Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Beware the bareness of a busy life

Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla bruk och levde ensam under så många år. Den amerikanske journalisten Michael Finkel har skrivit en bok som försöker förstå motivation till varför någon skulle vilja bo själv så pass länge. Boken är en kombination av intervjuer med Knight och reflektioner kring vad det innebär att vara eremit.

Jag tyckte att författaren var lite för påträngande i Christopher Knights liv. Allt han ville var att få vara ifred. I en tanklös stund efter att ha släppts från fängelset sa Chris att han skulle återvända till skogen för att frysa ihjäl. Det sociala livet var helt enkelt för krävande (svårt att relatera till, jag vet, men killen är mest troligt på autismspektrumet). Finkel gjorde sedan flera försök att avråda Chris från att göra detta och höll ständigt koll på honom. Inom stoicismen är det inte nödvändigtvis något dåligt att begå självmord, och eftersom Knight var en stoiker ansåg han att det var upp till honom vad han skulle göra med sitt liv. Jag håller helt med honom.

Jag blev överraskad och glad över att upptäcka att Knights favoritbok var Anteckningar från en källare av Dostojevskij. Knight var en ivrig läsare och han tycktes uppenbarligen mest relatera till protagonisten i berättelsen. Det är fascinerande att tänka att Dostojevskij kunde tränga in i mänsklig psykologi och lyckas skildra något som skulle tilltala en eremit som Chris. Detta är mycket märkligt med tanke på att Knight var en praktiserande stoiker och Källarmannens hela synsätt är ett uppror mot förnuftet. Mot civilisationen. Men jag antar att det finns en paradox i människans hjärta och vissa hjärtan är mer paradoxala än andra! Jag var nyfiken på att veta vilka andra litterära verk han relaterade till.

Jag fann också jämförelserna mellan meditation och en eremits liv vara intressanta. Stillhet är definitivt svårt att finna i dagens upptagna samhälle där alla är uppkopplade hela tiden. Stillheten verkade vara det som Knight värderade mest; ett tillstånd som ligger någonstans mellan tystnad och ensamhet. Du kan inte känna dig ensam om du lever i avskildhet, i stillhet. Det kan låta som en motsägelse men inom den frasen ligger portarna till spiritualitet. Det är tydligt att de som gör långa perioder av tyst reträtt förlorar sig själva och blir världen. Gränsen mellan ”jag” och ”världen” suddas ut.

Jag njöt verkligen av boken. En långsam start, men när eremiten introduceras fastnar man. Jag ser ingen bättre avslutning på denna recension än att citera Dostojevskijs Källarmänniskan:

I have only in my life carried to the exreme what you have not dared to carry halfway, and what’s more, you have taken your cowardice for good sense and have found comfort in deceiving yourself. So that perhaps, after all, there is more life in me than in you.

Similar Posts:

• En ny generation skolas in
• Djurens känsloliv
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

Idag har jag lämnat varje kris, eller rättare sagt gjort mig av med varje kris. Ty de kom inte utifrån utan inifrån, med mina antaganden

Det är sällan man får insyn i en makthavares tankevärld och ännu mer sällan som denna värld öppnar ett nytt universum åt en. Efter kejsare Marcus Aurelius (121–180 e.kr) död hittades dessa självbetraktelser som aldrig verkar ha varit menade att bli publicerade. Det framkommer tydligt hur texten i sig varken är enhetlig eller uttänkt: den är således menad att vara just påminnelser om människans tillkortakommanden, hennes korta tid på livet och hennes enorma begär. Självbetraktelser består av 12 böcker som mer kan ses som kapitel och varje bok består av kortare reflektioner. Hur aktuell kan en romersk kejsare vara för oss som lever idag?

En av anledningarna är att stoicism som livsfilosofi innehåller psykologiska tekniker för att minska negativa känslor såsom exempelvis oro. Den framhåller att man inte kan påverka andras handlingar, endast sin reaktion och sitt förhållningsätt till dem. Vi har gjort ett felaktigt antagande om världen vilket gör vår reaktion meningslös.

