Och den unga kvinnan bad:
”Berätta något otäckt för mig, så jag glömmer det andra otäcka!”

Det blir berättelsen om Fenet som rymmer från sin hemstad dagen före den efterlängtade och fasansväckande initieringen som gör en till människa. Hon flyr ut i skogen, finner en vän i ett djur med stora ögon och små, små tassar som precis liknar händer och möter så småningom en rik man från en annan stad, som gnistrar av juveler och välstånd – åtminstone i den finare Ovanstaden. Där är det andra regler som gäller och Fenet gör vad hon kan för att anpassa sig till dem men svårigheterna hopar sig.

I Vánhc är det vackert och väldoftande, så till den grad att lyssnerskan tröttnar, men ändå något hon är utsvulten på, liksom romantik – fast hon värjer sig mot erotik, medan Shahrzad finner ett visst nöje i att dröja just där.

Det är ett berättande med ständiga förhinder. Shahrzad är trött, in i märgen trött efter tusen sinom tusen berättelser. Minnesbrunnarna är djupare än förr, den kroppsliga och själsliga kraften på upphällningen. Och lyssnerskan har önskemål och klagomål, invändningar och åsikter. Det blir ett gnabbande och tjafsande, små konflikter och eftergifter, ursäkter och så småningom också ett samförstånd – och egna berättarförsök från lyssnerskans sida.

Deras dialog är på sätt och vis den verkliga historien, en historia om berättandets och fantasins makt och villkor. Den både bränner till, är rolig och hämtar associationer från allt möjligt men samtidigt känns det som om de ständiga avbrotten blir lite tröttsamma och som om de går ut över sagan. Faktum är, att ju längre det lider, desto mer känns det som om inte bara Shahrzad, utan även Inger Edelfeldt tröttnat på sin saga. Slutet kommer abrupt, för abrupt, tycker jag.

Språket är ålderdomligt och ordvalen speciella, med en blandning av verkliga och påhittade begrepp och namn för företeelser. Den fantastiska berättelsens element tas fram och används, ibland enligt de gängse reglerna ibland snarare tvärt emot dem.

Som läsare kan jag bli lite trött på avbrotten, som sagt, men samtidigt kan jag vila i de båda berättelserna. Jag kan njuta av beskrivningarna av allt utsökt vad gäller såväl naturens vyer som konsten, maten och drycken. Och jag kan le när det anspelas på andra historier, såväl dem som ingår i Tusen och en natt och helt andra, som Bibeln och Lille prinsen. Ja, vad skulle vi vara utan berättande och berättelser?

Similar Posts:

• En lovsång till berättandet
• Magiska berättelser
• Kampen mot järnklon
• Framtidskänslor
• Saga om flickan som blev tyrann

Den tryckande, obehagliga, obegripliga stämningen fångas på kornet. Miranda är och måste vara på helspänn; lyssna av, känna in, ligga steget före. Ständigt beredd på förödmjukelserna som förstärks av att de så ofta kommer från de som ska skydda och värna henne. Men också mottaglig för den ömhet och värme som finns där korta stunder.

Det gör ont att läsa om denna lågintensiva barnmisshandel på det psykiska planet, ännu ondare för att det är något så omedvetet över den. Det är så lätt att bortförklara de enskilda händelserna men mönstret är tydligt. En mamma som inte vill vara mamma och därmed inte kan, inte orkar vara en bra sådan. En instängd värld och en alldeles för tung börda som vilar på ett barns späda axlar.

Spänd till bristningsgränsen blir Mirandas uppvaknande till att hon inte måste vara så till lags brutalt och destruktivt. Räddningen är den bildsaga hon skapar och den terapeut som möter henne i den och småningom visar på andra vägar och möjligheter. Gymnasiet som hon inte klarade av att slutföra kan läsas på folkhögskola och där, fri från familjen, kan hon äntligen börja utvecklas mer på sina egna villkor.

Det är en utvecklingsroman om utveckling med förhinder, med bindningar och beroenden som stör och förstör, och där friheten innebär andra motgångar och svårigheter. De tidiga sveken skapar en beredskap för senare sådana i vänskap och kärlek men också en skörhet och en tro på att det måste kunna sluta annorlunda.

Vi befinner oss i ett Edelfeldtland välbekant sedan 1980-talet, med sagan och poesin som går hand i hand med nutidsmarkörerna, med längtan efter att passa in och vara som andra spänd mot en önskan om att vara sig själv och odla sitt annorlundaskap, med människor som inte alltid är sympatiska men ofta mycket mänskliga i sina tillkortakommanden.

Det är korta kapitel som i sig är indelade i korta stycken, så textflödet bryts hela tiden visuellt. Det blir som en andningsrytm eller kanske hjärtslag, kanske för att ge läsaren pauser – eller för att berättaren behöver dem. Det blir också effektfullt när detta någon gång bryts av ett betydligt längre textsjok. Språket är på en gång precist och vardagligt. Det är tydligt att vissa ord är valda med omsorg för att ge vissa associationer och effekter, liksom kursiveringar och versaler, men det känns inte konstlat.

Jag brukar tycka väldigt mycket om Inger Edelfeldts böcker men här är det något som håller mig på avstånd utan att jag kan sätta fingret på vad. Det är bra men inte så bra som jag väntat mig. Men några veckor efter läsningen bläddrar jag i den och varje gång min blick landar på ett stycke är jag omedelbart där igen, i känslorna och stämningen, och måste förvirrat konstatera att jag påverkades mer än jag var medveten om.

Similar Posts:

• Allt du inte vill veta
• Snärtigt, hisnande och skavande
• Mat som kärlek
• Värdet av ett liv
• Relation över gränserna

Att läsa Edelfeldt igen är egentligen det tillräckligt för att ta mig tillbaka till högstadiet, men historien själv får också samma effekt. Juliane & jag är en högstadieroman med övernaturlig lyster, som handlar lika mycket om att vara fjortonårig tjej som om att inte passa in.

Huvudpersonen Kim känner sig för det mesta ganska skev, och kanske också lite ond. Hon umgås med vännen Yvonne, mest genom att prata pojkar. Något hon kanske egentligen inte tycker så mycket om. Så börjar Juliane i klassen.

Det handlar om att vara annorlunda, och om att kanske faktiskt inte vilja vara som alla andra. Om vuxna som inte tar en på allvar, om ondska och häxkonst, om vad som är verkligt, om ungas fantasi, om kvinnlig vänskap och mer därtill. Till skillnad från de vuxna i romanen tar Edelfeldt de unga på fullständigt allvar. Kims känsloliv beskrivs i detalj, och med medkännande humor. Det att vara tonårstjej är fångat på pricken, med allt det där man förväntas vara mot det man faktiskt är.

Också vänskapen mellan flickorna är välutvecklad och komplex. Ett tydligt klassperspektiv syns mellan bokens deltagare, från Yvonne som spenderar sommaren på Rivieran till Kim som ”bara” får hyra ett hus utanför Hägersten till Juliane vars pappa var kriminell. Det skaver mellan karaktärerna, även om de inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel.

Det är en nostalgisk läsupplevelse, och stundtals något sävlig. En modernare roman hade kanske utforskat Kims relation till Juliane på ett annat vis, men samtidigt är det rätt skönt att inte få alla svaren. Lite får man allt tänka själv.

Similar Posts:

• Skuggan av vampyrer
• Same same but different
• I am human and I need to be loved…
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Det var bättre förr

De tio novellerna i den här samlingen handlar som titeln säger om kläder i olika bemärkelser. Ibland är det närmast så att det är ett plagg som är huvudperson, eller åtminstone centralgestalt, ibland är det något mer perifert. Kläderna vi bär och vilka de gör oss till, och vad vi gör dem till. Plaggen som får vara symboler och bärare av minnen och identitet. Plaggen som blir så laddade att vi inte vet vad vi ska göra av och med dem.

I novellen ”Vi är stjärnstoft” är det en gul hippieklänning som plötsligt öppnar världen för en fjorton-femtonårig flicka. I lånta fjädrar kan man bli någon annan och världen kan visa ett helt annat, och bättre, ansikte. Det är på en gång sensuellt och oskyldigt och en säker teckning av något som känns väldigt autentiskt 1970.

I ”Slutspel” handlar det också om en klänning men här får den i stället världen att krympa, att ytterligare kretsa kring behovet av pengar. Ett vansinnigt inköp men egentligen inte särskilt dyrt, om man inte är frilansande kulturarbetare med usla villkor.

Huvudpersonerna är kvinnor och män, från yngre tonåren till den senare ålderdomen, de är lyckade och misslyckade, lyckliga och olyckliga och väldigt mänskliga. Ibland är de farligt nära att bli till schabloner men håller sig ändå kvar på rätt sida.

