Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal vid teaterpjäsens premiär 1879 – en kvinnas frigörelse i 1800-talets Norge – blir i romanen i stället en påminnelse om hur otroligt och omänskligt instängt livet för en kvinna var för inte alltför länge sedan, och hur dessa patriarkala strukturer sträcker sig in i våra dagar.

Eftersom Nora är en roman och inte en pjäs får vi i Pryds Helles tolkning mer glimtar in i Noras tanke- och känslovärld, i stället för att bara filtreras genom den yta som presenteras på Ibsens scen. Samtidigt skämmer Pryds Helle inte bort läsaren med särskilt mycket insyn.

Jag har lite svårt att få ihop bilderna av den Nora som i sin barndom är nyfiken och kunskapstörstande, med den Nora som är så blint förälskad och beredd att under flera år förnedra sig hur mycket som helst för sin kärlek. Jo, såklart att det var en annan tid och att människor då såg på sig själva och på världen på ett annat sätt. Men jag hade gärna fått komma in mer i de tankegångarna och känslorna, hur de utvecklas, kanske hur huvudpersonen vacklar fram och tillbaka eller lite tydligare hur hon stänger vissa saker ute för att hon inte orkar/vågar/kan/eller något annat.

Kanske har det också att göra med att maken Torvald gestaltas på ett sätt som gör att jag nästan direkt tycker mycket illa om honom. När han nästan enbart beskrivs som fullständigt egocentrerad och samtidigt helt empatilös, är det svårt att se vad Nora ser hos honom och hur hon så ensidigt kan hålla fast vid honom år ut och år in. Naturligtvis är även Torvald lika instängd i samhällets normer som Nora – det hade gärna fått komma mer till uttryck i boken.

Trots det är det något befriande över att få se världen ännu mer ur Noras perspektiv jämfört med i Ibsens pjäs, inte minst i form av alla de kvinnliga vänskapsband och allianser som finns i hennes liv. Och det är också intressant bara det att kliva in i det norska och europeiska 1800-talets värld och villkor ett slag.

Nora är en av tre romaner i ett samarbete mellan tre nordiska förlag – svenska Natur & Kultur, norska Oktober och danska Rosinante. Inom ramen för samarbetet har tre nordiska författare skrivit var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Du kan läsa om Klas Östergrens Hilde här och Vigdis Hjorts Henrik här.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• I huvudet på Henrik Falk
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Om flykten och framtiden som försvann

Vi följer henne nära, nära intill – minsta lilla steg, minsta observation, varje liten tanke. Det är fascinerande hur mycket av livet återspeglat under en så kort tid som Knausgård får fram på så få sidor.

Det är sannerligen en karaktärsstudie – en sådan som inte ger ett enda enkelt svar som alla läsare kan enas om. En som snarare reser frågor än lämnar svar. Beroende på dina egna erfarenheter, dina egna glasögon, kommer du sannolikt att se de tre kvinnorna från tre generationer på olika sätt. Och din bild av dem kommer antagligen skifta under läsningen.

Att få in allt det på under hundra sidor, utan att det någonstans känns varken forcerat eller framskyndat eller tunt eller som att något saknas – jag förstår inte hur Knausgård gör det, men han lyckas i alla fall.

Solveig jobbar inom vården och har flyttat hem till sin åldrande mamma när hon inte längre klarar av att bo själv. Vi följer dem under ett par dagar då Solveigs dotter spontant bestämmer sig för att komma på besök.

Knausgård lyfter fram hela spektrat i relationerna. Där finns avstånd och tystnad, misstänksamhet och missförstånd – men också ömhet och längtan efter närhet.

Solveig har sin verklighetsbild helt klar för sig. I hennes huvud är det självklart att hon vet allt om både sin mamma och sin dotter: hur de tänker, vad de känner, vilka brister de har. Men hur skulle det vara möjligt med tanke på de avstånd som hon upplever i vardagen tillsammans med dem? Jag tror inte att det är så enkelt som Solveig inbillar sig, men hon behöver nog ha den bilden för att det inte ska bli för komplicerat.

Andra läsare gör antagligen andra läsningar.

Precis som med all stor litteratur så håller Fåglarna under himlen för alla dessa olika tolkningar.

Similar Posts:

• I det vardagliga stjärnfallet
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet
• Vackert och rogivande
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Livet och intrigerna

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Att vara femton år
• Vi är alla fåglar under himlen
• Mördarens monolog
• Franskt vemod som skaver

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Henry Morgan är tillbaka
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Johanna stalkar Nora via hennes instagram- och Fb-konton och hon börjar snart följa Noras mammas konton och podd. Emil värjer sig snyggt men inget hjälper. Underbara Nora blir allt vad Johanna känner att hon inte är. Därtill lider Johanna av menssmärtor som efter obehagliga undersökningar visar sig vara endometrios. All (skånsk) mensaktivism till trots – allt blir värre och slutar med operation och ytterligare därtill månader av brinnande smärtor. Johanna känner sig ”brännmärkt” – sjukdomen är kronisk.

Bokens språk växlar snyggt mellan svenska, danska och norska och stilen är rapp, vass och enormt rolig trots att ämnena är synnerligen allvarliga. Johanna lider alla kval av svartsjuka och ensamhet. Samtidigt ser hon sin galenskap: Nora är bara en vanlig ung människa (förstås med en överambitiös morsa som vill pådyvla världen att hon har ”världens bästa” mor-dotterförhållande) som på inget vis vill någon något ont. Johanna skäms över sitt beteende som snart tar proportioner av landskamp (”måste bara kolla vad Norge gör ikväll …”). Oslo döpte hon direkt om till ”Arsle”.

Antagligen sätter Johanna Frid ord på verkliga fenomen idag med glassiga bilder på sociala medier och personliga känslor av otillräcklighet, ensamhet parat med internets lättillgänglighet som skapar värsta egna ensamma spökdramat. Jag har ibland undrat lite över just svartsjuka och sociala medier – där finns det mesta, de flesta och alla möjligheter till rena rama galenskapen. Något som få säkert vill tillstå. Handlingen är helt trovärdig. Även språkligt är boken en svart liten pärla. Johanna bedriver introspektion som bara den och ser sig själv utifrån många gånger om. Tomrum är till exempel hennes egen familj och särskilt mammarelationen: varför kanske inte fråga egen mamma när det gäller de kvinnliga sjukdomarna som ofta går i rakt uppåtstigande led …

Antagligen är också Nora en vinkning till norska starka kvinnohjältar såsom Nora i Skam och Ibsens Nora i Ett dukkehjem. Ja, jag tycker mycket om Johannas brinnande historia.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• I huvudet på Henrik Falk
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• På den ensammaste platsen
• Heja Ingrid!

Ingrid och Jan, både i femtioårsåldern, har två vuxna hemmaboende, ”söndercurlade” söner och ett tjugofemårigt harmoniskt äktenskap bakom sig. Hanne, som är trettiofem, har för länge sen slutat räkna alla män och bostadsbyten i sitt liv. Svarthårig och vass dricker hon för mycket och bor närmast i ett ostädat kaos. Ingrid och Jan är däremot präktig medelklass som njuter av livets goda med sushi och vin på fredagar och ser fram emot en trygg pensionärstid tillsammans.

Alla tre upplever en livskris på var sitt håll. Ingrid börjar försmäkta i en lärarvardag (med motivationsmöten, särskilda läroplaner, dryga kollegor, elever med vitt skilda diagnoser, intyg och nätkontakt dygnet runt …) som kräver så gott som allt av hennes balanserade person. Jan återupplivar en g(l)ömd gitarristådra från sin gymnasisttid på Hartvig Nissen skole (ja, Skam-gymnasiet i Oslo) på en källarkrog där han uppvaktas av den femton år yngre Hanne som börjat tappa sugen som häftig singel …

Det hela får alla tre på fall. I skilda kapitel följer man dem under ett par år. En skilsmässoroman men utan syndabockar: inga stora gräl eller sönderslitande bråk. Det handlar om livslögner och yta, jakt på ett nytt, annat liv och det hela blir oerhört komiskt. Den som vinner mest på rumban gör sig av med allt bohag (”downsizar”), kapar alla band och ger sig iväg ensam på en roadtrip ut i Europa.

En relationsroman med galghumor. Så på pricken-beskrivningar av alla möjliga medelklassiga situationer, viljor och begär. Så samtida 2010-tal där många – som har allt – vill ha mera. Genast. Samtidigt sorgligt. Det var inte möjligt detta med ”forever young”. Inte för oss heller …

Handlingen kunde omarbetas till pjäs eller film. Mycket är filmiskt med förvecklingar och inre monologer. Stilen påminner om romanen Shirley Valentin av Willy Russell (1988), filmad året därpå och som spelades 2017 av Maria Lundqvist som Shirley på Maximteatern. För tillfället spelas pjäsen på turné med Riksteatern. Jag tänker också på Nora i Ibsens Ett dockhem – det kommer en gräns när en hygglig människa (kvinna) bara börjar säga nej till alla som tar henne för given som partner, förälder, ”arbetshäst” … Som läsare säger jag bara: ”Ja, ja! Heja Ingrid!”

Similar Posts:

• Bit mig hårdare, Ingrid
• Den äktenskapliga rävsaxen
• I huvudet på Henrik Falk
• Och där gick han sin väg
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?

Hon hoppades att det skulle komma färre besökare framöver. När väl pojkarna gått till sängs skulle hon få ha huset mer för sig själv. Hon skulle lära sig att ta vara på de timmarna. Under de fridfulla vinterkvällarna skulle hon komma på hur hon skulle leva.

Tóibíns berättelse om Nora Webster får mig att tänka på en annan litterär Nora som också behöver söka ensamheten för att lära sig att leva.

[---] Jeg må se att opdrage mig selv. Det er du ikke mand for att hjælpe mig med. Det må jeg være alene om. Og derfor rejser jeg nu fra dig. [---] Jeg må stå ganske alene, hvis jeg skal få rede på mig selv og på alting udenfor. Derfor kan jeg ikke bli’e hos dig længer.

I Henrik Ibsens Et dukkehjem kommer Nora till insikt om att hon måste lämna man och barn för att kunna bli sig själv. Hon fattar på egen hand beslutet att lämna sitt dockhem. I Tóibíns roman blir Nora av med dockhemmet mot sin vilja. Efter att maken Maurice ryckts bort i en för tidig död tvingas hon sälja det lilla huset vid havet där familjen tillbringat många somrar. Hon måste också lämna tillvaron som hemmafru och börja förvärvsarbeta igen.

Hon tänkte på den frihet som äktenskapet med Maurice hade skänkt henne, en frihet som – när barnen väl var i skolan eller något litet barn sov – medgav att hon kunde gå in i det här rummet när som helst på dagen och ta fram en bok och läsa, en frihet att gå in i finrummet när som helst och titta ut genom fönstret på gatan och Vinegar Hill på andra sidan dalen eller molnen på himlen, låta tankarna flyga och fara, gå tillbaka ut i köket eller ta hand om barnen när de kom hem från skolan, men som en del av ett behagligt liv där vissa plikter ingick. Dagen var hennes [---] Nu skulle hennes dag tas ifrån henne.

Nora Webster hade höga ambitioner som ung flicka. Hon ville gifta sig med en man ”som kunde sin syntax” och hon har lyckats. Maurice är lärare i matematik, en omtyckt sådan. Han är godmodig, politiskt intresserad och den som för familjens talan. Kanske är han hennes livs stora kärlek även om Nora Webster själv inte skulle använda så stora ord. Det är i alla fall uppenbart att hon saknar honom och det liv de hade tillsammans. Hos Nora Webster kan jag inte spåra någon längtan efter att fly bort ifrån kärnfamiljens kvävande förtryck. Ändå lyckas Tóibín varsamt gestalta hur hon så småningom, och till en början nästan motvilligt, lär sig att njuta av en annan sorts frihet än den som hemmafrulivet gav henne. Nämligen den som kommer av att fatta sina egna beslut.

Tanken på vad hon skulle kunna göra med rummen på nedervåningen höll henne vaken. Hon fick påminna sig om att hon var fri nu, att det inte fanns någon Maurice som var försiktig med pengar och blev butter om något hotade att störa hans rutiner. Hon var fri. Hon kunde fatta vilka beslut som helst om hemmet. Det var nästan en skamlig tanke att hon kunde göra precis som hon behagade.

Tempot i Nora Webster är mycket stillsamt och intrigen näst intill händelsefattig. Läsningen gör mig till en början rastlös men efter några kapitel är jag fast i Tóibíns lågmälda vardagsskildring. Det är ungefär som när någon viskar i ditt öra och du måste anstränga dig extra mycket för att höra vad som sägs. Tóibín får mig att luta mig lite närmare texten. Varje ord får en större betydelse och min läsning blir mer uppmärksam. Nora Webster berättas ur ett tredje persons perspektiv som ligger så nära huvudpersonen att det nästan kunde vara skrivet i jag-form. Ändå finns här en distans som hindrar mig från att komma Nora Webster in på livet. Tankarna rör ofta barnen, de dagliga bestyren och de större förändringar som hon måste genomföra för att kunna försörja sin familj. Nora Webster hänger sig inte åt existentiella funderingar i någon större utsträckning. Men när hon gör det, som i citaten ovan, ger mig Tóibín en glimt av ett djup som jag inte desto mindre hela tiden har anat.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Löjligt lycklig läsning
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Porträtt av Henry James
• Komplicerat att vara Mann

För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten och dunkandet från rälsen sin historia: hur han förälskade sig, gifte sig, bildade familj och slutligen mördade sin hustru. Det blir en intensiv och febrig monolog, närmast en pamflett, riktad mot samtidens syn på kärlek och äktenskap – tankar som å ena sidan ska ligga Tolstojs egna nära, å andra sidan placeras i mördarens mun.

Uppriktigt sagt är det nog den dubbeltydigheten som gör romanen fascinerande. Utan den vore den en smula tröttsam, förd i sitt höga tonläge, nästan från början till slut fylld av indignerade utrop, ångestfulla suckar och nervöst vankande bara avbrutet av det upprepade intaget av starkt te. Han är rätt mycket drama queen här, Tolstoj, måste jag säga.

Vad som emellertid också är slående är hur påtagligt Kreutzersonaten ingår i en större europeisk debatt om äktenskap och sexualmoral som fördes vid den här tiden – i Norden av bland andra Henrik Ibsen, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och August Strindberg. Av dessa är det onekligen Strindbergs många utropstecken och kompromisslöshet som Tolstoj ligger närmast – frågan är nog om han inte till och med går om den med viss marginal.

Äktenskap är prostitution, kärlek en illusion, musik förledande och barn en olycka, läkarvetenskapen en vanföreställning och kvinnan på en gång slavdrivare och slav.

Det har redan gått så långt att folk blir galna och skjuter sig, och allt beror på det här. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Djuren har på känn att deras avkomma fortplantar deras art och här håller de sig till en viss lag. Det är bara människan som inte känner till det här och inte vill veta av det. Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Nu ska man förstås alltid vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, men visst är det fascinerande att en av världslitteraturens stora (med bland annat Krig och fred och Anna Karenina tryggt i bagaget), en tänkare och niobarnsfar, alls får ihop det här? Det är intressant att läsa, fast med någon slags skräckblandad förtjusning eller något i den stilen. Också förstås därför att sexualitet och könsroller nästan alltid tycks ha bekymrat och upptagit människor något så oerhört, inte minst kring förra sekelskiftets första kvinnoemancipatoriska våg.

På föreläsningar och i hörsalar befriar man kvinnan, men man betraktar henne som ett njutningsmedel. Lär henne, som vi har gjort, att betrakta sig själv på det viset, och hon kommer alltid att vara en lägre varelse. Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Kreutzersonaten, skriver översättaren Lars Erik Blomqvist i sitt förord, var en bidragande orsak till att Tolstoj bannlystes av den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också en delanledning till att Tolstoj aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I prisets begynnelse hade man ju en föreställning om att skönlitteratur skulle vara just skön och moraliskt högstående, och där funkade inte riktigt skandalomsusade texter som Kreutzersonaten.

Det gör den väl på sätt och vis fortfarande inte. Den är lite förskräcklig, faktiskt. Fast man ska läsa lite förskräckligheter ibland, tycker jag.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• I skuggan av döden
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten

Dramat blandar berättelsen om Antigone från den grekiska mytologin med berättelsen om ett övergrepp som drabbar en ung kvinna eller flicka i nutid, eller vilken tid det nu ska utspela sig, i alla fall är flickan elev i en mellanstadieskola.
Antigone trotsade härskaren Kreon när hon begravde sin bror Polyneikes, som hade varit sitt lands fiende. Att begrava honom var belagt med dödsstraff. Antigone stod upp för det hon tyckte var rätt och begravde ändå sin bror, men fick då ta sitt straff. Hon stängdes levande in i ett gravvalv, där hon begick självmord. I den andra berättelsen i dramat handlar det om flickan som blivit våldtagen av sin lärare. Dessa båda berättelser vävs samman, och vi får gå in i de båda kvinnornas tanke- och känslovärld.

Det är oerhört viktigt att lyfta fram temat i denna text. Texten belyser och analyserar mannen och hans maktmissbruk och hur detta missbruk skapar en utsatt tillvaro för hans offer, präglad av påtvingad försiktighet och ständig fruktan.

Och att den som är van vid makt är van vid den. Och att den som är van att bli utsatt är van att bli utsatt. Det finns ingen objektivitet där, ingen möjlighet att se saken utifrån.

Mannen finns inte. Mannen är en konstruktion. Mannen är en fiktion. […] Mannen är en narcissistisk störning. Mannen är ett symtom. […] Utan maktmissbruket finns inte heller mannen. Utan maktmissbruket läker mannen ut, koagulerar, ramlar av.

Spår av Antigone är skriven för scenen. Själv tycker jag att det är problematiskt att läsa dramatik just av denna orsak. Dramatik skrivs för att gestaltas audiellt och visuellt, det är alltså meningen att man ska höra någon uttala texten högt, med betoningar, känslor och att vi ska se kroppsrörelser och ansiktsuttryck. Därför känner jag vid läsningen att det är svårt att få ett samlat och kraftfullt intryck av texten, det krävs en scentolkning. Jag vill att den ska förmedlas i tal och att den ska bli visuell.

Ofta tänker jag också på att människan är extremt inkonsekvent. Samtidigt som vi ständigt uttrycker avsky inför våld och förtryck, särskilt mot barn och kvinnor, tycks vi mer än gärna ta del av fiktiva vålds- och övergreppsskildringar på TV, bio och i böcker. Ofta är det just unga kvinnor som är utsatta i dessa skildringar, de blir kidnappade, våldtagna och mördade. Detta är alltså underhållning! Ingen verkar protestera, inget av detta är tabu. Tvärtom visas det upp som något som normalt händer. De som skapar dessa filmer och böcker tjänar stora pengar. Vi lever i ett samhälle fyllt av våld, och vi godkänner indirekt detta genom att skapa ännu mer våld i form av påkostad underhållning. Vi, de mest motsägelsefulla av varelser.

Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone kommer att ha sin urpremiär på Göteborgs stadsteater den 13 februari 2015. Vi får hoppas att pjäsen kan skapa förändring och att den inte bara blir en del av vår förströelse.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Tvivlet som funktion
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten
• Ett krångligt fruntimmer