Om du plågas av något yttre är det inte det plågsamma i sig som besvärar dig, utan den bedömning du gör av det – och det står i din makt att radera ut den.

De antika tänkarna ansåg att teori måste ha en nära anknytning till praxis, annars skulle det inte vara värdefullt för människor. Återkommande ord är logik, förnuft, plikt, välvilja, natur och verket genomsyras av en viss typ av determinism.

Boken bör inte läsas i ett sträck utan snarare som sporadisk meditation. Man läser några sentenser, begrundar dem och fortsätter sedan sin vardag. I stället för stela predikningar är texten fylld av mustigt språk som gör läsaren engagerad. Ibland får t.om. den gode Aurelius utbrott såsom när han skriver ”så värdelösa de är, dessa små människor som ägnar sig åt politik och tror att de är filosofer, de är fulla av snor.”

Aurelius tar gång på gång upp nya perspektiv på samma teman. Steg för steg får man ett bättre grepp om den antikens idévärld och därmed etableras en direkt koppling till den tiden. Det spelar ingen roll att det nästan har gått 2000 år sedan Aurelius skrev detta – han vandrar med oss idag.

Aurelius svåra grekiska har Mikael Johansson lyckats översätta på ett förnämligt sätt. Johansson har gjort att språket snarare blivit mer direkt och därmed mer tillgängligt. Sentenser såsom ”Vem du än möter, säg genast till dig själv ‘Vilka åsikter om gott och ont har denne?’” skulle kunna vara skrivna idag. Vad kan låta mer som sunt förnuft än detta ”Man behöver inte bli arg på tingen, ty de bryr sig inte”. Det händer ofta att Aurelius vrider perspektivet från att agera ut till att utforska vad det är som egentligen får honom att bli arg. Är det något externt eller är det något inom honom själv som tvingar fram en reaktion?

Läser man lite om Aurelius så får man reda på att under hans tid som kejsare drabbades Europa bland annat av en historiskt brutal pest. Detta är inget som nämns i texten utan Aurelius finner lugnet i att observera livet sub specie aeternitas. Förståelse av människans existentiella situation skänker henne större jämnmod. Man kommer då att minska sina negativa känslor och känna välvilja till andra människor. Många funderingar kretsar även kring det allmännas bästa och hur detta även påverkas med ens eget välmående.

En mer modern kritik av Aurelius skulle kunna komma från källarmänniskan i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Huvudpersonen i boken föraktar just förnuftet och hyllar värdet av att känslor i en värld som domineras av vetenskapens framgångar under 1800-talet. Protagonisten försöker febrilt komma ur världens determinism och framhäva individualism genom att tillåtas vara just oförnuftig. Man får känslan av att Aurelius försöker kontinuerligt förlösa sig själv ur sina begär genom att just påminna sig om hur opålitliga och egentligen irrelevanta alla sådana tankar är. ”Jag förtjänar inte att plåga mig själv, ty jag har aldrig avsiktligt plågat någon annan.” Ofta dissekerar Aurelius fenomen tills de knappt finns kvar såsom här:

Någon ber: ”Hur ska jag få ligga med henne?”
Du: ”Hur skall jag bli fri från begäret att ligga med henne”
En annan: ”Hur ska jag bli av med honom?”
Du: ”Hur skall jag låta bli att önska att jag blev av med honom”

Slår man upp ordet stoisk i SAOL får man följande definition:

en person: undertrycker sina känslor och uppvisar likgiltighet inför vad andra inger välbefinnande, glädje o dylikt. [Personen upplever] obehag, smärta, sorg o dyl. o tålmodigt o. utan klagan uthärdar svårigheter.

Jag avslutar med en pregnant bild:

Levnadskonsten liknar snarare brottning än dans på så vis att du står beredd och orubblig inför det som drabbar dig och det som är oförutsett.

Similar Posts:

• När filosofi var ett sätt att leva
• Befriande nattliga promenader
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• The nature of our game
• Mer kejsare än monster?

