop några olika komponenter och tyckte det var på väg att bli ganska bra. Det här var vårt första samarbete och enda gången som Ingmar kom under processens gång och ville lyssna. ”Det är bra, men inte riktigt som jag tänkt” sa han och gjorde något som jag inte hört tidigare. Han kunde själv låta på ett sätt där han åstadkom ett ljud med själva munhålan och ett annat med stämbanden. Det lät ju jättebra!

En sådan här bok ger naturligtvis fascinerande inblickar, och även om Fock ska ha heder av att alla intervjuer är nygjorda, så är jag som läsare rätt mätt på fenomenet Bergman, när jag slår igen pärmarna.

Similar Posts:

• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Elakheter och idoldyrkan
• Nattvardsregissören
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Tystnad, tagning!

Everdahls bok om begreppet lagom passar in i det här flödet. För vad är mer svenskt än lagom?

Boken är trevligt formgiven av Lotta Kühlhorn & söner och hela upplägget är luftig och trevligt. Den som brukar lyssna på Spanarna kommer höra Everdahls röst igenom texten.

I nio kapitel beskrivs allt ifrån hur man håller sig lagom unik till hur man förhåller sig lagom till global uppvärmning och andra miljöhot. Allt uppblandat med vågskålar där man ser vad som är för mycket, för lite och lagom av olika saker. Vilket husdjur är mest lagom och vilken film av Ingmar Bergman?

Boken ges parallellt ut på både svenska och engelska och de som inte bor i Sverige eller är uppvuxna här har nog mer ut av den än vad jag har. Jag lär mig inget nytt och jag känner mig inte som målgrupp för boken. Det känns mer som en souvenir för turisten.

Similar Posts:

• Underhållning om underhållning
• Går du på teater?
• Borgarklassens diskreta charm
• Denna gigant…
• Sexspaning över 14 000 år

Även kontexten – årtal och fakta om världshändelser, politiska skeenden, samhällsförändringar – väver Jofs in runt sitt intervjuobjekt. Greppet passar för övrigt väl in på Marie Göranzon som gärna lyfter fram ”det allmänna”. En livshållning som hon lärt av sin egen mamma som sade: ”Det är inte det privata vi ska framhäva utan det allmänna”.

Boken är indelad i sju kapitel som går genom det mesta av Marie Göranzons liv. Uppväxten på Hotell Östergyllen i Linköping där föräldrarna slet hårt, speciellt mamma Maja och där hon själv lärde sig städa samtidigt som hon lyssnade till hotellgästernas (många revyartister och operettstjärnor) historier. Stockholm och studier vid Calle Flygares skola och utbildning och anställning vid Dramaten i början av sextiotalet. Idag som en ”svensk teaters grande dame”, med en femtioårig teatergärning på Dramaten till största del, är hon även bosatt sen fyra årtionden ett par hundra meter från Dramaten.

I bokens början finns en prolog som fungerar som en komprimering av hela innehållet:

Du undrar vem jag är.
Jo, en mycket överdriven kvinna.
Kort stubin. Ingen stubin alls, är jag rädd.
Jag går ofta i taket – bildligt talat förstås och ingen jävel knallar
väl omkring i ett tak!
Modig som fan i mitt yrke – det är jag. Annars livrädd.
Då städar jag.
/—/
På en trumvirvel kan allt vända.
Glädje bli sorg, och förlamande sort till jublande glädje.
/—/
Jag glömmer aldrig en vänlig gest, aldrig en elakhet.
Kallas jag för Generalen?
Ha! Den var bra!
Jag säger att jag inte har makt, men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än
kvinna.
Det var jävlar i mig på tiden.
Jag är pålitlig. Påläst. Pådrivande. Snäll. Elak som fan.
Rädd, räddare, skiträddast.
Om jag svär?
Ja, något så förbannat.

I slutet av boken finns en liknande summerande epilogdikt.

