Det är sommar.
Himlen är alldeles klar och så där knallblå.
För alla moln har tagit semester.

Alla utom ett litet moln
som de råkade lämna kvar.

Så börjar historien. Det lilla kvarglömda molnet bestämmer sig för att klara sig. Små moln kan vara bra att ha och det kan säkert få nya kompisar. Molnet får syn på en kille i badbyxor. Han behöver säkert ett litet moln så att han inte bränner sig. Men pojken blir arg för att det lilla molnet skymmer solen. Men kanske att det vore bra med skugga borta vid glassvagnen så att inte glassen smälter, tänker det lilla molnet och skyndar dit. Men glasstanten skriker att ingen köper glass och molnet hänger där.

Lilla molnet svävar dystert bort från stan.
Bort mot skogen, där man kan gömma sig
bland trädtopparna.

Där ingen märker om man gråter.

Men det hjälper inte. I skogen klagar en irriterad ekorre som skalar kottar i ett träd. Den har bråttom och har absolut inte lust att bli blöt. Nu börjar det bli riktigt jobbigt för det lilla molnet men det håller allting inom sig. Stänger in känslorna. Det blir så tungt att det sjunker ända ner till marken. Förvandlas till ett åskmoln.

Då dyker plötsligt en möjlig vän upp och retas lite. Undrar varför det lilla molnet är så grått? Tycker att molnet ska vara mer positiv och försöker kittlas. Då brister det för det lilla molnet och BOM! BANG! Blixten slår upp i himlen och ner i marken. Skogen börjar brinna och träden blir oroliga. Det lilla molnet får panik. Vad har det gjort? Stackars gräs och blommor! Jag är världens dummaste moln, tänker lilla molnet. Och nu släpper allt. Tårarna svämmar över och blir till ett ordentligt ösregn. Skogen uppmuntrar det lilla molnet till att gråta mer, att fortsätta regna.

Ju mer molnet gråter, desto lättare blir det. Det slutar fint. Det lilla molnet får känna sig behövd och till slut återförenas det med de andra molnen i en riktigt fluffig kram.

Det här är en berättelse om känslor. Vad som händer när en håller allt inom sig och biter ihop. Jag tycker att det är så finurligt och fint att ett moln kan få gestalta detta. Det blir så tydligt vad som händer när en biter ihop och håller allting inom sig. Till slut exploderar det som för det lilla molnet. Fast det är ingen fara om det blir så ibland. Är du bland vänner så ordnar det sig.

Språket är självklart och fullt av utropstecken. Enligt mig ska det inte strösslas med det, men i denna berättelse funkar det. Berättelsen får tyngd och vi förstår det lilla molnets tilltagande frustration. Det är inte lätt att bli övergiven och därifrån försöka hitta vänner och ett sammanhang där en behövs.

Illustrationerna är gjorda av den japanska illustratören Fumi Koike. Det är rätt enkelt och lekfullt skildrat samtidigt som det finns många detaljer att titta på. Det lilla molnet förekommer på varje bild och hens känslor speglas väl dess ansikte. Barnen jag läst boken för fascinerades över att de såg att bilderna var målade. Jag vet inte om det är pensel- eller penndrag men det ger liv åt berättelsen på ett väldigt fint vis.

Similar Posts:

• Om vänskap mellan barn och vuxen
• När blommorna har huvudrollen
• Stämningsfullt färgöverdåd
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd

Det blir till en tävling.

Det är barnens repliker och bilder av mammornas väg till förskolan vi får följa. Först i helt vanlig stadsmiljö: En mamma går till fots. Den andra cyklar. Det ena barnet – deras repliker skiljs åt genom färgen, den enas röda, den andras gröna – lägger hinder i vägen för den andras mamma.

Men din mamma fick punka, för det var faktiskt glas på gatan.

Nu åker bussen! Och din mamma missade den!

Efterhand blir mammornas äventyr alltmer fantasifulla. Från staden kommer de till vattnet. Den ena mamman kommer med båten, men den andra hoppar i vattnet och simmar jättefort.

Men då kom en haj och åt upp henne! Smask!

Känslorna blir upprörda, och inte konstigt det. Hur ska mamma kunna hämta på förskolan om hon har blivit uppäten av en haj?
Barnen håller på att bli riktigt osams, men så händer något. De börjar samarbeta om berättelsen istället. Konkurrensen slår över i en gemensam lek, där mammorna räddar varandra – precis som barnen räddar varandra ur sin ensamma, vardagsgrå längtan. Är inte leken och fantasin fantastisk?

Min mamma är snabbare än din! kontrasterar vardag och fantasi på ett charmerande glidande sätt. Fantasin och berättelsen hjälper barnen att hantera såväl konflikter som väntan.

Det blir roligare när man lyssnar på varandra och leker tillsammans.

Similar Posts:

• Lockande fantasivärld
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Problemfri förskolestart
• En plats att tänka på
• Fint om längtan, ensamhet och död

Vi vuxna glömmer kanske bort hur våra barn hanterar sina känslor. Vi vädjar till förnuft och ger beröm när barnet ”uppför” sig efter förväntningarna. Även om vi vuxna inte använder ord, uppfattar barn så mycket mer från människorna i omgivningen. Så oerhört mycket mer.

Hur hittar barnet sitt sätt att vara? Flickan i bilderboken Kom dagen, kom natten verkar vara något på spåren. Hon ser lätt vemodig ut där hon står bland vasstråna i strandbrynet. Då visar sländan upp sig. Med sländan framför ögonen är det lättare att distrahera sig, använda sina sinnen och fylla dagen.

Med dagen är det som med allt annat. Flickan har nått en mognadsnivå när hon förstår att allt förändras. Därför kommer skymningen. Precis som igår och i morgon. Efter skymningen kommer natten.

Flickan vet också detta: Att natten har förmåga att förvandla.

På natten är sländans vingar barnets och det flyger lätt. Men drömmens lätthet har en motsats, nämligen det tunga fallet. Sömnen känns som en obeskrivlig tyngd och är lite oroande. Då sipprar ljuset in från någonstans. Det väcker allt levande ur den djupa sömnen. Kom dagen.

Livets kretslopp kan förklaras med dessa två motsatser: Ljus och mörker. En återkommande rörelse.

I allt som lever finns även en rytm. Olika takt och olika frekvenser. Lyssna hur humlor, flugor och bin surrar. Eller barn som springer till badet:

Och alla sprang
så fort att det bara dunkade.

Som ett hjärta i själva marken.

Boksidorna har fästs så att läsaren kan bläddra dagberättelsen för sig. När dagberättelsen är slut kan läsaren vända på dragspelet och läsa om nattens ankomst. Doften av pastellkritor lyfter nästan från boksidorna. Mättade färger och tydliga konturer ger ett välkomnande intryck.

Boken skulle jag inte ge till den minsta virvelvinden som har knubbiga fötter och söta tår. Jag skulle vänta till barnet blev fyra, kanske fem år. Dragspelssidorna är lite sköra. En ordlös påminnelse om att bara en bokstav skiljer skönhet från skörhet.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• När blommorna har huvudrollen
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Tävlan och fantasi
• Om ensamhet och livsvilja

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Det börjar med att pappa tar med en blåklocka på bio. Sen är det bara nio blommor kvar. En blomma drabbas av det olyckliga ödet att falla ner i en potta full med kiss. Sen är det bara…just det, åtta blommor kvar. En ko sticker in huvudet genom fönstret och plockar åt sig en maskros till lunch, och så fortsätter räknesagan enligt välkänt koncept.

Mycket liv byggs kring den lilla blå vasen, som också får en särskild betydelse mot slutet av boken. Ida Björs illustrationer är lika nostalgiska som moderna och fungerar fint ihop med berättelsen. Här samsas mönstrade golv, trasmattor, fladdrande sommargardiner med krypande barn, katter, svalor, morfar som lägger en blomma i teet och så vidare. De små blommorna med ansikten och olika minspel gör förstås bilderna extra spännande att titta på.

Förutom att vara en rolig övning i räkning blir också Tio små blommor ett smidigt sätt att lära sig namnen på blommorna och upptäcka vad de eventuellt kan användas till. Genom räknesagans enkla dramaturgi skapas en hel värld runt blommorna. Precis som med andra illustrerade räkneberättelser kommer detta att bli en favorit hos ca 3-6åringar att läsa och nöta på, igen och igen. Ett välkommet alternativ till böcker som Tio vilda hästar, Tio gorillor, Lilla sifferboken och liknande böcker alltså. Det är ju trots allt få barn i förskoleåldern som inte gillar att räkna när de väl lärt sig det.

