Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Inledningsraderna till Historien om två städer är till exempel så berömda att jag nästan får overklighetskänslor när jag läser dem.

Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

Perioden Dickens beskriver är alltså franska revolutionens tid, som redan på hans tid låg 70-talet år i det förflutna. Det är också en stor anledning till att jag plockar upp den – revolutioner är fascinerande. Så mycket ambitioner och drömmar som plötsligt fattar eld och inte sällan brinner upp. Varför är det så förbaskat svårt att förändra samhället på ett vettigt sätt?

Det Dickens beskriver här är emellertid långt ifrån några intellektuella visioner om ett bättre samhälle. Här är det förtrycket av människorna som fungerar som en krutdurk. De har ingenting kvar att förlora, och då smäller det. Den där dubbelheten som är så tydlig i inledningsraderna finns med hela tiden. Revolutionen är förskräcklig, blodtörstig, men den är också en begriplig reaktion på ett tillstånd som i sig var förskräckligt och blodtörstigt.

Det är i den dubbelheten som Dickens är briljant här. Han är högtravande, han är satirisk. Han är djupt kritisk, och djupt inkännande. Men det är samhällsskildringen jag tar med mig från den här romanen, inte så mycket intrigen och karaktärerna.

Tvärtemot har jag svårt att komma in i den. Jag snubblar på det omständiga språket – fastän omslaget är nytt, snyggt och suggestivt är översättningen gammal, och det märks – och har svårt att få grepp om vad det går ut på. Vilka karaktärer är egentligen centrala, och när ska den där revolutionen börja?

Istället inleds romanen med en omständlig resa genom England, mot Frankrike, där en bankman ska hämta en gammal klient som länge suttit fängslad. Med sig får han klientens vackra, genomgoda och genomkvinnliga unga dotter. Senare ställs en man inför rätta som fransk spion, och går faktiskt fri. Liksom den fängslade mannen, doktor Manette, är han fransk migrant, men mannen, som kallar sig Darnay, har inte räknats till regimens fiender. Han är tvärtom en adelsman, visar det sig, som avsagt sig sina privilegier, men som ändå, när revolutionens stubin brunnit ut, ska få svårt att avsvära sig släktens ogärningar.

Asch, det skulle ta ytterligare minst en sida att försöka förklara alla dessa turer. Hade det inte varit för allt våld och blod hade det kunnat likna intrigen i en svensk pilsnerfilm. Det är tidshopp och förvecklingar, alla är kära i den vackra unga dottern, och fysiska dubbelgångare spelar en stor roll. Mitt i ordrikedomen slås jag plötsligt av hur filmiskt Dickens ändå bygger upp spänningen till slut.

Den enda karaktär jag egentligen skulle läsa romanen för är den ondskefulla revolutionären madame Defarge, som stickar såväl vid bardisken som vid giljotinen, och som skamlöst gör sin egen agenda till revolutionens. I hennes stickning ryms, långt innan de första huvudena faller, listan över alla dem hon och hennes man anser kvalificera sig för dödsstraff. Bara det.

Nej, det här är en roman att läsa för tidsskildringens skull, och för de bevingade orden. För det är den väldigt värd att läsa. Även om den tar sin tid att komma igång.

Similar Posts:

• Förspel till en revolution
• Charles Dickens 200 år idag!
• Franska revolutionens öde
• ”Sedan splittras bilden.”
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Flickan som föds 1761 döps till Anna Maria Grosholtz men kallas Marie eller Petite. Hon är redan från födseln liten och klen, ingen tror att hon kommer överleva sitt första dygn. Trots de fysiska motgångar överlever hon och får spendera sina första år i en fattigt, spartanskt och dessutom kärlekslöst hem. Modern finns hemma men fadern är frånvarande eftersom krig ständigt pågår under den här tiden i Europa.

Hennes far återvänder dock hem med en silverplatta där hakan skulle ha suttit. Den har blivit bortskjuten av en kanon och nu kräver han vård dygnet runt. När han till slut tar sitt sista andetag ger sig hennes mor och Marie av från byn för att aldrig mera återvända.