Marie Göranzon gifte sig som tjugoåring med Lars Amble-Naess och fick en dotter. Att då ha barn räddade henne många gånger (trots Ingmar Bergmans tvivel på att hon skulle orka ta sig genom utbildningen) mot ”tafsande gubbar på teatern, kåtbockar som hotade att förstöra ens framtid om man inte låg med dem”. Familjelivet gav styrsel. Några år senare skilde hon sig efter att hon spelat mot Jan Malmsjö i ”Pojken i sängen” i regi av Vilgot Sjöman 1969. Tiden med Amble ”var på många sätt den bästa i mitt liv” säger Marie Göranzon. De var unga och lyckliga. Livet vid Jan Malmsjös sida bjöd på en del svårsmälta överraskningar, till exempel kändiskulten kring honom. De tre skådespelarna arbetade tidvis tillsammans och levde ett utvidgat familjeliv – dirigerat av henne – med barn och barnbarn varav flera gått i deras fotspår, fram till Ambles bortgång i augusti i år.

I de olika kapitlen passerar giganter revy: Ingmar Bergman, Erland Josephson, Sif Ruud, Marie-Louise Ekman, Stefan Larsson, Jonas Gardell, Maria Bonnevie, Thorsten Flinck, Lena Nyman, Anita Wall, Lasse Pöysti, Vivica Bandler etcetera. Titlar på pjäser och filmer som Marie Göranzon spelat i från skolpjäser i Linköping till den senaste rollen som Kungen i ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater hösten 2017. Bak i boken finns ett personregister. Här finns mycket att läsa för teater- och filmintresserade.

Marie Göranzon tog med sig sina lärdomar från barndomen: att arbeta hårt, komma i tid, hälsa och visa lite vanlig vänlig medmänsklighet. Driftigheten. Men också många rädslor: för ensamhet, för missbruk, för telefonsamtal mitt i natten, för att se människor ledsna, för att glömma text, för att mista kontrollen på scenen … Och män.

”Det var ju i många fall just de tafsande männen som kunde bestämma över din framtid; regissörerna, de äldre inflytelserika skådespelarna”. Att arbeta med ”griniga gubbar” och ”bakfulla stinkande män som inte kunde text eller höll måttet” är sådant som hon bland annat lyfter fram i boken. Nu kommer Marie Göranzons vittnesmål lägligt mitt i #metoo-skådespelaruppropet i november 2017 där 456 skådespelare – däribland hon – vittnar om maktmissbruk, mobbning och sexuella trakasserier inom svensk teater- och filmbransch. Idag är hon sjuttiofem och har sagt ifrån sen länge – men hon har också varit tjugotvå och minns allt för väl.

En av de största behållningarna med läsningen av Vrålstark & skiträdd är att Marie Göranzon generöst berättar om skådespelaryrket. Att klara av en premiär. Att klara av att fortsätta spela. Att klara av att koncentrera sig (”nuets magi”). Hon jämför skådespelaryrket med politikerns, med elitidrottarens. Att ständigt vara på topp, att prestera, att ens kropp och utseende ständigt mäts och vägs i allas ögon.

Mycket av upplägg och innehåll i Stina Jofs bok om Marie Göranzon påminner mig om den spirituella samtalsboken: Med eller mot min vilja av Stig Hansén (2017) där en annan teaterns grande dame, Birgitta Ulfsson, kommer till tals om livet på finländska och svenska scener i närmare sextio år. I båda långa och kloka perspektiv. Två teateräktenskap. Raka rör, svordomar, skratt och värme. Men också en rejäl dos rädsla.

Similar Posts:

• Elakheter och idoldyrkan
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Teatervardag
• Jag blir rätt mätt tillslut
• En nationalscen nära dig?

Det här är en puttrig pusseldeckare som utspelar sig i slutet av femtiotalet. Den är dock skriven i nutid, vilket kräver en hel del efterforskningar. Agatha Christie, Maria Lang, Stieg Trenter , H.-K. Rönblom är till exempel författare som var aktiva då det begav sig på riktigt. Dock tycker jag att Marie Bengts lever sig in i femtiotalet med den äran. Vi landar i en tid då ogifta kvinnor ses som suspekta. Särskilt de som liksom Hannah Lönn verkar ha valt att leva allena.

Relativt kvickt in i historien sker ett mord. Någon blir dödad med en sax i hjärtat. En sysax. Hannah Lönn har i sitt uttråkade, rastlösa tillstånd i Eneby erbjudit kvinnorna i byn att sy eleganta persedlar. Och det är på väg till ett uppdrag som hon och faster Lilly hittar det första offret. Det är då de kommer i kontakt med polisen. Hannahs yrkesskada är att lägga märke till hur folk klär sig. Inte bara det, utan hur de för sig, ser ut. Hon kan inte låta bli att studera människor. Detta gör att hon inte kan låta bli att forska runt bland människorna i byn.

