För några år sedan tog ellerströms förlag över Lilla serien. Tyngdpunkten har väl alltid sedan den först startades legat på modernare poesi, men med viss regelbundenhet dyker det upp äldre poeter, oftast i urval av yngre kolleger – dvs. nu verksamma författare. Bland urvalet märks Lucidor, Atterbom, Stagnelius, Almqvist, Karlfeldt. För några år sedan utgav […][...]

I dessa spalter kunde man för någon vecka sedan (18/7) läsa en recension av en analsexpraktika, dvs. en handbok i analsex. Författaren gav tips på allehanda tekniker och ställningar och berörde de olika tabun som finns kring detta slags sex. Det är hemligt och förbjudet, och som bekant smakar ju förbjuden frukt bäst. Att en […][...]

Oppositionspartiet är lika med den sextonåriga Saga och hennes vänner i L II, latinlinjens andra ring i gymnasiet, på sextiotalet i Stockholm. Saga är begåvad och hon gillar skolan, men hon engagerar sig inte i allt: skolkar från gymnastiken för att istället fundera över livet, och blir anklagad av lärarna för att se uttråkad och […][...]

Nu vill sjunga dig milda sånger svämmar över av Sverige-romantik. Det är Dalarna, skog, färskpotatis, pannkakor, matsup, gravad lax och citat från alla från Karlfeldt till Boye via Bo Bergman. Från nyzeeländsk synpunkt ter det sig nog väldigt exotiskt, från svensk synpunkt kan det bli lite överdos av allt vältrande i det ”ursvenska”. Fast ska […][...]

Så har vi den här, provinsialismen och fantasteriet. Bortom en ännu betryggande flod av tunna egoromaner kan man faktiskt ana något nytt, eller i alla fall nygammalt. Jag talar om en svensk, magisk realism, tidigare anförd av enstaka författare som Inger Edelfeldt och nu senast på allvar av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma […][...]

J.M. Coetzees genombrottsroman I väntan på barbarerna är kliniskt ren från religiösa inslag, trots att den oavbrutet sysslar med teologins knäckfråga, ondskans väsen. Det är som om han önskat skala bort allt oväsentligt utanpåverk: historiska och geografiska positioner, filosofiska traditioner, religiösa idévärldar, för att fokusera enbart på människans brottande med lidandet. Bokens berättare, en borgmästare […][...]

På resa genom Dalarna stannar vi till i Mora och går på Zornmuseet och Zorngården. Det är gården som lockar och fascinerar mest. Här har konstnären låtit uppföra sin arkitektoniska vision och dröm; en märklig hybridbyggnad av fornnordiskt och dalskt. Inventarierna vittnar om Anders Zorns förmögenhet (han lär ha varit rikast i Sverige när han […][...]

Vackra bilder av prunkande trädgårdar, enstaka liljor eller ursprungliga skisser av trädgårdsmästaren eller mästarinnan själv och foton från tiden då det begav sig. Allt blandas i Erik Jansons Somrars fröjd och ger tillsammans med den intressanta texten upplevelsen av levande trädgårdar. Trädgårdar som har planerats, vårdats, rensats och kantklippts (eller medvetet låtits bli att kantklippas) […][...]

Ibland slås man vid diktläsning av hur litet som krävs av skenbar kraft för att upplevelsen ändå djupt ska röra en. Rader kan dölja sin inneboende styrka under en oansenlig yta av ord. Ett stycke naturlyrik av avväpnande lätthet, där orden skyggar undan och liksom bäddar ned sig i texten istället för att gå på […][...]

Erik Axel Karlfeldt nämns ofta som en av de svenska klassiker som eftervärlden har svårast med. Heidenstam kan ju kännas rätt mossig klart, men ingen betvivlar väl Strindbergs geni eller Lagerlöfs originalitet. Frödings rimmande penna känns tidlös. Likaså Söderberg. Men Karlfeldt! Provinsialisten. Nietzscheanen. Självömkaren. ”Jag lever allena, jag fingrar min flöjt”. Kan det fortfarande beröra, […][...]