Anledningen till avresan är att hennes mor har fått en tjänst i hushållet hos en Philip Curtius, en läkare i Bern, Schweiz.

När de anländer i Bern visar sig läkaren inte vara en vanlig läkare inom allmänmedicin utan en läkare som tillverkar exakta vaxkopior av inälvor, något excentrisk med andra ord. När de kommer in i hans hus blir Maries mor likblek av chock men Marie själv blir djupt fascinerad.

Läkaren, Curtius, är en godhjärtad och mycket introvert professertyp som tar sig an den lilla nyfikna men säregna flickan och lär henne sitt yrke. Marie har redan från början ett speciellt sätt att observera människor och andra levande varelser som gör att hon snabbt blir mycket duktig på sitt arbete.

Hon fastnar i detaljerna när det gäller både levande och döda människor och minsta por eller födelsemärke på huden kan få henne att tänka på hur det ska återskapas i vax. Det som är makabert och groteskt för många andra är inte det för Marie. Hon observerar karaktärsdragen och alla små detaljer för att vaxkopiorna ska nå perfektion.

Hennes liv i Bern sätter grunden för hennes sätt att leva – arbeta hårt, var noggrann, se detaljer!

Marie blir expert på att hantera vaxet och att göra professionella avgjutningar. Från Bern reser de sedan vidare till Paris där de första vaxkabinetten öppnas. De porträtterar dåtidens lokalkändisar och dödsdömda massmördare i vax och folk vallfärdar för att framförallt ta del av hemskheterna.

Ödet för henne dock vidare till slottet Versailles och osannolika men spännande möten med kungligheter och andra berömdheter som kommer få en plats i historien.

I Paris möter även Marie sin första kärlek i den udda pojken Edmond. Redan från start är Edmond ett omöjligt val på grund av klasskillnad då han är sonen till den änka de hyr rum av. Det finns de personer som äger och de som inte gör det.  Hierarkierna mellan klasserna är tydliga och ska inte blandas.

Berättelsen är skriven med Maries röst, en stark personlighet vars stämma hörs klart och tydligt genom hela boken. Hon har ett avskalat och asketiskt sätt att se på saker och människor. En människa är inget mer än ett ting, ett kapsel som innehåller olika delar som kan extraheras.

”Den nästan sanna berättelsen om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud.” Nästan sann eller inte, berättelsen fångar mig för jag är svag för romaner där fiktiva händelser möter verklig historia i fantasirika fullträffar.

Trots död, elände, fattigdom och förtryck av de mindre bemedlade är det faktiskt en härlig historia. Att den dessutom utspelar sig i en väldigt intressant era i Europas historia, den franska revolutionen, ger ett bra upplägg för drama. Det är ett fantastiskt flyt i berättelsen och jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken.

Similar Posts:

• Dekadent och detaljrikt epos
• ”Sedan splittras bilden.”
• Livet på riktigt
• Kulturkvinna och KK
• Klassiska brev från 1600-talet

Men hör och häpna: I Frankrike är det lagstadgat att skoleleverna skall sitta ned en hel timme och inta en flerrätters måltid. Den påkostade skolmaten ses inte enbart som ett näringsintag utan minst lika mycket som en del av undervisningen. Under lunchen ges möjlighet att lära sig om landets matkultur, om hur man beter sig vid ett matbord och hur man bedömer och talar om olika typer av rätter.

I Sverige handlar det mer om individuell frihet, att alla skall kunna välja fritt från en allt mer komplicerad buffé. Nyckelorden är näring och energi. Till en billig peng skall alla, snabbt och smidigt, få en näringsrik lunch som gör att man orkar ta in kunskap.

Matkulturellt står vi oss slätt mot Frankrike med andra ord, men efter franskt mönster (förstås!) har även vi en Gastronomisk akademi. Med 2018 års upplaga av dess gastronomiska kalender firar Gastronomiska akademien 60 år. Akademiens kalender är världens äldsta, årligen utkommande, i sitt slag.

