Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni mig”. Det är ett diktjag som på samma gång är allsmäktigt och upphöjt som nere och vadar i den världsliga banaliteten och smutsen: ”jag är all evighet/och ett kosläpp/i motala eller mjölby”. Kronan på verket, och samtidigt en helt vanlig, sorglig människa, i en helt vanlig samtid där myrvägar och måsar samsas med marknadshyror och massflykt.

Winqvist jobbar med kontraster – i jaget och i bilderna som dikterna fylls upp med till brädden: våren smeker den varma luften i april som kortison och grumligt diskvatten, ett du tänder ett slott i skogens mörker som en sårig hårbotten. Är det en klassisk samtidsskildring vi har att göra med? Ja, kanske. Här finns ett tilltal till Sverige, en önskan om att pensionärer inte ska stå gråtandes vid frysdiskarna, kärleken liknad vid ett bortkommet brev från postnord. Men ett enormt tidsperspektiv finns också här: amöbor och urtidsdjur och en ensamhet vars enda försoning är att den är delad med andra människor. Rörelsen mellan det konkreta och abstrakta, det stora och det lilla sker ständigt. Det är nästan så att man blir yr av alla kast. Men kanske är det just så man måste skildra Antropocen, denna människans komplexa tidsålder, det vackra bredvid det fula, det gravallvarliga intill det lättsamma.

Ibland drar vissa dikter dock lite väl mycket mot punchlines – det är som om Winqvist, precis som diktjaget, inte helt vågar stanna i det stora, kosmiska perspektivet. Kanske på grund av en rädsla att bli högtravande och sentimental, eller helt enkelt en rädsla att öppna dörren till det skräckinjagande enorma perspektivet utan att stänga igen den med ett tryggt inspel från samtiden. Men vissa dikter hade klart tjänat på att få klinga kvar i ett enda perspektiv och en enda känsla. Det hade också hjälpt samlingen i stort – det är så sprängfyllt av smarta och vackra formuleringar och tvära kast att man blir överväldigad och lite förvirrad kring vad Kåta blommor egentligen vill säga. Det är synd, för här finns så mycket som är så bra, både i det torftigt realistiska och i det romantiskt natursköna.

Similar Posts:

• Dikter som kött och frukt
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Storslaget och drömskt om träd
• Sprittande om kärlek och begär

Hur som helst, alldeles i det jag såg som mina domäner fanns det alltså en skog som var död. Den stod i snörraka linjer och hade formen av en rektangel. En gång fann jag i dess kompakta mörker ett litet rovdjurskranium. Kanske var det lämningarna av en förvildad huskatt, men mer troligt var det vad som blivit kvar av den sista sabeltandade tigern. Idag är det min bestämda åsikt att den dog av samma anledning som skogen. Träden var nämligen så tätt planterade att solljuset inte kunde tränga igenom. De bar aldrig löv, de var sinnebilden för det icke-levande. Sen är jag varken jägmästare eller vetenskapsman, så vad vet jag.

Bredvid döden växte en magnifik ek. Min far hade med livet som insats i en högt belägen gren fäst en gunga åt oss barn. Samma gren som man utan vidare konstigheter skulle kunna hänga sig i om andan föll på. För några år sedan, nu i respektabel mannaålder, var jag där. Döden syntes inte, den var uppsliten och borta. Eken stod kvar, men gudskelov hängde där ingen och dinglade till glädje för de korpar som höll till i området.

Förlaget Bakhåll har gjort det enda rätta och givit ut Tänk som ett träd av fransosen Jacques Tassin, översatt av Astrid Hjort vilket ju i sammanhanget är ett fint sammanträffande. Herr Tassin gillar träd. Herr Tassin gillar träd väldigt mycket, men har också skrivit böcker om växter. Vad jag vet finns dessa inte översatta ens till engelskan.

Det är en fantastisk bok, en både mysfilosofisk och stundom allvarligt hållen bok. Den vilar tryggt på en notapparat om 188 fotnoter. Vi finner Henri Bergson, men också Victor Hugo, Robert Musil, Robert Dumas, Maurice Merleau-Ponty, Charles Darwin och allehanda – för mig okända – konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. De sistnämnda förekommer tätt i det avslutande kapitlet om hållbar tillväxt. Träden har naturligtvis en central roll, men han skriver inte slentrianmässigt om dess roll som ”jordens lungor”.

Istället pekar han ut betydelsen träden kan ha i andra sammanhang och särskilt som förebild för framtida vetenskapliga och tekniska landvinningar inom området. Lite slentrianmässigt och förutsägbart förekommer den del av civilisationskritiken som riktar in sig på vår förmåga till förströelse, eskapism, helt enkelt det som upptar vår uppmärksamhet. Det där vet vi om, men vi är moderna, alltför moderna. Och kritiken riktar sig hur som helst in på en minoritet av världens befolkning som har det tillräckligt välbeställt på det materiella planet.

