Jag, som inte är viktig, fäster likväl vikt vid någonting som inte är viktigt: ungefär så förhåller det sig.

Dagboken Från Budapest till Berlin sträcker sig mellan 2001 och 2003, alltså från strax innan till strax efter det att han fick Nobelpriset i litteratur hösten 2002. Kertész har här uppnått den aktningsvärda ålder då alla större förändringar är en katastrof, så också Nobelpriset.

Priset är en katastrof eftersom Kertész är för trött och pessimistisk för att på ett vettigt sätt kunna glädjas åt all den uppmärksamhet han får och möta alla de krav som nu ställs på honom.

Priset är också en katastrof för att Auschwitz, eller Buchenwald, för Kertész är en fiktion. Till Auschwitz åkte man för att dö. Ur Auschwitz synvinkel är Kertész liv efter kriget resultatet av en tillfällig driftstörning, en anekdot som på det hela taget inte har något med saken att göra

Om en driftstörning vill tala om den tyska lägermaskinen, så är det alltså inte sig själv och sitt eget öde han ska tala om. Men efter Nobelpriset ser hela världen Kertész som en auktoritet som vittnar om vad han varit med om. Som om just hans öde är intressant. Kertész uppfattar detta som att han stöts ut ur sin fantasivärld och återigen deporteras till Buchenwald.

I sin dagbok fortsätter Kertész brottas med det faktum att han uppfattar Auschwitz som en självklar del i vår kultur, inte som ett obegripligt undantag. Tron på människan, humanismen, dog i lägret, och inget har hänt sen dess för att återupprätta människans värde.

Att Europa har förstått något av det han försökt säga ställer han sig mycket tvivlande till. I denna sena dagbok har Kertész livssyn cementerats till en pessimism som delvis beror på en djupt känd livsleda och delvis är rationellt betingad: humanismen är död, människan är oviktig och meningslös.

För den som redan är inläst på Kertész så tillkommer inte så mycket nytt. Av naturliga skäl är det samma tema som återkommer och de återkommer inte alltid i fördjupad form. Den tidigare dagboken Galärdagbok är betydligt spänstigare och intressantare.

Eftersom det gnälls en hel del i dagboken, så det är värt att notera att Nobelpriset inte bara är dåligt. Kertész njuter av det pengarna kan köpa honom och priset blir ett bevis på att det Ungern som alltid har vänt honom ryggen har fel.

Och det finns en sak till han njuter av, sin flytt till Berlin. Det är en vänlig stad och han accepteras i kulturlivet. Kertész är en ungersk jude som fördes till Auschwitz av tyskarna. Han avskyr Ungern, kan inte med Israels ständiga oresonlighet och väljer att emigrera till Tysklands huvudstad, Berlin. Ett mer komplext människoöde är svårt att hitta i det samtida Europa.

Similar Posts:

• Filosofin och humorn är levande
• Helvetet utan kretsar
• Utan överrock
• Mot den osynliga gränsen
• ”jag försvinner alltså på ett behagligt sätt mellan fiktionen och de fakta som kallas verklighet”

Precis som debuten Reglerna (2008) upprättar Handlingen snabbt en distans till läsaren som håller i sig romanen ut. Även huvudpersonerna i de båda böckerna har likheter. Det är egensinniga ensamvargar som emellanåt får osympatiska drag. Det skulle till och med kunna vara samma person som bär huvudrollen i både Reglerna och Handlingen.

I Handlingen försöker jaget att närma sig världslitteraturen. I lägenheten som hon delar med sambon Màrams finns Biblioteket, ryggarna står radade bredvid varandra i sin mängd, innanför sina tjocka, slitna pärmar.

Jag har ju sett det ske otaliga gånger, varför kan jag inte bara göra det? Gå nära en bok, vända den och blanda mig med dess innanmäte. Vad är jag rädd för? Kanske tanken att boken å ena sidan ska sluka mig och inte jag den, eller å den andra att jag inte ska bli insläppt.

Många av de grubblerier som huvudpersonen har gentemot läsningen och böckerna är starkt igenkänningsbara. Rädslan eller oron finns nästan alltid hos mig inför läsningen av en ny bok. Tänk om den är för svår, om jag inte förstår den, eller om den helt enkelt är tråkig eller dålig. Just rädslan för att inte kunna komma in i den.

Jaget i Handlingen försöker på olika sätt för att komma igång med projektet Världslitteraturen: hon anmäler sig till en kurs och pratar med ”kufarna” på bänken på torget och hon läser Roland Barthes Litteraturens nollpunkt om och om igen. Men det är först när jaget ger upp ambitionen som hon hittar glädjen i litteraturen. Av en slump plockar hon fram Alfabet av Inger Christensen:

Jag tog åter fram Alfabet, jag kunde inte slita mig från dikten, den svällde ut i ett väldigt delta av allt, jag kunde omöjligt lägga den åt sidan. Jag lade mig ner på sängen, det var början på genombrottet. Jag kände det i hela kroppen – förändringen.

Precis som litteratur gör i den verkliga världen, inte bara i romanens, hjälper böckerna jaget ur sorg och depression. Ett barn blir inte fött och det är först när hon får Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész i sina händer som hon börjar hitta ut i verkligheten igen.

Och jag tänker att det är där litteraturen fyller sin funktion, när den transporterar oss mellan våra olika verkligheter.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• September finns; dikten finns
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Tack för det Modernista!

Att Horace Engdahl, ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995).

Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman.

Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard, en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna.

Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen.

Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész, som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”.

En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz, hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum:

uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28)

Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom.

En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv.

Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är.

Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Inget blev sig likt igen

I Georges Perecs W eller minnet av barndomen (översättning Sture Pyk) handlar vartannat kapitel om jagberättarens barndom och vartannat om fantasilandet, beläget på någon av de tusen öarna kring Eldslandet. Medan berättaren lever ett till synes vanligt och odramatiskt liv under tysk ockupation, som nästan inte märks i berättelsen, utvecklas den initialt faktaspäckade och lite torra beskrivningen av landet W till en skildring av stegrande brutalitet och skapat kaos.

Skapandet av W är präglat av barndomens kontrollerande fantasiförmåga – förhoppningar om en tillvaro där jag inte blir ett offer för andras sätt att inrätta världen. Georges Perecs W inleds med ”Långt borta på andra sidan jordklotet lär det finnas en ö som heter W” och anslår därmed genast en Jules Vernesk stämning, många läsare har då sin föreställningsvärld klar. Men vi ska inte lita på att saker är vad de synes vara. Vi kan i stället trösta oss med att en god bok inte bör vara förutsägbar. Vi kommer att bjudas på sådana överraskande insikter likt dem Dante erfar i Helvetet när han gång på gång inser att det är döda människor han möter.

Georges Perec (1936-82) hade ett speciellt förhållande till att minnas. Pappan dog i strider mot tyskarna vid Somme 1940 i Främlingslegionens tjänst och mamman mördades som många franska judar i Auschwitz. Perec glömde, av förträngd smärta, allt från sina första sex år. I sitt vuxna liv utvecklade han ett fascinerat och tvångsmässigt förhållningssätt till minnet. Han ville minnas allt!

I skrivföreningen OuLiPo utforskade han självpåtagna begränsningar. Mest känd är romanen Disparition där han utelämnade den vanligaste bokstaven i franska språket – e. För Perec var hårda språkliga begränsningar en tuktan av det instinktiva i skrivandet som ytterst syftade till en språklig frihet inuti tvångströjan.

I det fina förordet av Fabian Kastner erinrar han om Zadie Smiths påstående att det utmärkande för stor litteratur är att den uttrycker författarens sätt att vara i världen. Fabian Kastner finner den beskrivningen stämma mycket väl på Perec. Hur tävlingarna är organiserade i landet W beskrivs detaljerat och egensinnigheten, det självpåtagna tvånget och minnesexercisen gör att författarrösten känns nära. Berättelsen från barndomen saknar visserligen yttre dramatik och svåra upplevelser men är märkligt saklig och osentimental:

På bordet kunde ha legat en smårutig blå vaxduk; över bordet kunde ha hängt en lampa med en vit tallriksliknande skärm av porslin eller emaljerad plåt och en hissanordning med päronliknande motvikt. Sedan kunde jag ha hämtat min skolväska, tagit upp min läsebok, mina skrivböcker och mitt pennskrin av trä och lagt dem på bordet och sedan kunde jag ha gjort mina läxor. För så gick det till i mina läseböcker.

Barnet framstår inte som oskuldsfullt utan nästan som en vuxen individ med tillkortakommanden och ansvar.

Trots formbegränsningen, som inte är så omfattande i den här romanen, så överskuggas inte berättelsen. Det blir alltmer tydligt ju längre man läser att Perec hittat en form, ett rum, att vistas i och där rör sig fritt.

Imre Kertesz´förintelseromaner med mästerverket Mannen utan öde arbetade med det successivt alltmer brutala förtrycket i vardagen. Det osannolika genomfördes så utomordentligt stillsamt och som en del av dagliga livet att det inte blev något att uppröras över för den som inte drabbades. WG Sebald använde minnesåterskapande, långsamt och obevekligt, i Austerlitz. W eller minnet av barndomen tillhör också vittneslitteraturen utan att nämna koncentrationsläger (utom i ett mycket tydligt självbiografiskt avsnitt och i en enda mening när han med sin faster besöker ett museum om koncentrationsläger). Ändå kan man som läsare inte värja sig mot det tilltagande obehag, i takt med tilltagande insikt, som parallellberättandet lägger i dagen. Medan tystnaden härskar och minnet av vidrigheterna försvinner på en ö utanför Eldslandet blir Geoges Perecs uppdrag att minnas, nästan som att vi måste lära oss att minnas. Det vore nog fel att tro att Perec hade ett direkt budskap till sina läsare, han tycks alltför upptagen av sina egna upplevelser, men hans berättelse får ändå en pedagogisk anstrykning. Att glömma eller inte glömma och det praktiska valet däremellan.

Similar Posts:

• Rädd att glömma
• Tårarnas ö
• Allt utom e
• Att vara, osv
• [citation needed]

Därför kan man bli provocerad av att huvudpersonen i Den engelska flaggan flyr undan sin samtid, distanserar sig och vägrar identifiera sig med det historiska händelseförloppet. Med en lakonisk ton och en hopplöshet maskerad till cynism tecknar Imre Kertész perspektivet hos en ung man på vägen från andra världskrigets slut till det ungerska upproret 1956. Ingenting i detta land, i denna tid, under dessa förhållanden är värt att ta på allvar. Den unge journalisten i Budapest låter sig inte vara bara ännu ett exempel på 1900-talets många individuella tragedier i skuggan av de nationella katastroferna. Höjdpunkten är inte när stridsvagnarna rullar fram på de ödelagda gatorna och gör slut på ungrarnas korta respit. Det viktigaste i denna tunna bok är vad som sker i den inre världen. Kertész resonerar, intellektualiserar, redogör för litterära texter och låter läsaren bara i sprickorna av sin täta prosa skymta den allomfattande Diktaturen. Förtrycket. Revolten. Stalinismens svar. Den engelska flaggan handlar om individuell själslig överlevnad, någonting som är mycket svårare att formulera än berättelsen om den fria nationens heroiska men hopplösa kamp. Men minst lika viktig.

Samtidigt måste den unge mannen förhålla sig till samtiden, i flykten från den blottläggs den stora smärtan i att leva detta liv utan frihet. Bokens kanske viktigaste parti är då huvudpersonen upptäcker Richard Wagners Valkyrian. För honom blir det en stor tröst att konstens värld kan existera även i "katastrofens värld". För konstens värld kan han älska, "den andra måste jag stå ut med". I Imre Kertész författarskap finns de stora kollektiva upplevelserna, om inte på ytan, så åtminstone alltid i bakgrunden. Trots det har han aldrig låtit de inre striderna bli litterära offer för de mänskliga omvälvningar som påverkat miljoner. Den engelska flaggan är inte lättläst (och den tål att läsas två gånger) men i sin omständighet bär den på stor kunskap om yttre och inre frihetssökande.

