I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Parfit växte upp som son till två missionärer och ärvde deras övertygelse om moralens objektivitet. Trots familjens begränsade ekonomiska resurser fick han en elitutbildning vid Eton och senare Oxford, där han kom att stanna resten av sitt liv. Den unge Parfit var briljant inom många områden, inklusive poesi, matematik, teater och satir, vilket står i skarp kontrast till den monomana filosof och fotograf han senare blev.

För den bredare allmänheten är Parfit kanske mest känd för sitt tankeexperiment om teleportering, inspirerat av tv-serien Star Trek. I detta experiment ställs frågan om vad som händer med ens identitet när alla delar av ens kropp förstörs på jorden och sedan återuppbyggs på en annan planet. Om något går fel och kroppen på jorden inte förstörs, men en kopia dyker upp på Mars, vem är du då? Detta experiment utmanar vår förståelse av identitet och har paralleller med buddhistiska tankegångar.

Som läsare kan man reflektera över huruvida Parfits enorma begåvning hade kunnat användas på andra sätt, exempelvis inom naturvetenskapen. Kanske kunde han ha gjort upptäckter som direkt gynnat mänskligheten. Samtidigt har hans filosofiska arbete lagt grunden för rörelser som effektiv altruism, som strävar efter att vetenskapligt maximera sitt välgörenhetsarbete, exempelvis genom att distribuera myggnät i Afrika för att bekämpa malaria.

I biografins slutparti spekulerar Edmonds om Parfit möjligen hade Aspergers syndrom, med tanke på hans invanda och excentriska beteenden. Det är dock svårt att sammanföra den unge och den äldre Parfit. Edmonds poängterar att sådana egenskaper kan utvecklas och bli tydligare över tid.

Edmonds gör ett utmärkt jobb med att förklara Parfits komplexa resonemang, och Fri Tanke förlag fortsätter att sprida kunskap till en bredare allmänhet med biografier om framstående tänkare som Gödel och Leibniz. Denna bok rekommenderas varmt till alla som är intresserade av filosofins utveckling i den anglosaxiska världen under de senaste 50 åren.

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• Hur var det nu med det dunkelt sagda?
• O captain! My captain!

Det är så här demokrati kan fungera. En fråga kan vara okej eller likgiltig för de flesta, men väldigt ingripande och dålig för några.

Eva Lindström har gjort ännu en bilderbok med tydlig signatur. Den har dova illustrationer i vattenfärg och korta, underfundiga meningar.

Ett skott har träffat Harens ena öra. Vi tröstar henne och hjälper till med ett bandage. Du måste lova att vara försiktig, säjer vi. Men det vill hon inte.

Ämnet är på ytan busenkelt men samtidigt superkomplicerat. Vad blir konsekvenserna när en majoritet inte förmår leva sig in i minoritetens villkor och behov? Är det okej att det stora flertalet bara dundrar på utan fantasi eller lyhördhet? Och varför ska den som är starkast bestämma?

Boken ger inga entydiga svar, men det är bra att läsaren får ställa sig själv den typen av frågor.

Similar Posts:

• Vänskapens mikrokosmos
• Förändring? Hu!
• I fantasin får man flyga
• Fräscht utmanande om folkstyret
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

Beware the bareness of a busy life

Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla bruk och levde ensam under så många år. Den amerikanske journalisten Michael Finkel har skrivit en bok som försöker förstå motivation till varför någon skulle vilja bo själv så pass länge. Boken är en kombination av intervjuer med Knight och reflektioner kring vad det innebär att vara eremit.

Jag tyckte att författaren var lite för påträngande i Christopher Knights liv. Allt han ville var att få vara ifred. I en tanklös stund efter att ha släppts från fängelset sa Chris att han skulle återvända till skogen för att frysa ihjäl. Det sociala livet var helt enkelt för krävande (svårt att relatera till, jag vet, men killen är mest troligt på autismspektrumet). Finkel gjorde sedan flera försök att avråda Chris från att göra detta och höll ständigt koll på honom. Inom stoicismen är det inte nödvändigtvis något dåligt att begå självmord, och eftersom Knight var en stoiker ansåg han att det var upp till honom vad han skulle göra med sitt liv. Jag håller helt med honom.

Jag blev överraskad och glad över att upptäcka att Knights favoritbok var Anteckningar från en källare av Dostojevskij. Knight var en ivrig läsare och han tycktes uppenbarligen mest relatera till protagonisten i berättelsen. Det är fascinerande att tänka att Dostojevskij kunde tränga in i mänsklig psykologi och lyckas skildra något som skulle tilltala en eremit som Chris. Detta är mycket märkligt med tanke på att Knight var en praktiserande stoiker och Källarmannens hela synsätt är ett uppror mot förnuftet. Mot civilisationen. Men jag antar att det finns en paradox i människans hjärta och vissa hjärtan är mer paradoxala än andra! Jag var nyfiken på att veta vilka andra litterära verk han relaterade till.

Jag fann också jämförelserna mellan meditation och en eremits liv vara intressanta. Stillhet är definitivt svårt att finna i dagens upptagna samhälle där alla är uppkopplade hela tiden. Stillheten verkade vara det som Knight värderade mest; ett tillstånd som ligger någonstans mellan tystnad och ensamhet. Du kan inte känna dig ensam om du lever i avskildhet, i stillhet. Det kan låta som en motsägelse men inom den frasen ligger portarna till spiritualitet. Det är tydligt att de som gör långa perioder av tyst reträtt förlorar sig själva och blir världen. Gränsen mellan ”jag” och ”världen” suddas ut.

Jag njöt verkligen av boken. En långsam start, men när eremiten introduceras fastnar man. Jag ser ingen bättre avslutning på denna recension än att citera Dostojevskijs Källarmänniskan:

I have only in my life carried to the exreme what you have not dared to carry halfway, and what’s more, you have taken your cowardice for good sense and have found comfort in deceiving yourself. So that perhaps, after all, there is more life in me than in you.

Similar Posts:

• En ny generation skolas in
• Djurens känsloliv
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

Den här recensionen är ett försök att interagera med Rick Rubins bok om kreativitet. Boken är skriven av de mest framgångsrika musikproducenterna under de senaste 30 åren och handlar om hur man underlättar den kreativa processen. För den som mediterar regelbundet eller är själv skapande kommer nog denna bok att vara lättare att ta till sig då författaren exempelvis betonar närvaro och medvetenhet som en förutsättning för att kunna skapa.

Expressing oneself in the world and creativity are the same.
It may not be possible to know who you are without somehow expressing it.

Kreativitet är ett tillstånd och för att nå det tillståndet måste man öppna sig för urkällan eller “the Source” som Rubin kallar den. Denna källa är väldigt diffust definierad. Rubin jämför källan med ett moln, inga två moln är likadana. Konst är “the circulation of energetic ideas. What makes them appear new is that they’re combining differently each time they come back.” På samma sätt så kan idéer uppenbara sig för en. Man vet inte var idéerna kommer ifrån.

Det finns fyra faser i skapandet:

1. Frö-fasen
2. Experiment-fasen
3. Hantverks-fasen
4. Slutfasen

Det är ingen linjär process utan man kan gå fram och tillbaka mellan dessa olika faser. Vissa är bättre på vissa delar än andra. Rubins reflektioner ligger ofta rätt nära det banala men av någon outgrundlig anledning till lyckas hans reflektioner ofta leda läsaren till bortom det vardagliga språket. Detta har nog att göra med Rubins intention: han vill förmedla ett tillstånd och orden tjänar bara det syftet. På så vis lyckas han väl.

Psykologen Jordan Peterson brukar dock säga detta om kreativitet: alla är inte kreativa. Väldigt få kan skapa stor konst. Om man ser till den mest använda psykologitestet (OCEAN) så förutsätter kreativitet att man är väldigt öppen och extrovert medan de som är väldigt vänliga är mer benägna att gå med flocken. Dessa människor kommer av den anledningen att hålla sig inom rimliga ramar och inte våga gå utanför dem.

Investeraren Peter Thiel skriver i sin bok Zero to one om vad som kännetecknar revolutionerande idéer. I stället för att låta vår intuition guida oss helt menar Thiel att man snarare borde ägna tid åt att verkligen tänka djupsinnigt om samhälleliga problem. Om paretoprincipen gäller, dvs att 80% av ens framgångar kommer från 20% av ens möda, borde man verkligen döma olika idéer (till skillnad från vad Rubin skriver). Att lösa matematiska problem är också väldigt kreativt men kräver mer stringent tänkande är motsatsen till öppet utforskande. Kanske man i stället borde se kreativitet som en skala från intuition till intellekt, såsom exempelvis:

Bergman ———————————Kurt Gödel (logiker/matematiker).

Det är påfallande ofta som Rubin skriver något som tilltalar en del av mig extremt mycket, såsom exempelvis:

For the most part, the educational system doesn’t ask us to access our sensitivity, but to be obedient. To do what is expected. Our natural independent spirit is tamed. Free thought is constrained. There is a set of rules and expectations put upon us that is not about exploring who we are or what we’re capable of.

Är det sant? Faktum är att konformitet är något som behövs i vissa sammanhang. Hur skulle Ukrainas armé kunna försvara sig om de inte prioriterade just konformism och anpassning efter vissa regler? Arbetsgivare söker även konformitet då detta är en förutsättning för att man ska kunna arbeta i grupp. Det är väl snarare just eftersom samhället består av väldigt olika individer vilket leder till den mångfald som gör samhället intressant. Detta stämmer även på en rent kognitiv nivå. (Wikipedia består exempelvis 1% av skapare, 9% som delar information och 90% som konsumerar.)

Men kanske jag tolkar den fel; den är mer en inbjudan, ett utforskande och framför allt: utvidgandet av ens sinne. Inte för att det är svårt att förstå hans syfte – det är väldigt tydligt genom hela boken – utan för att orden ska bli en del av en själv. Syftet är snarare att läsandet i sig ska leda till handling. Till inspirerat skapande. Om man exempelvis läser detta som ett mantra:

Think to yourself:
I’m just here to create.

Jag är endast här för att skapa.

Upprepar man det för sig själv flera gånger kommer till sist saker att hända. Man lever sig in i hur ens existens förändras om allt handlar om skapande. Varje andetag, varje ögonblick uttrycks något. Följ den spontana glädjen och släpp alla förutfattade meningar om vad skapande ska betyda. Man kan läsa hela boken på det viset. Man behöver inte läsa hela på en gång utan kan därför läsa delar. Låt den ligga ett tag och återkomma till den vid behov. Det är svårt att göra läsupplevelsen rättvisa då recensioner med nödvändighet dömer upplevelsen och därmed försöker fånga något som egentligen är formlöst. Jag slutar därför på en positiv not:

A river of material flows through us. When we share our works and our ideas, they are replenished. [...] In the abundant mindset the river never runs dry. Ideas are always coming through. And an artist is free to release them with the faith that more will arrive.

Similar Posts:

• Att skapa en bra vardag
• None more black
• Samhället och den onormale
• Lösningar på obefintliga problem
• Nytolkning av den evige optimistens verk

Detta är andra boken som Fri Tanke publicerar om den berömde logikern Kurt Gödel (1906-1976) vilket först gjorde mig skeptisk; finns det verkligen mer att läsa? Svar ja. Historikern och journalisten Budiansky lyckas med just det. Denna andra bok om Gödel fokuserar mycket mer på tidsepoken och resultatet är en av de bästa skildringarna jag har läst. Författaren lyckas inge förundran; när jag läser den här boken känns det som om jag faktiskt är närvarande i 1920- och 30-talets Wien: jag upplever antisemitismen, upplever den intellektuella upphetsningen, den starka framtidstro som på något märkligt sätt varvades med existentiell ångest. Man ser vad som händer med ett samhälle där inflationen stiger till 13 000 procent. Personerna som skildras levde så pass dramatiska liv att man skulle kunna göra en intressant långfilm av var och ens livsöde.

Så vem var Gödel, mannen som beskrivs som den främste logikern sedan Aristoteles? Överraskande nog var logikern Gödel en kvinnokarl som hade en hel del humor. Han beskrivs av vänner som ödmjuk och någon som genuint brydde sig om sina nära. En person som såg sitt högsta mål i livet att vinna insikt.

Gödel växte upp i ett Wien som kännetecknades av intellektuell nyfikenhet och där det fanns caféer där man diskuterade allt – alltifrån de senaste matematiska upptäckterna till Tolstojs syn på religion. Det fanns cirklar som samlades för att diskutera och Gödel tillhörde en av de mest berömda, nämligen Wiener Kreis. Samtliga inom kretsen hade akademisk bakgrund. De tog den vetenskapliga metoden på allvar och förväntade sig att faktiskt kunna åstadkomma en sammanhängande världsbild med hjälp av det som inom kretsen kallades die wissenschatliche Weltauffassung, den vetenskapliga världsuppfattningen. Den intellektuella miljön kännetecknas av nyfikenhet, öppenhet och sexuell promiskuitet.

Gödels storhet kommer från att ha löst två problem som matematikern Hilbert framförde 1900. Gödels första inkompletta teorem lyder:

I varje konsistent formellt system, tillräckligt för aritmetiken, finns en sann men oavgörbar formel, det vill säga en formel, som inte kan bevisas och vars negation ej heller kan bevisas.

Gödels andra ofullständighetsteorem, är en följdsats till det första:

Konsistensen hos ett formellt system, tillräckligt för aritmetiken, kan inte bevisas inom systemet.

För den oinvigde säger det inte mycket, men dessa teorem har implikationer för datorer och gränser för vad matematiska system kan göra. Vissa har även tolkat det som att världen inte är helt deterministisk utan att det alltid kommer att finnas komplexitet som inte kan fångas i ett stringent system. Och att det finns en fri vilja. Ända sedan Leibniz dagar hade man försökt skapa ett helt logiskt konsekvent system och nu skulle det fullbordas. Det satte punkt för ett intellektuellt projekt och satte även ett högt mål som Gödel under hela sitt liv försökte leva upp till. Hans liv skulle inte sluta lika harmoniskt som det började. Han utvecklade tragiskt nog paranoia, inbillade sig att någon försökte förgifta honom och dog slutligen av svält.

Det är lätt att tolka Gödels liv som resultat av en tragisk resa från ljus till mörker då hela hans omgivning fick uppleva den europeiska civilisationens kollaps. Budiansky tar upp många anekdoter som gör att man får se andra sidor av Gödels liv och som vanligt är ett liv mycket mer komplicerat än den legend som återges i populärhistoriska böcker.

Gödels egen reflektion om sitt verk var: “Jag betraktar inte mitt arbete som en aspekt av det tidiga 1900-talets intellektuella atmosfär … utan snarare som motsatsen. [...] Mitt arbete pekar alltså mot en helt annan världsbild.” Mot förnuftets gränser är en synnerligen intressant och läsvärd bok.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• När filosofi var ett sätt att leva
• Nytolkning av den evige optimistens verk
• Den monomaniske filosofen
• Bortom bra eller dåligt

Hon lyckas fånga denne spränglärdes resa genom ett intressant intellektuellt landskap. Författarens tes är att Leibniz´ födelse in i det heliga romerska imperiet utgör nyckeln till hela hans identitet. Filosofer såsom Spinoza, Descartes och Locke föddes i stabila nationer där det exempelvis var lättare att förfäkta en rent materialistisk filosofi. “[Leibniz] föddes i en splittrad värld söndersliten av religiösa, politiska och intellektuella kriser – hans mål var att foga samman bitarna och skapa en universell syntes till Guds ära och mänsklighetens lycka.”

Leibniz fick tidigt tillgång till internationella verk tack vare faderns exceptionella bibliotek. “Det verkar som om Leibniz intellektuella nyskapande och experimenterande redan från början föddes ur ett eklektiskt förhållningssätt: ur den breda och självständiga läsningen han girigt ägnade sig åt i sin fars bibliotek och av hans brådmogna lust att utforska kunskapens värld oberoende av sina lärare och sätta ihop bitarna själv.” Om han fick en färdig lösning i skolan sökte han genast alternativa lösningar för att tolka problemet ur så många vinklar som möjligt.

Leibniz sökte sig livet genom till mer kosmopolitiska platser såsom Paris, London eller Wien där han kunde få intellektuell stimulans. “På hans skala över livets njutningar kunde inget mäta sig med intellektuella utbyten och samtal.” Detta var hans dolce vita. Han reste, diskuterade och skrev. Ofta lyckades han rättfärdiga sina eklektiska intellektuella äventyr för en furste genom att hävda en att det på något sätt hängde ihop med det han skulle göra, som exempelvis när han använde familjen Wulfs släktkrönika som en förevändning att studera jordens begynnelse.

En bra bild av filosofens mentala landskap får man av hans försök 1688 att presentera innovativa förslag för kejsaren i Wien:

allt från rikets historieskrivning [...] till en reform av myntpräglingen, från byggandet av en fabrik för tillverkning av mineralbaserade färger [...] till stärkandet av handel och linnetillverkning; från frivillig turkskatt som skulle bekosta kriget mot Osmanska riket och lyxskatt på kläder till en modernisering av arvriken och grundandet av ett universellt referensbibliotek; från införandet av ett försäkringssystem till ett system för att lysa upp Wiens gator med oljelampor. Sist men inte minst fanns förstås ett tämligen detaljerat förslag till de kristna kyrkornas återförening.

Mötet med den holländske vetenskapsmannen Huygens visar tydligt klyftan mellan vetenskap och filosofi.

Huygens var försiktig och benägen att gå framåt i klara och konkreta steg hellre än att dra upp storvulna planer som omfattade visa mer än det aktuella problemet. [...] [Huygens tyckte att] Leibniz var alltför benägen att hänge sig åt vaga presentationer av sitt promethiska reformprogram i stället för att koncentrera sig på klara formuleringar och lösningar av det väldefinierade och hanterbara problem.

Detta får en att associera till vetenskapsfilosofen David Deutsch, som skriver att tydliga och väl avgränsade definitioner är förutsättningen för att kunna testa en hypotes. Vaga och oklara utsagor blir däremot väldigt svåra att falsifiera. Man kan genom vaga formuleringar lura sig själv att det finns ett mönster när det i själva verket kanske säger mer om en själv än om verkligheten.

“Alltsedan han började sin intellektuella bana, menade han, hade han riktat sina ansträngningar mot encyklopedin och ett allmänt förnyande av människans vetenskaper i syfte att öka samhällsnytta.” Varför publicerade han i så fall inte direkt sina upptäckter? Författaren antyder att detta kan bero på att Leibniz i början av sin karriär publicerade matematiska bevis som redan var upptäckta och ville därför inte skämma ut sig själv igen. 200 år efter Leibniz skulle exempelvis Boole göra liknande upptäckter inom logik som skulle skapa förutsättningen för framtida datorer. Men det skulle dröja minst 100 år innan Pierre Simon de Laplace formulerade den klassiska sannolikhetsteorin som den gode filosofen redan hade upptäckt på 1600-talet! En annan tolkning kan vara att han helt enkelt var för spretig och att han alltför ofta fick värdesätta sin egen ekonomi (d v s ta jobb av furstar) istället för att fokusera på att lösa svåra problem. Intellektuell frihet var svår att uppnå (Spinoza blev tvungen att försörja sig genom att skärpa linser).

Inget verk tidigare har försökt att fånga hela Leibniz’ oeuvre och just omfånget gör att man inte alltid hinner landa i hans verk. Man får snarare bilden av en genialisk begåvning där idéerna ofta överväldigar människan (som så ofta är fallet med kreatörer). “En person som Leibniz, med osviklig förmåga att uppfatta överensstämmelser bakom ytliga motsättningar, var i lika hög grad kapabel att presentera sin samlade och konsekventa lära på till synes oförenliga sätt.” Man kan dock undra om det verkligen fanns ett osynligt mönster att upptäcka eller om detta bara var Leibniz egna projektion.

Fri tanke gör ett storverk med denna översättning och bidrar därmed till att ge Sverige tillgång till internationella standardverk. Antognazzas bok gör mycket för att skapa en positiv bild av Leibniz’ livsverk och därmed motverka den karikatyr som återfinns i Voltaires roman Candide. Leibniz’ världsbild – som snarare var medeltida – skapade kontinuerliga problem då han försökte förena sin djupt optimistiska tro med modern vetenskap. Med tanke på hur många samtida som faktiskt bedrev sann vetenskap (som gamle Huygens) kan man hålla med Voltaire när han skrev: uppskatta dem som söker sanning men var extra uppmärksam gentemot dem som tror sig upptäckt den.

Similar Posts:

• Automaten och själen
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Oavgörbara sanningar
• …Et linguas manciporium contemno!

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.

Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..

Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.

Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.

Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.

Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?

En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.

Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.

Similar Posts:

• Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa
• I minnets labyrinter
• Läses på egen risk
• Att gå varje dag
• Tröstprästinnan