Bokens själ är emellertid något annat, något mer organiskt-poetiskt. Den skakar liv i det introspektiva ögat hos läsaren som förhoppningsvis ser att du stundom också måste blicka utåt. Ja, än mer – att du nästan hela tiden måste se annorstädes än åt det absolut ögonblickligas håll; det göromål som just är vid handen behöver inte alltid tillägnas all vår uppmärksamhet. Det är så fantastiskt vackert. Texten är mjuk som mossan, mystisk som grålaven, talande som Lavskägge. Om växterna skriver han, att de inte kan

förnimma på avstånd, de är ”blinda” och ”döva”, de har inte förmågan att uppfatta rummet, men deras sensoriska precision vad gäller taktila och kemiska stimuleringar är häpnadsväckande. De mottagliga ytor som växterna har registrerar det som vi inte kan uppfatta: svaga vibrationer från ett pyttelitet objekt, levande eller ej, som rör sig, molekyler som svävar i luften, flödet av fotoner som solfontänen slungar ut, vattenmolekyler som glider fram i tystnad, etcetera. Föga av det som pågår i omgivningen undgår växterna.

Ni ser själva.

Han skriver att träden inte upphör med att ”skicka oss tecken”, att ”under hela mänsklighetens utdragna historia är det via träden vi har varit sammanflätade med världen.” Trädet som entitet kontextualiseras, placeras i förhållande till människan. Fast där tar jag fel, inser jag. Det är precis tvärt om. Han pekar ut hur ”andliga universum är ett universum fullt av träd”. Tänk Yggdrasil, Asvattha, Dafne och lagerbärsträdet.

Det är kanske andemeningen, den att vi förlorat kontakten med trädet och inte ser dess fantastiska konstitution. Som det står i bokbeskrivningen är trädet ”som en levande hinna som omsveper sin döda kärna”. Hinnan är då bladen, barken och rotsystemet därunder marken. Trädet ger vida mer än det tar emot och är fullständigt i symbios med omgivning. Den alstrar sin egen energi, bygger upp sig själv av material upphämtat ur jorden. Bokbeskrivningen igen: ”Det är följsamt och stillsamt och konsumerar föga i jämförelse med vad det producerar.”

Det får mig att tänka på den avslutande variant av refrängen i dödsmetalbandet Æther Realms låt Oak:

Possessor of ancient might
Knower of the ancient light
You’ve given but not received
Why would you bestow these gifts on me?

Jag återkommer ibland till det citat som tillskrivits Mäster Eckhart. Vi kan dock inte vara helt säkra emedan karln själv inte rispade ned något på papper:

Ja, träet har anlaget i sin natur att det kan bli en sten; jag säger ännu mer: den har väl förmåga att bli alla ting; det överlämnar sig åt eldens natur och förena sig med enheten och ha i evigheten ett väsen.

Evigt förnybar var det.

För mig är trädet en hemvist för allt liv. Där finns ekorrar (av någon anledning hade jag en uppstoppad sådan i mitt barnrum), kusar, kusliga ting, irrbloss, uppnäbbiga fåglar, näbbhackande fåglar, pratglada fåglar, håligheter och sådant som är ögat fördolt. Trädet, som Tassin skriver, ”avancerar i livsrummet, tänjer det sin form enligt en precis klonform, en färdig form som ändå förblir obestämd.”

bernt erikson benämnde oss cerebralapan. Kanske borde vi göra lite nytta av vår tankeförmåga. Det gör vi naturligtvis, jag hatar inte Människan, spottar inte åt våra framsteg inom många områden, men, och det är väl trots allt en sorts ytlig civilisationskritik, lite mindre närsynthet skulle inte skada.

Det är svårt att inte älska träd.

Similar Posts:

• Eko
• Chuck D håller masken
• I Upplysningens tjänst
• Läsvärt om tvivel och idéer som går på tvärs
• Västsahara – kvarglömd koloni

Vid istiden för 15 000 år sedan var vattennivån 120 meter lägre än den är idag. Sedan började isen smälta och havsnivån höjdes. På de norra breddgraderna möjliggjorde landhöjningar att ta sig över till västra Alaska från nordöstra Sibirien; djuren och jägarfolken följdes åt och spred sig.

Vi som bor i Europa är präglade av att en av våra ättlingar blev nyfiken på gräsfröernas fortplantningsförmåga. Sådd, skörd och konsten att baka bröd var nu ”uppfunnet”. Trendigt blev också att få hål i tänderna (karies) liksom ryggskott, gikt och bråck (en följd av hårt arbete med jorden). Jordbrukskonsten som startade i Mesopotamien (nutidens Syrien och Irak) dateras till cirka 9 000 år före vår tideräkning och människor sökte fler marker att odla; de bosatte sig i Europa.

Också herdefolk kom till Europa, närmare bestämt från stäpperna norr om Svarta havet. Men nu har vi landat närmare vår nutid, cirka 2 900 år före vår tideräkning. Skandinaverna kan tacka dessa förmödrar och förfäder för gener som gjort att vi kan dricka mjölk och att vi fått en relativt lång kroppslängd.