Similar Posts:

• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Att skriva sitt minne
• Mot den osynliga gränsen
• Helvetet utan kretsar
• Filosofin och humorn är levande

”De där tusen åren är inte för mig”.

Det kan vara befriande att tänka som Malmsten i en sådan situation. Att bara strunta i de tusen åren och istället skriva en blogg utan ambitionen att vara litterär. Marguerite Duras har sagt ”att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev” och det säger något om hur viktigt det är att börja i det lilla. Att börja med de mest grundläggande frågorna om vem man är och vad man gör.

Det gör Malmsten i sin senaste bok och kommer fram till följande svar: jag är en 60+:are som bor i Finistère i Frankrike. Jag är författare och gillar att vara ensam. Dessutom gillar jag att pyssla i landet och titta på fotboll. Vad jag inte gillar är fransk politik och bökiga flygresor. Då föredrar jag att ligga på soffan och titta på film.

En annan sak som Malmsten gillar är att citera andra författare. I början av boken skriver hon att hon inte tänkt göra det, att den här boken skall stå på egna ben, men konstaterar senare att vissa citat inte går att ”mota bort”. Och till slut blir det riktigt mycket citat. En av dem hon citerar flitigast är Samuel Beckett, en annan författare som skrev om sin skrivkramp. Även Montaigne och Imre Kertész får vara med på ett hörn. Och Bob Dylan och Majakovskij såklart. Boken mynnar ut i en kakofoni av röster från döda män och några enstaka kvinnor. Men genom detta brus skär Malmstens tämligen unika stämma, och det gör att det ändå känns som ett självständigt arbete.

Malmsten skriver som sagt mycket om andra författare, riktigt mycket till och med. Trots det önskar jag att hon ännu mera kunde hänge sig åt sitt litterära jag, leva ut sitt boknörderi till fullo. För det är när hon funderar över vad andra har skrivit som hon säger de klokaste sakerna. Därför tycker jag emellanåt att det kunde handla mindre om sådant som upptar hennes tid mellan läsningen, till exempel fotbolls-VM och flygresorna hem till Sverige.

Trots det är Kom och hälsa på mig om tusen år en trevlig och tänkvärd bok. På i princip varenda sida hittar man någon formulering att lägga på minnet och man kan därför läsa den hur man vill, kronologiskt eller slumpmässigt. Själv har jag haft den i väskan och bara läst någon sida då och då. Det har varit en läsupplevelse att dra ut på eftersom den alltid gjort mig på lite bättre humör.

Similar Posts:

• Tema: Bodil Malmsten
• Så gör Bodil Malmsten
• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”
• Nyskapande om muskeln som håller oss vid liv

Lösningen? Förläggaren, vi kan kalla honom Zoltán Haffner eftersom det tydligen är det han heter, gör en enorm djupintervju med författaren och skickar därefter det utskrivna materialet till den berömde författaren. Det blir en självbiografi, i dialogform, men i vilken utsträckning den följer den faktiska intervjun förtäljer inte historien. Det är i alla fall författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész som står som ensam upphovsman till den.

Nu kan man kanske invända att bokens tillkomstprocess inte är det allra viktigaste här. Men ovilligheten att klargöra den, tillsammans med dialogens inte särskilt naturliga samtalston, gör personerna, dem man uppfattar som författaren och förläggaren men som egentligen aldrig definieras i texten, närmast till karaktärer, som figurer i en pjäs.

Förläggaren är påläst och intellektuell på gränsen till nidbild. Nästan så man jublar lite vid de tillfällen då författaren snoppar av med ”Inte alls.” eller ”Låt oss inte börja analysera det nu.” eller ”Om du drar den slutsatsen, då svarade jag inte bra.”

