Strangely, I became more bookish And my home and study meant more to me As I considered the circumstances of my death – Iggy Pop Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. […][...]

Om man läser mellan raderna är Vénus Khoury-Ghatas roman med den poetiska titeln Ett hus på randen till tårar dubbelt så tjock som sina drygt 130 sidor. Berättelsen ruvar på dolda hemligheter, blottar endast möjliga vägar neråt i en snårig intrig som vindlar mellan familjetragedin i ett hus i 1950-talets Beirut och mentalsjukhuset där sonen […][...]

Tack Norstedts för att ni ger ut sådan här litteratur. Verkligen. Juli Zeh är en oerhört lovande författare och det är skönt att hon ges ut i Sverige. Men varför har ni ett omslag som gör att den ser ut som en Jackie Collins-roman, med fasta kvinnolår i nylonstrumpor? Är det bara för att författaren […][...]

Alexander McCall Smith har fått en riktig smashhit med serien om The No1 Ladies’ Detective Agency och dess oemotståndliga innehavare Mma Ramotswe. I de sex hittills utkomna volymerna har han skapat något som bäst kan beskrivas som ett parallellt universum där inga problem är för stora för att kunna lösas över en kopp bushte. Mma […][...]

Ska man skriva en bok om Strindberg som folket kan ta åt sig så görs det bäst genom att lyfta fram detaljer som att han dog i Blå Tornet med blodblandade spyor i sängen och att han vid något tillfälle kan ha uttryckt en önskan om att äta sköldpaddssoppa ur en klosett. Först då, nedkastad […][...]

I juli 2002 var jag i Zürich och besökte en stor utställning om Hermann Hesse, som fanns på Schweizerisches Landesmuseum, med anledning av att det då var 125 år sedan han föddes. Med denna intresseväckande minnesutställning i tankarna, har jag nu några år senare läst hans roman Demian, berättelsen om Emil Sinclairs ungdom i svensk […][...]

Jag tycker att bland det bästa som sagts om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är att man plötsligt får känslan av att den handlar om något helt annat. Att bakom de osande vidrigheterna och bortanför det skållande träskbadet till läsning så finns något … ja, annat. Detta stora ”andra” bildas där i den fullkomliga grotesken, stilsäker […][...]

Jag är svag för författare som vågar använda ett snävt perspektiv i sitt berättande. Den hårda och konkreta avgränsningen är liksom själva förutsättningen för att något väsentligt ska kunna bli sagt. Oftast blir det både originellt och absurt på köpet. Så är det med Brummstein. Den handlar om en sten. I grottsystemet Hölloch i Schwiez […][...]

”Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag …” Så uttryckte den marxistiske filosofen Theodor W Adorno sig år 1949. Efterkrigstidens författargeneration präglades av misstro mot de stora berättelserna. Språket hade blivit en disciplinerande och förtryckande apparatur som betraktades som […][...]

I maj 1911 vistades Thomas Mann med sin hustru och sin bror (författaren Heinrich) på Lido utanför Venedig. Praktiskt taget varje händelse som protagonisten i Döden i Venedig råkar ut för var något som Mann själv upplevt under denna resa. Han arbetade med novellen mellan juli 1911 och juli 1912, och den publicerades för första […][...]