En global värld är ett återkommande fenomen i historien. I Medelhavsområdet mellan 2 000 och 1 200 före vår tideräkning sopade man undan gamla gränstvister till fördel för handeln med brons som gav lukrativa vinster. Att handelsförbindelserna senare bröt samman tycks ha en komplex bakgrund: hungersnöd orsakad av torka inträffade samtidigt som flera svåra jordskalv. Språnget är därefter kort till sönderfallet av det romerska riket. Resultatet av den tidens folkvandringar skissade vårt nuvarande Europa. I norr växte samhällen med nordeuropeiska folkslag som talade germanska språk och söderut samhällen som samlades under det latinska språkparaplyet.

Varberg ger oss en formel [jordbruksutveckling + befolkningsökningar = migration]; en formel som tillämpas för att beskriva flera tidsepoker. Vikingarna under 800 – 1100-talet sökte nya marker (klimatet var två grader varmare) och havsströmmarna förde skeppen till ögrupper i Nordatlanten, Grönland och Norra Alaska. I sinom tid bidrog också kunskaper inom navigation till migration. Längtan var stark efter att finna en snabbare väg till Indien, vem vann där? En märklig och grym sidoeffekt uppstod med upptäckten av den amerikanska kontinenten; nämligen den brutala triangelhandeln då 12,5 miljoner afrikanska människor tillfångatogs som slavar och förflyttades av Europas kolonialherrar.

I boken presenteras 14 migrationsvågor på en 70 000 år lång tidsaxel. Människans spår studeras med arkeologiska verktyg men tar också stöd i andra forskares material. Resultat från DNA-analyser och andra kemiska analyser visar händelseförlopp som delvis omkullkastar tidsaspekter i historieskrivningen. Gång på gång bekräftas människans två grundläggande drifter. Den ena handlar om nyfikenhet. Följ mig, det är ju spännande att se vad som finns på andra sidan berget/vattendraget/skogen! Den andra handlar om överlevnad. Människan har alltid sökt möjligheter att livnära sig på nya platser men även känt stark drift att undgå hot vid konflikter.

Jag kommer att bära med mig författarens varma engagemang i synnerhet i sista kapitlet där hon väver in trådar av nutid med framtid:

Orsakerna till historiens folkvandringar kan berätta för oss att den största klimatutmaningen inte är dramatiska händelser som översvämningar och orkaner utan den lugna, seglivade och långvariga torka som får markerna att vissna och människor att svälta, som skapar konflikter och i sista hand vandringar i jakt efter nya marker. Klimatet kan vi inte kontrollera, men vi kan förebygga och påverka de konflikter som kommer i kölvattnet av klimatförändringar, befolkningsökningar och fattigdom.

Similar Posts:

• Länge leve stenåldern!
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Inte en bok om dendrofili

Våra rötter finns i Afrika. Där har vi vår gemensamma grund och historia oavsett hur vi ser ut och var vi lever idag. Under resor i Etiopien, Sydafrika, Namibia, Kongo och Mali besöker Berg med filmteam ett reservat för bonoboer (en schimpansart som är våra närmaste släktingar), utgrävningar och grottmålningar. De samtalar med forskare och ursprungsfolk. Resultatet blir en spännande tvärvetenskaplig mix där kultur smälts samman med rön från språkvetare, historiker och paleontologer.

Gemenskap och samarbete är essensen i vår afrikanska natur, skriver Lasse Berg och pekar på ursprungsfolken. Hos dem är den gemensamma historien liksom gruppens sammanhållning viktig och det är självklart att hushålla med resurser – något som ofta missas i det västerländska urbana samhället. Jakten på det goda livet leder oss fel, kanske är det något annat som ska till för att vi ska överleva på längre sikt?

En kultur som går under, med språk, livsstil, muntliga traditioner och allt, det är en bokstavligen oersättlig förlust. I deras liv fanns det kunskap och erfarenheter som vi inte kommer att kunna återskapa. Det är som att bränna böcker. Det vi ser nu när gamla ursprungskulturer får stryka på foten inför Utvecklingen är hur hela bibliotek bränns ner.

Berg rör sig med lätthet mellan naturvetenskaplig evolutionslära och dagsaktuella frågor om det digitala samhället, politik och arbetsmarknad. Samhällskritiska reflektioner varvas med spännande och roande berättelser om filmexpeditionens vardag. Till exempel får man följa med en forskare till en sensationell utgrävning av homininfossil (tidig människoliknande grupp primater) i etiopiska Awashdalen. Väl där, är man nära att förstöra alltsammans då filmarnas stora tunga Landcruiser styrs rakt över fyndplatsen!

Vårt inre Afrika kan läsas som en sammanfattande introduktion till Lasse Bergs tidigare Kalahariböcker. Det är en bok med många (tyvärr lite gråa och mörka i trycket) foton, främst tagna av fotografen Carl Douglas på människor, expeditionsdeltagare och djur. Några bilder är vackra, några roliga och rörande, några känns mest som utfyllnad och tillför inte texten så mycket.
Undertiteln Upptäcktsresor är genial då den anspelar på gamla tiders västerländska upptäckare och det koloniala arvet, liksom på oss moderna upptäckare av en möjlig väg framåt. På den resan är Lasse Berg en bra vägvisare.

