För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män

Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är jag att stänga ögonen för våldet – våldet riktat mot sig själv och våldet mot barn – i en värld där flickfoster aborteras, småflickor gifts bort och familjevåldet ökar i coronatid? Som läser det mesta och som kanske klyschigt brukar tänka “inget mänskligt är mig främmande”? Här utmanas egna föreställningar.

Vi får följa en äldre, sjuklig kvinna som skyndsamt ska skriva ner sin historia. En dotter, Anne, sköter om henne och kommer med jämna mellanrum till hennes hus. Men Anne är någon som jag-berättaren inte litar på. Hon gömmer sina anteckningar noggrant långt ner i en skrivbordslåda. Skrivandet är febrilt; nu ska hennes historia upp i dagen. Om inte förr så efter hennes bortgång. Den som ska hjälpa henne med det är Annes dotter Vendla. Hon är ung och stark och syns i medierna som en framgångsrik hinderlöperska (!).

För sig själv tänker berättaren: ”Jag vill ju inte att mina minnen ska gå förlorade. Jag vill nå ut med min berättelse, skriva historia. Hittills har männen haft allt för mycket att säga till om. Nu är det kvinnornas tur.”

I femtio kapitel på några sidor följer vi parallellt jag-berättarens historia: hennes unga år och hennes liv nu som gammal. På en metanivå får vi följa hennes skrivande. Men vad som exakt skrivs ner för hand på pappren är det bara Vendla som ska få ta del av och sen föra ut. Vendla känner till ”de rätta kanalerna”.

Det handlar om den första graviditeten som bara överrumplade. Den andra efter ett passionerat förhållande. Det finns “piller” men jag-berättaren verkar vilja bli gravid och tar ensam hand om barnet. Här finns en “barnflicka” och ett arbetsliv. Arbetslivet är viktigt trots att det skildras vagt. Det hela slutar i en katastrof. Det tredje förhållandet – när jag-berättaren flyttar till Jakobs hus (en biblisk allusion?) där hon nu på äldre dagar bor – blir ett sorts samliv, en sorts normalitet. Hon försöker. Men snart börjar det på nytt; spädbarnet som är så svårt att sköta, som har en egen vilja. Det stora huset med både vindsvåning och källare; speciellt den fuktiga källaren med möglande rum spelar en stor roll.

Och till slut. Efter detaljerade men obehagliga handlingar och händelser sitter den gamla där på sina hemligheter. Hon verkar inte ha några betänkligheter utan ser allt ur sitt eget perspektiv. En ensam människa som är alldeles inkrökt i en egen värld, kropp. Som ser konsekvenserna av vissa vaga händelser i egen barndom men någonstans ser hon inte längre. Eller hon ser men ur sitt eget vridna perspektiv. Det inre livet är livligt: barnen kommer till henne i drömmar och tankar. De är fortfarande hennes “döttrar”. Och de kommer antagligen att möta henne också efter döden.

Vi vet inte i vilken tid vi riktigt befinner oss i och inte heller miljön. Det talas om ”piller” (p-pillren kom på 1970-talet och antagligen avses senare olika psykmediciner). Könsrollerna är märkligt cementerade: mannen arbetar utomhus, reser i arbetet (flykt?) och kvinnan håller sig mest inomhus och sköter barn. Det finns i början ett arbetsliv på ett kontor där jag-berättaren mest flyttar papper … (!). Hon är ovanligt ensam och isolerad i livet, inga släktingar, inga vänner eller arbetskamrater att tala om (förutom ”Hosianna” med naglarna på kontoret). Vi får veta att huset, ”Jakobs hus”, ligger på landet långt ifrån andra grannar. Det här stör min läsning något eftersom jag själv är intresserad av samtiden i texter, men i den här berättelsen spelar antagligen allt detta en underordnad roll för tematikens skull.

Det finns kopplingar i bokens tematik till den antika Medeagestalten. Ensamhet, övergivenhet, hat. Jag tänker också på Leïla Slimanis roman Vaggvisa (2018) i Parismiljön med barnflickan som tyst nästlar sig in. Å andra sidan finns det i dag förstås en uppsjö av ”onda kvinnor, mödrar” i deckare, filmer och serier.

Språket är mycket detaljerat såsom i tidigare verk av Ann-Sofi Carlsson. Här finns ingående beskrivningar av kroppar, ångest, blod, fukt, mögel och olika rum.

