Jag såg ett träd är Eva Ströms tolfte diktsamling och den går på många sätt i Edith Södergrans tecken, inte bara titeln som ju är hämtad från en av Södergrans dikter. Här finns också den eftertänksamma tonen och det högstämda språket som Södergran använde sig av, men också motiven känns igen: människan i förhållande till gud och helgon, att försöka förhålla sig till en värld som tycks omöjlig att förstå. Med det sagt är Jag såg ett träd i allra högsta grad ett eget verk; det södergranska – precis som det hejvilda lånandet från andra litterära verk – är hos Ström en medveten intertextuell lek snarare än en ambition att verka helt i någon annans anda. På så vis understryks lekfullheten, eller kanske sökandet efter rätt bilder, i samlingen. Ström tillåter sig själv att stanna upp i andras verk – ofta en diktrad, och veckla ut dem för att hitta fram till vad hon vill säga. Det finns en tidlöshet i det som binder samman vår nutid: pandemin, politisk villrådighet, med grekiska myter och medeltida helgon. Detta blir tydligt främst i samlingens tidigare dikter, som till exempel En pandemi går över världen:

En pandemi går över världen
av trädälskare
Inte bara Dafne flyr i lagerns klädnad
människor söker sig också till träden, flyr in under barken
för att låta sina ådror få susa av sav. (…)

Tyvärr är det något som skaver i det här greppet; det grandiosa språket, de ibland nästan pliktskyldiga referenserna till myter och gudar fungerar fint i samlingens senare dikter som har rört sig från vår verklighet idag. Men när nutidens gråa värld plockas in och ska fungera på samma plan blir resultatet lite krystat, snudd på pretentiöst. Kanske handlar det till viss del om att man som läsare är så urbota trött på allt som förknippas med pandemin att det inte spelar någon roll hur den beskrivs.

Överlag är Jag såg ett träd en klassisk, vacker diktsamling, präglad av klassiska grepp, fylld av ödesdigra stämningar och med ett språk som spunnet silke. Den som tröttnat på experimentell postmodern poesi kommer bli överlycklig av att få ta del av detta gedigna hantverk.

Similar Posts:

• När hemma är borta och litteraturen flyttar in på nätet
• Mitt i levandet
• Dikter som solregn
• Sprittande om kärlek och begär
• Iakttagelser av drömmars logik

Borde jag ha läst om pjäsen först och sedan romanen? Nej, jag gör tvärtom. Har min bild förändrats? Något, men än mer av den artikel jag plötsligt hittar där det leds i bevis att Strindberg hämtat en hel del ur en roman av en annan författare. Julie och Jean, de aparta namnen jämte Kristin, lika aparta i den ryska romanen som den svenska pjäsen.

Rakkniven är naturligtvis den rakkniv Jean räcker Julie i slutet av August Strindbergs Fröken Julie. Där är självmordet den enda utvägen, den logiska yttersta konsekvensen, Julie måste dö för sina handlingars skull. Men om hon nu inte lyckas ta sitt liv? Om desperationen inte är tillräckligt stark, eller om hon slinter? Det är inte så lätt att dö och hos Eva Ström överlever hon. Överlever och hennes historia blir en helt annan.

En bra mycket större värld än herrgården öppnar sig. Det finns ett liv på andra sidan och det är faktiskt ett ganska gott liv, märkligt nog. Ett liv som passar en fröken som inte är någon liten skör lilja utan en stark kvinna, med vett och förstånd och vilja bortom det som tiden tillåter.

En tillfällig sinnesförvirring, eller bara en vanlig midsommarnatt, de hysteriska kvinnorna och vad man tänkte skulle bota dem, Julie och hennes systrar på La Salpêtrière.

Julie får sin revansch på så gott som alla – visst får hon dra sig undan och slicka sina sår, visst får hon svälja stoltheten ett par gånger men det gör henne också till en helare människa, hon går från idéväsen till kvinna av kött och blod – den Julie som beskriver vad hon skulle vilja göra med Jean i pjäsen är närmast grotesk och frånstötande, här bara levande och ärlig.

Vrider sig Strindberg i sin grav? Inte sjutton vet jag. Men jag gläds med Julie över hennes andra chans.

Similar Posts:

• Dräng är dräng och hora är hora?
• Kolonialismens sista dans
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• I huvudet på Henrik Falk

Det är en både omöjlig och onödig uppgift att försöka tränga igenom den här omfattande skriften utan att kapitulera inför dess många och långa vävtrådar som löper in och ut genom varpen, försvinner och återkommer, blir mörkt murrigt gröna, svarta, blodsröda, eldsolsgula, för att plötsligt via marint eller askgrått gå över och in i allra ljusaste blixtrande vitnad. Via tidsdokument och minnen, dagboksfragment och triviala iakttagelser skapar Ström en djupt komplex dikt där jag flera gånger vill värja mig, vända blad, för att slippa de onda bilder hon framskriver. Det onda som i oss alla smärtar att konfronteras med så till den grad att vi, istället för att fortsätta läsa, hellre reser oss från köksbordet, fyller på koppen med kaffe, lättade lutar oss mot vår vardag.

Likstanken stiger
man grävde med händerna så länge man kunde

man kunde inte röra stenblocken
ingen kom till hjälp
barnen ruttnar under skolan
nu är det för sent

Hemska bilder. I några sviter gestaltade likt daganteckningar, i andra likt jäktade nyhetstelegram, smattrande kaskader av mänsklig ondska: katastrofer, krig, offer, bödel, kroppar, blod, stympning, död, men också en vanlig semesterdag i Italien, den stekande solen på stenen, ösregnet som överraskar sällskapet, eller rådjuret som kliver förbi plommonträdet, gulmåran i marken en ljum svensk sommardag medan ett ofött barn ännu vilar i en modersmage. Precis som i Ströms textsamling Kniv och flod från 2009 är bruket av kliniska termer närvarande: systole, diastole, spinae, placenta osv., men alls inte särskilt frekvent. Den här boken vill någonting annat upplever jag. Den här dikten vill ringla sig kring det obarmhärtiga, vidriga, men också det framvällande ljusa, sköna, förtröstansfulla. Den vältrar sig i allt det vi själva vältrar oss i, och blir på så vis vår egen spegelbild i vattnet, men vi tvingas i samma bild skåda vår egen arts frånsida, och blir den vita liljan precis som Narcissus (som i Caravaggios tappning pryder framsidan på den här boken).

I en del dikter klingar både Birgitta Trotzigs diktarröst: ”strimmorna, de vita, på den mörkblådunkla tungan, den gula gommen, de flygande ljusblå himmelsseglen, ovanför spetsiga bladspjut /…/ som låg död i jorden, begraven, med jorden i munnen, begraven /…/ med sin sönderbrutna moderskropp, med sin olästa modersbok/…/”
och Inger Christensens:”/…/gråtistel gråbjörk gråstäpplilja gråtlim gråspira groddgröe, alla individuellt tecknade med sina kännetecken: Hyllen, fruktämnen, växtplatser, raviner, källsprång, hyggen, gläntor, ståndarknappar, frömjöl/…/” Som om Ström förde ett samtal med de två, inkarnerade dem in i sin text eftersom de inte längre är i stånd att dikta själva. Den observationen gör mig både road och rörd, och själva inkarnationen är också en av bokens starkaste fästpunkter, det som sluter om allting via kroppens förlösning, det framfödda barnet ”den flödande flödande lyckan”, men också via döden, som inte bara är ond och bråd de dystra nyhetssvepningarna till trots, utan också naturlig i all sin obeveklighet:

Eukaristin

men jag tror att bröd är bröd
och blod är blod
och att någon en gång i dödsångest bad

glöm
mig
inte

(Ur dikten På väg mot parken)

I Utskuret ur ett större träd tecknar Eva Ström en hel världs porträtt, alltets ständiga förflyktigande rörelse kring individens, gudomlighetens och naturens outgrundliga väsen, men frågar sig samtidigt om hon har rätt till det: Kan jag en fulländad dag som denna, som Birgitta Trotzig säger, hålla dialogen med det outhärdliga öppen, kan jag det, vill jag det, ökar jag lidandet i världen genom att registrera det, hänga fast vi det?”/…/Sprider jag ordförmörkelse, besmittar jag andra, får de svarta tistelfjunen fäste i andras sinnen?/…/”

Det jag skrev i början kommer mig här till minnes: Själviskheten kontra uppoffringen. Den ständiga växelverkan allt cirkulerar kring där det ena inte kan existera utan det andra. Jag tänker att Eva Ströms ord, trots sin rädsla för ordförmörkelse eller att fästa tistelfjun i andra, mest är det sista, och att det är tur för läsaren att hon ville.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Kroppens minnen och talets omöjlighet
• ”Jag tänker ett ljus”
• Är skönhet fascism?
• Tänk på döden

Men ny vecka innebär förstås också en massa nya bokrecensioner här på dagensbok. Idag kan vi läsa Emelie Eleonoras recension av Allt du kan önska dig, en fransk pärla skriven av Grégoire Delacourt, ”att ta till sitt hjärta och älska”, hälsar recensenten.

På tisdag skriver Ella om Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Han debatterar hur stora förändringar den svenska skolan egentligen genomgått de senaste decennierna – och det är verkligen förbluffande, skriver Ella. Vad gick fel och vad kan vi göra åt det? Som bonusrecension blir det även Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svensk skolan. Två mycket intressanta, upprörande och åtminstone delvis inspirerande böcker, tycker recensenten.