En knutpunkt i byn är Nya bageriet, där Hannah Lönn allt som oftast köper färska vaniljhjärtan. Det vattnas i munnen när jag läser om alla bakverk som tillverkas och säljs där, men kan bageriets ägare vara inblandad i mordet? Eller är det Ida på Backen, kvinnan som sägs äga övernaturliga krafter? Eller är det Kantorn, hans som bor typ gratis inneboende? Antalet misstänkta kan radas upp liksom ett pärlband.

Men det här är ingen enkel mordgåta. Det vimlar av misstänkta förövare. Och vem är det som har stått och fluktat i buskarna? Jag gillar hur historien sjuder av autencitet. Hur folk röker överallt. Jodå, männen gör det utan anmärkning. Men då Hannah Lönn tänder en cigarett förfasas det. Hannah Lönn är en modig, ball brud som kämpar mot patriarkatet för att få vara sig själv. Och utan hennes ihärdighet hade denna historia sannerligen inte blivit lika spännande och bra. Jag tar faktiskt för givet att det kommer en uppföljare och att Hannah jobbar ännu närmare polisen då.

Similar Posts:

• Död och densitet
• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Mysmord i 50-talsförsamling

De oroliga är ingen ordinär barndomsskildring, om det ens är en barndomsskildring? Barndomsjaget i denna roman kan förvisso sägas ha en på flera sätt besvärlig uppväxt där hon slängs emellan två världsberömda föräldrar:

Jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre; när jag bläddrar igenom högen av bilder som ligger på bordet framför mig, finns det inga fotografier av oss tre tillsammans. Hon och han och jag. Den konstellationen existerar inte.

Men det finns en värme och kärlek i Ullmanns barndomsskildring som känns ovanlig. Föräldrarna är inte nödvändigtvis så där väldigt bra på att vara föräldrar alla gånger, men de är kärleksfulla när de är tillgängliga. Båda är mitt uppe i sina karriärer och det finns en intressant scen i boken där modern i ett utbrott av dåligt samvete undrar varför det bara är hon som anklagas för att negligera dottern, varför är det aldrig någon som ser anklagande på fadern?

Det är inte bara omvärlden som ställer högre krav på modern, även dottern har olika närhetskrav på de båda föräldrarna. Hon älskar dem båda villkorslöst men fadern är på sin ö och hon saknar honom inte nämnvärt när hon inte är där. När modern reser ifrån henne däremot, då slits hon nästan i bitar av saknad. Skildringarna av telefonen som inte ringer när den skall är rent smärtsamma.

Linn Ullmann gör tydligt i berättelsen att det här är fiktion. På ett väldigt stiligt sätt ändrar hon i detaljer på ett sätt som gör att man som läsare leds tillbaka till romanspåret och förstår att det inte är någon dokumentär skildring av Liv Ullmann och Ingmar Bergman som ges här trots att det är dem man ser framför sig under hela läsningen.

Förutom att skildra en udda familjekonstellation och en stundom rörig uppväxt är detta också en skildring av en dotters upplevelse av sin faders död. Dottern och fadern har ett projekt tillsammans, de skall skriva en bok om att åldras. Projektet som idé för dem närmare varandra men de drar ut på själva igångsättandet av projektet tills det egentligen har blivit alldeles för sent.

När dottern äntligen har skaffat en bandspelare och inleder arbetet med intervjuerna är fadern redan i mångt och mycket någon annanstans. Intervjuerna blir sedan liggande länge innan dottern ens orkar lyssna på dem. Brottstycken av intervjuerna finns insprängda i romanen och bildar stomme i den del av boken som handlar om att genomleva och bearbeta en förälders död. Det är en vacker skildring.

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Att välja och skriva sitt liv
• Den sista tiden
• Frånvaron och den farlige fadern

Det är den centrala frågan i de intervjuer som utgör grunden för Mattias Anderssons båda pjäser The Mental States of Gothenburg och The Mental States of Sweden. I den förstnämnda, med premiär på Angereds teater 2006, är det unga människor i Göteborg som intervjuats, i den senare, som spelades på Dramaten 2013, ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Just eftersom pjäserna är så platsspecifika vore de kanske svåra att spela någon annanstans? Känslan är definitivt här och nu. Nya platser och tider skulle nästan kräva nya versioner. Inte minst därför är det fint att de här texterna gjorts tillgängliga i bokform istället – även om svensk samtidsdramatik och bra dramatik över lag borde ges ut i mycket större utsträckning.