Det är inga stora effekter och absolut inte något effektsökeri, samtidigt som det ofta är stora känslor som driver det hela – kärlek, ilska, avundsjuka, svartsjuka. Det är lågmält och skenbart enkelt, nästan milt men oftast kryddat med en extra dos svärta eller giftighet. Med små medel och säker hand tecknas miljöer och situationer så att det nästan går att ta på dem, går att se blickarna och höra tonfallen.

Det är fascinerande hur hon likt en kameleont kan gestalta så vitt skilda personer på ett sätt så att de känns trovärdiga när de ska göra det och som lite för mycket när så önskas. Och trots olikheterna är det något välbekant över det hela, något som ger mig en känsla av återseende. Jag vet inte om jag törs kalla det något specifikt Edelfeldtskt men under läsningen är det så det känns.

Det verkliga guldkornet tycker jag är ”Uppgiften”, där en ung kvinnas graviditet och första tid som mamma omfamnar vad som känns som livets alla aspekter. Det lilla, nära och konkreta stöts mot en existentiell oro. Det är tankeväckande, sorgligt och vackert.

Similar Posts:

• Kläder är så mycket mer än kläder
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• På färd i ett svart hål
• En genres comeback
• Klädd i minnen

Han hade varit en besvärlig och till och med elak gubbe men var nu en kanal för helbrägdagörande energi och gick under namnet Muni Ra. Eftersom stroken också hade gjort honom halvsidesförlamad och stum, var hans dotter Vendela hans assistent – och uttolkare av de budskap som hon förstod genom intuitiv kontakt.

Det är hennes egen biologiska far som beskrivs. Under förevändning att skriva ett reportage åt en hälsotidning åker Anna till den gård där en sektliknade miljö har byggts upp kring Muni Ra som nu alltså verkar som healer. Till sin förvåning blir Anna av med sitt ryggonda bara genom att delta i en av Muni Ras sessioner.

En kort tid därefter kommer hon i kontakt med en förmögen kändisadvokat vars dotter hamnat i en djup depression. Efter viss tvekan sammanförs de med Muni Ra och även dottern blir bra. Annas egen bonusdotter blir av bara farten också botad från cancer.

Det kan låta lite parodiskt när handlingen beskrivs så här korthugget. Historien handlar dock mer om Annas förhållande till miraklen än till det yttre handlingsförloppet. Redan att hon finns till är ju något av ett mirakel, beskrivet som en närmast mytisk händelse.

Anna är ingen skeptiker utan ser sig själv som en människa med ett öppet sinnelag. Däremot är hon skarpsinnat kritisk när det gäller att bedöma människor och deras bevekelsegrunder. Vad är det till exempel som driver halvsystern att vara Muni Ras uttolkare? Och vad kommer medieuppmärksamheten i slutänden att leda till?

Anna blir mer och mer övertygad om att det måste finnas en tredje väg mellan blåögd dyrkan och rationell skepticism:

Omkring oförklarliga ”övernaturliga” fenomen brukar det oftast bildas två huvudläger: skeptiker och storögda entusiaster Ja, i alla händelser brukar det vara de två lägren som uttrycker en mening om det hela. Själv hade jag mer och mer börjat tänka att en viss ”övernaturlig” sak – metod, svängning, kontakt – kan fungera obegripligt väl för somliga, men inte för andra; att våra själar och kroppar är stämda på olika sätt och att det som inte klingar väl för en, mycket väl kan vara i perfekt resonans med en annan.

Vad Anna tycks säga är att det inte är säkert att man har blivit dragen vid näsan för att man vänder sig till en annan kraft än den etablerade religionen (eller för den delen skolmedicinen). Om det fungerar för den enskilda individen, och hon inte blir uppenbart skinnad, så kanske det är gott? Det här är ett svårsmält budskap för den mer rationellt sinnade – dit jag gärna räknar mig själv – som gärna ser den empiriskt verifierbara sanningen som överordnad önsketänkandet och det odefinierade ”mysteriet”. Men kanske är det ändå värt att tänka över. Att vara skeptisk innebär också att vara skeptisk mot sina egna tankesatser, framför allt kring sådant som handlar om moral och etik. För vad är egentligen viktigast, sanning eller nytta?

Då blir det inte så viktigt om Muni Ra är äkta eller inte, om han är en nutida jesusfigur eller bara en humbug i gestalt av den slagrörde häradsbetäckaren Konrad Bredberg.

Som psykologisk studie om mötet med det svårförklarliga fungerar Fader vår väl. Kanske är den lite väl kort, i meningen att konflikterna inte riktigt blommar ut eller sätts på sin spets. Det flyter liksom på, nästan som i en dagbok där skribenten inte riktigt vill borra ner sig i det som är alltför upprörande. Det är ändå ett antal dödsfall, dödliga sjukdomar och livslögner som avverkas på drygt tvåhundra sidor. Men allt som pågår under ytan behöver förstås inte alltid skrivas ut. Och Anna blev ju i alla fall av med sitt ryggonda.

Similar Posts:

• Skidhjälm på
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Från grubbleri till Jesuspropaganda
• Samtal i nutiden

En dag i augusti försvann en man. På en helg hade han gett sig av med tåget till kusten; resan dit tar en halv dag. Man hörde aldrig mer av honom. Polisanmälan och efterlysning i tidningar gav inget resultat.

Så börjar Kobo Abes Kvinnan i sanden från 1962 som nu har återutgivits på svenska i översättning av Irmelin Fritzell och Keicko Kockum som en del av Norstedts klassikerserie.

Som sagt, en man försvinner. Hans namn är Niki Jumpei och han samlar på insekter. Han kommer till en märklig by vars samtliga hus är belägna i djupa gropar på en sandstrand. Han erbjuds nattkvarter hos en ensamstående kvinna. Morgonen därpå finner han att stegen upp ur gropen är borttagen.

Mannen försöker på olika sätt att ta sig upp men hindras av byborna som har satt i system att fånga in besökare och sätta dem i arbete med att hålla husen fria från sand.

Det är ett hårt jobb och mannen tar sig motvilligt an sina nya uppgifter. Kvinnan vars hus han är fast i är på sitt sätt också en fånge under omständigheterna. Mellan dem växer ett förhållande fram, präglat av ilska och svek, men stundtals också av något som åtminstone är inledningen till en trevande ömhet.

Frestelsen är förstås stor att läsa berättelsen metaforiskt med sandgropen som en bild av livet. Vi sprattlar och försöker se vad som finns ovanför kanten, vi älskar och slåss, men merparten av tiden fyller vi med trist och repetitivt arbete.

Inger Edelfeldt skriver i sitt suggestiva förord: ”Sanden säger: ingen tolkning. Läs bara vidare.” Vidare: ”Tvåhundra sidor om livet i den skoningslösa gropen – närhet, flyktförsök, vissa minnen. Allt skrivet på ett sätt som gör att det kommer mycket, mycket nära men ändå glider undan som i en dröm.”

Visst är det så. Men kanske är vi ändå dömda att tolka. Särskilt det som ter sig som en dröm. Allas våra liv dansar ju ständigt på randen av en katastrof. Spelar ingen roll om vi oroar oss mest för en meteorit eller en tumör, hotet finns ju där ständigt. När som helst kan sanden rasa över oss fastän vi föredrar att låtsas om ingenting.

Mannens tidigare liv ter sig ganska trist. Vi får veta en del om hans arbete som skollärare och om hans äktenskap. Det mesta förefaller trivialt. Det framgår klart att han trivs med ett vetenskapligt förhållningssätt till världen: han katalogiserar sina insekter noga och räknar med matematisk precision ut möjliga flyktplaner.

Mot honom står kvinnan. Hennes man och barn har drunknat i sanden. Påstår hon i alla fall även om inga spår därav står att finna. Mannens jakt efter att återfinna sin frihet verkar hon inte alls förstå sig på.

Som om det vore en löjlig tanke: hur skulle man kunna vara fri i detta universum? Det spelar väl ingen roll om man sitter i en sandgrop eller på den kejserliga tronen. Men visst vore det trevligt att äga en radio, så långt kan hon sträcka sig.

Trots sin karaktär av kammarspel har berättelsen stundtals drag av spänningsroman. Vi frågar oss: hur ska det gå? Ska mannen lyckas överlista byborna? Ska han ta sig upp ur gropen? Hur det blir med den saken ska inte avslöjas här.

Språket är enkelt men effektivt, sprider sig som sand över boksidorna. Och det är väl det som är bokens största förtjänst, att med hjälp av detta språk lyckas Abe måla upp en precis miniatyrvärld som säger något allmänt om världen i stort.

Solen stod nu mitt över gropen och skållheta dunster steg upp från den glödande sanden. Sandberget tornade upp sig allt högre, det var som om dess sfinxlika blick ville lära hans muskler och leder meningslösheten i allt motstånd. Hettan genomborrade hans hud. Temperaturen började stiga.
Då började han skrika som en sinnesrubbad.

