Visst hade jag hört talas om den stora försvarsstriden 1912-1914 och om demonstrationen, kallad Bondetåget, som samlade över 30 000 bönder, som ville ha ett förstärkt försvar, men jag kände till väldigt få detaljer kring dessa händelser. Detta ville jag råda bot på, av det förflutna kan man lära sig enormt mycket, och dessutom kan […][...]

Det finns några rader ur kvartetten i musikalen Chess som gärna krafsar runt i mitt bakhuvud när media rapporterar kring den senaste händelseutvecklingen i Ukraina: ”som vi nu ser förvandlas till ett slagfält för/ det kalla krigets retorik/ en ockuperad zon”. Nog känns det lite just som ”kalla krigets retorik” när journalister försöker att lättöverskådligt […][...]

I Ge och ta delar Adam Grant in människor i tre kategorier. Givare, tagare och matchare. Det är precis som det låter. En del människor tar, en del ger och en del har noga koll på att tagande och givandet är reciprokt. Efter att ha studerat organisationer och arbetsplatser upptäckte Grant att de människor som […][...]

Året är 1994 och det är spelning på Galaxen i Umeå. Musikjournalisten Martin Carlsson beskriver efteråt i Expressen, med uppenbar förvåning, hur hälften av publiken just tycks ha börjat på lågstadiet och resten verkar vara i början av puberteten. Och när Refused drar igång sin spelning töms de andra scenerna snabbt på publik. ”Småttingarna” som […][...]

Någon har sagt att förlossningshistorier är kvinnors motsvarighet till lumparhistorier. Gemensamma erfarenheter som aldrig diskuteras högt eller offentligt, som förs vidare halvt viskande eller i slutna rum, vanligtvis med skräckblandad förtjusning. Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där […][...]

Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män […][...]

Det här är en vacker liten bok som är stiligt formgiven. Formatet är nästan kvadratiskt, typsnittet snyggt och texten luftig. Sidnumrering saknas och i stället numreras de olika avsnitten. Här och där inflikas konst av de båda konstnärerna. Omslaget pryds av en detalj av Lotte Lasersteins målning Abend über Postdam och illustrerar så fint bokens […][...]

”Det här är en bok för den som gärna vill berätta sig själv”, inleder Merete Mazzarella. Det kan man göra genom att skriva, men också muntligen, menar hon, och fortsätter (och det är här jag blir riktigt intresserad): ”Jag hoppas och tror att här också kan finnas något av intresse för den som än så […][...]

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken. Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att […][...]

Det hör väl till den mänskliga historiens eviga frågor: Är människan genom tiderna i grunden densamma? Eller i det här fallet: Är kärleken genom tiderna i grunden densamma? Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion […][...]