Särskilt Dramaten-pjäsen utspelar sig verkligen på Dramaten, med Dramaten-skådespelare som hänger i artistfoajén på Dramaten när en vaktmästare ställer in en låda full av utskrifter från intervjuerna inför pjäsen. De första frågorna som avhandlas rör också Dramaten, den svenska nationalscenen. Vad tänker du på när du hör ”Dramaten”? Har du någonsin varit där?

En pensionerad småskollärare från Bollnäs satt ofta på de billigaste platserna på 50-talet, när hon jobbade som servitris i Stockholm och såg Jarl Kulle och alla de där. En lokalvårdare från Lindome har mest sett Stefan och Krister på Gunnebo slott och föreställer sig att det ”luktar gammalt” på Dramaten. En elektriker från Vänersborg tänker sig att det är ”eminenta herrar och kvinnor som är finklädda och tittar på underhållning som dom kanske inte riktigt förstår” och en pensionerad vd, bosatt på Karlavägen i Stockholm, följer ofta med sin hustru men får sällan ut särskilt mycket av det – ”här har man väl suttit av ett antal timmar, det har man” – förutom den där gången på Hamlet i Ingmar Bergmans regi:

Jag blev själv – hur skall jag säga – överrumplad av känslorna det väckte hos mig, jag hittade liksom inte orden. Och nu när du säger det så minns jag att jag var tvungen att gå raka vägen in på teaterns toaletter efteråt. Jag stod och betraktade mitt ansikte i spegeln och plötsligt började jag bara storgråta. Det var oerhört genant alltihopa.

Också i Göteborgsmaterialet är människor ur olika samhällsklasser och områden representerade, men referenserna ser lite annorlunda ut. Här är scener ”ur allas vår moderna mytologi” insprängda. De kommer från filmer som Pulp Fiction, Lost in Translation och The Matrix. Det är ett spår som inte riktigt följs upp i Dramaten-texten, eller i de fyra appendix som avslutar United States of Sweden, men som jag hade velat veta mer om. Hur tänker sig Andersson att de här populärkulturella ”myterna” förhåller sig till intervjumaterialet, till hur människorna där konstruerar nyckelscener ur, berättelser om sina liv?

Ofta är scenerna ur verkliga livet faktiskt mer dramatiska än filmsekvenserna. Det kan handla om misshandel och gräl, men också om ett frieri eller ett fragmentariskt barndomsminne. En del intervjuade kommer inte på något särskilt alls de skulle vilja se gestaltat, medan andra mer har en tes de vill framföra, som att vi stressar för mycket i Sverige idag. Ibland tar scenerna också verkligen form framför publikens ögon. Ibland skriver Mattias Andersson in sig själv, eller en ganska måttligt sympatisk dramatiker och regissör som heter Mattias Andersson och som vill komma över de här människornas livsberättelser, fast bara på sina egna villkor. Ibland konfronteras denne pjäsförfattare i pjäsen med sina intervjuobjekt.

På så sätt ställer pjäserna i sig också den brännande frågan: att verkligen låta ”vanliga” människor komma till tals på scen, är det ens möjligt? Också en av sociologerna som utfört intervjuerna skrivs, på samma sätt som dramatikern, in i pjäsen och får ifrågasätta till exempel hur man gör ett urval som motsvarar ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Får man inte nog av metadiskussion redan i pjästexterna i sig finns som sagt också fyra appendix: en diskussion kring Anderssons teaterarbete av litteraturvetaren Tomas Forser, en intervju med dramatikern av förlagschefen och författaren Johan Hilton, ett samtal mellan teaterkritikern Anna Håkansson och några av de medverkande skådespelarna samt en personlig betraktelse över Göteborg av DN:s kulturredaktör Malin Ullgren.

Det kan låta lite överdrivet med fyra olika efterord, men på något sätt stämmer det bra överens med Mattias Anderssons lite prövande hållning i de båda pjäserna. Man kan som välja själv var man vill lägga tyngdpunkten. Andersson liksom testar gränsen mellan skådespel och verklighet, hierarkierna mellan scener och teaterbesökare, intervjuare och informanter. Vem är det som har makt att ta sig ton, rätt att formulera någon annans röst? Hur nära kan man egentligen komma?

Similar Posts:

• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• En gränsmänniska
• Den lättvindiga porren
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Strindberg 101

Och när undersköterskan Berit Åsenhed i stadsdelen Solhaga i Örebro har två minuter ”för en snabb hjälp med uppstigningen” hos sina ålderstigna brukare, så känns ju inte steget så långt till fabriksbandet. Två minuter? För att kliva in i en människas hem och få upp personen i fråga ur sängen, eller vad det nu kan innebära. Någon som kanske sovit dåligt, kanske är förvirrad och ledsen, har ont eller blivit otålig och ramlat. Hur lätt kan det inte vara att halka efter i ett schema med pass på två minuter, omgärdade av besvärliga ”mänskliga faktorer”?

Sådana exempel och möten med människor finns det gott om i Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Här finns människorna, undersköterskorna och barnmorskorna, lärarna och socialsekreterarna, de hastigt inringda och de outsorcade, och inte minst de som fortfarande är kommunalt anställda men ändå alltmer har tryckts in i principer hämtade från näringslivet. New Public Management, som det heter.

För det handlar inte bara om privatiseringar och vinstuttag, utan om ett sätt att tänka som genomsyrar mer och mer av även offentliga verksamheter. Om att allting måste kunna mätas, kontrolleras, internfaktureras – att allting är ekonomi. Ofta inte ens särskilt bra ekonomi, utan en kortsiktig, närsynt budget-för-budget-ekonomi.

Pengarna fördelas från toppen medan ansvaret att få dem att räcka trycks långt ner i organisationen. Därför har det skett en stor tillväxt av antalet chefer och ekonomer i offentlig sektor. Den starka toppstyrningen är också ett sätt att hantera konflikter i den meningen att de inte ska tillåtas komma upp till ytan. Ledningen bestämmer och förvaltningen eller myndigheten ses som ett företag, som kräver trohet och lojalitet av de anställda. På denna punkt står New Public Management i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Demokratiska rättigheter som är avgörande för att korruption, vanstyre och slöseri med skattepengar ska avslöjas.

De praktiska exemplen varvas med små fördjupningar i den ideologiska bakgrunden, som en grundbok i välfärdens omvandling. Var kom de här idéerna ifrån – New Public Management, taylorismen – och hur kommer det sig att de fått sådant genomslag? Ju mer vi måste välja – elleverantör, vårdcentral, skola – desto större behov har vi av jämförbar information. Och inte bara vi. Kommunen eller staten som ska upphandla det ena eller andra måste förstås också kunna jämföra. Mäta. Men hur mäter man till exempel Berit Åsenheds förmåga att se de gamla och känna av vad de behöver? Se att Britta, som frågar efter sin tandläkartid, i själva verket behöver bekräftelse på att hon kommer att få hjälp att ta sig dit? Hur mäter man känslan för gamla Brittas oro?

Vad som särskilt slår mig i kapitlet om taylorismen (”Scientific management”, ett slags föregångare till NPM) är hur medvetet Frederick Winslow Taylor gick in för att krossa arbetarnas kontroll över sitt arbete (ja, Marx lurar liksom hela tiden i buskarna under den här läsningen, och även om jag uppskattar Mattssons tillbakahållna gestaltning hade det också varit riktigt kul att se Kajsa Ekis Ekman sätta tänderna i materialet). Genom att plocka sönder arbetet i små, enkla delar kunde de utföras schematiskt av betydligt mer okvalificerad och utbytbar arbetskraft.

Digital taylorism talar LO-utredaren Sten Gellerstedt om när datasystem tagit över tankeverksamheten, planeringen och det potentiella utrymmet för något så luddigt som ”känsla”. Tvärtemot det eviga talet om att arbete i Sverige bara blir mer och mer kvalificerat ökar andelen anställda i LO-yrken som uppger att det de gör är ”själsdödande enkelt”, att de ständigt upprepar samma arbetsmoment. Det gör det naturligtvis lätt att ta över, byta ut. Göra arbetsmarknaden alltmer till en köparens marknad.