Oavsett risken att bli galen så kan man ändå ha sämre sällskap än Kvinnan i sanden, vilken sandgrop man nu än befinner sig i.

Similar Posts:

• Utanförskapets båda ansikten
• Det intressanta med att gå vilse i en japansk kartong
• Som en odöd chokladask
• I always wanted you to go into space
• I am human and I need to be loved…

Inger Edelfeldts bok med samma namn handlar om den framgångsrika fotografen Jacky Måhlin, som vid femtiotvå hamnat i något av en identitetskris. Vem är hon egentligen och hur fortsätta?

I sitt ”fria” förhållande med den hyllade och gifta, konstnären Elias Rex, börjar hon ifrågasätta sig själv, sitt yrke och sin förhållning till livet och döden. En ”hinna” hänger mellan henne och omgivningen och hon försöker förstå sin känsla av alienation.

”Hinnan”, ville jag säga, märker du inte hinnan?

Men jag tänkte att vad jag än benämner kommer det att kännas tomt. Vad jag än benämner kommer det att kännas påhittat.

På ett café får hon syn på Monia, en ung underskön kvinna.

Hon var klädd i en enkel blå klänning och hennes kropp såg stark, rak och liksom förtätad ut, lite som om hon kom från landet, från ett gammaldags bondland där kvinnor går ut på fälten med lunchkorgar.

Jacky övertalar Monia (som också liknar en trumpen mops), att få fotografera henne.

Inger Edelfeldt skriver njutbar prosa med poetiska inslag. Hon låter sin huvudperson gå på Fotografiska Museet i Stockholm och reflektera kring fotograferandets etik. Här blir boken intressant och jag önskar att hon kunde fördjupat det resonemanget ytterligare. Istället låter hon Jacky raljera kring sig själv och sitt självförakt. Som om hon sett igenom allt. Hon kan allt, men är vilsen. Analyserandet går i cirklar, jag vill likt en amatörpsykolog kliva in och ruska huvudpersonen, säga att nu behöver du uppfinna något nytt sätt att förhålla dig till livet, till människorna, till dig själv! Ja, jag blir trött på henne, kanske för att det råder hög igenkänningsfaktor. (!)

Berättelsen puttrar på och man väntar sig ett sammanbrott, ett genombrott. Alla ingredienser finns och Edelfeldt styr med skicklig hand. Det är en funderande, ifrågasättande bok, men tyvärr finns där också en hinna mellan karaktärerna och mig som läsare som inte låter historien beröra på djupet, såsom ett mästerfoto kan göra.

Similar Posts:

• Samtal i nutiden
• Skuggan av vampyrer
• Same same but different
• För den som är svår nog
• I am human and I need to be loved…

Men den som sitter rakt framför Paul är ingen främling. Mannen med den ljusa, öppna blicken och det slitna ansiktet är Pauls kusin. En kusin han inte sett sedan ungdomsåren då de var medlemmar i samma frikyrkliga församling. Paul stannade kvar i församlingen, fortsatte att odla sina tro i den obevekligt bibeltrogna tradition som Gud (och kyrkan) krävde. Han gifte sig med Britt och glömde. Glömde synd, glömde frestelser i skydd av det heliga äktenskapet. Medan Asger, i egenskap av homosexuell, tvingades iväg, bröt sig loss, levde det liv församlingen aldrig låtit honom leva och så småningom blev diakon i Svenska kyrkan.

En enkel och klassisk början; ett vanligt möte som öppnar till ett av dialoger byggt drama, så laddat och koncentrerat att det stundtals är mer spännande än vilken kriminalhistoria som helst. Asger bjuder hem Paul att tillbringa några dagar i sin döde fars sommarhus vid havet. Huset blir scen för ett samtal om det stora, allvarliga. Allt som rör sig kring och tangerar både det kyrkliga och livet i stort, det som religion och samhälle smittar varandra med av kärlek, kåthet, skam, skuld, perversion och ondska. En diskussion som hela tiden ska komma att byggas, laddas, avbrytas och lämnas därhän för att sedan återupptas med än större spänning.

Paul är den vi inledningsvis får lära känna mest – den som, trots sin stränga tro och sitt renläriga leverne, blir mest människa. Med nervositet och tvångstankar närmar han sig Asger och de minnen och fördomar som svävar mellan dem. Sedan kommer punkten då allt bryts. Idémässigt är det egentligen inte något oväntat som sker, utan snarare ett katarsis-artat avslöjande jag redan tidigt vet ska komma. Det vänder inte bara historien utan också min sympati för karaktärerna. Nu är det Asger som står mig närmast. Det är Asger som, i kontrast till den bibelförblindade och av fundamentalism förvrängde Paul, symboliserar det moderna, utvecklade sättet att tänka. Det som tillåter. Och det är på ett mycket skickligt sätt Inger Edelfeldt skapar den vändningen.

