Erik Axel Karlfeldt nämns ofta som en av de svenska klassiker som eftervärlden har svårast med. Heidenstam kan ju kännas rätt mossig klart, men ingen betvivlar väl Strindbergs geni eller Lagerlöfs originalitet. Frödings rimmande penna känns tidlös. Likaså Söderberg. Men Karlfeldt! Provinsialisten. Nietzscheanen. Självömkaren. ”Jag lever allena, jag fingrar min flöjt”. Kan det fortfarande beröra, […][...]