Romanen jag nyss slagit igen pärmarna på utspelar sig i ett förrevolutionärt Ryssland. Vid tiden för handlingen levde såväl kompositören Tjajkovskij som författaren Dostojevskij. Deras efterlämnade verk spelas och läses än i dag.

Snabbt kastas jag in i en verklighet som kunde utspela sig i detta nu. En polis sitter bakom ett stort skrivbord. Det finns misstankar att en ung avliden man varit del av en samhällsomstörtande verksamhet. Pavel Aleksandrovitj Isajev, var en älskad styvson och skälet till att de kvarblivna tillhörigheterna finns hos polisen beror på en lista över personer som ska likvideras ”i namn av Folkets hämnd”. Brottsbevis, menar chefsutredaren. Den perplexe styvfadern, för övrigt den kände Fjodor Michailovitj Dostojevskij, får beskedet att vänta medan utredningen pågår.

En stilla väntan blir det inte. I desperation trycker den sörjande styvfadern Pavels efterlämnade vita kostym mot näsan. I nästa stund uppmanar han hyresvärdinnan att visa begravningsplatsen och väl framme kastar han sig över jordkullen. Tankeströmmar håller sömnen borta om nätterna.

I intensiva och vindlande konversationer grillas alla som var i kontakt med Pavel: hyresvärdinnan Anna Sergejevna, hennes minderåriga dotter Matrjona, chefsutredaren Maksimov och anarkisten Sergej Netjajev. Skildringen av smärtsam sorg innehåller ett ältande och många omtagningar som inte leder någon särskild stans. Det där är skrivet av någon som själv har varit där, tänker jag, samtidigt som jag noterar hur medkänslans strängar i mig vibrerar.

Samtidigt ljuder en annan sträng. I de här speglingarna av den självupptagne Dostojevskij som rör sig i 1800-talets Sankt Petersburg finns något skevt. Han är förvisso en sanningssökande människa och han är så klart den där författaren vars verk blivit omtalade. Men Petersburgsborna konfronterar honom och friktionen ökar. Det råder ingen entydig bild av att relationen mellan far och son varit alltigenom tillitsfull.

Dostojevskij verkar vilja hålla på med sin inre kamp mer än han vill veta sanningen. Hans skamlösa blick registrerar svåra förhållanden med svältande barn och mödrar som prostituerar sig. Omväxlande gör han motstånd eller ger efter för sina erotiska drifter. För en sekund råkar hela berättelsen i blixtbelysning. Författaren är bara ute efter material för sin nästa storsäljande misärroman! En gränslös konstnärssjäl, den där Fjodor Michailovitj Dostojevskij! Sekunden efter inser jag i min fånighet att den som vilselett mig är … Coetzee.

Berättelser som duperar mig och innehåller så här många nivåer är enormt underhållande. Möjligen borde jag protestera mot min förtjusning eftersom många scener är vanvördiga och i vissa fall vämjeliga. Men jag kan inte hjälpa det. I all enkelhet vill jag kalla Mästaren från Sankt Petersburg för ett mästerverk.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Väntar på färgläggning
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Tankeväckande tegelsten
• Porträtt av Henry James

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Utan att det någonsin blir varken kletigt eller rörigt, väver Brandt in både den egna läs- och livserfarenheten. Särskilt i den avslutande essän, ”Döden, högaffeln och det enkla vinet – En läsning av Ursula K. Le Guins romansvit om Övärlden” så är det Brandts egna läsupplevelsen som behandlas, jämte Le Guins romanvärld och karaktärer:

Mycket av det som gör det möjligt för mig att skriva, tänka, känna och vara mig själv är egenskaper som jag förhåller mig ambivalent till. Som min fruktansvärda dragning till drömmerier, detta att jag ständigt går omkring med huvudet fullt av overklighet.