Samtal med Djävulen är, liksom många andra av Edelfeldts böcker, fantastisk ur ett psykologiskt perspektiv sett. Det är språket. Prosan Inger Edelfeldt skriver är lätt, inte lätt i den meningen att boken rinner förbi och smälter bort, utan snarare bjuder in. Där finns små, inte sällan med humor instuckna detaljer och markörer som snabbt talar om var och när vi befinner oss – som SJ:s gratistidning. Jag har alltid känt mig inbjuden av Inger Edelfeldt i det hon skriver, och i detta samtal med djävulen är jag en del. Jag sitter vid köksbordet i sommarhuset och lyssnar medan Asger dukar fram frukosten. Och när jag någon gång tar en paus från boken vet jag att diskussionen fortfarande pågår, alldeles nu, i den tid jag lever.

Similar Posts:

• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Same same but different
• För den som är svår nog
• I am human and I need to be loved…
• En genres comeback

Att Den kvinnliga mystiken åtminstone ur min synvinkel är ett klassiskt seriealbum är alltså inte underligt. Edelfeldts utpräglade tecknarstil, och humor, låter kvinnor vara människor istället för söta änglar och hennes Hondjuret är den där otrevliga, platstagande, oljuva människan de flesta av oss är (Nina Hemmingsson är inte många stenkast därifrån faktiskt, och hon får också en liten hyllning i detta nya album). 21 år senare kommer då uppföljaren, Den manliga mystiken. ”Nu när kvinnofrågan som bekant är fullständigt löst, riktar hon istället sökarljuset mot den så bortglömde Mannen” lyder baksidestexten.

Edelfeldt belyser mannen och manligheten (och kvinnan, det blir liksom oundvikligt) från alla tänkbara håll. Vi får möta plyschmannen, August Strindberg, Geniet, författaren till raggningsmanual för män, den glada horanhyllaren från tidigt 1900-tal à la Evert Taube, smyghomosexuell frikyrkopastor o.s.v.

Det är underhållande och tänkvärt. Jag tänker dock att det finns en skillnad mellan att skriva om sitt eget kön och om det andra. I Den kvinnliga mystiken är liksom tilltalet självironi, här är det någon annan som får stå i skottgluggen och då blir det genast lite farligare, genast farligt närmare ”manshat”, och troligtvis mer provocerande. Vilket inte är något dåligt i sig, nej då.

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• August Strindberg 2012
• Ger mersmak

Inger Edelfeldt gav nyligen ut Namnbrunnen, en Tusen och en natt-inspirerad sagobok för vuxna. De ovanligaste barnen i världen är också uppbyggd som en saga, med mycket upprepning och långsam uppbyggnad som förebådar vändningen på slutet. Dock är den också omvänd i förhållande till hur sagor ofta ser ut, för här finns ingen fattig bondpojke som plötsligt upptäcker att han är en prins. Istället går utvecklingen åt andra hållet: barnen slutar helt enkelt att vara ovanliga och blir som alla andra istället, något de trivs mycket bättre med.

För en illustratör är historien naturligtvis mumma, och Emma Adbåge har verkligen gått loss på att göra ovanliga djur, tavlor, stolar, kläder, mat och resmål på sida efter sida. De är överfulla och ger mycket stoff åt den som vill sitta och titta länge, för det är omöjligt att ta in allt på en gång. Kontrasten är stor mot bokens slutbilder, där barnen istället lever i ”vanliga” hem. De bilderna upplevs som tomma och lugna, och det är mycket effektfullt: man förstår barnens längtan till det lugnet, samtidigt som det är lite tråkigt utan alla de tokiga leksakerna och prylarna.

De ovanligaste barnen i världen är dock långt ifrån något inlägg i en debatt eller ens åsikt i en fråga. Draget av saga gör att den befinner sig på ett hyperrealistiskt plan rakt igenom och egentligen aldrig går in i någon verklig problematik kring att vara annorlunda. Det är en alltså en rolig och fantasifull bok, lätt att tycka om, men ändå något av en bagatell.

Similar Posts:

• Utzoomat
• Existentiellt och roligt
• Ett lejon som husdjur
• Shopping!
• Räkna med två små gröna