Similar Posts:

• Slut på ursäkter
• Ge människan i dig en chans
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• Afrikas öde och framtid
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Det har Lasse Berg gjort sedan 1966, när han och hans fru hoppade i en folkabuss och körde till Nepal, från det skyddade, helvita Båstad genom Turkiet, Persien, Afghanistan, Pakistan, Indien. De fick se fattigdom de aldrig kunde trott var möjlig. Städer där människor låg döda på gatorna, byar där de oberörbara inte ens var medvetna om vilket sekel det var och vilket land de bodde i. Det var en chock som fick honom att tillbringa sitt liv med att resa runt i Asien och Afrika. Och när han nu återvänder till samma byar, samma människor som han besökte på 60- och 70-talet, i de fattigaste delarna av världen, där alla Malthus-belästa experter inklusive han själv var säker på att allt skulle fortsätta gå åt helvete med krig och svält och diktatur, vad finner han?

Det mest slående svaret ser ni under ”Textutdrag” nedan. Men överlag: Det har blivit oerhört mycket bättre. Visst finns undantag, men ändå. Den utfattige livegne bonden i Indien äger en traktoruthyrning. Bangladesh, detta skräckexempel på ett land som aldrig skulle kunna dra sig upp ur svältens värsta kärr (och *flämt* muslimskt till på köpet), har en hållbar demokrati där mer än varannan kvinna förvärvsarbetar. Rwanda, där man för mindre än 20 år sedan gick man ur huse för att begå folkmord (där ”folk” syftade både på objektet och subjektet – alla ska vara med i den nya sköna världen), hårdsatsar på mobilteknik och kan faktiskt vara på väg att lyckas. Etc etc etc. Men vad säger de han pratar med när han frågar om hur mycket bättre det har blivit? ”Nä, jag minns nog min barndom som rätt lycklig… Vadå? Skulle de här bilderna på ett svältande barn föreställa mig? Omöjligt. Men nu är livet hopplöst; barnen ska ha nya kläder, nya mobiltelefoner, och har du sett på TV om stamkrigen i Jugoslavien?”

I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har Berg följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett. Har allt blivit bra? Nej, inte minst i Afrika släpar det fortfarande efter. Men det som spritt sig är medvetenheten om att detta inte är ofrånkomligt; det är en revolution som gått över hela världen, och som stavats ”rättigheter”, ”utbildning”, ”samhörighet”, ”framsteg”, och rentav ”fred”.

Så varför är vi inte nöjda – utöver det uppenbara, att när man ätit sig mätt kommer andra behov? Där kommer det långa perspektivet in, menar han. Det står djupt i våra gener att det som gör oss lyckliga är att höra ihop, att dela med oss, att vi vill varandra väl. I och med TV, i och med Internet, i och med alla dessa fantastiska framsteg har vi för första gången i världshistorien skapat ett globalt ”vi”, en enda stor grupp som vill ungefär samma saker. Och som de goda, empatiska varelser vi är svider det när vi ser att folk har det dåligt, eller när vi ser allt vi själva inte har. Är den stam vi skapar oss genom att äga samma märkeskläder, följa TV-serier eller hålla på fotbollslag en halv värld bort en ersättning för att samla mat ihop, eller blir det en sorts emotionellt bacon – precis som våra apmagar är besatta av att svulla i sig fett och socker som de fortfarande tror är sällsynt, överdoserar vi på virtuell gemenskap och konsumtionsvaror medan vi blir svältfödda? Det gör ont i vår natur att leva så här, och eftersom vi inte kan gå bakåt måste vi lära oss att hantera det. Vi måste vara medvetna om hur vårt behov av tillhörighet kan perverteras, vändas från ett ”vi” till ett ”vi mot dem”; se på Rwanda, se på Sverigedemokraterna. Vi måste ta det på allvar. 1900-talets stora konflikter handlade om ideologi, identitet, information; i-landsproblem om något. Det har vi inte råd med längre.

Enligt Berg, då. Man kan ha åsikter om det. Men samtidigt: vi har investerat mycket i tanken att människan är ond och att världen bara blir värre – se kommentarerna på min förra Bergrecension. Men jag tycker han gör väldigt goda poänger när han reser jorden runt, besöker gamla vänner, analyserar och funderar och drar ut stora resonemang ur det lilla; han har en sådan fantastisk entusiasm och optimism, även när han pratar om det som inte fungerar, att man nästan får hålla i sig själv för att inte trycka boken i händerna på folk som någon Lasses Vittne. Det är kanske en varning att ta på allvar där också; han har sagt att han inte vill vara en guru för livströtta västerlänningar, lika lite som han vill framställa sig själv som den Gode Vite Mannen i sina besök i andra länder, men det är inte alltid helt enkelt att undvika – inte minst i den lista på livsråd han avslutar boken med, som må vara med glimten i ögat men ändå osar självhjälp.

Men titta på bilden nedan. Titta på den.

Similar Posts:

• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Chockterapi eller reformism
• Ge människan i dig en chans
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• En ny väg framåt?

Krigen är således inte en självklar del av vår natur, de är inte vår arvedel, och därmed inte vår obönhörliga framtid.

Det är något med det här påståendet som får en att haja till. Men herregud, bara se dig omkring i världen – ignorera det faktum att vi idag, 2011, har färre krig på jordklotet än någonsin i nedskriven historia och sånt – läs i valfri religiös skrift eller dagstidning om folkmord, våldtäkt och terrorism, kolla alla seriemördare på film och på pockettopplistan. Hur förklarar Berg all denna ondska och fascination för ondska om vi inte, innerst inne, är kaotiska monster som måste hållas i Herrans tukt och förmaning för att inte slå ihjäl varandra i hundratusental? Enkelt (eller ja, enkelt är väl det sista det är): Vi är kulturchockade, hela jämra arten. Efter att vi och chimpanserna gick skilda vägar vandrade vi omkring i Afrika i sex miljoner år, levde på nötter, frukt, fisk och smådjur, blev allt smartare, byggde upp djupt rotade beteenden och sociala mönster som var anpassade till små jämlika samlargrupper om 20–30 individer. Sedan för bara tiotusen år sedan slår vi oss plötsligt ner i stora byar med tusentals invånare och hårda hierarkier och börjar leva på gräs och storvilt. Varken våra hjärnor, våra hjärtan eller våra magar är gjorda för det. Och alla de där komplexa dynamikerna vänds uppochner och mot varandra …

Där ungefär slutade Gryning i Kalahari, och där tar Skymningssång vid. (Jo, de kan läsas helt oberoende av varandra, men det finns egentligen inget skäl att inte läsa båda.) Vad har egentligen hänt med den här apan under tiden vi gått från istid till kristid? Berg reser runt i världen och försöker förstå. Han spårar oss från de äldsta stenyxorna och grottmålningarna till Facebook. Han besöker krigsherrar i Liberia, folkmördare i Rwanda, huvudjägare och missionärer i Nya Guinea, bushfolk i Kalahari, personalchefer i Sverige. Han snuddar vid de äldsta myterna (vad är Första Mosebok, paradiset, syndafallet och Kain & Abel, om inte historien om övergången från sorgfritt samlarliv till hårt jordbruk?) och de nyaste (idén att det är grundläggande skillnader på människor som alla är till 99,99999999… % afrikaner). Framför allt gör han det vi ska göra: han berättar, han använder den där stora hjärnan till att inspirera sina medprimater och få dem att skratta och tänka, och håller hela tiden ett öga på det där: vilka är vi egentligen? Hur blev det så här, och vad kan vi lära oss? Vi kan ju uppenbarligen inte gå tillbaka till att äta ödlor på savannen, så hur bygger vi ett hållbart modernt samhälle som inte gör för mycket våld på vårt inre?

Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.

Det är inte en lätt fråga, även om de senaste 65 åren visar att det är möjligt, och givetvis finns här inga säkra svar. Och visst är det lätt att tycka att Berg någon gång verkar lite väl optimistisk. Men ändå, man blir glad och hoppfull av att läsa Lasse Berg, och det är en fin idé att hålla i huvudet: den där apan som slår sönder allt på sin väg mot högre status är inte vi. Det vi är gjorda för är att ligga vid en lägereld, käka frukt och dra vitsar. Öva på det i sommar inför höstens debatt och arbete.

Similar Posts:

• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• En ny väg framåt?
• Länge leve stenåldern!

Här bor den unga Mary Annings, en flicka som av grannarna betraktas som en smula mystisk. Hon överlevde som litet barn ett blixtnedslag, och hon ägnar dagarna åt att samla fossil som hon sedan säljer till turister under namnet kurioser.

Hit kommer också de tre ogifta systrarna Philpot. En av dem, Elizabeth, blir snart fascinerad av de fossil som stränderna kring Lyme är fulla av. Fossilen, som de flesta andra i staden är ointresserade av, eller till och med rädda för, för samman Elizabeth och Mary, trots flera års åldersskillnad och ett kanske ännu större avstånd vad gäller klasstillhörighet.

Mary har en alldeles speciell blick för fossil, de liksom kommer till henne utan att hon behöver leta, och även om hennes mor tycker att de konstiga, men vackra stenarna är obehagliga så inser hon att det Mary tjänar på att sälja kurioserna är nödvändigt för familjens ekonomi, åtminstone sedan pappan dött. Det är en beskrivning av ett hårt liv, fyllt av stelfrusna fingrar, hungersvärkande magar och hjälplöst skrikande småbarn.

Så en dag förändras allt. Mary hittar en enorm varelse fastkilad i berget. Dåtidens geologielit får upp ögonen för hennes fynd och vardagen förändras, liksom synen på Mary.

Historien berättas i första person och det är omväxlande Mary och Elisabeth som berättar. De utgör en fin kontrast till varandra, språkbruket växlar och att se händelser ur olika vinklar gör historien mer intressant.

Chevalier lyckas även göra de snustorra, stenhårda fossilen intressanta. Det brinnande intresset, den lyriska beskrivningen av evolutionen och de djupa frågor som de väcker hos karaktärerna drar in mig i historien och får mig att faktiskt se det vackra och viktiga i dessa stenar.

Den världsbild som målas upp fascinerar. Det är en tankevärld så långt ifrån vår egen man kan komma – för det är väl knappast någon svensk som idag skulle vara rädd att framföra idén om att gud kanske använde mer än sju dagar för att skapa världen? Det handlar om religiösa och filosofiska frågor som idag är helt inaktuella i Sverige, men aktualitet saknas ändå inte – debatten om intelligent design och kreationism är fortfarande het ibland annat USA. Och även i övrigt är ju frågan om religion kontra vetenskap alltid aktuell.

Chevalier liknar Austen en smula med sin lågmälda, lugna berättelse om två kvinnors uppväxt och liv i en brittisk småstad där skvallret knyter ihop umgängeskretsen. Chevaliers karaktärsbeskrivningar är inte riktigt av Austens kaliber, men stämningen finns där, precis som kläderna, maten och miljöerna. Vad de främst har gemensamt är förmågan att skapa en (i Chevaliers fall åtminstone stundtals) überromantisk kärlekshistoria – trots att det knappt finns något sex med alls.

Precis som alla som någon gång gått en skrivarkurs vet så bör en författare gå efter devisen ”show don’t tell”. Om man nu kan prata om att författare bör skriva på ett visst sätt. Men i det här fallet hade historien kanske mått bra av lite mer visning istället för berättande. Personerna reflekterar mycket, ibland kanske för mycket. Kanske beror det på att romanens vetenskapliga ämne inbjuder till funderingar? Men alla utskrivna tankar lämnar lite till läsaren. När Elizabeth säger att hon själv var lite förälskad i mr Birch så dör förälskelsen på en gång. Chevaliers tidigare böcker, framförallt genombrottet Flicka med pärlörhänge hade en mer spännande stämning, skapad av ovissheten både kring alla bipersoners och huvudpersonen Griets egna känslor. Och kanske berodde det på att hon var helt utan utbildning, och helt beroende av sina arbetsgivare? Kanske är Elizabeth och Mary helt enkelt för intelligenta och fulla av självinsikt för historiens bästa?

När jag kommer till slutet får jag en bestämd känsla av att det inte alls är slut. Det kommer ingen finurlig poäng, det finns inget som visar att de levde lyckliga i alla sina dagar. Livet bara fortsätter som vanligt. Den här känslan av att ha blivit snuvad på slutet beror antagligen på att boken, precis som Chevaliers tidigare, bygger på verkliga händelser. Allra sist i boken serveras vi en liten redogörelse över de omskrivna personernas verkliga öden, tillsammans med några rader om fossil och tips om vidare läsning.

Det här är en fin och något annorlunda kvinnoskildring. En beskrivning av kvinnan i en historisk vetenskaplig kontext där vi inte är vana att se andra än Marie Curie. Beskriver boken frigörelse? I viss mån. Men på bekostnad av anständighet. Elizabeth och Mary gör det de vill göra, men priset de betalar är en liten känsla av utstötthet och en kufstämpel. Här beskrivs både osjälvständighet och självständighet. Och så den eviga ekonomiska frågan. Men här finns också en bild av människan bakom den starka fasaden. Chevalier beskriver kvinnlig konkurrens, avundsjuka och längtan efter kärlek – men till slut visar det sig ändå att i den här historien är vänskapen viktigare än kärleken.

Nu har den här recensionen blivit betydligt längre än vad jag tycker att Okända väsen egentligen förtjänar. För kontexten och alla diskussioner som handlingen orsakar är intressantare än själva romanen. Men den är helt okej den med.

Similar Posts:

• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Miss Mary Bennet ser rött
• En barntragedi
• Spännande historia
• Skriv en deckare!

Efter ett par sekel kommer våra moderna betong-och-takpappshus ha fallit sönder (om de inte redan brunnit ner, svämmats över, eller rivits av jordbävningar). Våra tama djur och växter kommer till större delen att vara utrotade, ersatta av arter som kan överleva i det vilda; hästar och katter kan nog klara sig, kor och grisar kanske överlever på isolerade öar där vi redan utrotat rovdjur och naturliga konkurrenter (Storbritannien, till exempel). Några av våra stoltaste byggnadsverk – Panamakanalen, skyskraporna, tunnelbanorna – kommer att ha förstörts eller begravts.

Efter ett par tusen år kommer de flesta av de artefakter som återstår att vara lika osynliga som Mayaruinerna var tills de återupptäcktes för ett par decennier sedan. Några av våra mer hållbara konstruktioner och konstverk – pyramiderna, de stora katedralerna och templen, Mount Rushmore, kanaltunneln, varenda bronsstaty som någonsin gjorts – kommer nog att finnas kvar, även om de inte kommer att se så vackra ut när ingen underhåller dem. Skogarna, och de djur som bor i dem, kommer att ha börjat sprida sig över jorden igen.

Efter ett par hundra tusen år kanske mikrober har utvecklats som kan äta plasten vi lämnade efter oss. Koldioxidnivåerna kommer att ha återvänt till de nivåer de var på före 1800-talet. Det mesta av radioaktiviteten från de 400 kärnreaktorer som plötsligt fann sig utan skötare kommer att ha försvunnit. Det kommer fortfarande att finnas spår efter homo sapiens – uråldriga grottor och ruiner, rostfria kastruller – som efter ytterligare några miljoner år kanske och kanske inte förbryllar någon ny art som kanske eller kanske inte börjar ta vår plats.

Om vi försvunne idag.

Där har vi grundförutsättningen för Vad händer med världen utan oss: hela mänskligheten, till och med Keith Richards, försvinner – antingen på ett ögonblick (upphämtad till himlen av Jesus, kidnappad av utomjordingar) eller inom en generation eller två (ett virus, en frivillig självutrotning). Hur och varför är inte intressant för tankeexperimentet; anta bara att ~7 miljarder av oss plötsligt bara försvinner utan att förstöra allt annat i samma veva. Vad händer då med resten av världen?

Weisman har satt ihop en riktigt imponerande bild med hjälp av experter från många olika områden, tittat på vår historia som art och vår nutid för att försöka förutsäga en framtid där vi inte finns kvar. Självklart är inte poängen att förespråka att vi borde försvinna, men att sätta ett perspektiv på hur vi lever och har levat. För det mesta är det fascinerande läsning, även om han är lite väl förtjust i detaljer och har en tendens att dra långtgående slutsatser på ganska vaga premisser. Fram till det ganska moralkakiga slutet intar han sällan en moralisk hållning, utan beskriver bara hur vi påverkar och har påverkat planeten sedan vi upptäckte elden, och hur detta inte är något vi bara tvärt kan sluta med. Världen skulle nog klara sig bra utan oss, konstaterar han, även om det skulle ta ett tag; den har överlevt mycket värre saker, och de kanske mest målande illustrationerna av detta är de områden han besöker (demilitariserade zoner i Korea och Cypern, t ex) som varit utan mänsklig påverkan i bara några decennier och omedelbart börjat återgå till sitt tidigare stadium. Däremot är det ju tveksamt om vi klarar oss utan den, och så länge vi är här borde vi åtminstone veta när vi drar in lera över hela golvet.

Similar Posts:

• Inte en bok om dendrofili
• Gröna vågen – mitt i stan
• Chuck D håller masken
• Törstig?
• Militära ingrepp – för naturen

Efter att ha gjort allt detta fick han ihop 120 sidor självbiografi, varav nästan hälften handlar om hans barndom och uppväxt.

Självbiografi varken är eller försöker vara det slutgiltiga ordet om Charles Darwin. Vill ni veta rena, objektiva fakta om de viktigaste delarna av hans liv, om kontroversen runt hans verk, om evolutionsteori eller biologi, så finns det nog mycket bättre böcker att läsa. De han faktiskt skrev för att övertyga någon, till exempel, eller någon av de många böcker som skrivits i ämnet efter hans död. Nils Uddenbergs mycket läsvärda förord gör nog faktiskt ett bättre jobb att sätta Darwin i perspektiv än han själv gör. Nej, Darwin själv skriver helt enkelt ner en kort sammanfattning av sitt liv från födsel till ålderdom, i ordning, utan att dröja vid smärtsamma erfarenheter eller lägga större vikt vid någon del än någon annan; han skriver nästan lika mycket om hur han pallade äpplen som barn som om sin världsomsegling på Beagle (den senare har han ju redan skrivit om, så som den vetenskapare han är hänvisar han helt enkelt till den boken).

Det man får ut är inga skandaler, ingen polemik, inget om vad som fick honom att vänta 20 år med att publicera sina resultat; bara en rätt charmig, om än knappast rafflande inblick i hur författaren tänkte och såg på sig själv. En ganska ödmjuk gubbe som är nöjd med det han åstadkommit och som nu mest vill katalogisera maskarter under den tid han har kvar. Enstaka gånger blir han mer personlig, till exempel när han talar om sin (brist på) religiösa tro eller sitt slaverimotstånd; men för det mesta redogör han på sin höjd kortfattat för sina erfarenheter och tankar, inte för att övertyga någon utan mest som den mest naturliga sak i världen.

När jag har funnit att jag gjort ett misstag eller att mitt arbete varit ofullkomligt, när jag har blivit utsatt för besk kritik och till och med när jag har blivit prisad till övermått så att jag har skämts, har det alltid varit min största tröst att säga till mig själv hundratals gånger: ”Jag har arbetat så hårt och skickligt jag kunnat, och mer än så kan ingen göra.” Jag minns hur jag i Good Success Bay i Eldslandet tänkte (och jag tror jag skrev något liknande hem) att jag inte kunde använda mitt liv på bättre sätt än till att lämna något bidrag till naturvetenskapen. Det har jag gjort efter bästa förmåga. Kritikerna må säga vad de vill, men den övertygelsen kan de inte ta ifrån mig.

Kanske är det det nyttigaste med att ge ut Darwins egen bild av sig själv i dessa tider när han av något skäl återigen håller på att bli lika kontroversiell som för 150 år sen: som han ser det hade i princip vem som helst som hade tid, ork och sinnelag att titta tillräckligt länge på fakta sett detsamma som han. Det var väl ingenting särskilt med det.

Similar Posts:

• En beklaglig sanning
• Inte en bok om dendrofili
• Ge apan i dig en chans
• Tyvärr en viktig bok
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Men det är ju ändå precis en konspiration det är, menar Kornhall. Intelligent design-rörelsen har, med dess egna ord, en väldigt specifik plan som går ut på att

bekräfta Guds realitet genom att utmana materialismens och naturalismens dominans i tankens värld (…) ersätta materialistiska förklaringar med den teistiska förståelsen av att naturen och människorna är skapade av Gud.

Grundstenen i det sekulära samhället, menar man, är evolutionsteorin; kullstörta den och hela det sekulära, gudsfrånvända samhället kommer att falla med den. Från början var tanken att detta skulle göras genom att intelligent design gjordes till "det dominerande perspektivet inom vetenskapen". Det föll dock lite grann på att evolutionsteorin är en av de mest solida vetenskapliga förklaringar som finns, och eftersom vetenskapsmän och -kvinnor har en tendens att vilja ha bevis för det som påstås har ID-förespråkare i regel bemötts med samma attityd som de som än idag påstår att jorden är platt; "Sorry, vi avfärdade allt det där för några hundra år sen, vi har bokstavligen tonvis med bevis för det, så kom med nya bevis och nya argument om ni ska lyckas sälja Förste Mosebok som vetenskap." I stället har man valt att gå den enklare vägen: låt folket bestämma. Gå på politiker och opinionsbildare och säg till dem att ID är en giltig vetenskaplig teori som borde läras ut i skolorna. Om de går med på det, då kan man börja övertyga barnen långt innan de växer upp till att bli evolutionsbiologer. Om de vägrar – vips, då är det en yttrandefrihetsfråga.

Låter som en dålig roman, kan man tycka. Ändå är det just det som sker just nu i USA och flera andra länder, och nu har vi alltså i Skapelsekonspirationen fått den första svenska stridsskriften mot intelligent design. Det är kanske svårt att tänka sig att något som i grunden är en religiös förklaringsmodell skulle kunna få fotfäste i ett av världens mest sekulariserade länder, men kanske är det just där kruxet ligger; om vi inte tar religionen på allvar har vi kanske en tendens att glömma att det finns de som gör det. I princip varenda artikel som publicerats i svenska tidningar av ID-förespråkare hittills har, mycket riktigt, fokuserat på yttrandefriheten och religionsfriheten som argument för att ge ID en chans. Och självfallet är det ingen som försöker hävda att det i lag ska förbjudas att säga att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord, men frågan är ju om det ska läras ut i skolorna. Där finns en Olle som behöver motas i grind.

Kornhalls bok är, på det stora hela, ett väldigt solitt argument. Han förklarar de historiska och vetenskapliga bakgrunderna, bemöter de vanligaste argumenten och ger några rejäla bredsidor åt svenska ID-förespråkare inom olika religiösa organisationer (vilket tyvärr gör att det blir lite ankdamm över det; ingen tar väl Livets Ord på allvar… eller?) Och även om han har en tendens att förenkla en smula och dra väldigt svartvita stridslinjer då och då är det en bok jag kan rekommendera till alla som vill veta vad debatten handlar om. Det jag kan sakna lite grann är just det jag berörde i början; frågan om varför detta är viktigt, varför det spelar någon roll någon annanstans än på vetenskapliga institutioner och frikyrkomöten. Umberto Eco har en rätt bra poäng i sin senaste bok: problemet är inte att folk är vetenskapsfientliga, utan att vi blivit vana vid teknologin (tillämpningen) men glömt bort de principer som ligger bakom, så att för de flesta är en dator, ett influensavaccin eller ett flygplan någonting snudd på magiskt; man trycker på en knapp och så fungerar det. Visst, vi vet den grundläggande tekniken, men vi tänker inte på processen som ligger bakom den. Utvecklingen av den där Alvedonen du tar mot huvudvärken tog inte ett eller fem eller tio år; den tog ett par hundra.

Striden mellan vetenskap och tro handlar, om vi hårdrar det, om två radikalt motsatta sätt att se på världen: ett där vi ser till empiriska bevis, prövar våra slutsatser och fattar överlagda beslut baserat på hur världen faktiskt ser ut… och ett där vi helt enkelt förklarar att "jag tror det är så här och då är det så." Om vi går med på att något så grundläggande och välbelagt som evolutionsteorin kan förkastas på så lösa grunder som ID förespråkar, då ryker lätt resten av vetenskapen också. Kornhall liknar intelligent design vid idén att Vägverket skulle börja förklara trafikolyckor med att Gud orsakar dem; man kan få tro det om man vill, men det hjälper oss inte för fem öre att förebygga fler olyckor. Tillämpar man den synen på allt från klimatfrågor och medicin till utrikespolitik (minns ni när Bush hävdade att Gud bett honom invadera Irak?) är det väl bara en tidsfråga innan vi är apor igen.

Dessutom – ska vi ha religiösa förklaringsmodeller finns det sådana som är mycket roligare.

Similar Posts:

• Ge apan i dig en chans
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Gud är inte god
• Islam och Europa – oförenliga storheter?
• Evangeliet enligt Jonas