Men trots att Le Guin är den av författarna som jag är mest bekant med och kanske mest sugen på att läsa om när jag plockar upp Brandts bok, så är det som att jag saknar något i just den essän, jämfört med de andra. För de föregående essäerna, särskild dem om Dostojevskij och Eliot/Evans, ger så mycket om både författarnas liv och deras verk, och knyter samman dessa på intressanta sätt. När så den sista essän nästan inte tar upp något alls om Le Guin som person, som jag hade sett fram att läsa om, inser jag att mina förväntningar nog blev fel ställda. Rubriken till just den essän pekar ju också mot att det är just en läsning av Le Guins böcker det ska handla om, inte om Le Guin som person. Jag tyckte så mycket om att läsa just den där sammanflätade väven som växte fram om både Dostojevskij, Eliot/Evans och Radcliffe, att jag liksom vaggades in i en förväntan att även den sista essän skulle följa ungefär samma mönster.

I vilket fall som helst är det fyra intressanta, djupgående essäer som inte bara tar med läsaren till 1800-talets England och Ryssland utan gör kopplingar till ett större europeiskt, globalt och universellt mänskligt sammanhang och som även lyckas visa på beröringspunkter mellan dessa fyra ganska olika författarskap.

Similar Posts:

• Den fantastiska litteraturens drottning
• The Book of Love (is long and boring)
• Essäer om livets mening
• Autodidakt och individualist
• Tack Natur & Kultur!

Roland Topors Hyregästen utspelar sig inte helt oväntat i just ett hyreshus. Hyresgästen är parisaren herr Trelkovsky. Han är i ett skriande behov av en säng, några väggar, en dörr och ett tak. Efter hårda förhandlingar med hyresvärden betalar han så en engångssumma och flyttar in. De strikta förhållningsreglerna utesluter allt som har med ljud att göra. Hyresvärden monsieur Zy hade antagligen givit upp andan av förtret efter allt vi får höra.

Hyregästen som bodde i rummet innan Trelkovsky var en kvinna som, enligt vad det sades, hoppat genom fönstret och krossats mot marken. Efter sig lämnade hon några brev, en trave böcker och – ska det sedermera visa sig – en tand instoppad i ett hål väggen. Sådant man efter tidigare hyresgäster kan hitta ibland, alltså. Lägenheten har få bekvämligheter. Möblerna finns kvar, det ska nämnas, men toaletten finns nere på innergården och det enda fönstret vetter just ditåt.

Över hyreshuset vilar något rent satanistiskt. Grannarna som reagerar på minsta knyst från Trelkovsky visar sig vara i en maskopi som inte skådats sedan Caesar mördades med 23 dolkhugg. I den här berättelsen finns ingen Brutus. Olika omständigheter leder till att Trelkovsky snart finner sig mol allena. Vem kan han anförtro sig till? Ingen. Han har en flyktig bekantskap i Stella, men vem är hon egentligen?

Jag kommer att tänka på Fjodor Dostojevskijs Dubbelgångaren. Trelkovskys belägenhet är sju resor värre än Goljadkins. Goljadkin led av uppenbara vanföreställningar, vilket jag är böjd att tro även i Trelkovskys fall. Eller snarare hoppas, men det är inte säkert och uttolkare menar att det som står är det som gäller. Inpräntat i sten likt de tio budorden. Jag frågar mig om det är rimligt att det på hans innergård uppvisas ett galenskapens gyckelspel med ”gravida kvinnor, med vulgärt spacklade ansikten, gamla gubbar som gick på alla fyra med andra gamla gubbar på ryggen, småflickor som gjorde obscena gester och hundar stora som kalvar.” Folk smetade också in sina plyten med bajs. Vad säger budorden om det? Va! Va!!

Galenskaperna som ansatte honom stegrades med tiden. En bit av finalen har jag beskrivit ovan. Jag vet inte om det är rätt att använda begreppet ”självet”, men jag kommer inte på något annat. Långsamt upplöses det; han blir främmande inför sig själv och söker förgäves efter sin särart, de demarkationslinjer som skiljer honom från andra. Långsamt förlorar han förankringen i den fysiska verkligheten. Trelkovsky ”klamrade sig fast vid förnuftet som vid en livlina” och ”rabblade multiplikationstabellen för sig själv”. Sakteliga förvandlas han till någon annan. Han ropar på hjälp, men också Beethovens nia vände sig mot honom.

O vänner, inte dessa toner!
Låt oss istället stämma in i något behagligare.
Och muntrare!
(Översättning Tor Billgren)

Precis som för Goljadkin slutar det inte helt bra för vår olycklige vän. Jag frågar dig, läsare! Tror du att du har jobbiga grannar? Nä, tänkte väl det. Läs boken, bli en Kalsong-Johan du också och ta det hela med ro.

Similar Posts:

• Hyresgästen – en skränhals i tiden
• En pervers gammal iller
• Lära sig konsten att vänta
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Stilen känner vi igen från exempelvis Anteckningar från ett källarhål (eller vad man önskar kalla den). Den för läsaren namnlöse berättaren vänder sig mot ”mina herrar”, vilka dessa nu är. Sådant behöver man inte alltid veta. Upplägget är inte särskilt avancerat med författarens mått mätt (vilket inte är ett så litet mått). En 41 år gammal herre och pantlånare gifter sig med en flicka på 16 år. Inget ovanligt i det, vi befinner oss trots allt i slutet av 1800-talets Ryssland.

Hon dör. Den ljuva, Den ödmjuka, Den blida – Krotkaja hoppar. Rubriken kommer ni förstå om ni läser berättelsen och det kan ni faktiskt göra här. Det hela inleds med ett förord skrivet av berättaren själv.

Det är icke en uppdiktad historia, – det är icke heller blott och bart torra anteckningar. Föreställen er en man vid sin hustrus lik, som ligger utsträckt på ett bord framför honom. Det är några timmar efter hennes sjelfmord, – hon har kastat sig ut genom fönstret. Mannen är rof för en ytterlig upphetsning och har ännu inte kunnat samla sina tankar.

Texter skrivna i affekt tycker vi mycket om. Och skrivs de på gammalmodig svenska är det än bättre, men om detta bör ni icke berätta. Jag hade en idé om att skriva det här på samma vis, men tordes inte i rädsla för att någon elak belackare med ett pillemariskt leende skulle komma med pekpinnen och påvisa att jag minsann gjort fel där och där och där. Och där.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen. Vägen till sjelfmordet (hah!) är fantastiskt rationellt eller fullständigt irrationellt beroende på läsarens läggning och upplevelser. Inget ovanligt med tanke på vem som trots allt fört pennan. Den namnlöse är en förunderlig – eller alltför vanlig – varelse med en lite ömklig syn på sig själv. Krotkaja döljer mycket för oss. 16 år och ett själsdjup man kanske inte förväntar sig. Å andra sidan är fattigdom ett obönhörligt förhärdade tillstånd. När jag var 16, då jag var jag fast ändå en annan, körde jag runt på en moped i 38 kilometer i timmen eller spelade Fifa 99. Och smuttade på en Pepsi.

Jag noterar att vi återigen får ta del av hur en man kastar sig vid fötterna på sin älskade. Han kysser fötter, hänger sig fast vid knäveck och snortar i sig dammet där fötterna en gång varit. De ömmaste av ömhetsbetygelser strömmar ur munnen. När dog denna fina tradition ut?

Det är som väntat fina personporträtt och iakttagelser av människan och hur vi kan reagera på, och agera i, vissa situationer. Det är varken något utöver eller inunder det vanliga. Ett stabilt verk på ungefär 60 sidor. Jag roas en aning av berättarens självömkan och hans ”olycksaliga” öde: ”Ser ni, en förfärlig omständighet har haft inflytande på mitt lif ända till denna gräsliga olycka med min hustru”. Han hade då fått lämna sitt regemente efter att ha förlorat sin heder. Ni har säkert listat ut att han icke valt att försvara den genom det seden påbjuder – en klassisk pistolduell.

Sådana er nu omständigheterna i denna novell.

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg
• Nytt ryskt
• Det är synd om människokräken
• Väntar på färgläggning

Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––
 

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Lågmält dramatiskt
• Elofs och Olgas bok
• Brev och svek

Såja.

Ni har ju sett titeln och grisen. Vad är nu detta för spektakel kanske ni tänker? Och odjuret! Vilken best, nej? En rabiessmittad Griseknoen med mord i sinne? Jag skulle inte säga emot er. Författarna Magnus Hedlund (77 år) och Claes Hylinger (76 år) är gudskelov fortfarande vid liv, men var högst virila och påhittiga när denna underliga bok skrevs 1971. Kanske är de fortsatt det, virila och rejäla alltså. Ska sända dem ett brev och fråga.

Jag tillät mig för en sekund få det att framstå som om jag känner till dem sedan tidigare. Jag ljög. Fast alla skrivande människor ljuger mer än de tror och ofta mindre än de hoppas. En parentes bara som ni bör bära med er.

Jag smyger in på Wikipedia för att tillskansa mig lite information om författarna och där står att de är verksamma (?) vid det Vestrogotiska Patafysiska Institutet där den wikisidelöse ”konstnären Sven Nyström är rector magnificus”. Magnifikt, mäktigt, vackert! Våra herrar har vid institutet lärarstolar i Experimentell Cybeutik och Vestrogotisk Patafysik. Där ni, har ni att avundas när ni ska spetsa era CV-drinkar. Min egen är mer en fulgrogg än något annat. Vilken rekryterare som helst skulle trilla av stol eller pinn, allt efter hjärtats konstitution.

Men vad sjutton är nu Patafysik? Det är naturligtvis ingenting annat än ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna” som såklart sträcker sig ”lika långt utanför metafysiken, som metafysiken utanför fysiken”. Mäktig pick up-line, men i vanlig ordning förstår jag nästan ingenting om nära nog allt. Sammanfatta denna lära och skicka till mig, tack.

Det är en märklig bok, en ”litterär kalender”. Vad är då en kalender frågar sig antagligen bara jag. Någon sorts kronologisk struktur, gissar jag. Jag skulle bra gärna vilja veta vad en illiterär kalender skulle vara för något. När jag vet ska jag ge ut en sådan och se handgranaterna segla in i min lägenhet.

Spektaklet som är boken inleds med en konversation dem emellan. Jag måste bara visa ett typiskt göteborgskt skämt som vederlägger alla försök att undergräva sanningen om de torra skämtens outtömliga förmåga att läka sår, hela själar och stoppa strider i Mellanöstern.

M: (pillemariskt) Får det lov att vara en kopp kafka?
C: Nej tack, ha ha ha, hellre ett glas joyce.
M: (knipslugt) Potatisjoyce då, eller?

Haha! Haha! Det är kuckel-, skrock- och rentav råroligt mellan varven. Men senare även vemodigt, lite ångestladdat rentav. De samtalar kring varför kalendern ens ska göras. Såga av den gren vi sitter på! säger en. Denne fortsätter: Sen finner vi en annan gren och sågar av även den. Och sen samma sak om och om ”igen tills vi sitter där på stubben och sågar i den”.

Utmärkt så. Varför läsa, varför skriva, varför göra något över huvud taget är den fråga jag ställer mig varje morgon efter att först primalvråltänkt ”revolution!!!”. Det kommer mig faktiskt inte helt osökt att tänka på en reklamskylt jag en gång såg uppspikad. Reklamen var beställd av en stor byggvarukedja. Den skrek till omvärlden: ”Det finns alltid något att göra!”. Jag svarade tyst till ingen: ”Varför då göra något?” Spetsfundigt och rätt intetsägande, men ändå.

Men, undrar både du och jag, om vi orkat läsa hela vägen hit – vad handlar då boken om? Varjehanda ting. Där finns översättningar av hundratal år gamla tidningsartiklar från Frankrike. Också ett utdrag ur den framlidne hjälten Flann O’Briens Den tredje polisen. Det får mig att tänka på att jag åter borde läsa denna av pseudonym-Flanns klassiker. All O’Brien är bra och ju mer desto bättre.

Hedlund har vid sidan av en rejäl författargärning bakom sig, även, och detta är ju nästan poetiskt, översatt förfuskare och förfuttare som: Witold Gombrowicz, Erik Satie och Félix Fénéons bok Nyheter på tre rader. Den sistnämnde ligger för övrigt här hemma på det tredje bokhylleplanet och viskar i noll komma tre decibel. Men jag hör dig, Félix, oroa dig inte! Jag hör bara inte vad du viskar.

Boken är interfolierad med bilder och citat från folk som lika gärna kunnat vara uppdiktade. Men min magkänsla säger mig ändå att de funnits eller rentav är vid liv. Men det tillstår inte en oseriös recensent att faktagranska. Vi har även att göra med en bok pepprad med faktarutor som skulle hedra vilken välsmord gymnasieuppsats om Latinamerikas historia som helst. (Jag bytte Matte C mot denna kurs. Det räddade mig från ett stabilt och trist liv på en sliten och underbemannad- och finansierad psykiatrisk slutenvårdsavdelning). Praise be.

Den är som sagt rolig. Det blir lätt så när man flikar in Gombrowicz, Fjodor Dostojevskij, Joris-Karl Huysman för att nämna några. Vi får ta del av några episoder ur författarnas egna liv, både melankoliska och roliga, men också ett par kryptiska och, antar jag, fiktiva berättelser. Inte sällan dyker bilder upp och under de första sidorna ser ovan- och nedansidan av sidorna ut så här:

Jokkmokks-Jokke?! Badass nå djävulskt. Göteborgs-Robban. Inte lika stadigt. Dagens Bok-Robert? Vilken skam för allt vi håller kärt här i världen vore inte det tilltalsnamnet!

Jag kom på att det är en oseriös recensents skyldighet att berätta vad denne lyssnar på vid läsandet och recenserandet av boken som haft oturen att granskas. För förståelsens skull. Författaren var i ett visst sinnemod när den skrevs, utgivaren lika så, översättaren också, läsaren kanske trängs i en spårvagn och får grannens i realtid nedfilade nagelspån i ögat. Och så har vi då recensenten, som helt säkert inte är något annat en än osalig blandning av en läsare i behov av en kurs där läraren med kadaverdisciplin lär ut hyfs, förmåga att leta krokar att hänga upp texthuden på, snitsigheter och stil. Och metoder för hur man kommer ihåg att man ens läst boken när man väl är klar.

När jag läste lyssnade jag på tystnaden. När jag skrev dundrade acid/industriell techno ända bort till vräkningspapprena. Jag tänkte suktande på Techno Viking och hans fascinerande och ryckande pecs. Lite senare tog All Shall Perish vid, vars live-version av Wage Slaves är inspelad med en potatis. Sångaren vrålar: This one is Wage Slaves!!! Let´s do this shiiiiit! Kan ju inte annat än hålla med. En av kommentarerna under videon: “Dude…Imagine getting laid to this song…” eller ”Hell yeah! He’s fat and has a mustache! = THATS WHATS UP!“. Det är tio år sedan nu. Kvalitén på dagens kommentarer vilka som helst har sjunkit drastiskt som ni ser.

Framsidan förtjänar kärlek. Den argjävla grisen likaså. Sjumetersknorren mot den technogröna bakgrunden ger boken plus ett i betyg. För mig är framsidan en återupplivare av minnen. Jag ser den klart framför mig, på vis man bara kan i fantasin, den söta och livsfarliga ungerska ullgrisen. Den figurerar i en av Andrzej Stasiuks böcker, jag tror det är Taksim. Ullen är ull och käkarna krossare av spädbarnsskallar. Skapelsens juvels exkrementer utgörs av försvarslösa, oförsiktiga och korkade människors extremiteter. Om bara herrar Hylinger och Hedlund vetat det jag vet. Man ska inte reta upp grisar. Särskilt inte de som är ludna.

Boken kostade cirka 12:50 kronor när den kom. Nu får ni säkert ta bort dubbelkolonet för att ens få dofta på den. Läskamrater, begiv er med omedelbar verkan till närmsta antikvariat och införskaffa ett exemplar!

Similar Posts:

• Nej till det göteborgska
• Mat som kultur
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Det gastronomiska året 2006
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå