Skogen är en berättelse som kan läsas från pärm till pärm, men fungerar lika bra som ett uppslagsverk. Tora Wall tar med läsaren ut för att upptäcka skogen på nytt. Genom sägner och sagor får vi också möta historiens Sverige. För det finns ju såklart en bakgrund till alla de berättelser som rör sig genom tiden. Och det skadar inte att veta hur man håller sig väl med både skogsrå, troll och älvor. Och varför det är farligt att röra sig i gränslandet mellan natt och dag, mellan skog och öppna ytor.

I Skogen får läsaren fördjupa sina kunskaper om skogens djur och växter, men även de mytomspunna väsen som gömmer sig däri. Det är både en historiebok och en skogspraktika för den som vågar sig ut i de allra djupaste skogarna. Visste du att om du går vilse så är det bäst att vända kappan ut och in? Men är du bara lite vilse kan det räcka med att vända ut och in på en ficka.

Jag gillar hur de stora penseldragen blandas med anekdoter och berättelser om alldeles vanligt folk. Vi rör oss från berättelser om världsträdet Yggdrasil till berättelser om vardagen i fäbodarna om somrarna. Utöver berättelserna är illustrationerna i Skogen helt magiska, det märks att bilderna är noggrant utvalda och skapar en extra dimension till läsandet. Jag kan sitta och bläddra i boken bara för att titta på allt det vackra, precis som när jag var barn.

Att Skogen blev nominerad till Augustpriset gör mig inte det minsta förvånad, den är både lärorik och välkomnande även för den som sällan läser facklitteratur. Det är en bok jag kommer återkomma till många gånger.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

Efter att han publicerat sin essä i SvD fick han flera brev som påstod att han helt hade missat påskharens koppling till en antik grekisk myt om Orion och Ostara där en fågel förvandlas till en hare. Klintberg vederlägger även denna myt som ett relativt sent påhitt.

När jag nu googlar på påskharen så ser man att Klintbergs sakliga genomgång i SvD har fått stort genomslag och de artiklar jag får upp om påskharens ursprung är just den som Klintberg för fram, att påskharen har sitt ursprung i Tyskland på 1600-talet.

Ägg har alltid varit viktiga under påsken eftersom man inte fick äta ägg under fastan samtidigt som det var under den här ljusare tiden som hönsen började värpa igen efter att inte ha gjort det under vintern. Föräldrar skojade med sina barn och lade ut ägg med godsaker som de sa att haren värpt. På andra ställen var det tranan, räven eller tuppen som värpt äggen, allt som en lustig lek. Till Sverige kom påskharen sent, i slutet på 1800-talet och har egentligen aldrig haft ett så särskilt stort genomslag.

Påskharen är en sammanställning av artiklar Bengt af Klintberg skrivit om olika folkliga berättelsers ursprung. Några har publicerats tidigare i andra sammanhang, och några är nyskrivna för den här boken.

Som en röd tråd genom boken går metodbeskrivningen om hur man arbetar med och belägger folkminnen och några av artiklarna är hyllningar till personer som arbetat med att uppteckna folkminnen.

En av de artiklar som stannar kvar längst hos mig är ”Folkloristen Linné”. När Linné gjorde sina vetenskapliga resor beskrev han också ofta folkminnen och myter som han stötte på. Som vetenskapsman, i en tid då vetenskapliga metoder var rätt nya, så avfärdade han de flesta av folks idéer som dumheter. Men inte allt, en del tror han han själv på lika mycket som folk omkring honom. Han tror, till exempel, att det en gravid kvinna ser under sin graviditet kan påverka fostret och vara anledningen till sjukdomar som epilepsi.

Den artikeln tycker jag så tydligt visar att det inte är så himla enkelt det där med rationalitet. Det man tror på, tror man på och det är inte alltid så enkelt att sluta med det trots att det finns bevis för motsatsen och trots att man är rationell när det gäller annat.

Similar Posts:

• Blandat under bokstaven H
• Poesi med en räv bakom örat
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Hör du hur Näcken spelar

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Similar Posts:

• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Han är en hon
• Kampen mot järnklon

Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. Staden var länge landets andra stad efter Åbo. Hit kom människor för att arbeta med tjäran och träexporten och staden blev med tiden en viktig sjöfartsstad. Flera gånger har jag läst Sara Wacklins Hundrade minnen från Österbotten (1844, 1920) som tecknar otaliga porträtt av människor och händelser i Uleåborg för några hundra år sedan. Att det finns en sorts uppföljare till den pärlan hade jag ingen aning om.

I sommar vistades jag några dagar igen i Uleåborg och av en slump rekommenderade en vän mig romanen Ärkeängeln i Uleåborg av Anu Kaipainen. Romanen som gavs ut för över femtio år sedan bygger på en historia ur Wacklins verk.

Romanens handling utspelar sig under 1808-09-års krig när Sverige ligger i krig mot Ryssland och Finland är den östra delen av Sverige. Många strider har utkämpats till ryssarnas fördel på olika håll i Österbotten och de svenska trupperna tvingas retirera. Den svenska armén stannar upp i Uleåborg där militärerna roar sig galant med stadens ungdom på baler. Många flickor och äldre mör är angelägna och skulle gärna följa med en officer. Andra soldater ligger svårt sårade på ett provisoriskt lasarett och många dör trots fältskärens kniv och valhänta omvårdnad.

Därefter kommer ryssarna till folkets fasa. Men de vill också dansa på baler och kurtisera stadens unga kvinnor. Det ses inte på med goda ögon men folket har inte makt att stå emot de ryska utan de blandar sig friskt med dem.

I centrum för handlingen följer vi Schaggens Tok-Lena som i dagens värld skulle fått många diagnoser och bott på institution. Familjen har henne att bo i en bastu och klara sig själv. Fadern, herr Schagg, en välbärgad handelsman i kål och tjära är gammal och döfärdig. Lenas mor sitter mest på sin kammare och väver ryor och har överlämnat uppfostran av döttrarna åt sin syster, en ogift mamsell.

Alla hötter åt Lena som stammar, går ofta på alla fyra och lever i sin egen värld som befolkas av bland annat kungen och den döda Agnes som drunknade i älven när hon badat bastu efter sin bröllopsnatt. Med dem resonerar Lena i sitt inre och ofta har Agnes henne att rya oanständigheter och könsord högt på stadens gator och torg. Lena vill ha en man. På lasaretten hittar hon en åt sig. Svårt skadad, medvetslös kuskar hon hem sin ängel på en kälke i den iskalla vinternatten. Länge tror man som läsare att soldaten är död men Lena gnider honom varm och har sen mycket glädje av sin “ärkeängel Mikael” – trots att han saknar både mun och kind – innan han traskar iväg hemåt Västerbotten på vårkanten.

Ofta i texten finns insprängt gamla visrader och talesätt. Dialogerna är många och ger ett livaktigt intryck. Lena är i all sin enkelhet både fiffig och “gatusmart”. Att fadern kallar henne “luder” och gör henne arvslös tar hon med ro. Inget att göra åt eller hänga läpp för. Hela hennes värld är besjälad och i naturen hämtar hon sin kraft.

Det är något stoiskt över språket. Här spelar kriget, kroppen, kölden, döden roll. Kvinnorna är gudfruktiga, vidskepliga men samtidigt sexuellt hungriga. De språkliga bilderna lånar drag från fänad och flora: Lena beskrivs som en kviga och systern är en rosenknopp. Något i stilen påminner om Rosa Liksoms osentimentala och korthuggna sätt att skriva. Här lindas inget in utan med några meningar uttrycks livets skönhet och elände. I sista kapitlets sista rader skildras Lenas hädanfärd: “Ned under den svarta stenhällen bara”.

Romanen ger en riktig historielektion om 1800-talets levnadsätt och krigstid i en finländsk sjöfartsstad. En läsupplevelse.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Att vara tretton vårar och det är krig
• En överlevande överstinnas historia
• Kultur mot natur?
• Hundra år av finskt familjeliv

Jämte motsättningarna mellan hutu- och tutsielever (mycket kortfattat: under ett antal decennier då Rwanda styrdes av kolonialmakten Belgien favoriserades tutsierna som ansågs stå närmare ”den vita rasen” och hutuerna förtrycktes, men när landet blev självständigt vändes rasismen åt motsatt håll, då hutuerna i stället såg tutsierna som inkräktare och inte riktiga rwandier) finns motsättningarna mellan kristendomen och folktron. Ceremonierna till den svarta madonnans ära har sin motsvarighet i uråldriga ritualer för att hantera dödas andar och flickorna har alla namn på såväl franska eller latin som det egna språket, där de förra främst utgörs av religiösa dygder som Virgina, Gloriosa, Modesta, Immaculée …

I centrum står Virginia och tutsiväninnan Veronica som båda på sätt och vis finner en fristad hos en lätt galen fransman som intresserar sig för landets historia och mytologi och i dem ser en gudinna och en drottning, vilket blir ett avbrott i tillvaron där Gloriosa, den ledande eleven, uttalar allt mindre förtäckta hot mot dem.

Internatskolan blir till ett Rwanda i miniatyr där rasismen frodas och här utspelar sig ett preludium till det inbördeskrig som senare blossar upp och kommer att kulminera i ett folkmord. Den obehagliga stämningen som stegvis trappas upp blir än värre av vetskapen om hur det kommer att gå i stort ute i samhället och förstärks av att skolåret sammanfaller med regnperioden, då vägar blir oframkomliga och isoleringen på 2 500 meters höjd kan bli total.

Sådant som i andra sammanhang skulle få ett större utrymme nämns här nästan i förbigående, som prästen som tar undan de finaste plaggen som skänkts till välgörenhet för att skänka dem åt utvalda flickor – för att han ska kunna se dem nästan nakna när de övertalas att byta om inne i hans tjänsterum. Men det finns också beskrivningar som nästan tar mig tillbaka till Fem-böckernas utflykter, nämligen det nattliga ätandet då allt det som mödrarna skickat med flickorna dukas fram och delas – eller vad sägs om den här meningen:

Resväskorna förvandlades alltså till överflödande skafferier där mödrarna kärleksfullt staplade bönor och kassavadeg tillsammans med sås i små skålar prydda med stora blommor som de svepte in i en bit av ett höftskynke, bananer som fått steka en hel natt på låg värme, ibisheke, sockerrör vars lena och trådiga märg man tuggar och tuggar och som fyller hela munnen med sin söta saft, den röda sortens sötpotatis, gahungezi, majskolvar, jordnötter och till och med, för stadsflickorna, munkar i alla upptänkliga färger som swahilierna var mästare på, avokado som man bara hittar på marknaden i Kigali och riktigt välsaltade röda jordnötter.

Det är en ganska märklig blandning av stort och smått, av vardagliga händelser, livsfarligt hat och upphöjd mytologi, men balansen bibehålls hela tiden. Det stora allvaret samsas med lakoniska formuleringar och ironi och det kortfattade kan övergå i något mer utbroderat. Ibland tvära kast kan framstå som organiska då gymnasieflickornas perspektiv nästan omärkligt dubbelprojiceras med en vuxen berättares vetskap om vad som kommer att hända. Allt sammantaget finns det en lätthet i berättandet, trots tyngden i det som skildras, och en liten strimma av hopp i det mörka.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Folkmordet ingen ville se
• Oförglömliga flickor
• När rasismen tar över

Hennes mamma hävdar bestämt att det inte finns några sådana varelser, fast själv har hon knappt varit där sedan hon flyttade till Oslo i unga år. Och något hände, inser Agnes så småningom, med mammans bästa väninna innan hon flyttade.

I Elverdal lever myten om en varelse, inte helt olik den Agnes såg, och mammans bästis är inte den enda som mystiskt försvunnit där. Varelsen, berättar Agnes morfar, kallas för Harpa, efter de smala, sylvassa tänderna som den spelar på med tungan innan den anfaller. Och redan Agnes första dag i Elverdal kommer morbroderns jaktlag tillbaka med en allvarligt skadad man. Själv kan han inte förklara vad som hände, men Agnes, kusinen Sindre och hans kompis Ben börjar ana att mannen blivit attackerad av Harpa.

Harpa, av norska A Audhild Solberg, är spänning på gränsen till skräck i suggestiv skogsmiljö. Målgruppen är den så kallade mellanåldern, 9-12 år, men Harpa lämnar rätt blodiga spår efter sig. Den är spännande och välskriven, dock, även om jag känner mig en smula underväldigad av slutet. Möjligen kunde författaren använt en och annan skräckfilmskliché lite mer kritiskt.

Jag gillar däremot den norska landsbygdsmiljön, en obestämd association till nordisk folktro och åtminstone för svenska öron exotiskt klingande namn som Sindre, Åsmund, Trym och Elverdal. En viss vardaglig tonårskänsla får också plats mitt i farligheterna, grubblandet kring hur andra uppfattar en och vem man vill vara med. Puberteten är, på flera sätt, en klurig ålder att befinna sig i.

I en del recensioner av Harpa som jag hittat på nätet spekuleras kring en uppföljare. Jag vet inte om det är tänkt så, men visst finns här saker att utveckla. Både hur det ska gå i framtiden och vad som egentligen skett i det förflutna.

Similar Posts:

• Ta en morot
• Sorg ur barnperspektiv
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Olika som bär
• Lundberg Hahn kan sina spöken

Sedan dess har jag hunnit läsa en del reservationer mot den svenska översättningen med den mer poetiska och, vad jag förstår, rättvisande titeln Bara sedan solen sjunkit, men vad vet jag. Jag kan tyvärr inte finska, och det var trots allt den rättframma men ganska fåniga engelska titeln Troll: a love story som först fångade mitt öga.

Johanna Sinisalos debutroman utspelar sig i ett urbant Finland, Tampere, inte särskilt olikt det verkliga. Ja, bortsett från den detaljen att där finns troll, då. Eller ja, normalt finns det ju inte troll mitt i staden. Troll är skygga och mytomspunna och nästintill omöjliga att få syn på, även om ett ökat antal rapporter om troll har dykt upp den senaste tiden.

Fotografen Mikael, kallad Ängeln på grund av sitt ljuslockiga, änglalika utseende, är på väg hem från krogen och en misslyckad dejt när ett gäng ungdomar som skockats kring ett mörkt hörn av gården fångar hans uppmärksamhet. När kidsen skrämts bort får han syn på det de petat och sparkat på: en blanksvart, svag och sjuklig trollunge. Och Mikael grips av ett obestämt, men överväldigande begär.

Han tar med trollungen upp i lägenheten och försöker sköta om den, men hur sköter man ett troll? Hur smart är det att ta hem ett rovdjur som kan bli större än en själv som vuxen? Vad ska det äta? Och hur farligt är det, egentligen? Hur djuriskt, hur människolikt?

Trollet får namnet Pessi, efter trollet i den barnvisa som romanen också lånat sin originaltitel ifrån. Det blir snabbt vad Mikaels liv kretsar omkring, något som får stora konsekvenser för såväl honom själv som för hans närmaste.

Det är en riktigt originell debutroman Johanna Sinisalo skrivit, med en säregen, suggestiv och vagt illavarslande nerv. Knappast någon gullig barnvisa. Snarare en smula barnförbjuden, för vad är det för en mörk, sexuellt färgad kraft det lilla trollet står för? Ska jag ha någon invändning mot romanen är det just att jag inte är helt säker på vad författaren vill säga med den. Någon om natur och kultur, gissar jag. Kanske att människan tror sig så bortkopplad från naturens på en gång livgivande och dödsbringande krafter? Att vi tror att vi förstår oss på och liksom står över allt, men att all vår kunskap kanske inte räcker så långt som vi tror?

Hela tiden interfolieras romanberättelsen av andra texter, facktexter och skönlitteratur, verklig och fiktiv, om trollen och människans förhållande till dem. Här finns stycken ur såväl Kalevala som av Väinö Linna och Selma Lagerlöf, liksom en mängd facktexter om finsk folktro och trollbiologi. Frågan är om de alls har något att lära Mikael om vad han egentligen gett sig i kast med?

Similar Posts:

• Ful, skitig och glupsk
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Klassiska sagor för vinternatten
• Nyklassiska troll

Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.

Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.

Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.

Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.

Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?

Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Kampen mot järnklon
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Nyklassiska troll