Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” [...] Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva historiska dramer.”

Det är sällan jag läser om böcker, men så fort jag läst ut Schnitzlers En senkommen berömmelse har jag lust att göra just det. Denna kortroman handlar om Eduard Saxberger, en äldre tjänsteman som blir ”upptäckt” som poet av en yngre skara beundrare. Herr Saxberger blir sedermera känd som författaren till Strövtåget (ett verk som han skrev för 25 år sedan).  Berättelsen följer Saxbergers sammanstrålning med den litterära klubben Entusiasterna bestående av författare, kritiker och en skådespelerska och hur detta möte påverkar Saxbergers egen självuppfattning. Han rycks med av hetsiga debatter om konstens sanning och skönhet som – i varje fall till en början – trollbinder honom.

Arthur Schnitzler (1862-1931) är känd i Österrike för att ha varit en av de första författarna att använda inre monologer (som Joyce förtjänstfullt använde i Odysseus). Här anammas en stil som ligger nära det som på tyska kallas för ”erlebte Rede”; en stil som formellt är i tredje person, men som funktionellt är i första person. Även om kortromanen är skriven i tredje person så beskrivs Saxbergers inre värld snarare i första person (vilket inte är fallet med någon annan av bokens karaktärer). Detta ger texten liv och vigör. Berättelsen lyckas på ett elegant sätt fånga människans fåfänga med en ironisk men samtidigt kärleksfull blick. Blicken avslöjar en författare som har en djup förståelse för den mänskliga naturen.

Schnitzler låter aldrig skeendet urarta i fars. Hans ironiska distans till skeendet gör att man kan känna igen sig i personernas tillkortakommanden, såsom exempelvis när skådespelerskan i gruppen säger följande:

”Om jag hade varit tvungen att välja en annan yrkesbana än teater, hade jag tagit livet av mig”, sa fröken Garsteiner.

Man kan känna igen sig i många av de personer som porträtteras, men även om de skildras på ett roligt vis blir de aldrig karikatyrer. Alla känns djupt mänskliga och skildras med ett lätt anslag som gör att deras egenskaper kan träda fram i både komisk och tragisk belysning.

Flera 1800-talsförfattare återkom till det problematiska valet att antingen välja ett borgerligt liv eller försöka överleva som svältande konstnär (läs bara Thomas Manns Tonio Kröger eller ännu bättre: Hesses Steppenwolf). Det är ett återkommande tema hos Schnitzler och det självupplevda i detta ger berättelsen en dramatisk tyngd.

Med små medel lyckas han förmedla en stämning av melankoli, nostalgi och förlust. Detta är särskilt tydligt när den gamle mannen tar sina kvällspromenader och tänker tillbaka på sitt liv.

Claudio Magris summerade kortromanen på följande vis:

Arthur Schnitzler frambesvärjer hela den österrikiska kulturens mozartlika elegans… med dess leende brio och det lätta vemodet.

Similar Posts:

• Schack som konstnärlig och feministisk yttring
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Skriven med ärlighet
• Känslofyrverkeri från Chile
• Komplicerat att vara Mann

Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill säga på 400-talet före kristus.

Siddhartha är älskad av sin far och av sin mor, av kvinnorna i byn och framför allt är han älskad av sin vän Govinda. Ändå är han inte tillfreds. Trots att han framlever sitt unga liv i en andligt harmonisk tillvaro, är det något som skaver.

Att finna urkällan i ens eget jag, var vad Siddhartha ville göra och han anade att han inte kunde lyckas på sin hemort.

Romanen om Siddhartha börjar med denna paradox. Ynglingen söker den fullkomliga harmonin, men kan inte göra sig fri från misstanken att nuläget inte för vidare mot målet och alltså inte är ändamålsenligt. Att uppgå i världsalltet och på så vis bryta det evinnerliga kretsloppet, är Siddharthas mål. Han vill undslippa ”den dystra sinnevärlden”. Tillsammans med Govinda slår han följe med samaner, fattiga skogsmunkar.

Med själen samlad och pannan strålande av den klara tankens glans.

I berättelsen finns som sagt fadern och modern och hjälten som ger sig ut i sökandet. Här finns också heliga män, skökan, köpmannen och även färjkarlen: alla roller man finner i sagans värld. Mot detta potentiellt drömska står Herman Hesses mästerligt enkla och klara språk. Det känns som kallt vatten sprunget ur en källa med oändligt siktdjup. Jag kommer att tänka på en annan nobelpristagare, Pär Lagerkvist, när jag läser Hesses porlande meningar.

Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den!

Nils Holmberg gjorde den svenska översättningen till den första svenska utgåvan som kom 1946, samma år som Herman Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur. Översättningen står sig än.

Nu är det sekulära tider. Kan en berättelse som denna locka någon? Jo, sannolikt. Jag gick nyligen en meditationskurs. Deltagarna hade alla möjliga mål med meditationen. Någon berättade om sömnproblem. En annan ville få bukt med stresskänslorna. Flera längtade efter något annat än timme ut och timme in över mobilskärmen.
Under kursens gång kom även andra, mer andliga bevekelsegrunder fram, tyckte jag mig märka: en bättre förmåga att vara närvarande, eller något i den stilen. Kanske är samtiden inte så likgiltig ändå inför frågor bortom det rent materiella?

Siddhartha är en bildningsresa. Svaren finns där, inuti oss hela tiden. Men det är inte förrän vi är mogna att stänga av mobilen och lyssna inåt som insikterna framstår i klar dager.

Similar Posts:

• Att finna vägen till sig själv
• Det vackra och fula i människan
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Bergtagen av Bergtagen?
• Att brottas med gud

Eftersom jag själv är schackspelare och har varit professionell i några år, tycker jag det kan vara intressant att recensera romanen ur en schackspelares perspektiv, och det var också den drivkraften som fick mig att läsa boken. Det finns inte många skönlitterära böcker på svenska, eller översatta till svenska, som handlar om schack. Jag känner till fyra böcker: Stefan Zweigs novell Schack, från 1943 i översättning av Hugo Hultenberg, Damgambit av Walter Tevis med översättning av Nille Lindgren och Schackklubben Tanke och Vilja av Sven-Olof Lorentzen. De två sistnämnda böckerna kom ut i början av åttiotalet. Den mest kända boken är nog klassikern av Vladimir Nabokov, Mannen som spelade schack med livet och som utkom i en svensk översättning av Ellen Rydelius 1936. Denna bok gjorde ett mycket starkt intryck på mig några år efter det att jag som 13-åring börjat i schackklubben SK-33 i Enköping. Den har liksom Zweigs och Heinrichs bok dessutom adapterats till film. Det är populärt att adaptera böcker som handlar om schackspelare till film. Filmen baserad på Schackspelerskan heter Queen to Play (Joueuse) och är en tysk/fransk film som producerades 2009, regisserad av Caroline Bottoro med kända skådespelare som Sandrine Bonnaire och Kevin Kline i huvudrollerna. Den som är intresserad kan se klipp av filmen här på Trailer Addict. Däremot verkar det inte lika enkelt att få tag i filmen som köp- eller hyrobjekt. Filmen kategoriseras som en fransk smalfilm och har mig veterligen inte visats på biograferna i Sverige. Tyvärr översvämmas vårt lilla land av lågbudgetfilmer från främst den anglosaxiska filmvärlden och detta leder tråkigt nog till en begränsad livssfär av andra nyttiga och berikande influenser för oss svenskar, som i för hög grad blir anglofierade.

Romanens kvinnliga schackspelare heter Eleni Pannayotis och lever ett inrutat familjeliv på ön Naxos. Hon arbetar som städerska på Hotell Dionysos och livet verkar utstakat och förutbestämt. En dag städar hon i rum nr 17, och av en tillfällighet förändrar det hennes liv för alltid. Hon håller på att sopa när hon av misstag råkar ha ner en svart bonde från ett avbrutet schackparti. Detta blir upptakten till en både feministisk och konstnärlig frigörelse för Eleni. Den klassiska konflikten mellan försörjning och konstnärsskap, som för övrigt har behandlats av många andra författare, bland andra Thomas Mann i Buddenbrooks eller Hermann Hesse i Knulp, gestaltas träffande i boken. Om det är musiken som konkurrerar med vardagslivets vedermödor i Buddenbrooks och dikten som konkurrerar med arbete, samhällsplikter, familj och ägodelar i Knulp, är det schacket som får spela konstens huvudrollsinnehavare i Henrichs bok, i konkurrens med allt trivialt och prosaiskt. Eftersom jag själv är en schackspelare som ser schacket ur ett skönhetsperspektiv eller konstperspektiv och låter tävlingsperspektivet vara relativt underordnat (det är enklare att vinna partier om man inte fixerar sig vid att man måste vinna) tycker jag Heinrich implicit visar frånvaron av att det främst är tävlingselementet som lockat Eleni till schackspelet. Visserligen besegrar hon många män med kunskaper hon successivt tillägnat sig, och hennes första mål, att besegra sin läromästare Kouros, genomförs efter mycket regelbunden och disciplinerad veckoträning. Det känns ändå inte som att den feministiska frigörelsen ligger i att hon besegrar män, utan tyngdpunkten ligger snarare i de nya upptäckter hon hela tiden gör av schackspelets hemligheter och finesser. På ett trivialt plan upptäcker hon damens styrka och även bondens styrka, eftersom den blir till dam när den uppnår åttonde raden. Att damen, och ibland till och med bonden, är starkare än kungen är en klar liten feministisk antydning. Det viktiga, när det gäller det feministiska synsättet, är hennes förhållningssätt till det samhälle hon växt upp i. Ön Naxos har oskrivna lagar och det anses inte passande att en moder sysslar med schack på fritiden eftersom tid, energi och fokus tas från modersrollen.

Henrichs roman sysslar mycket med två grundläggande konflikter i vårt samhälle och skapar förutsättningar för en tidlös roman: konsten kontra försörjningen och modersrollen kontra självförverkligandet. Detta gestaltas detaljerat, tydligt och konkret på flera ställen i romanen. Läs till exempel följande textutdrag från boken som samtidigt är ett av flera små nötskal av de pågående konflikterna:

-Jaha. (säger Panis som är Elenis man, egen anm.) Vi måste hitta en lösning. Hela historien är ju orimlig, när man tänker efter. Om du slutar spela med en gång och talar om att alltsammans är förtal och käringsnack så ska jag förlåta dig.
-Aldrig i livet, hörde hon sig själv säga.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Panis blev högröd i ansiktet och slog näven i bordet med en sådan kraft att ljusstaken hoppade. Eleni vände ryggen till och gick ut i vardagsrummet och fortsatte städa. Panis stormade efter och började häftigt dra ut lådor och rycka upp dörrar för att leta rätt på det komprometterande föremålet. Det slog och smällde i möblerna. Saker for omkring och föll i golvet. En vas som de hade fått i bröllopspresent och älskat i tjugofem år gick i kras. Hon stod orörlig mitt i rummet och såg på hur Panis for allt vildare fram, röd av raseri. Han hittade förstås ingenting. Schackspelet låg i tryggt förvar i frysen.

Det är naturligtvis inte rekommendabelt att gömma sin schackdator i frysen, men här finns en metaforisk poäng eftersom schackdatorn i frysen kan översättas till att konsten läggs på is och måste gömmas undan för att framhäva livets vardagstrivialiteter. Det är vardagslivet som är det huvudsakliga och det viktiga för öborna på Naxos. Det är detta som Eleni intuitivt vill ifrågasätta och den tanken går som en röd tråd i boken.

För övrigt är fallmekanismen ett annat intressant tema som finns i textcitatet. Vi har dels ögonblicket då bonden faller i rum 17, vilket får Eleni att upptäcka schackspelets värld och dels när vasen faller, vilket symboliserar Elenis och Panis förhållande i allvarlig kris. Dessa båda fall är betydelsefulla vändpunkter i romanen. Kan detta vara en påverkan av Stig Dagerman? Han är ett erkänt stort namn i Frankrike, och hade fallet som en grundläggande struktur i sina romaner. Ni som är intresserade av att fördjupa er mer i denna tematik kan läsa Claes Ahlunds Fallets lag och jagets stjärna – En studie i Stig Dagermans författarskap utgiven på Gidlunds förlag 1998.

Några anmärkningar som anknyter till schack är att författaren skriver att ytterst få greker från övärlden spelar schack. Även om jag själv inte varit i Grekland känner jag många schackspelare som regelbundet spelar schack i Grekland och ofta just på en grekisk ö, alltså inte bara i Aten som Eleni. Idag är Grekland och Spanien de populäraste länderna att spela schack i inom Europa.

Eleni vill inte spela Göringgambit på grund av namnet. Detta måste bero på att hon förknippar spelöppningen med en av världshistoriens onda figurer, den tyske nazisten Hermann Göring. Faktum är att namnet på spelöppningen uttalas med j och inte med g. Om man gillar gambitar är Göringgambit en intressant öppning att använda sig av som vit och det är alltså en schackspelare och inte en nazist som är skapare till denna öppning. Eleni hade säkert vunnit många partier med denna farliga gambit (om den antagits!) och det verkar naivt och fånigt att inte överväga att spela den på grund av ett namn som har uttalats fel och därför associerats till något negativt.

På sidan 83 skriver Henrichs:

Eleni hade fått något slags gåtfull kontakt med schackhistoriens största spelare. Alla verkade de vilja viska lösningar till henne när hon stod inför nya problem. De verkade diskutera med varandra genom tidsåldrarna och stödja eller argumentera mot olika påståenden beroende på läggning. Dispyterna hade bosatt sig inne i huvudet på Eleni.

Allt detta är inlevelsefullt och skickligt skrivet om vad som försiggår inne i en schackspelares huvud. Fortsättningen gör mig dock förvirrad:

Hon insåg att hon måste jaga ut alla de där herrarna om hon skulle ha sinnesro att möta en motspelare. Men hon kände sig inte stark nog, hon var lättstyrd som en marionett i händerna på de stora schacklegenderna.

När jag själv spelar schack tar jag till mig just dessa herrars tankar och idéer, för annars skulle jag säkert förlora. I samband med detta citat tänker jag på den ryske schackspelaren Kasparovs berömda ord när han menade att han aldrig skulle ha blivit världsmästare om det inte vore för att han tagit till sig alla de tidigare världsmästarnas idéer från Philidor på 1700-talet till Karpov i modern tid. Kasparov har för övrigt skrivit världens bästa schackböcker: My Great Predecessors, fem tjocka röda volymer som går igenom hela schackhistorien i detalj. Världens bästa schackspelare jagar inte ut några herrar, eftersom de representerar den samlade kunskapen om hur schack kan och bör spelas. För en nybörjare är det ovärderlig att grundligt och idogt studera schackhistoriens strategiska idéer. Det är den säkraste vägen till framgång.

Det är naturligtvis inte lätt att skriva om schack om man inte själv är en aktiv och engagerad schackspelare. Det är känt att Nabokov var en hängiven schackspelare och han lyckades också att i sin roman, med en helt annan fördjupning och inlevelse än Henrich, beskriva hur det kan vara på det inre planet att vara schackspelare. Heinrich når alltså inte upp till Nabokovs nivåer. Det kunde lika gärna ha handlat om någon annan mental aktivitet representerad av någon av de sju sköna konstarterna eller ett ämne inom naturvetenskap eller humaniora. Helhetsintrycket är ändå att boken kan läsas med behållning ur främst två andra perspektiv. I första hand av alla människor, oavsett kön, som är intresserade av en sund feminism, och då menar jag problematiken kring att förbättra kvinnors förhållanden och möjligheter till att utvecklas och ha skaparglädje på olika samhälleliga nivåer. I andra hand, om man av någon outgrundlig anledning inte är intresserad av en feminism i demokratisk anda, finns allmänmänskliga och humanistiska skäl till att läsa boken. Jag tänker särskilt på den typiskt renodlade konflikten gällande vad man vill göra med sitt liv, till exempel ett individuellt självförverkligande hängiven konsten, styrd av sin egen inre klocka, kontra vad man inte vill göra med sitt liv, representerat av samhällsklockans tunga och ibland meningslösa timmar i förening med plikten gentemot kollektivet.

Similar Posts:

• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Minnen från folkhemsruinerna
• Leende brio och lätt vemod
• Kvinnans plats – hemmet!
• Växer obemärkt i skuggan

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår.

Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I de ordalagen skulle man även kunna beskriva den märkvärdiga och ovanliga bok som Tillflyktens hus utgör.

Boken är, rent litterärt, svår att kategorisera. Den tar upp influenser från en rad litteraturhistoriska epoker, men är samtidigt säregen och liknar inte något jag läst på mycket länge.

Romanen består av fyra olika delar som var och en har sina speciella förtecken. I den första, nära nog realistiska delen, får vi genom olika så kallade bilder lära känna huvudpersonen N utifrån ett jag-perspektiv. Efter bilderna kommer en kommentar, som med psykologiska förtecken analyserar N. Medan bilderna ofta är ordrika, flödande och ingående, där känslor som lycka, hat, äckel och uppgivenhet förmedlas lika mycket genom språkbruket som genom händelserna i sig, så är kommentarerna neutralt avskalade. De är snarare objektivt krassa än medkännande och förstående.

De andra delarna är fundamentalt olik den första. Den som kommenterar lämnar N, på sista sidan i första delen, med ett kallt konstaterande:

Ns liv blev kort (lite över tjugofem år) därför att hon var för feg för att våga gå längre.

Men faktum är att trots att Ns liv påstås vara slut så fortsätter det, historien fortsätter. Frågan är på vilket sätt.

Resten av romanen utspelar sig nära nog i ett och samma rum. Det rum som N tar sin tillflykt till. I rummet är hon först ensam, men så småningom dyker det upp tre andra figurer, en alkoholist, en man som är mån om att göra andra till lags och en kvinna, eller ung flicka, med en bomb i magen. Och det är här, i de andra delarna, som vi helt lämnar den någorlunda realistiska inledningen. Istället finner vi en symbolrikedom och en stil som är starkt surrealistisk och som stundom gränsar till det absurda och jag hinner, under läsningen, dra paralleller till såväl Beckett som Kafka och Hesse.

Hur man skall tolka det som händer i Tillflyktens hus är inte på något sätt självklart. Själva formen motsätter sig i det närmsta en tolkning och ger istället utrymme för en rad funderingar. Vad det är för rum som N så länge befinner sig i blir aldrig bekräftat. Jag läser att någon tolkat det som att N varit på en mentalvårdsanstalt och själv funderar jag på om handlingen helt och hållet har utspelat sig som en kamp i Ns inre. Som att hon måste gå igenom en rad stadier för att kunna gå vidare, för att uppnå någon form av katharsis. Vad som händer spelar kanske egentligen ingen roll och kanske räcker författarens egna ord nog långt för att förstå bokens väsentligheter:

Och liksom Alice är någon i min bok på väg mot underland och spegelland. Men den vita kaninen är inte längre urskiljbar.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Experimentet är själva behållningen
• Lära sig konsten att vänta
• Mellan absurdism och verklighet

För att inte tala om hur det är när jag läser böcker. Kära nån! Jag suktar, smäktar och drömmer mig bort. Drömmer mig framåt och bakåt, allt beroende på vart boken jag för tillfället läser utspelar sig. Men skall jag vara ärlig så är det mest bakåt jag trånar. Och skall jag vara ärlig så är det knappast de smutsiga och realistiska arbetarlitteraturskildringarna som frambringar mina smäktande suckar. Och det är inte heller överallt jag vill vara.

Om jag fick välja, och det får man ju i sina egna fantasier, skulle jag utan tvekan offra ett år eller två av mitt liv för att kunna förflytta mig bakåt i tiden, till den plats där några av mina favoritromaner utspelar sig. Och om jag fick välja, vilket vi ju precis kom fram till att jag får, så skulle min rundtur se ut ungefär som följande.

Jag skulle börja min resa i början av föregående sekel och i den stad jag för tillfället kallar min, Stockholm. Denna gång är det däremot inte mitt Stockholm jag besöker, utan Hjalmar Söderbergs. Tänk att vara en ung journalist (Arvid Stjärnblom) som äter supé på Grand Hôtel och recenserar föreställningar på kungliga operan. Allt i skydd av det dimmiga mörker som omsluter höstkvällen. För det är höst. Jag tänker alltid att det är en regnig höstkväll när jag läser Söderberg. Vemodet, ni vet.

Och så efter ett tag, när jag upplevt 00-talet nog förflyttar jag mig till 20-talets Paris. I stället för den stilla melankoli som kännetecknar mitt första nedslag rådet här en uppsluppen anda. Givetvis är det vår. Jag umgås med Hemingway. Vi dricker whiskey och dansar på Café Select. Vi är nere vid floden och njuter av vårens soliga dagar. Och så äter vi middagar. Jag är en del av det umgänge som makarna Hemingway har i staden. Jag åker till Spanien också. Dricker vin och är ute sent. Men jag ser ingen tjurfäktning. Skyller på mina nerver. Och dricker vin istället. Tiden går snabbt och jag inser, dags att fara.

Denna gång till tyskland. Det är mörkt och mustigt. Jag bor i en trappuppgång som luktar kål och blöta yllesockor. Inte min favoritlukt, men det gör inget. Jag spenderar den min tid med att följa efter en och göra mig bekant med en man. Han kallar sig själv stäppvargen, men heter egentligen Harry Haller. Tillsammans hamnar vi på dans och efter dansen på teater, en teater för förryckta. Och det är bra, passar mig utmärkt, då jag alltid velat se vad stäppvargen upplever där.

Men sedan är det slut och jag far istället till ett ställe där både tiden, platsen och tillvaron är uppluckrad. Kvar finns bara en väntan, en väntan på en gestalt som är jag. De kallar mig Godot, och det känns fint att vara väntad. Att vara huvudpersonen i ett drama. Att vara den som inte dyker upp. Och jag far vidare…

… till Frankrike, och nu är jag den tysta iakttagerskan i baren i Quillebeuf. Precis i hörhåll för paret som spinner sina egna och andras drömmar kring en man och en kvinna vid ett annat bord. Jag blir hänförd. Men det tar slut. Paret lämnar stället och jag sitter kvar. Ensam, ensammare nu, eftersom jag inte har något att lyssna till. Så jag åker, igen.

Men denna gång inte till en ny plats, utan tillbaka till den stad där allt startade. Tillbaka till min tid. Det får vara bra nu, jag är nöjd. Resan har varit omtumlande och det känns som jag blivit flera år visare, även om jag ser ut som innan, och befinner mig på samma plats som när jag började. Jag har upplevt massor och ser på världen och på min tillvaro med nya ögon. Det gör man nämligen när man läser… förlåt, reser.

Similar Posts:

• Håglösheten
• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• En succé?
• Att finna vägen till sig själv
• För sökaren i sekulära tider

Carl-Erik af Geijerstam sammanställde 1989 en volym med Hesse-historier, Trollkarlens barndom och andra berättelser, som följer författaren från de tidigaste barnaåren genom puberteten fram till åren som ung man då han kan se avklarnat på den aning av lycka han kände innan allt förvandlades till fångenskap och ångest i hem och skola.

Den sensible och överbegåvade Hermann Hesse placerades på internatskolor, uppfostringsanstalter och mentalsjukhus. Han köpte en revolver för att skjuta sig, men misslyckades. 14-åringen skriver till föräldrarna: "Ärade föräldrar. – Â…ni [är] mig kvitt nu och det räcker ju. Med högaktning, Hermann Hesse. Nihilist (Ha)". Barnet hade förlorat livsglädjen och genomskådat den förment välmenande kärleken och förbönerna. af Geijerstam påpekar att det som av läkare, rektorer, präster, anstaltsföreståndare och föräldrar kallades för sjukdom intet annat var än "en egenartad ung människas väg till sig själv i dunkel aning om de krafter som bodde inom henne". "Sjukdomen" var ett led i ett brådmoget barns utveckling, men mitt i denna apokalyps där barnets liv går mot undergång och genomlever helvetet för att kunna tränga in i nya himlar och upptäcka en annan värld där banden brutits och fågeln är fri, där finns inte endast föräldrarnas oförstånd, rigida religiositet utan även deras "outtömliga tålamod och deras omsorgsfulla kärlek till sonen" (af Geijerstam). Men jag undrarÂ…… kan man älska den man förskjuter?

Hermann Hesses berättelser om sin barndom och ungdom är skrivna under en lång tidsperiod, 60 år, alltifrån breven till föräldrarna 1892 till Aprilbrev 1952. Under hela sitt författarskap återvänder Hesse till barndomen, "denna äng med sina otaliga detaljer". Hans kärlek till natur och djur, att vistas ute i det fria, blev tidigt ett försök till flykt bort från blygheten han kände inför främmande människor. Och, naturligtvis, och kanske främst, en flykt undan föräldrar och andra vuxna auktoritetspersoner.

Gossen Hesse ville bli trollkarl. Han kände sig dåligt tillfreds med "verkligheten", ville förbättra den, "förvandla den, förtrolla den". När han ser tillbaka förstår han att hans önskan var att leva under den magiska kraftens tecken; tidigt tvivlade han på den treenige guden och insåg att det fanns andra sätt än det kristna att bedja. Genom morfadern, en lärd Indienmissionär som talade pali och sanskrit, lärde sig Hermann Hesse att hans egen värld är ett mikrokosmos i det makrokosmos där guden Pan spelar huvudrollen i hednagudars skepnader inför "tusentals miljoner människor" som har en annan tro än vi, "andra seder, språk och hudfärg" och "andra gudar, dygder och laster än vi".

Författaren, filosofen, drömmaren och sökaren, kanske framför allt sökaren Hermann Hesse fostras genom att av föräldrar och andra vuxna med tvång böjas som en savfylld videkvist. De smärtsamma ungdomsåren lär honom att intet är fast, stabilt och förblivande, att allt lever och förvandlas, att allt löses upp och föds på nytt.

Det är förunderligt vilken aktualitet Hesse har också idag. Hans starka intellekt och djupa förtrogenhet med själens och naturens mysterier, skarpblicken för människors beteenden snittar upp och blottlägger dolda djup, obarmhärtigt, som när han skriver om mötet mellan fadern och en tiggare. Hesse redogör för sin egen själs skrymslen i den förtätade och detaljrika berättelsen Barnasjäl; han söker igenom faderns arbetsrum på jakt efter hemligheter och i en bastflätad indisk skål finner han en krans torkade fikon med socker, som har en "underbar tyngd", som testiklar, när han väger dem i handen. Några fikon stoppar han i fickan, ett i munnen. Äventyret hade inte varit förgäves: "Ingen befrielse, ingen tröst" kunde längre beröva honom denna förtrollning. Medveten om skuldkänslorna som kommer efteråt utsätter han sig frivilligt för det olovliga och tar stoiskt men på något märkligt sätt längtande emot det väntade fysiska straffet. Hans knäppta händer är en lögn och hans "andäktiga hållning en hädelse". Detta sökande efter det ovanliga, efter det icke tillåtna, efter den slipade sax som klipper av banden och släpper fågeln fri, innebär att alla själens stängsel och alla konventioners murar rivs. Slagsmålet med en kamrat åtföljs av "vulgära och primitiva förbannelser och skymford", tårarna rinner och blodet sprutar ur mun, men världen är underbar, den har plötsligt fått mening, det är "gott att leva, gott att hugga in, gott att blöda och själv få blod att rinna".

Bakom allt detta finns den märkliga, problematiska, jag skulle vilja säga sjukliga bindningen till föräldrarna, framför allt till fadern som längtade efter men aldrig fann friheten. När det skär sig mellan son och fader och agan blir nästa steg längtar sonen efter att straffet skall bli hårt, att han skall bli slagen, inspärrad, tvingas svälta, bli bortstött. Allt detta fysiska våld skrämmer honom inte, han snarare längtar efter det, men han vill slippa det han inte orkar med, den kvalfyllda ångesten och den olidliga väntan på att straffet skall utmätas. När piskan väl viner har han nått målet, han söker en auktoritet, någon han kan känna vördnad inför; själen trivs bäst och blommar som vackrast när den kan tillbedja och "sträva mot höga mål". Möjligheten att sträva mot höga mål ges emellertid sällan i barnets värld, men som pojke kan Hermann Hesse med fantasins hjälp leva sig in i en annan värld och ge sig av till skogen som "rövare, riddare eller indian".

Man måste våga börja resan genom livet. Den som aldrig trycker på startknappen har heller inget mål att färdas mot. Det finns inget att förlora men många och helt olika nya världar att vinna. Tiggaren var en främling för fadern, men fadern var också en främling för tiggaren. Allt och alla fyller sin funktion i denna Hessemytologi där människorna är bröder. Trollkarlens magiska kraft finns i den svarta manteln när han sveper den över kaniner som doftar av liv och saftigt gräs, av "mjölk, blod och fortplantning", den svarta manteln som skyddar korpen "vars svarta hårda ögon" lyser likt det eviga livets lampa.

Hermann Hesse förvandlar livet och världen när han skriver. På så sätt är han faktiskt en trollkarl. Carl-Erik af Geijerstams utomordentliga texturval är mästerligt översatt. Trollkarlens barndom och andra berättelser bör finnas under varje ung mans huvudkudde vid nästa födelsedag eller när julafton övergår i juldag.

Similar Posts:

• Att finna vägen till sig själv
• För sökaren i sekulära tider
• Skriven med ärlighet
• Håglösheten
• Humörhöjande färg och form

Demian är en utvecklingsroman fylld av symbolik och skriven under inflytande från bland andra Carl Gustav Jungs och Friedrich Nietzsches läror och teorier. I Hans Levanders bok Hermann Hesse – en outsiders väg från 1983, beskrivs symboliken i romanen ingående och där har jag också hittat bakgrundsinformation.

Demian skrevs redan 1916-17 och skickades till förläggaren Samuel Fischer på hösten 1917. Titeln var då Demian, historien om en ungdom av Emil Sinclair. Hesse valde alltså att ge ut romanen under pseudonym. Den gick först som följetong i tidskriften Neue Rundschau på våren 1919 och utkom i bokform på sommaren samma år. Hesse använde sig av en pseudonym eftersom han tyckte att boken var ett intimt personligt dokument. Men huvudorsaken var att han slagit in på nya vägar som konstnär och förkunnare och han ville inte avskräcka krigsgenerationen, den yngre publiken, från att läsa boken. Han trodde inte att den hade velat lyssna till vad en medelålders, populär, borgerlig författare hade att säga.

1916 gick Hermann Hesse i psykoanalys för första gången. Orsaken till detta var att han drabbades av en kris och en depression. Hans fru hade blivit psykiskt sjuk och han tvingades utackordera sina tre söner till släktingar, dessutom avled hans far. På en kurort genomgick Hesse en psykoterapeutisk behandling av Carl Gustav Jungs elev Joseph Bernhard Lang (porträtterad i Demian som Pistorius) vilken hjälpte honom ur den akuta depressionen. De jungianska teorierna fick i fortsättningen stor inverkan på Hesses författarskap och själsliga utveckling.

Efter att ha upplevt den psykoanalytiska behandlingens goda inverkan började Hesse skriva Demian. Huvudpersonen är Emil Sinclair som växer upp i ett mycket välordnat och tryggt hem, men han får undan för undan möta ondskan och farorna utanför hemmet. Under skoltiden lär han känna en skolkamrat, Max Demian, som är annorlunda, mogen, full av levnadsvisdom och som det tycks magiska krafter. Sinclair beundrar honom mycket. Demian hjälper Sinclair, blir hans vägvisare, fostrar honom andligt, lär honom om livet och dess psykologi, får honom att tänka nya tankar, som leder honom till omprövningar. Demian visar på att svaret på Sinclairs frågor om vilken väg han ska gå för att nå självförverkligande finns inom honom själv. Det är Nietzsches "amor fati"(kärleken till det egna, individuella ödet) som Demian försöker lära honom.

Senare hittar Sinclair ytterligare en vägvisare, det beskrivs så här:

Jag fann vid den tiden en egendomlig tillflykt – av en "slump", som man brukar säga. Men sådant sker aldrig av en slump. När en människa finner något som hon är i stort behov av, är det inte slumpen som visar henne vägen, utan hon själv, det är hennes egen längtan och ett inre tvång som leder henne rätt.

Romanens gestalter kan man se som symboler, som urbilder, det som Jung kallar arketyper. Och man kan se dem som projektioner, som delar av Sinclairs eget jag. Men även om man skulle bortse från all symbolik och alla tolkningar som går att göra, så är romanen ändå fascinerande och mycket stämningsfull. Den är mystisk och drömsk. Eftersom bokens berättelse ligger så nära Hesses egna upplevelser och utveckling är det särskilt intressant att följa Sinclairs sökande efter mening och bestämmelse i livet. Han rör sig i olika städer, tar sina promenader och möter människor, som påverkar honom på avgörande sätt. En kvinna som kommer att ha stor betydelse för honom säger: "Hem kommer man aldrig … Men när själsfränders vägar möts, tycker man för ett ögonblick att hela världen är ens hem." Det är levande berättat, man vill veta mer, det är högstämt, andligt och romantiskt, det är precis som det ska vara. Och det är mycket levnadsvisdom som levereras. Romanen förmedlar, enligt Jung, hur viktiga nattliga drömmar är och att de har ett budskap. Demian berättar om en dröm och tillägger: "Ingen drömmer om något som inte angår honom".

Vägvisaren Pistorius säger:

Det vi ser omkring oss, är detsamma som det vi har inom oss. Det finns ingen annan verklighet än den vi har inom oss. De flesta människors liv är så overkliga därför att de betraktar de yttre fenomenen som hela verkligheten och inte alls lyssnar till den egna inre världen.

I slutet av romanen, då första världskriget bryter ut, och både Sinclair och Demian tvingas gå ut i kriget, framför Hesse stark kritik mot Västerlandet, Europa och inte minst Tyskland, mot materialismen, industrialismen och krigshetsen. Han såg den djupa själsliga nöd och det andliga förfall Europa hamnat i: "Europa hade vunnit hela världen men förlorat sin själ."

Hoppet finns ändå att efter kriget kommer människans vilja vad gäller framtiden att visa sig och det kommer att uppstå nya idéer och ideal. Här ser man att Nietzsches övermänniskofilosofi haft inflytande på Hesse, då han i romanen skriver om hur de unga männen hoppas på en framtidens elit som ska leda mänskligheten vidare och vara bärare av en ny tids ideal. Demian menar att han och Sinclair tillhör de utvalda.

Similar Posts:

• Hermann Hesse – mannen med den svarta manteln
• För sökaren i sekulära tider
• Mannen som logisk och moralisk omöjlighet
• En promenad vid vansinnets rand
• Noooooo fuuuuuture

Så var det i alla fall för hundra år sedan. Ibland är det roligt med historia. Stora delar av Martin Bircks ungdom utgörs av tankar om och beskrivningar av sådant som var tidstypiskt för sekelskiftet 1900. Det är inte roligt. Men anledningen till att det känns som ett evigt tjatande är att resten av boken är så fantastisk.

Den är fantastisk därför att den beskriver hur barndomens sorglöshet utvecklas till en tjugoårings håglöshet via gymnasistens framtidstro. Ingen annanstans finns den förvandlingen beskriven med sådan träffsäkerhet som i Hjalmar Söderbergs roman om stockholmspojken Martin Birck. Söderberg skriver om ungdomen så som Paulo Coelho skriver om kärleken och Herman Hesse skriver om själsliv.

Martin växer upp i ett tryggt hem och är under sin barndomstid "lycklig som en ört på marken, liksom varje litet barn med goda föräldrar och ett gott hem". Men så blir Martin äldre och tillvaron alltmer komplex tills han vid sjutton års ålder känner att han en dag kommer att kunna erövra världen. Relationen till föräldrarna, som en gång var så enkel, slutar fungera för de förstår helt enkelt inte hur Martin tänker och vad han vill. Martin drömmer om att skriva idéromaner. När jag blivit berömd kommer mamma att bli stolt, tänker Martin, och taggarna som borrar sig djupare in i sidan efter varje missförstånd kommer att evaporera. Med denna övertygelse lever Martin, tills han en dag inser att om någonting skall hända måste det hända nu. Men inget händer. Och håglösheten vinner.

Det är både skrämmande och hoppingivande att hundra år, elektricitet, världskrig och popmusik inte förändrat förnimmelsen av ungdom. Skrämmande därför att det ger fog för uppgivenheten. Det kanske är lika bra att kapitulera inför depressionen och sluta sträva för tydligen har människan alltid känt såhär och då kommer den väl alltid att känna så? Fast samtidigt betyder ju det att ingen genomlider det ensam.

Similar Posts:

• Den här historien
• I en tidsmaskin
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Fatwadårå?
• Inte briljant men det jämnar ut sig

Något som jag finner fascinerande med boken är att humorn är som klippt och skuren för den ironiska generationen. Den är en blandning av South Park, Simpsons, Meet the Feebles och Liftarens guide till galaxen men är skriven medan den ironiska generationen tultade runt i blöjor. Men å andra sidan kan även det mesta av Johns musikaliska åstadkommande anklagas för att vara före sin tid. Så han kanske bara var sådan.

Boken börjar med att John i okomplicerade ordalag berättar om tiden och livet med Yoko Ono. Men övergår sedan till en lite mer svårläst samling essäer. Man kan läsa lite hur man vill eftersom de är skrivna lite huller om buller trots att de flesta har en bestämd kronologisk ordning. Boken är inte utgiven av John själv utan av Yoko, som också skrivit ett sammanfattande efterord, sex år efter Johns död. Det fanns heller inget uttalat beslut om att boken skulle ges ut. Men har man läst något annat av Johns litterära alster så vet man att det utgivna resultatet fortfarande skulle ha samma halvt ofärdiga karaktär.

Att döma ut Muntliga röksignaler som ”dålig litteratur” eftersom den inte är skriven efter några regler och inte heller är bearbetad är bland det dummare man kan göra. Jag kan jämföra med avslutningskapitlet i James Joyces Odysseus där Molly Bloom ligger i sin säng och låter tankarna flöda fritt. Joyce skriver utan att använda vare sig punkter eller kommatecken och utan några övergångar mellan ämnena. För det är så man tänker, huller om buller och utan avbrott. John har skrivit sin självbiografi så som man tänker när man ska försöka förklara något som känns stort och viktigt. Man kan omöjligt veta var man ska börja och har absolut ingen aning om hur det kommer att sluta. Han använder metaforer och fiktiva namn kanske för att slippa bli stämd men främst för att i ord försöka beskriva hans känsla för något eller någon. Han skriver inte med baktanken att försöka styra hur omvärlden betraktar honom. Han skriver av lust att provocera med sanning och ärlighet. Jag ger så mycket mer för det än exempelvis Strindbergs Röda rummet eller Hermann Hesses Stäppvargen som inte gör annat än försöker bekräfta författarna som missförstådda genier.

Det här är en bok som jag kommer att plocka upp igen och läsa någon enstaka essä ur för att skratta åt, fundera på eller förfäras av beroende på tillfälle. Jag hoppas att många gör det samma, för John Lennon var en sann nutidsfilosof fast med färre diplom men mer rock’n'roll.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Ger dig tid att stanna upp
• Leende brio och lätt vemod
• Inspirerande snabbläsning
• En levande lögndetektor?