Och Imre Kertész är cool. Det är kanske inte det mest rättvisande eller relevanta påståendet om en viktig författare och skildrare av brutala historiska skeenden, men cool är han. Man har god lust att korka upp en flaska rödvin och sitta och citera halva natten.

Därmed på intet vis sagt att det som diskuteras i boken inte är verkligt viktigt. Det är väl snarare självklart gällande något skrivet av någon, som inte bara är en grym författare utan också – och frågan är om dessa två aspekter av Kertész är meningsfulla eller ens möjliga att skilja åt – genomlevt både nazismens förintelseläger och decennier av isolering under sovjetkommunismen.

Och naturligtvis är osäkerheten kring biografins form symptomatisk för Kertész hela förhållningssätt och författarskap. Intervjun, fiktiv eller inte, är på sätt och vis en benhård förhandling där författaren ogärna vill sätta renodlade etiketter. Det är förstås inte oproblematisk att Kertész helst talar om sina upplevelser i koncentrationslägren som fiktion. Men det är på en gång en kompromisslös syn på berättandets omöjliga objektivitet och en överlevnadsstrategi.

Similar Posts:

• Filosofin och humorn är levande
• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Att skriva sitt minne
• Mot den osynliga gränsen

Lena Einhorns Ninas resa, om mammans erfarenheter i krigstidens Polen, håller sig på faktasidan men är samtidigt en djupt personlig skildring om några av de få judar som överlevde Warszawagettot. Av de nära 400 000 människor som samlades ihop i de avgränsade kvarteren kom merparten att skickas vidare till olika koncentrations- och dödsläger. Tonåriga Nina och hennes familj ser bekant efter bekant försvinna iväg. Ändå är det nästan omöjligt att greppa den osannolika sanningen att världen omkring dem, mot allt förnuft, vill se dem döda.

Just den detaljerade vardagstillvaron gör att Ninas berättelse kommer så påtagligt nära och samtidigt nyanserar och begripliggör många laddade frågor kring krigets judeförföljelser. Varför gjordes inte mer motstånd? Vad var det som gjorde att vissa överlevde eller inte?

Tur och ren slump spelar förstås en skrämmande avgörande roll för familjen. Men också andra faktorer. De anpassningsbara Fanja och Rudek, Ninas mor och bror, tar sig fram och skyddar med sin uppfinningsrikedom och initiativkraft familjen, medan pappa Artur, som Nina upprepade gången beskriver som en ”skrivbordmänniska”, tappar fotfästet och funktionen i den nya tillvaron.

Att Ninas berättelse blir ett sätt för henne själv att förstå och strukturera det som hänt henne och hennes familj låter Lena Einhorn skymta i texten precis som sina egna försök att greppa det som hände hennes föräldrar och släktingar. Här finns en aspråkslöshet; en vilja att berätta Ninas historia utan att någon konstlande dramaturgi eller stilistik skymmer sikten. Lena Einhorn är berättaren som framför allt är lyssnare, den förmedlande länken mellan Nina och läsaren.

Samtidigt öppnar den lågmälda berättartekniken med sin naturliga fokusering på händelseförlopp upp karaktärsskildringen. Det blir oerhört lätt att se de drabbade som vilka som helst, som sina egna anhöriga, i texten. Det här hände faktiskt, och det hände helt vanliga människor. Det är riktigt, riktigt otäckt.

Similar Posts:

• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Nazismen som folktandvård
• Med minnet som lins
• En bättre råttfälla
• Mästerverk i alla kategorier

I en sådan tillvaro utanför allt lever Elma Oter under antaget namn. En gång var hon en framstående filmregissör. Nu försöker hon desillusionerat hålla sig undan. Men så får hon chansen att skriva brev till sin dotter, som befinner sig utanför diktaturens gränser. Breven ska smugglas ut av en räcka underjordiska kontakter. Men är kontakterna verkligen att lita på?

Till det yttre är Utanför allt med andra ord betydligt mer dramatisk och spänningsinriktad än Lindfors debut. Ramberättelsen utgörs av att dottern efter Elmas död låter publicera hennes brev och dagböcker, och vi ska undra vad som hände och om de någonsin återförenades. Spänning och dystopi är emellertid en mer fiktiv form än vad som riktigt klär Lindfors.

Elisabeth Lindfors är en vardagsnära författare. Hennes stilistik har sin styrka i att den är så enkel och naturlig att man knappt kopplar att den finns där. Det skär sig inte helt med det dystopiska, men det är inte klockrent heller.

Det kaotiska tillstånd som ska ha uppstått i en värld lik vår egen och av outredda skäl känns igen från exempelvis Anna-Karin Palms Herrgården. Och den där diffusa samhällsförändringen känns ganska gjord. Jag är lite trött på det och skulle hellre höra hur författarna tänker sig att detta nya, postkatastrofala samhälle uppstått. Nog måste de ha en idé? Det känns som att de är vaga för att nå allmängiltighet, för att hålla dörrarna öppna för vars och ens föreställningar och jag blir irriterad på att det känns som om de undanhåller något.

Få kritiker skulle väl avfärda svenska dystopier över lag – vi har ju till exempel Boyes Kallocain – men nog står många svenskängsliga framtidvisioner sig slätt jämfört med andra författares verkliga erfarenheter, från Förintelseskildringar som Mannen utan öde till östeuropeiska diktaturer som i Kunderas Skämtet eller hos rumänsk-tyska Herta Müller.

Men även om berättelsen inte är helt på pricken blir jag mer och mer på det klara med att jag gillar Lindfors. Hon är en så lågmält sympatisk författare. Det är inte det att Utanför allt är så storslagen eller plötsligt drabbande. Snarare lägger man sig till rätta och trivs i den. Som en kär gammal kudde eller en trivsam kopp välbekant te. För det är som sagt inte romanens yttre händelseförlopp som lockar, inte de praktiska omständigheterna. Inte diktaturen, inte motståndsrörelsen. Det är det vardagliga. Livets gång. Kvinnoporträttet, människoporträttet. Som Agnes, om än i mindre grad, kan Elma vara en vän att ha med sig.

Similar Posts:

• Var blev ni av, ljuva drömmar …?
• I familjelivets kulisser
• Berättelsen om framtiden
• Så mycket mer än sagotant
• Välsignad vare frukten

Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar är det.

Den Mulischintresserade tvingas till ett aktivt sökande. Det är Mulischsanningar blandat med universella och allomfattande upptäckter. Många tankar som utmanar.

Det vore en underdrift att säga att den här boken är bra och att den gör bestående intryck. Däremot är det en överdrift att tro att det är den perfekta romanen. Även om den tanken ligger kittlande nära. En sak är dock säker. Den här boken är väldigt mycket.

Den innehåller allt som jag kan tänka mig att en framtida klassiker bör innehålla. Den driver med vår samtids existentiella problem, blottlägger dem, har högt tempo, är spränglärd, gripande, skvätter av skaparglädje och entusiasm. Blandar lekfullt högt och låg. Samtidigt helt befriad från litterära krusiduller, trots sin tjocklek. Är lätt. Har starka karaktärer man lätt faller för. Skildrar allt med distans.

Inte minst utmanar Mulisch många sanningar kring vänsterrörelsen, politiken, teologin, filosofin, vetenskapen, litteraturen, arkeologin och feminismen.

Till ytan är det egentligen en smått banal berättelse. Hur man än försöker beskriva den så löper man risken att låta fånig och trivial. Men formen är ingenting annat än historiens egen tjänare. Allt är underordnat det som Mulisch måste berätta. Tonen är så sympatisk att jag som läsare blir märkligt förlåtande och ödmjukt inställd.

Bland annat måste jag erkänna mig besegrad av det faktum att jag tidigare har avfärdat romaner där personerna lever i en allt för symbolmättad och tolkningsbar värld, där allt sker enligt lagen om orsak och verkan. Med Mulisch gudomliga blick fungerar det utmärkt. Romanen är förstås en mycket listig konstruktion precis som det den skildrar.

Den inleds med att två änglar sitter och ojar sig över människan och att det moderna samhället inte känner någon fruktan för Gud. Det finns ingen moral. Bara ondska. Andra världskriget var droppen. De bestämmer sig för att ta tillbaks vad Gud givit till människorna via Moses: de tio budorden, grunden för all mänsklig etik och moral.

Skulden läggs på renässansfilosofen Francis Bacon. Det var ju han som lade grunden till den moderna människans teknikfixerade framgångskoncept. Gud blev överflödig. Kunskap är makt och makten tillhör oss. Bacon var den förste som skrev under kontraktet med Djävulen. Sedan har det bara rullat på. Bara ondskan skördar segrar så länge som Bacons sekulariserade armé inte kan hantera sina förvärvade kunskaper. Andra världskriget och utveckling därefter är den yttersta bekräftelsen.

För att utföra den profana handlingen måste förstås änglarna utse någon väl lämpad. Det är här som parhästarna Onno Quist och Max Delius kommer in i litteraturen. Det är också kring dem och deras vänskap som boken rör sig. De möts av, vad man kan tro, en slump, men de visar sig ha en magisk samhörighet. Slumpen är för övrigt något som Mulisch inte tillåter att existera.

Tillsammans upptäcker Onno och Max sig själva, sin historia, hur allt fungerar och hänger ihop. Båda är så kallat intellektuella och framgångsrika inom sina områden. Den ene är språkvetare och politiker, den andre är astronom. De träffar Ada och hon föder ett barn. Även de med uppdrag att utföra storverk.

Några har menat att kvinnorna har en allt för passiv roll och att Mulisch befäster de traditionella könsroller som så ofta är gällande i litteraturhistorien. För mig är det en allt för enkel och förutsägbar tolkning. Mulisch är snarare ironisk och framställer människan som instrument i det gudomliga maskineriets händer. Snarare begraver Mulisch den manliga världen i en allra sista dans.

När han visar var ondskan befinner sig och utifrån den problematiserar lyckan, visar han också en bild av västerlandets undergång och moralens förfall. Samtidigt handlar det om det skrivna ordets tillkortakommande, vår kulturs stöttepelare som bär upp en allt för vinglig byggnad.

Dock uppfattar jag inte Mulisch som en pessimist. Tvärt om. Han tror på människans förmåga och handlingskraft. Det är våra avsikter det är fel på. Vi vet bara inte vem eller vad vi tjänar och knappast heller varför. Kanske måste vi börja om från början? Alla tankar är möjliga för Mulisch.

Mulisch har själv sagt att han aldrig kommer undan Andra världskriget i sitt skrivande. Det ligger allt för nära. För mig kompletterar Upptäckten av himlen därför Imre Kertész Fiasko och Georg Perecs W eller minnet av barndomen. Tillsammans utgör de i min tanke en efterkrigstidens trilogi. Alla lika personliga, gåtfullt gripande och originella. Till stilen påminner Mulisch också om Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Men Mulisch undersöker inte bara hur ett enda liv hänger samman, han undersöker en hel mänsklighet.

Jag har svårt att tänka mig ett mer utmanande projekt än att skriva den här romanen. Men Mulisch verkar inte tänka så när han skriver. Det får bli vad det blir. Hans böcker lär vara lika oplanerade som hans drömmar på nätterna. Det vill säga: händelseutvecklingen går inte att styra. Det är förmodligen därför som han lyckas så bra. Allt är som sagt möjligt. Upptäckten av himlen är beviset.

Det här är kort och gott en bok som placerar honom bland de riktigt stora och betydelsefulla författarna i vår tid.

Similar Posts:

• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk stort
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• Mot den osynliga gränsen
• The proof is in the padding