Det finns förstås ett urval, i Välfärdsfabriken som i allt annat, av aspekter och forskning som tas upp och människor som intervjuas. Något mer om det urvalet hade varit intressant att veta – det är ju ett stort område Mattsson diskuterar – men det är inte löpsedlarnas skräckexempel som möter på de här sidorna. Snarare något mycket vardagligt men oerhört genomsyrande. Själv kliver Mattsson på ett trivsamt och välbekant sätt fram här och var med egna små erfarenheter, men sparar de uttalade åsikterna till slutkapitlet.

Ett av de intressantaste exemplen i Välfärdsfabriken är kanske ändå ett som handlar om myndigheter, om utskällda och evigt omorganiserade polisen och Försäkringskassan och om Skatteverket, som tvärtom tycks ha lyckats omvandla sig från illa beryktat på 70-talet (den uppmärksammade arresteringen av Ingmar Bergman på Dramaten framställs som en vändpunkt) till välfungerande och vänligt. Nyckeln verkar ligga i att man lyckats förändra långsamt och genomtänkt, men också i en utgångspunkt om att man ska hjälpa människor att göra rätt (snarare än att fantisera ihop fuskare) och vägrar se sig själva som något annat än just en myndighet. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand vill till exempel inte prata om kunder:

En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• En revolution i det tysta
• Turistfällor eller rop på hjälp?
• Shop ’til we drop?

Alexander Ahndorils fiktiva roman om Ingmar Bergman öppnar sig för läsaren när regissören är i färd med att skriva manuset till Nattvardsgästerna. Filmen är en berättelse om en präst i kris, en präst i onåd med Gud och med sig själv.

Även Ingmar är i onåd. Som för att försvara sin livsväg inför prästfadern försöker han skapa en film som visar vad det hade blivit av honom om han vandrat dennes väg. Han hade blivit en tvivlande präst. Istället blev han en tvivlande regissör.

Och han är inte ensam om att tvivla på sig själv. Gunnar Björnstrand och övriga skådespelarensemblen har vag tillit till hela filmprojektet. Finansiärerna, vännerna, och framför allt Bergmans far tvivlar på vad han egentligen håller på med. Käbis eftertänksamma uppbackning är honom inte till någon hjälp. Den enda som egentligen står för någon entusiasm i hela boken är Sven Nykvist, Bergmans Oscarsvinnande fotograf och eviga vapenbroder.

Att läsa Alexander Ahndorils Regissören är som att få återuppleva minnen man sedan länge glömt bort. Minnen som inte är ens egna, minnen som varken tillhört Ingmar eller Käbi. Ändå finns de, fantastiskt gestaltade i scener där närvaron är så stark att man som läsare tänker att detta omöjligen kan vara uppfunnet och inte upplevt.

De båda konstnärerna kämpar med sina instrument, han med filmen, hon med pianot. De försöker närma sig kärleken de hyser för varandra utan att göra avkall på sin livsuppgift, de försöker gå sin livsuppgift till mötes utan att göra avkall på kärleken. Att slitas mellan dessa poler gör att de långsamt närmar sig ett äktenskapligt haveri.

Ahndoril påbörjade boken redan som 20-åring. Som inspiration ligger Käbi Lareteis berättelser om äktenskapet, Vilgot Sjömans tillbakablickande texter och Bergmans mammas publicerade dagböcker. Det skapades rubriker när Ingmar Bergman uttalade sig om boken. Han förkastade den och hånade dess försök att bygga litterära karaktärer på honom själv och Käbi. Enligt Ahndoril ringde Bergman upp och gav honom sitt gillande efter att ha läst den.

Vad som är sant och inte sant i bokens handling är i det stora hela oviktigt. Människorna och omständigheterna är bara berättelsens ramverk. Bakom de kända namnen och tidsangivna händelserna, finns en formidabel berättelse som gestaltar sökandet efter nåden i konsten och kärleken, om det vuxna barnet som blivit bortskjutet men idogt söker efter förälderns stolthet.

Alexander Ahndoril berättar om hur hans far var väldigt auktoritär och att deras relation var komplicerad. Att ta sig ann världens mest berömda svensk för att gestalta en personlig relation är bland det mest spännande jag tagit del av och får mig att tänka på Ismaels ord (spelad av Stina Ekblad) i Fanny och Alexander: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat.”

Similar Posts:

• Tystnad, tagning!
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Ännu mera Ingmar
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Possibly Maybe

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Norskt på bokmässan
• Lovvärt, men inte nog
• Frånvaron och den farlige fadern