Det som gör den här berättelsen särskilt stark är att Carlsson använder sig av jag-berättarperspektiv. Intrigen kommer mycket nära en som läsare. Vilken förälder, mamma har inte känt sig ensam? Vem har inte känt sig uppgiven med ett gråtande spädbarn? Moderstematiken är ett av världshistoriens viktigaste teman och finns i alla varianter; hoppfulla, älskande, goda, ensamma, otillräckliga, sörjande, onda, våldsamma… När börjar en mor gå över ”normalitetens” gränser? När orkar hon inte mera? När börjar våldet? Berättelsen Fyra döttrar ger läsaren mycket att fundera över.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mamma mia – att förstå en mor
• Den sista tiden
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Noveller om oro och ångest

Redan här kan man börja ana dysfunktionella tendenser i den relationen…

Jag borde ha sagt det först: bokens titel syftar på Fias första tanke när Kristoffer delar med sig av sitt beslut. ”Varför var det inte jag som tog steget? Jag tycker också att den relationen är usel… ”

Det inledande kapitlet sätter ramen för vad vi kan förvänta oss i resterande delar av boken. Här har vi en kvinna som stått tillbaka för sin man. Som tagit hand om hushåll, barn men ändå lyckats göra karriär, skapa ett perfekt hem och dessutom alltid har perfekt målade naglar. Tröttsamt, eller hur?

Familjen vi får möta består alltså av Fia, en varumärkesansvarig på en byrå som lämnat planerna att bli konstnär bakom sig och lagt allt fokus på familj och hem och att samla fint porslin och porslinsfiguriner.

Kristian är Fias man, en avdankad popartist som en gång i tiden haft någon typ av karriär inom genren men nu är utan skivkontrakt med studio i källaren och noll intäkter.

Vi får även träffa på de trötta tonårssönerna Vidar och Malte som figurerar i berättelsen utkant. Det enda de dock bidrar med i historien är några gutturala läten och högar av tvätt.

Väninnorna, som bor granne med Fias familj, finns där och serverar vodka i saftglas när det krävs.

Fia har enligt Kristian blivit tråkig och bitvis haglar elakheterna mellan parterna i dialogerna. Fia tvingar Kristian att genomgå några sessioner parterapi till ingen nytta, Kristian har ju nämligen redan själsligt vandrat vidare. Grälen övergår dock rätt snabbt till någon typ av samförstånd eftersom skilsmässobeslutet är fattat. Men självklart är det Fia, familjens projektledare, som drar lasset med att strukturera och ordna alla administrativa saker som uppkommer vid en skilsmässa.

Jag får känslan av att ingen i familjen faktiskt bryr sig om Fia och det är sorgligt. Hon har gift sig med en egocentrisk och omogen mansbebis  och fostrar tyvärr ytterligare två söner i samma manér. Det är verkligen att göra både sig själv och världen utanför en riktig björntjänst.

Fias mamma lägger dessutom ansvaret på skilsmässan på Fia för en kvinna ska vara där för sin man. Den enda relation som känns varm är relationen mellan Fia och hennes pappa.

Det finns kanske ett bättre liv för Fia när hon kommer vidare i livet från Kristian?

Boken är lättläst, lättsam och riktigt kul bitvis. En bladvändare som dock gör mig lite irriterad, men ibland är det faktiskt en känsla lika bra som någon annan.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Drabbande om skilsmässa
• Skickligt om skilsmässa
• Skilsmässans efterbörd
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

Ska jag vara ärlig var det nog författarens namn. Det fick mig att tänka på en kort visa av Cornelis Vreeswijk Rosenblad, Rosenblad. Redan första gången jag hörde visan sjöngs den av Freddie Wadling på hyllningsskivan Den flygande holländaren 1987 blev jag knäsvag för rader som ”Kom, gör mitt hjärta glad. Kom gör mig svag och matt. Glömma mitt jag i natt är vad jag vill. Efter vårt stjärnefall, ge mig ölen kall och drick mig till”. Det är ju knappast författaren Vilda Rosenblad skyldig till, men det är iallafall min ingång till boken.

Den börjar hur som helst direkt med ett uppbrott. Huvudpersonen Elvira Ljungs pappa är död och hennes mamma bestämmer sig för att ta med sig din dotter från Skåne ner till Paris. Det är i sina känsliga tonår med världsstaden som fond hon drömmer om att bli nästa Ingrid Bergman, och går i kyrkan för att minnas sin döde far och för första gången på allvar blir kär.

Samtidigt försöker Elviras mamma komma underfund med om mannen hon lever med verkligen är den rätte. Guillaume är ju anledningen till att de överhuvudtaget begav sig till Frankrike.

Även om boken så småningom blir en bladvändare och den i långa sjok doftar vackert av melankoli – och är skriven med angelägna teman som vänskap, familjerelationer, både bristande och begynnande sexualitet känns boken ändå lite flyhänt skriven för min smak, lite så där lagom charmig.

Visst det är intressant hur författaren ju mer handlingen fortskrider väver in bakgrunden till varför flytten till Paris blev av och vad bytet av kultur och språkmiljö för med sig. Och jag erkänner villigt att den känsligt beskrivna vänskapen mellan Elvira och hennes kompis Delphine är bokens stora behållning.

Men ändå hoppas jag att kommande i böcker i det som utlovats bli en serie berör mig mer.

Similar Posts:

• Småstadens existenser
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Oväntad vänskap
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• Möten över avstånd

I romanen Vad som helst är möjligt utvecklar författaren sina tidigare teman om barndom under trasiga förhållanden på amerikansk landsbygd och om tilltufsade vuxna som styrs av tillkortakommanden i tidiga år. Men om de tidigare romanerna har varit mera som kammarspel, fokuserade på en person, så handlar det här om en hel bygd, Amgash i Illinois, med många familjer och släktingar. Historierna vecklas ut i nio kapitel; man kunde karaktärisera dem som längre noveller. Det handlar ofta om en person som skymtat i Mitt namn är Lucy Barton men som här får en egen berättelse.

Lucy återvänder till sitt hem, till sin ensamstående bror, till det kyffe där de en gång växte upp och där de tvingades äta ur sophinken av en mor som syskonen har svårt att enas om i sina minnen. Lucy är författare, syns både i tv och på nätet och berättar om sin senaste bok på den lokala bokhandeln. Många minns den tysta, magra, smutsiga flickan i skolan som sedan bara försvann för att bli kändis i New York. Hon har inte besökt sin hemstad på sjutton år, och varför? Den överviktiga ”white trashiga” systern konfronterar den späda, svala, rara Lucy som reagerar med en stark panikattack och brådstörtad avfärd. Återseendet var ändå behövligt och lämnade en eftervärme.

Och det är det som jag fäster mig vid i boken. Berättelserna handlar ofta om sorg, tafflighet, övergrepp och fattigdom till både kropp och själ. Vissa har kommit upp sig, gjort en rejäl amerikansk klassresa, men svidad i tunn måttsydd yllekostym lurar det svikna barnet. Ofta är sexualiteten laddad; människor har gjort överilade handlingar eller känt lustar som de varit tvungna att dölja med de anhöriga som tysta offer. I vuxen ålder organiserar en av kvinnorna en lokal förening, “Överleva incest”, medan grannfamiljens vuxna barn äntligen tar upp sin dementa fars homosexualitet som han när det begav sig levde ut i skogen med deras lärare. Den sena klarsynen fungerar som en sorts rening – de sätter ord på upplevelserna och känner samhörighet i sorg som de vet att de inte borde behöva bära.

Människorna vägrar låta sig dras ner. Det är andra tider nu. Dottie i sitt B&B lyssnar (ja, det är många som lyssnar eller tvingas lyssna) på den självupptagna läkarfrun Shelly som med flera ingenjörers hjälp och mot sin mans vilja låtit bygga ut deras lilla sommarhus vid vattnet för att leva ett lättsamt pensionärsliv och som får höra en yngre kvinnas ord om hennes McDonalds-skapelse: “Det här huset är Shellys penis”. Vilket också Dottie inser av kvinnans sårade svada. Och hon påtalar det! Här har vi vietnamveteranen som får stå ut med de yngre generationernas förvirring: vilket krig, Irak, Afganistan …? Efter femtio års äktenskap blir en älsklig mor till fem flickor förälskad i en yngre man, bryter upp efter stroke och infarkt för att leva med honom sina sista år på en grekisk ö. på En annan är Tommy Guptill som blev skolvaktmästare efter att hans bondgård brann och som såg efter Lucy i skolan. Hans egen olycka blev som en hägring av Guds finger; allt är som det ska.

Samtidigt som mångfalden är intressant är det bokens svaghet. Jag måste läsa boken två gånger för att lägga pusslet. Vilka hörde ihop med vilka? Det är som när man hör äldre berätta om den by de växt upp i: alla olika gårdar och människor som levt i trakten, hur de var släkt och vart och när de flyttade eller återvände. Det är som byskvaller, men ändå inte. Mera den sociala kontrollen på gott och ont. Alla har sitt: sår, död och skam i bagaget. Och varför landar vissa mjukare än andra? Förstår mera? Livet är komplicerat: vad som helst är faktiskt möjligt när någon börjar lyssna, berätta och minnas.

Similar Posts:

• En berättarröst som håller sin läsare trollbunden
• En våldsam mor
• Småljummet Parisliv
• Uppfriskande triangeldrama
• Familjen Ingalls i indianernas land

Här får man som läsare läsa om hur det känns att upptäcka att ens hem utsatts för inbrott och totalförstörelse medan man själv njutit av en skön sommarsemester vid kusten. Ytterdörren går knappt upp och därefter väntar: omkullvälta möbler, urrivna skåp och sängar, glas- och porslinskross mosat med matrester på golven … Smycken, leksaker, böcker, skurmedel, värdepapper, underkläder, kattmat, mediciner i en enda röra …

De två som stiger in i sitt hem i detta skick tvingas ta itu med mycket. I takt med städandet kommer allsköns gammalt bråte upp i dagen: brev, fotografier, souvenirer … De världsliga tingen kan leva sitt eget liv: avslöja och bedra. Minnen och hemligheter som ingen medvetet ägnat sig åt på årtionden. Som ägarna inte ens visste om? Och hur blev livet egentligen på ”detta viset”? Kanske de tysta tingen en vacker dag vägrar tiga längre?

Genom hela boken får man fundera på vilka ”inbrottstjuvarna” är. Romanen kan nästan läsas som en detektivhistoria. Ju längre paret vistas i sin uppochnervända lägenhet desto fler mystiska egenheter kring ”inbrottet” läggs i dagen. Och vem i all världen har farit iväg med parets svarta katt?

Intressant är upplägget med de olika berättarperspektiven: intrigen skildras ur olika synvinklar. Men som läsare vet man aldrig mera än personerna eftersom intrigen skildras ur ett jag-perspektiv. Det här är en svart, smarrig historia om livslögner och svek.

Domenico Starnone spekuleras tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja ligga bakom pseudonymen Elena Ferrante och Neapelkvartetten. Som läsare känner man igen många teman som finns i Ferrantes romaner: kärleken, sexualiteten, kroppsfixeringen, familjebanden med alla svårigheter … Tidsupplösningen: plötsligt är man som läsare inne i sextiotalet trots att romanens nu onekligen utspelar sig på 2000-talet. Som om raster läggs över personerna och man ser dem i mångdimensionella speglar.

Band blev utsedd av New York Times till en av de 100 bästa böckerna från 2017. En trollbindande liten roman om band som – på gott och mest ont – håller.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor

I det italienska huset skall Filip arbeta med sin konst och Miriam med sin avhandling om smärta. Miriam är helt upptagen med sömn och smärta och har blivit narkosläkare i syfte att förstå smärta bättre. Kanske kan man bota smärta med sömn?

Tillsammans har Miriam och Filip dottern Olivia. Miriam är livrädd att Olivia skall dö i plötslig spädbarnsdöd, trots att hon inte längre är ett spädbarn. Rädslan leder till nattliga sömnrubbningar hos både mamma och dotter. Dagarna går sedan åt till att försöka få Olivia att sova, i vaket tillstånd är hon en allt för svår ansträngning. Ingen av föräldrarna verkar ha någon längtan efter att tillbringa någon tid med dottern. Inte med varandra heller för den delen. De önskar bara bedövningen.

Sömnen är det mest eftersträvansvärda. Den vakna tiden smärtstillas med stora mängder gin. När smärtlindringen är total kan de kanske glömma vad som pågår i havet som de betraktar från sin solterass?

När en vän till Filip besöker dem försöker han diskutera flyktingkatastrofen som pågår alldeles bredvid. Men han får ingen respons. Miriam och Filip har fullt upp med att fly sina egna liv och sin egen smärta. Vännen, Ashkan, är journalist och skall göra ett fotoreportage från Lampedusa. I jämförelse med Filip och Miriam verkar han engagerad, men också hos honom kan man ana en önskan till flykt:

Ashkan känner sig plötsligt trött. Han orkar egentligen inte prata om sin dag. Han skulle vilja berätta för Erika hur det var att gå omkring på Lampedusa efter att ha läst så mycket om platsen. Men det här samtalet kan han vara utan. Det känns tungt, att hela tiden bära Filip i konversationen utan att riktigt orka konfrontera vännens okunskap, är påfrestande. Det är tid för vila. Tid att lyssna till det närliggande havet och dricka ett till glas vin. Tid att bli mätt.

Och när vi får följa honom i jakten på bilder i Lampedusa får jag känslan av att engagemanget ligger kanske främst där, i jakten på ett bra reportage?

Negar Naseh tecknar i de fördrivna ett porträtt av helt avtrubbade människor på ett sätt som får mig att känna både avsmak och att det där … det är ju jag! När jag köper mig ett par alldeles för dyra, brusreducerande hörlurar för att stänga in mig i en bubbla, när jag stänger av nyheterna, när jag inte orkar ta diskussionen, när jag inte orkar bry mig, då är också jag Miriam.

Similar Posts:

• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Äktenskapliga band
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Förtjusande sommarskräck!
• Mystik, drömmar och mellanålder