Det är den första kalendern jag läser, men jag blir sugen på att läsa mig bakåt genom årgångarna. Här finns kortare och längre texter skrivna både av akademiens ledamöter och av andra namnkunniga skribenter. Apropå skolmat så finns här en kort text av Mats-Eric Nilsson som behandlar den bullriga, stressiga och stökiga miljön som är ett faktum för många svenska skolelever när de skall inta sin lunch.

Årets kalender är indelad i olika teman där temat ”Modevågor förr och nu” får störst utrymme. Karsten Thurfjell (ledamot av akademien) skriver ett intressant kapitel om franska revolutionens inverkan på fransk gastronomi. I slutet av 1700-talet var det många duktiga kockar som startade egna verksamheter efter att de förlorat sina arbetsplatser hos adeln. Detta anses ha haft inverkan på den gastronomiska utvecklingen i Frankrike. Här var man även först med restaurangkritik med Almanach des Gourmands som kom ut första gången 1803.

Det är som sagt lätt att hamna i Frankrike när det kommer till mat, men de flesta artiklar i Mat som mode handlar ändå om Sverige. Tomas Lidman gör en intressant genomgång av annonser i tidningen Husmodern från 1940. Christina Möller, som varit chef för KF Provkök, gör en längre exposé om mattrender utifrån KF Provköks verksamhet, ”från torkade ärter till nyttiga insekter”. Stephan Rössner (ledamot av akademien) presenterar några modedieters uppgång och fall.

Ytterligare ett lite längre tema i årets kalender heter ”kondis och kafé” och här finns några olika infallsvinklar på den svenska fika- och kondiskulturen. Mats Svegfors resonerar kring varför de traditionella konditorierna försvinner till förmån för de stora kedjorna och Birgitta Watz skriver ett underbart kapitel om hur hennes mormor lärt henne att komponera ett kaffebord.

Här finns mycket mer smått och gott och är läsvärt för alla som ser mat som något mer än enbart näringsintag och energitillskott.

Similar Posts:

• Vad är egentligen mat?
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Det gastronomiska året 2006
• Gifterna i badrumsskåpet
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?

Men är det något människor inte är så är det förnuftiga och rationella varelser. Experimentet misslyckades som bekant i allt väsentligt. Eller? Fortfarande drömmer vi om frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande orienterar vi oss politiskt efter de riktlinjer som revolutionen drog upp. Vänster och höger. Radikal och konservativ. Men, det går inte att komma ifrån att den terror och maktkamp som mycket snart överskuggade alla ädlare aspekter av revolutionen var den direkta orsaken till dess undergång.

I historieskrivningen är det framför allt två namn som förknippas med revolutionen: Georges Danton och Maximilien Robespierre. Båda slutade sina liv vid giljotinen. Danton blev utmanövrerad av Robespierre. Med Robespierres avrättning avslutades den period som är känd som terrorn eller skräckväldet.

Hilary Mantels Frihet (utgiven i original 1992), är första delen i en trilogi om de tre revolutionärerna Danton, Robespierre och den mindre kända Camille Desmoulin. Vilka var de verkliga människorna bakom de allvarliga poserna på de samtida porträtten? Vad ledde dem till att begå dessa förfärliga handlingar?

Frihet handlar om tiden fram till och med Bastiljens stormning 14 juli 1789, ett av de datum som ibland räknas som revolutionens startpunkt. Alla de tre huvudpersonerna växer upp under tämligen alldagliga borgerliga förhållanden. Alla tre tjänar sitt levebröd som jurister. Det som kanske är mest kännetecknande i Mantels bild av dem är att det är inget särskilt med dem.

De gör som människor gör mest. Sliter med utbildningar, har affärer, letar efter arbete, gifter sig och skaffar barn. Så långt är det mer ett borgerligt relationsdrama än något annat. Det är effektfullt eftersom vi kanske är mer vana vid att historiska romaner i allmänhet, och särskilt de som behandlar ett så dramatiskt skeende som franska revolutionen, snarare brukar vara äventyrsromaner av något slag.