Ps. Vill du ha en bok om blommor för ännu mindre barn? Björn Bergenholtz bok med det snarlika namnet Titta 10 blommor är en pekbok av det informativa slaget. Här får barnet lära sig namnen på några av de vanliga vår- och sommarblommorna, hur de ser ur och vad som är speciellt med dem. Fortsätt sen med Tio små blommor när barnet blir lite större.

Similar Posts:

• Faktabok för de yngsta
• Om vänskap mellan barn och vuxen
• Gullig, på gränsen till mesig
• Titta vad fint
• Känslosamt och molnigt

Emma Virke har skrivit en bok med en rak historia, centrerad kring huvudpersonens känslor och upplevelser av att helt plötsligt inte kunna räkna med att ha Sussirull för sig själv som hon är van vid. Det där att människor man känner har ett annat liv och andra vänner som man själv inte känner till är något som går att relatera till även som vuxen. Är jag inte den enda som hon vill vara med? Kan de två verkligen ha lika roligt ihop som vi? Här handlar det om ett ganska litet barn (åldern är obestämd), men det finns ju verkligen beröringspunkter även till kompisskap mellan jämnåriga i många olika åldrar.

Här handlar det om ett barn och en vuxen, och Sussirull lyckas till sist med att få huvudpersonen att acceptera Tomas, till och med träffa honom, och kanske upptäcka att även han kan bli en person som kan vara viktig i hennes liv. Min Sussirull är ingen bok som använder sig av de största orden eller åthävorna, men den har en fin tonträff i sin raka text, och de färgglada, uttrycksfulla bilderna harmonierar fint med texten.

En detalj som illustratören Ida Björs verkligen lyckas med är blickarna. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket hos personerna är överlag betonat framför miljöerna, och förmedlar också med små medel precis hur personerna ställer sig till olika situationer. Men just blickarna är särskilt lyckade. I några scener är ansikten på upp till fyra personer samtidigt inzoomade, och då förmedlar blickarnas riktningar och möten en berättelse så utförlig att de nästan inte skulle behöva textens hjälp.

Similar Posts:

• När blommorna har huvudrollen
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Stämningsfullt färgöverdåd
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Känslosamt och molnigt

Jons pappa är död.
Men det tänker han inte berätta för någon.
Det är ingen idé att berätta för det är ingen
som skulle förstå i alla fall.
Så känns det i Jon.

Det är så märkligt. Jon tycker att hans pappa både finns och inte finns på en gång. Alla pappas saker är kvar och liksom bara väntar. Skorna väntar på pappas fötter, och pappas väska väntar på pappas hand. När Jon ska sova viskar han god natt till pappa. För tänk om pappa kan höra honom däruppe i himlen? Jon tänker att om han fortsätter att vänta, så kanske pappa kommer tillbaka? Så småningom vågar Jon lätta sitt hjärta och fråga mamma om pappa kommer tillbaka. Mamma svarar klokt och rakt att pappa kommer aldrig tillbaka. Inte ens om tusen år. Men Jon kan inte sluta tänka på sin pappa. På hans mjuka tröja och på vilken fisk pappa gillar bäst. När han ska fiska tar han med sig två spön. De guppar i sjön såsom Jons tankar.

Som titeln lyder är Jons sorg. Hans pappa har en alldeles egen plats i Jons hjärta. Och nu när hans pappa inte finns längre är där svart och tomt och kan inte fyllas med någonting annat. Jon funderar över om det alltid kommer att vara så?

Som ni förstår är det här är bilderbok för ganska små barn om det hemskaste hemska. Att förlora någon man älskar och behöver. Jon är i fem-, sexårsåldern och stänger från början in sina känslor. Men han grubblar mycket. Varför är det just hans pappa som måste dö? På om pappa kan klättra ner ifrån himlen på de smala höga träden som når dit upp? Vi får aldrig veta varför Jons pappa är död, utan här koncentreras handlingen på livet efteråt. Utan pappa men full av saknaden. När Jon äntligen andas om sin saknad för mamma släpper knutarna och han hittar ett eget sätt att ha kvar pappa i sitt liv. De varma minnena och hålet i hjärtat hittar en stig till läkning.

Emma Virkes illustrationer bär en tilltalande rund barnslighet samtidigt som människorna ser stelt gestaltade ut. Liksom frusna ögonblick. Det ger ett djup åt berättelsen. Händer är något som är svårt att teckna men här ser vi massor med sådana. I full färd med att uttrycka känslor. Det jobbas också med blickar och färger. Färgen röd står som en stark symbol boken igenom. Den är Jons röda hjärta med det bråddjupa hålet, pappas och Jons t-shirtar, den tomma fåtöljen intill Jons säng där pappa önskade god natt.

I efterordet av Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog, står det att barn ofta tänker på döden. Där rekommenderas det att vi ska prata om det hemskaste som kan hända medan barnen fortfarande kan hålla sina föräldrar i handen. Barn måste få prata om sin rädsla och få möta den. Inte bara för att bli starkare, utan också för att öka sin förståelse och empati för andra. Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är en bok som kräver tid och engagemang. Det är en modig och livsviktig bok om döden för yngre barn.

Similar Posts:

• Skruva isär och sätta ihop
• Känslosamt och molnigt
• Tillåtande vänskap och sorg
• Tävlan och fantasi
• Från jorden till himlen

1 av 10 (Ny)

Inger Christensen Azorno
Att ta med till en öde ö

”Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv!…”Läs mer

2 av 10 (Ny)

Liv Strömquist:Ja till Liv! Liv Strömquists ABC
Hurra för Liv!

”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer

3 av 10 (Ny)

Emma Virke: Memmo och Mysen söker efter färger
Stämningsfullt färgöverdåd

”När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen…”Läs mer

4 av 10 (Ny)

Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi
”detta är historien”

”Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi…” Läs mer

5 av 10 (Ny)

Barbara Demick: Inget att avundas
Nord och syd

”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider”…”Läs mer

6 av 10 (Ny)

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson: Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

”Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer

7 av 10 (2)

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken utbytta…” Läs mer

8 av 10 (3)

Matilda Ruta: Tummelisa
Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer

”Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan. Matilda Rutas nya version av…” Läs mer

9 av 10 (6)

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att…”Läs mer

10 av 10 Ny

Alberto Méndez: Blinda solrosor
Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu…” Läs mer

Similar Posts:

• 10 i topp februari 2012
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa
• 10 i topp november 2011
• Vacker Tummelisa

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Nytt år på dagensbok.com
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt

Bilderna i den här boken är fantastiska. Har man läst Emma Virkes tidigare böcker känner man igen sig: det är kollageliknande och mönsterglatt. När sedan färgerna på de olika uppslagen förstärks som här så tillförs ännu en dimension. Kanske allra mest stämningsfulla är mörkerbilderna, som på en av bokens allra första sidor där Memmo och Mysen tittar ut genom ett fönster, belysta av en lampas ljus. Utanför fönstret ser man ett träds grenar slingra sig, fulla av djur och bara delvis synliga för de två därinne. Effekten av ficklampsljus i mörkret fångas också fint, och allt det som inte riktigt syns i mörkret får fantasifulla former i träd som ser ut att le och ödlor som svingar sig ner från grenar.

Boken är en fin nytolkning av det gamla bilderbokstemat att presentera olika färger för barn. Här finns mer av historia än vad sådana böcker brukar innehålla och den funkar därför också för äldre barn, långt efter att man lärt sig färgerna själv. Däremot kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker om texten. Innehållsmässigt är det inga problem, men den är skriven i en poetisk stil som på vissa ställen innehåller rim, ibland vid meningars slut och ibland i form av inrim. Jag tror att det är det där med ”vissa ställen” och ”ibland” som stör mig. Det blir lite så att jag läser texten och letar efter rimmen istället för att koncentrera mig på innehållet. Och när de inte finns på alla sidor tror jag att jag missat dem. Ibland bidrar rimmen också till konstlade meningar, där författaren hade kunnat skapa en smidigare text om hon hade avstått från dem.

Om man bortser från det här är dock Memmo och Mysen söker efter färger en väldigt fin skapelse. Mer stämningsfull och med mer livsglädje än de flesta andra böcker. Den vågar vara vacker utan att bli insmickrande eller platt.

Similar Posts:

• 10 i topp januari 2012
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Om vänskap mellan barn och vuxen
• Tävlan och fantasi