På onsdag skriver Emelie om Ester Roxbergs Fågelhuset, en roman som utspelar sig på ett fint, viktigt och kulturbärande förlag i Stockholm där Liv är praktikant. Det är en absurd och surrealistisk roman som ställer frågor om ungas arbetssituation, om popularitet, status och vikten av att ha just ett liv. Vi kommer även att ha en tävling den dagen där du har chansen att vinna boken, missa inte det!

Veckans gäst Helena Lie skriver på lördag om Eva Ströms senaste diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Även på söndag blir det dikt, då Håkan avslutar veckan med en recension av Ljus av Johannes Heldén.

Similar Posts:

• Hur kunde det gå så fel?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• En önskebok om önskningar
• Ny vecka på dagensbok.com

Ett tydligt exempel som motbevisar Eva Ströms utsaga är Twitter som är ett strängt formbundet sätt att kommunicera via skrift på internet. Ramarna är tydliga och välkända, det ska vara ett kort, koncist meddelande på max 140 tecken. Därtill kommer #-taggar som grupperar och sammanför tweets om samma ämne, @-taggar i tilltal till en specifik person och efterföljande förkortade, twittervänliga länkar som har relevans till det just twittrade. En formbundenhet som vi anser har stora likheter med tex sonettens bundna form. Sonetten skrivs i fyra strofer på fjorton rader med en rimflätning som ofta rimmar första raden med den fjärde och andra raden med den tredje (ABBA).

Därtill följer ytterligare internetbaserde textformer som facebookstatusar, blogginlägg, mejl och chattkonversationer, även om dessa är friare till formen.

Att då mena att all text på internet är formlös känns begränsande eftersom mycket av dagens kommunikation på internet sker med stränga regler om just form. Därför behöver vi ett bredare perspektiv på form än det Eva Ström presenterat. Man kan tänka sig att form i det digitala samhället skapas av andra förutsättningar än de rent språktekniska. Då text på internet sällan eller aldrig är skriven för att läsas högt baseras de heller inte på rytm och versmått som en klassisk diktform. I förlängningen är vi spända på att se hur den internetbasrade formen kommer att sätta spår även den tryckta texten.

Text på internet utformas av det sammanhang den befinner sig i och existerar som en tyst överenskommelse mellan webbskapare och användare. Den digitala texten är inte utan form. Den har bara en form som existerar på andra premisser än de traditionella diktformerna.

Similar Posts:

• Twittertokar!
• Man får vad man betalar för… eller?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”

Samtidigt passar Svenska akademien på att dela ut en mängd andra priser. Till författaren Bengt Emil Johnson ger man årets Kellgrenpris på 200 000 och författaren Claes Hylinger får Gerard Bonniers pris, även det på 200 000 kronor.

Similar Posts:

• Professor Ingemar Nilsson får pris av Svenska Akademien
• I skuggan av inget pris
• Ett planlöst mumlande
• Sommarbazaar!
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson

Jag läste manifestet med ett leende på läpparna. Jag tyckte att det var roligt med författarnas alla löften om att inte ge ut dagböcker, inte skriva om shoppingångest och att inte skriva om döda gamla gubbar. Det är ju så ett manifest ska se ut; självsvåldigt och uppfodrande. Titta bara på Marinettis futuristmanifest eller Tzaras dadamanifest. De hävdar ju båda att de kommit på hur dikten ska skrivas och att samtiden måste vräkas över bord. Mest känt är kanske det stycke där Marinetti hävdar att han ska slå in porten till det Omöjliga. Snacka om att förhäva sig. Och ändå: hela modernismen sprang ur denna idé. Jag tycker därför att både Eva Ström och Stefan Eklund (SvD 26/8) framstår som smått fåniga när de talar om ett lyriskt förbud och ohederliga angrepp. Hur skulle ett manifest annars skrivas vill man fråga: utan förbud och angrepp? Marinetti skulle rotera i sin grav.

Då framstår Malte Perssons kritik som betydligt mera nyanserad. Han påpekar att det inte nödvändigtvis måste finnas någon motsättning mellan ordvitsar och berättande och att manifestet ekar förvånansvärt tomt emellanåt. För vem vill inte läsa romaner som ”utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar”. Finns det verkligen någon som är mot en sådan litteratur, frågar Persson retoriskt. Och skulle inte exempelvis Selma Lagerlöf – berättarnas berättare – själv falla i författarnas snara då hon använde såväl genrelitteraturen som verkliga personer i sina böcker? Persson tycks mena att manifestförfattarna målar upp motsättningar som inte finns eller förstorar de existerande och själv kan jag inte annat än instämma.

För oavsett hur kaxigt och humoristiskt manifestet är finns ett stort problem. Jag ska ta ett exempel som i mångt och mycket är symptomatiskt: när författarna ska räkna upp förebilder nämns inte P. O. Enquist. Han är ju nämligen det perfekta exemplet på att formexperiment och hederligt berättande inte står i motsättning till varandra. I hans böcker varvas språkexperiment med historier, sägner med fragment och det räcker ju egentligen bara med att nämna böcker som Nedfallen ängel, Kapten Nemos bibliotek och Boken om Blanche och Marie för att manifestet ska rasa samman. De visar att hela idén om att form och innehåll som två motsatta poler är ett tankefel, att lyrik och epik inte bara är förenliga utan till och med varandras förutsättningar.

Similar Posts:

• Det är inte litteraturen som behöver förnyas, utan litteraturkritiken
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Julies andra chans
• Form finns visst på internet!
• Torsdag på bokmässan

Varför beskriver jag detta egentligen? Behöver man verkligen veta sådana här detaljer? Det tycks i alla fall Eva Ström mena som i sin senaste bok undersöker bland annat kvinnlig omskärelse men även kroppsliga ingrepp i stort. Här beskrivs allt från obduktioner till förlossningar, omväxlande sakligt och lyriskt. I ena studen handlar det om merozoiter som invaderar de röda blodkropparna, i nästa om ”kälträdets kablar” och ”navelsträngens tvinnade kätting”. Det är emellanåt vackert, emellanåt distanserat. Ström själv tycks ha stenkoll på båda tonfallen vilket säkerligen har med hennes långa erfarenhet som såväl läkare som lyriker att göra. Allra bäst är hon dock när hon låter dessa roller smälta samman. Då kan vackra uttryck som ”livmoderns blå, anoxiska hjärta” eller ”de kontraktila mörkröda musklerna” uppstå. Ur dikten utvinns en slags klinisk skönhet och som läsare sitter man där med gåshud på armarna.

Kniv och flod är alltså en tvåhövdad diktsamling med både brutala och vackra inslag. Här finns både resorna i kroppen och skildringarna av övergreppen, det medicinska och det lyriska men också något tredje som närmast kan beskrivas som ett linneanskt inslag. Mellan de kroppsliga dikterna, eller ska vi kalla dem essädikterna, skildras nämligen naturen runt Sudans floder med en oändlig fascination för det stora i det lilla. Som exempel kan nämnas det långa stycke som ägnas den gracila honmyggan eller bäraren av malariaparasiten, som med ett enda litet stick kan skapa förödelse i människokroppen. ”Vem ser Gud i ryggen när en infesterad Anophelesmygga nästa gång sticker till” frågar Ström retoriskt och vänder sig på så sätt direkt till läromästaren och dennes idé om det sköna.

Låter allt detta rörigt? Ja, förmodligen. För det är knappast enkelt att se en röd tråd i Kniv och flod och inte förrän den tredje genomläsningen får jag något grepp om samlingen. Inte för att essädikterna i sig är svåra eller för att det är oklart vad de vill säga men själva kopplingen mellan könsstympningarna, floderna och sökandet efter skönhet känns emellanåt vag. Men så händer det som sagt något tredje gången jag läser boken. Plötsligt förstår jag att den inte utgör en färdig produkt utan en undersökning (därav benämningen essädikter). Kniv och flod handlar nämligen inte bara om kroppsliga dissektioner utan även om språkliga. Den tycks fråga: vad är baksidan av att skriva vackert? Är priset av att skildra ett rikt flodliv och kroppslig skönhet att man också måste beskriva sjukdomar och övergrepp? Ja, tycks dikten svara, för ingenting kan frikopplas från den politiska verkligheten. På så sätt aktualiserar den Susan Sontags frågeställning om skönhet i själva verket är fascism i sin brist på ofullkomlighet och sitt uteslutande av kroppslig svaghet.

Och plötsligt går det upp för mig varför Ström skildrar den faraoniska stympningen så i detalj. Plötsligt förstår jag att det handlar om diktens logik, om historiens obönhörliga gång och om litteraturens ständiga förändring. Det handlar helt enkelt om en uppoffring från författarens sida, ett ja till verkligheten – men också till dikten. På så sätt är det en mycket stark bok som Ström har skrivit. Den påminner mig om att Theodor Adornos påstående om att det inte går att skriva poesi efter Auschwitz – men att det ändå måste göras, fortfarande äger giltighet.

Similar Posts:

• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Att beskriva floden
• Okonstlat om livet
• Söndagsapelsin med Tafdrup
• Dikter som växter, eller som barn