Vi får egentligen inte veta så mycket om de radikala idéer de hyser. Inte var de kommer ifrån eller varför de anammar den. De är som sagt mer intresserade av kvinnor och karriär. Kvinnor, ja. Även om det är tre män som huvudfigurer så är det ändå fullt av intressanta kvinnoporträtt. Det är inte alls så att de spelar andrafiolen i dramat. De sociala konventionerna finns där, men rundas elegant av de som kan spelet. Men måhända är det som Henrik Berggren skriver i sitt efterord: kanske är det mer Oxford 1964 än Paris 1784.

Och så finns den ju där som en mäktig underström. Revolutionen. Det är omöjligt för oss att läsa om Robespierre utan att veta hur det slutar och vilken betydelse han kommer att ha. Liksom om Danton. I Mantels roman stiger de dock fram som de levande människor av kött och blod de en gång var. Som naturligtvis inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är som att de i denna första del av trilogin sätter ner fötterna i en porlande bäck utan att kunna ana att en springflod inom kort kommer att svepa dem med sig – och med dem praktiskt taget hela Europa.

Romanen i sig då, som roman betraktad? Det finns metodproblem när man skriver om verkliga historiska gestalter och har ambitionen att personer och händelser ska vara korrekt förankrade i rum och tid. Det går så att säga inte helt enkelt att anpassa den befintliga dramaturgin till en mer konventionell sådan. Berättelsens toppar och dalar blir på sätt mindre genomskinliga. Det behöver inte vara av ondo. Frihet är ändå tydligt första delen av tre och tjänar kanske mer som en prolog inför den dramatik som komma skall.

Det vimlar av gestalter och sidohistorier vilket ibland gör det hela lite rörigt. Det finns dock ett personregister i början som hjälper till att hålla reda på personerna. Och jag ser i alla fall fram emot att möta dem igen när nästa del kommer ut.

Similar Posts:

• Revolutionen och landsflykten
• ”Sedan splittras bilden.”
• Tyskland på randen till revolution
• Spoiler alert
• Franska revolutionens öde

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Förspel till en revolution
• På jakt efter bildning
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Utifrån den här släktens öde berättas den franska revolutionens historia. Hur och varför Armand får för sig att återberätta sin historia framgår aldrig. Några gånger försvinner också bokens bärande tema, när handlingen helt plötsligt kan börja skildras ur helt andra personers perspektiv (exempelvis Ludvig XVI:s eller Robespierres).

Så man får nog konstatera att det är just revolutionen som står i fokus, och egentligen inte släkten Duboix. Karaktärerna är närmast stereotypa: Armand själv är den medvetne, eftertänksamme och moderate revolutionären, som ogillar överdrifter av alla slag. Brodern Jérome är istället en fanatiskt revolutionär anhängare av Marat, och "helt propagandastyrd" som baksidestexten formulerar det. Systern Nichole är engagerad men "politiskt naiv". Nicholes make Alistair kämpar aktivt mot revolutionens excesser, och blir med tiden allt mer reaktionär. Jéromes son Jules, slutligen, väljer att vara lojal mot sina ledare och därför stödja den blivande kejsaren Bonaparte, till den övriga familjens besvikelse. Huvudpersonerna känns alltså snarast som verktyg ägnade att spegla revolutionens olika fraktioner.

Lite bättre redigering hade kunnat åtgärda en del korrfel och någon anakronism här och där. Kombinera det med att skildringen och framförallt dialogen känns ganska stel, ibland till och med steril, så blir boken i sin helhet tyvärr aldrig särskilt engagerande. Trots (eller kanske på grund av?) en kontext som i sig borde kunna vara oerhört spännande.

Similar Posts:

• Revolutionen och landsflykten
• Lindqvist i Napoleons vågskål
• Om oktober-revolutionens epok i Ryssland
• Läs pyramiderna!
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena