Eller är den så ljuv, den där musiken? I mina öron klingar det ganska så falskt ibland, för även om de är överens om att de inte vill leva som sina föräldrar, så vet de inte riktigt hur de ska bära sig åt för att bygga upp något som mer liknar det som de önskar sig. När 50-tal blir 60-tal är konventionerna sådana att mamma är hemma och tar hand om barnen, pappa jobbar och drar in kosingen. Och att bryta mot dessa tradtioner är inte bara svårt, det är snudd på omöjligt om man inte pratar med varandra.

Tyvärr har Ingrid och Georg inte så mycket tid på sig att förhandla fram premisserna för sitt äktenskap, för det går väldigt fort att bli ett etablerat par. Ingrid blir nämligen gravid och Georg tar förstås ”sitt ansvar” och gifter sig med henne.

Helena von Zweigebergk är oerhört bra på att beskriva vad som händer inuti Ingrid och Georg. Det är frustrerande att de inte kan prata med varandra om vad de tänker och känner utan bara gissar sig fram på ett sätt som känns bäddat för olycka. Ingrid försöker vara Georg till lags och Georg tar beslut som påverkar hela familjen utan att prata med Ingrid. Det kanske var ett helt acceptabelt sätt att manövrera sitt familjliv på den här tiden, men det kan ju inte ha gjort dem lyckliga?

Ingrids son Tom är bara fem år men det känns inte som om Ingrid riktigt ser honom efter att hon har gift sig med Georg. Hon vill att han ska uppföra sig och inte ställa till besvär för ”farbror Georg”.

”Du gör mamma ledsen och besviken när du beter dig på det här sättet, Tom. Och farbror Georg som är så trevlig mot dig. Du gör honom beviken också. Vi förstår inte vad det är som tar åt dig!”

Det känns sorgligt att Ingrid även ”offrar” sin bästa vän Britt på äktenskapets altare och till och med har svårt för att prata med henne på telefon när Georg finns i närheten.

Ingrid känner sig hämmad att prata eftersom Georg också är hemma. Han sitter i soffan i vardagsrummet med en whisky, tidning och cigaretter och väntar på att de ska äta middag. På radiogrammofonen spelar han Billie Holidays ”Blue moon” och ser bister ut. Han spelar ofta den amerikanska jazzsångerskan när han är på melankoliskt humör eller uppretad över något. Är han uppåt spelar han ”All the things you are” med Charlie Parker. På så sätt får Ingrid och Tom en ledtråd om var han befinner sig mentalt sett.

Förmodligen är jag inte ensam om att tycka att det hade varit både vuxnare och ärligare att ha pratat med varandra istället?

Huruvida Ingrids och Georgs äktenskap blev lyckligt eller ej, kommer vi förhoppningsvis att få redan på när andra delen i den här serien ”Drömmar om frihet” kommer ut. Den utspelas 1981 och har Toms lillasyster i centrum.

Similar Posts:

• Spänning från början till slut
• Segt om ett äktenskap i stå
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd
• Vars är intrigen?
• Roman om rädsla

”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.”

Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar på en tröst. Människor orkade för att de var tvungna. Det var bara innan det hänt som man trodde det var omöjligt.

Sirener är boken som gav mig läslusten tillbaka. Sen jag och min sambo sen 10 år tillbaka separerade har jag inte haft någon aptit på varken mat eller böcker. Jag har ätit för att jag varit tvungen. Jag har försökt läsa för att inte känna mig lika ensam. Sirener är den första boken på flera månader som jag verkligen längtat efter att fortsätta läsa när jobb, tvätt, besök i mataffären, ångest, sjukdom stått mellan mig och dessa 307 sidor stillsam briljans.

Henrik, bokens huvudkaraktär, skriver sin avhandling om Richard Yates. Pappan Gunnar skriver manuset till boken om den självupplevda fartygskatastrofen han överlevt. Studenten Vanja skriver sin uppsats om Carson McCullers.

Klara har läst till diakon och firas i sin frånvaro på en vigningsfest där mamma Marianne dricker för mycket enligt Henrik men helt inom spannet för det normala enligt Gunnar. Marianne, som presenteras som en oerhört läsande person, ställer sig positiv till Klaras flickvän medan Gunnar, präst/patriark, tycker att Klaras ”vän” skämmer ut alla genom att inte bära skor.

Familjedramat är otroligt välskrivet och de litterära undertonerna är inte bara underhållande för boknördar utan symboliska och tankeväckande. Tänk Robert Harris Spökskrivaren kombinerat med valfri Linn Ullman-roman på dejt med Helena von Zweigbergk-doftande skilsmässoroman. Det gör bitvis ont att läsa men blir aldrig frossande i hemskheter för hemskheternas skull.

Dialogerna mellan Henrik och sambon Lotte är fantastiska. Allt som det sörjande och krackelerande paret säger till varandra får en ny betydelse. Ingen säger vad de menar, förmodligen för att de inte vet. Att kalla Colleen McCulloughs Törnfåglarna för ”populärkultur” blir ett hån vasst som en kniv. Att drömma om en resa till Kroatien blir en anklagelse. Gabriella Ahlström skildrar förhållandets förfall på ett sätt som både placerar mig i det, där jag känner det som de inblandade gör, men också utanför det, där alla samtal runt det enda samtal de egentligen borde ha gör väldigt ont i mig samtidigt som det är intressant att försöka jämföra med hur jag själv pratar förbi mina egna känslor och tankar när något är för jobbigt.

Fartygskatastrofen, missfallet, den Lucinda Williamska affären med den yngre studenten; alla var för sig ämnen som inte är originella på något sätt, men tillsammans och på det sätt som Ahlström behandlar dem är de otroligt bra. De klichéer vi är och ser i vår omgivning, de klichéefyllda saker vi gör mot varandra och sen skapar narrativ kring för att orka med oss själva. Detta är teman som Ahlström fyller sin intressanta berättelse med. Vad säger vi till oss själva och andra för att förstå, fly eller förneka de känslor vi känner?

Bara en sån sak som att inleda med över 50 sidor på en medelklassig familjefest med bitter eftersmak (svensk kulturs allra mest använda öppningsfond?) utan att jag som läsare blir minsta trött. Här etableras alla dilemman och relationer på ett smart sätt som knyts ihop på ett ännu smartare sätt i slutet av boken. Jag har alltid tyckt det låter otroligt tillgjort när folk säger att de haft bokupplevelser som fått dem att direkt börja på sidan ett när den sista sidan är slut, just nu är jag farligt nära att bli en av dessa tillgjorda.

Similar Posts:

• Sensuella Sirener
• Drömmen om det lite bättre
• Innan vi regnar ned
• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser

Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Ålderdomen i praktiken
• Får jag lov?
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier

Högre insatser är det däremot i Project psykvården i Sverige anno 10-talet. Det verkar helt klart riggat för att det ska gå dåligt. Och när det gör det (för det gör det, det går riktigt dåligt) så sitter en jury av massmedia där och tittar på och bedömer utan att låtsas om att det är riggat från början. Sen kommer drevet och röstar bort dem som inte klarar trycket.

Jenny Åkervalls debut handlar om en pressperson i statsministerns stab och en psykiater i öppenvården. Deras historier varvas och persongalleriet växer sig ganska stort utan att det blir rörigt. Engagemanget för sina yrken och den enorma tyngden av konstant stress är vad de har gemensamt till en början. Sedan börjar mystiska kuvert dyka upp på bästa Hollywoodthriller-manér.

Kuverten och den lite mystiska biberättelsen är dock inte det som fick mig att sträckläsa den här boken; dessa inslag kan jag både ha och mista. Arbetsplatsskildringarna i den absoluta toppen av politiken och i psykiatrins absoluta medelpunkt (bland annat på akutpsyk) i kombination med livspusselstressen är det som är riktigt skickligt beskrivet samtidigt som det är spännande. Jag gillar den blandningen. Som Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre möter Anders Pihlblads Drevet går.

Jag hatar Annas man Jakob för att han hela tiden känner sig hotad av hennes jobb. Och jag älskar att få veta hur en taffligt planerad statsministerlunch i Kiruna kan gå till. Jag hatar politiken som tvingar Anna att klämma in ytterligare patienter per dag trots att hon redan har för mycket att göra. Och jag (som aldrig varit fast anställd) älskar att få läsa om de oskrivna regler som finns på en arbetsplats (t.ex. att det är obligatoriskt att närvara vid det dagliga fikat, annars ses det som en tydlig markering). Samtidigt som de små vardagliga problemen dyker upp och kräver lösningar tvingas de titta på sig själva med omvärldens ögon för att kunna förebygga nya problem. Hur något ser ut är mer viktigt än vad som faktiskt hänt.

Det är lite förutsägbart ibland men det gör ingenting eftersom historien känns så trovärdig. Det finns kanske till och med en poäng i att ha karaktärer med förutsägbara problem i sina privatliv i just den här historien. För hur unika är vi egentligen i de problem som vi går runt och håller hemliga? Och vems syften tjänar vi, vi som ser oss som helt vanliga människor?

Similar Posts:

• ”Den hemliga historien” i svensk småstadsmiljö
• A lighter shade of blue
• Spänningen är på topp – men slutet förstör
• Okronologisk mordgåta höljd i dunkel
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Norskt på bokmässan
• Lovvärt, men inte nog
• Frånvaron och den farlige fadern

När jag bestämde mig för att läsa Linn Ullmanns nya roman, var det för att jag inte hade läst något av henne tidigare. Avgörande var också att jag läst böcker skrivna av hennes föräldrar. Av Liv Ullmann har jag läst Förändringen från 1976. Men när jag tog reda på lite om innehållet i Det dyrbara, kände jag mig ändå tveksam till att läsa den. För handlingen såg ut som det gör i så många deckare, och den innehåller något som jag personligen inte kan förstå att människor vill ödsla sin tid på att skriva om, än mindre att läsa om: ung, vacker kvinna försvinner och hittas mördad. Vad är det som gör att människor vill läsa om unga kvinnors våldsamma död, varför säljer det? Det är väl en av de största gåtorna i samtiden. Samtidigt som man förfasar sig över våldet, kvinnoövergreppen, kvinnomorden och kvinnoförtrycket så som det ser ut. Ändå verkar böcker om mord på kvinnor mottas med glädje av förlagen, av läsarna, av kritikerna.

Men nu bestämde jag mig för att läsa ändå. Och jag kan konstatera att romanen hade blivit så oändligt mycket bättre utan detta mord. Det är synd, för Linn Ullmann skriver inkännande, insiktsfullt, stämningsfullt och känsligt om konflikter och komplicerade känslor människor emellan. Det handlar om kvalitéerna i dessa känslor och om de skriande och obegripliga bristerna i dem. Allt detta räcker så väl till för att skapa spänning och dramatik i vardagen.

Romanen handlar främst om en familj. I centrum står den 40-åriga kvinnan Siri. Hon driver två restauranger, en i Oslo och en i det samhälle där familjen har sitt fritidshus. Hennes man Jon är en framgångsrik romanförfattare, som hamnat i svår skrivkramp när han är på väg att avsluta sin romantrilogi. De har två döttrar: Alma, tolv år och Liv, fem år. Familjen har en hund: Leopold. Andra viktiga personer i romanen är Jenny, Siris excentriska mamma, och mammans mycket yngre väninna Irma.

Siri har ett komplicerat förhållande till sin mor Jenny, som snart ska fylla 75 år, på grund av en tragisk händelse i familjen. Siri vill moderns bästa, och vill därför ordna en stor födelsedagsfest, men det visar sig att mamman inte vill ha någon fest. Ändå genomför Siri festen. Jon verkar väldigt fäst vid sin fru Siri på alla sätt, ändå har han varit otrogen många gånger, och kan inte undvika att ha kontakt med olika kvinnor. Om han mejlar eller skickar sms till dem, raderar han ytterst noggrant allt, så att Siri inte ska kunna läsa.

Jag tycker en del saker i romanen är svårbegripliga, men det kanske är för att visa på att människors handlingar och beteenden kan vara svåra att förstå sig på. Mest undrar jag nog över Jon, varför han är otrogen mot Siri. Man får inget svar på det. Så kommer den unga barnflickan Mille in i berättelsen, och här börjar romanen kännas förutsägbar. Ung, vacker barnflicka anländer i familj, där förhållandet mellan makarna inte är det bästa. Den grånade författaren visar ett särskilt intresse för barnflickan. Jaha. Ett uttjatat tema, som inte heller gestaltas på ett originellt sätt:

Mille hade bara känt Jon i några veckor, men hon var helt säker på att det var något mellan dem. En sådan där sak som man inte kan sätta ord på [...] Han var ju författare och hon var osäker på hur man skulle uttrycka sig med författare. Hon ville inte att han skulle tro att hon var dum, att hon var en snorunge, att hon inte var mogen för sin ålder.

Linn Ullmann är bra på sitt hantverk, att föra en berättelse framåt. Hon lyckas också hoppa fram och tillbaka i tiden i berättelsen, både på ett logiskt och dynamiskt sätt. Och det finns en mängd intressanta saker i romanen, som jag gärna hade sett att hon hade spunnit vidare på, som till exempel när Siri berättar för sin man om böcker hon läst av kvinnliga författare, som Jon inte ville läsa, ”kanske för att de var skrivna av kvinnliga författare?” En intressant aspekt att utveckla.

Romanen har sina förtjänster, men på det hela taget får jag inte ihop vad det är den vill säga. Det är en deckare och det är en relationsroman på samma gång. Men den slutar på ett för mig ganska abrupt och oavslutat sätt, och den lämnar mig genomsyrad av ett stort frågetecken.

Similar Posts:

• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Vackert om livet och döden
• Lovvärt, men inte nog
• Norskt på bokmässan
• Ny roman av norska Linn Ullmann

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

I första hand riktar Ingrid sig till sin man Anders. Som läsare kommer vi in i hennes perspektiv, hennes upplevelse av händelseförloppet. Hon är skakad, chockad, rädd. Hon iakttar så gott hon förmår, men är utsatt för vrede och våld, irritation från de övriga – till kidnapparna Osmo, Ronnie och Kalle sällar sig två "väninnor", Olga och Yasmine, från Ryssland – till exempel för att hon gråter.

Det är sällan man läser en bok där spänningen är på topp ända från första sidan till sista. Detta berättande hör definitivt till Helena von Zweigbergks förtjänster. Hur hon har lärt känna kriminella eller fängelsepräster har jag ingen aning om. Visst kan man ha en stark intuition och fantasi, men det krävs nog något mer: egna erfarenheter (till exempel som journalist eller som bekant till vårdare och/eller kriminella) och en god människokännedom.

Allting verkar väldigt realistiskt: spelet och konflikterna mellan de flyende, kärleken (eller det de trodde var kärlek), misstänksamheten, oberäkneligheten. De litar inte på varandra, de smider egna planer inom gruppen, de bär på känslor av svek, de bevakar varandra. Deras tålamod är dåligt, men det följer även av den bisarra situation som de befinner sig i. De vet att polisen är dem i hälarna och att de är efterlysta. När kvinnorna lagar mat så är maten kall inuti; de orkar inte vänta färdigt. Symboliskt så väl som något annat.

Parallellt med det yttre skeendet i nuet, så får vi återblickar ur Ingrids liv. Först störde detta mig; det kändes så beskäftigt och tillrättalagt. Men jag förstår nu hur Helena von Zweigbergk menar. I en sådan absurd situation som Ingrid befinner sig så avlöser den ena skräckfyllda situationen den andra. Ges det då möjlighet till vila, så måste ju det egna livet välla över en: om, OM livet nu skulle ta slut … Då vill man gå igenom sitt liv först.

Ingrid har inte haft många förhållanden före sitt äktenskap. Men i unga år hade hon ett destruktivt förhållande med Johannes. Han förtryckte henne med inslag av förakt och misshandel. När hon efter många om och men blev "fri" (det var egentligen han som gjorde slut) så blev det med insikten att man ingenting tjänar på att göra sig till offer.

Ingrid pendlar mellan den "gamla", förstående Ingrid, van att lyssna på fångarnas ångest och livsbesvikelser, och den nya, rebelliska: "Varför skulle JAG trösta DIG, det är ni som tagit mig och misshandlar mig!"

von Zweigbergks språk passar den här formen av berättelse. Det dramatiska, maniskt uppskruvade, nervösa, ovissa, tragiskt meningslösa. Osmo – bossen, stark, hård, hotfull, men samtidigt osäker (på Yasmines kärlek bland annat) och mot sin vilja i grunden välvilligt inställd till Ingrid. Ronnie – ständigt manisk, rastlös, på något sätt den typiska bilden av en kriminell. Och så flickorna – från öststaterna, vackra, men förhärdade, manipulativa, drogpåverkade. Man kan nästan TA på stämningen. Man KÄNNER aggressiviteten, svettlukten, det fräna, stirriga, desperata. Inlevelseförmågan är stark hos författaren och därmed logiskt lätt överförd på läsaren.

Jag tycker att det här psykologiska spelet mellan de medverkande hör till Helena von Zweigbergks förtjänster. Det som kännetecknar flykten och boken är det oberäkneliga. Spänningen viker knappast en tum under berättelsen. Nå, en tum då och då; Ingrid tänker då oundvikligen på sin man och sin lilla ettåriga dotter.

Sedan är väl slutet mer eller mindre tragiskt, väntat, typiskt … Hur skulle det annars ha sett ut? Om skurkarna klarat sig och flytt landet? Här kommer mina reservationer. Varför låter von Zweigbergk kvinnorna leva? De är inte oskyldiga, de dödar också. För att de är offer för taskiga män, prostitution och så vidare?? Men männen, är de inte också offer?? För uppväxt, impulsproblematiska karaktärer, rastlöshet?

Ingrid kände sig trygg när hon besökte förbrytarna i fängelset; HON hade kontroll. Men här är hon skyddslös, kraftlös av skräck. Hon var på den andra sidan: en fungerande, accepterad medborgare, normal i jämförelse med de kriminella. Osmo berättar för Ingrid att han inte "fått till de enkla grejorna". Han litar inte på Yasmine, som han hört av någon annan "horade runt". Visst, ett uttryck för hans kvinnosyn, men även bistra erfarenheter. Som Ingrid uttrycker det på ett ställe: Våra röster är som instrument i händerna på någon som inte kan spela. Det blir aldrig rätt. Då har hon – tillfälligt – identifierat sig med sina fiender.

Ingrid är kristen, hon är präst. På slutet låter hon prästen tala, inte den privata Ingrid. Det talas om att förbrytarna, till och med Johannes (i hennes tidigare liv), har sin skuld, sin skam, sitt mänskliga nederlag kvar.

Riktig kristendom – det är inte självbelåten, dömande präktighet. Det är väl sorgen över förlorade själar? "Det blir större glädje i himmelen över att en själ vunnits, än över de nittionio som redan är där" – heter det inte så?

Similar Posts:

• Vars är intrigen?
• Drömmar om frihet
• Hämnden är en rätt som bäst serveras kall
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• Om Gud och utsatthet

Tom och Jessica lever i ett passionerat förhållande. De är sådär galet förälskade som man bara kan vara om man är väldigt olika och väldigt nyligen har träffats. Även om Tom har varit kär förr så vet han att Jessica är någonting alldeles speciellt. Även om Jessica har haft pojkvänner tidigare så vet hon att ingen kan mäta sig med Tom. Och bara kärleken finns där så ordnar sig väl resten?

Eller inte. Jessicas ordnade akademikerbakgrund om än med en frånvarande far krockar med Toms arbetarfamilj som han har svikit genom att flytta in till stan och liera sig med de som är lite förmer (och genom att aldrig betala tillbaka sina relativt stora lån). Jessica är kurator och Tom är kulturdiversearbetare. Jessica städar och Tom dricker öl. Jessica vill ha ordning och reda och Tom sin konstärliga frihet. Och istället får de dottern Greta. Något alldeles underbart men också något som ställer större krav på en redan ansträngd relation. En relation som istället går in i en fas av svek, tillitsproblematik och kommunikationsstillestånd som inte blir bättre av att Tom gärna tittar för djupt i glaset och Jessica ska vara alla till lags.

Det kan tyckas att vi har läst det förr. Och det är möjligt. Men det är väldigt rakt och ärligt och det är väldigt långt ifrån bildbyråbilden på omslaget. Det är svårt att inte sucka åt den ordentliga men sympatiska Jessica men också intressant att följa Toms underfundiga bortförklaringar av sitt (stundom ruggigt pinsamma) beteende inför sig själv och andra. Och det är trots allt svårt att inte förstå honom. Extra krydda till anrättningen ger en irriterande tjejkompis till Tom som tycker att han rättmätigen är hennes och gör sitt bästa för att i lönndom sabba lite. Jessicas arbete som kurator på socialkontoret är en betydande bihandling som för en oinvigd är både omskakande och intressant.

Man ska med andra ord inte döma hunden efter håren. Förväntade man sig lättläst så får man i och för sig lättläst. Förväntade man sig banalt så får man nog leta någon annanstans. Det här är en varm skildring av helt vanliga människor och helt vanlig kärlek och vare sig man vill eller inte så fastnar man. Opretentiöst men engagerat. Jag gillar den.

Similar Posts:

• Drömmar om frihet
• Vars är intrigen?
• Spänning från början till slut
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• De klichéer vi är