Ellen Key (1849-1926) var världsberömd författare, debattör, fredsivrare tillika oförtröttlig kvinnorättskämpe, som 1911 lät uppföra ett herrgårdsliknande, solgult drömhus i Alvastra vid Vättern. Flera av möblerna var egenhändigt designade och Strand blev i likhet med Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs stilbildande. Efter sin död planerade Ellen att göra huset till en mötesplats över klassgränserna och redan under sin livstid bjöd hon om somrarna in arbetarkvinnor i nätverket Tolfterna för vila och förkovring. Kanske är det på grund av att författaren Malin Haawind själv vistats på Strand som stipendiat en tid, som hon med bravur levandegör både platsen och dess forna invånare i sin nya roman.

Till Ellen Keys hem vallfärdade människor från när och fjärran. Så också skomakardottern Malin Blomsterberg (1882-1925), som 1914 sade upp sig från sitt arbete som hushållerska i Malmö och på vinst och förlust begav sig till Strand. Tycke uppstod och Key bad henne stanna i egenskap av alltiallo.

Ellen, som Malin svartsjukt vaktade, blev ställföreträdande mor och vän i ett. Hon var mån om att göra sig oumbärlig, men oroade sig samtidigt för att inte hålla måttet samt var full av mindervärdeskänslor och social osäkerhet. Hon led också av återkommande psykisk ohälsa.

Om dagarna tjänade Malin sitt levebröd, men nätterna tillbringade hon i böckernas värld. Favoriterna var Platon, Goethe, Keats och inte minst Ellen Key. Som ett slags socialt experiment insisterade Ellen på att hushållerskan skulle sitta med vid matbordet, även när de hade gäster. Då visades också Malins beläsenhet upp.

Livet på Strand blev ingen sinekur och det stressiga och hårda arbetet beskrivs ingående i romanen. Dagarna fylldes av bestyr som matlagning, disk, dukning, tvätt, trädgårdsskötsel och brevskrivning. Malin passade upp på en strid ström av gäster, såväl inbjudna som oinbjudna. Det var både kända kulturpersonligheter och vanliga dödliga som passerade revy. Om kvällarna läste Ellen högt vid brasan, men då var Malin så utmattad att hon hade svårt att hålla ögonen öppna.

Det är främst relationen mellan Ellen och Malin som står i centrum. Denna är inte helt okomplicerad. Malin är bitter över att Ellen uppmärksammar slitet hos kvinnorna i fabrikerna, vilka hon bjuder in till Strand för att vila upp sig och insupa bildning, men är blind för Malins egen orimliga arbetsbörda. Likväl häver hembiträdet inte upp sin stämma och klagar på orättvisan. Hon biter ihop och konsekvensen – ska det visa sig – blir ödesdiger.

Språket i romanen harmoniserar ypperligt med innehållet och tidsskildringen är livfull. Första världskriget mullrar i bakgrunden, kampen för kvinnlig rösträtt pågår för fulla muggar och hungersnöden i landet är akut. Vidare kontrasterar den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget mot tryggheten på Strand.

Summa summarum rör det sig om en välskriven roman, vilken bjuder på nöjsam läsning och som utan tvivel föregåtts av en omfattande research i ämnet.

Similar Posts:

• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• På jakt efter bildning
• Den undflyende bildningen
• Vi sitter här på livstid

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

Eller det är ju min tolkning då, utifrån hur det är framställt i boken. Flödesskrivna är säkert långt ifrån rätt ord. Med tanke på Jordahl’s förhållningssätt till det skrivna och till skrivarkollegor – yttersta respekt – kan jag inte tänka mig att det är något slags råskriven dagbok vi får kika in i, utan det lär vara noggrant redigerat av författaren innan publicering. Men det är ändå presenterat på ett rakt och ärligt sätt, ordnat så att vi får följa med i många olika reflektioner, alla förankrade i vardagen. Det är vardagsbetraktelser utifrån den sovande hunden intill, promenader runt byn, reflektioner kring tidigare förhållanden och nuvarande vänskapsband.

Jordahl har flyttat många gånger i sitt liv, men nu hoppas hon ha hittat hem. Tillräckligt långt bort från Stockholm för att kunna hitta sitt eget författarliv, ett som inte är styrt av hur det ska vara – och tillräckligt nära för att kunna ta sig dit regelbundet och inhämta det som ändå ger visst syre.

Flertalet ämnen återkommer som är centrala för Jordahl. Den ständiga klasskampen som inte upphör bara för att hon klivit uppåt på stegen. Och vågskålen för medmänsklig hänsyn i förhållande till litterär frihet.

Bli så lite huggorm som möjligt. Där ligger min strävan, smärtsamt medveten om att de konstnärer som jag dras till ofta är ormar, för att de når fram till något sant om den mänskliga själen.

Om att tolka och utlämna andra, skriver hon:

Benämnandet som våldshandling. Att blir beskriven är en sorts övergrepp. Ord skär en skåra inne i huvudet och där kan de eka ett helt liv.

Det gäller inte bara de skrivna orden. Jordahl ger ett flertal exempel på sagda ord som stannat kvar i henne, omdömen och bedömningar som fastnat.

Hon beskriver upptäckten av litteraturen, böckerna som fanns där, till för henne att läsas på det lokala biblioteket när hon växte upp, och vad det betydde för henne och betyder än idag. Och så är det de litterära föregångarna, dem hon umgås med när hon inte ids vara social i samtiden. Den mest frekvent förekommande är Ellen Key. Jordahl jämför sig med Key – så olika bakgrund och förutsättningar och ändå finns de där, likheterna eller i alla fall en slags samhörighet.

Similar Posts:

• Klassens ljus
• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• Kvinnans lott
• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Från kåkfararlitteratur till Stig Larsson

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

Sexåriga Hushpuppys tillvaro i Louisanas utkanter skulle kunna vara ett inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom. Kanske inte ett solklart inlägg för någon särskild sida – vilka nu de är, egentligen? – men sådana är ju ofta de bästa inläggen. Man kan se filmen som en extremvariant av den amerikanska drömmen – den om att slippa statlig inblandning till vilket pris som helst, vill säga. Här flyr man från sjukhus där ”sjuka djur blir inkopplade i väggen” och dör hemma istället, super och firar ”fler helger än resten av världen”. Vägrar inordna sig.

Teveserien Mad Men är däremot en orgie i inordning. I den amerikanska drömmen som vi är vana att se den, i pastellfärgade villaförorter och ständigt ökande konsumtion. Det är nytt, det är fräsch, välordnat och tävlingsinriktat, och människorna där verkar beredda att som djur i en fälla gnaga av sitt ena ben bara för att slippa därifrån.

En sak jag gillar med Mad Men är att den får mig att tro att jag skulle kunna bli en bra förälder. Det kan ju inte vara så svårt att vara bättre, mer lyhörd, än seriens alla förvuxna barn-föräldrar? Helt uppfyllda av sina egna problem avfärdar de slentrianmässigt barnens upplevelser. Om Hushpuppy lever fullkomligt oskyddad från fattigdom, sjukdom, våld och alkoholism, lever Mad Men-barnen så skyddade att de blir isolerade, utan gensvar.

Ellen Key må vara äldst i sammanhanget, men många gånger en pedagog modernare än de flesta skolpolitiker idag. Hon ville bilda barn utifrån deras villkor och till självständiga, kritiskt tänkande individer. På andra sidan det hon utropade till barnets århundrade är det både fascinerande och skrämmande att vi fortfarande diskuterar på vilken sida om ett par varma skor barns rättigheter kan tänkas sluta.

Nina Björk skrev för några år sedan om liberalismens urfäder och hur de kunde missa att människan faktiskt stora delar av sitt liv är beroende av andra. Den helt friställda, självständiga figur de tänkte sig finns inte. Frihet är snarare en fråga om hur vi hanterar vårt beroende.

Eller som sexårsfilosofen Hushpuppy uttrycker det efter att stormen dränkt hennes hemö: ”För alla djur som inte har en pappa med en båt har jordens undergång redan hänt”.

Similar Posts:

• Den omöjliga friheten
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Spoilad av Hitchcock

Det som ändå slår i alla fall mig under läsningen av Ronny Ambjörnssons idéhistoriska tegelsten Ellen Key. En europeisk intellektuell är hur mycket av Keys tankar som är påfallande moderna, hur mycket som förebådar senare, för att inte säga nutida, sätt att tänka.

Key argumenterade för kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter, men lyckades stöta sig med dåtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon var för sexualliberal (visst, sådant är relativt) och för att hon tyckte att de glömde arbetarkvinnorna. Hon kritiserade nationalister och krigshetsare, kyrkan och skolan, och argumenterade för en antiauktoritär bildning, barns mänskliga rättigheter och mål som att utvecklas till kritiskt tänkande, självständiga medborgare. Hon formulerade en holistisk livstro i samklang med naturen på ett sätt som för tankarna till dagens ekofilosofer, och en kosmopolitisk vision av internationalisering med plats för kulturell egenart som lätt kunde haft det så kallade mångkulturella samhället som adressat.

Ronny Ambjörnsson skrev sin avhandling om Ellen Keys feminism i början av 1970-talet och säger sig ha återvänt till henne ”i stort sett hela mitt vuxna liv”. Idag, som professor emeritus, är det en ofantlig mängd kunskap han samlat till en monumentalbiografi med fokus på hela Keys väv av idéer, satta i sitt sammanhang. Vi får veta vad hon läste och vilka hon träffade, hur hon positionerade sig i förhållande till strömningar, folkrörelser och kotterier, hur tankar stöttes och blöttes, tog form eller ändrade riktning.

Det är svårt att inte fullkomligt dras med i Ambjörnssons uppenbara förtjusning i ämnet. Han dyker ner i förra sekelskiftets debatter och får dem att kännas nära och påfallande aktuella. Kärlek och äktenskap, mäns och kvinnors roller och förhållanden, hem och barnuppfostran, individuell utveckling kontra gemenskap – det finns i grunden ingenting särskilt daterat med frågorna.

Snarare framstår Ambjörnssons biografi inte minst i ljuset av en annan biografi jag recenserat nyss: Bengt Ohlssons om Margot Wallström. Där valde man av någon anledning att ge ut en politikerbiografi nästintill utan politik. Ellen Key. En europeisk intellektuell är närmast det motsatta. Här är politiken själva pulsådern, passionerad, livskraftig, full av utropstecken.

”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key”, skriver Ambjörnsson på ett ställe. ”Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.” Key, understryker han, formulerade ofta sina idéer i ständigt pågående samtal. Att läsa Ambjörnssons bok om henne är att få delta i just ett sådant vindlande, utmanande och fullständigt förtjusande samtal.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Bland kufar och drömmar
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Är Fanny expert på rosa?

Idag skriver Björn om två böcker av evige påstådde Nobelkandidaten Ngugi wa Thiong’o från Kenya -en nyskriven självbiografisk berättelse om Kenyas frihetskamp, och en nyöversättning av den 35 år gamla En blomma av blod. Båda visar varför han är en av Afrikas viktigaste romanförfattare, även om den äldre boken har en del tendenser att bli lite predikande.

På torsdag skriver Ella om Ronny Ambjörnsson s biografi över Ellen Key, en idéhistorisk tegelsten som med smittande förtjusning tar läsaren tillbaka till förra sekelskiftets många stormiga – och inte sällan ständigt aktuella – debatter.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Friheten att drunkna
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• För alla boende i Umeå med omnejd, eller för er som tänker resa dit
• Fantastisk berättarkonst

Stockholm är också kallt, trångt och hårt. Man kan fastna maskinernas hjul, fabrikens eller sina egna. Vad spelar det egentligen för roll? Det personliga är ju ändå politiskt! Alltså upp till kamp och till försvar för kvinnors rättigheter. Stora ord som ofta stannar där, blir inget mer. Vissa har förmågan att sätta dem i handling. En av dessa är Anne Charlotte. 1888 ger hon sig ut på en resa som kommer att ta henne kors och tvärs genom Europa ända ner till Nordafrika. Ursäkten: måste göra efterforskningar på plats för att kunna skriva klart sin roman, Sommarsagan. Sanningen: måste komma bort från ett kvävande och kärlekslöst äktenskap. Måste få skriva, uppleva kärlek, hitta sig själv!

Skrivet blir det. Och kärlek får hon uppleva. Hon möter män och i det sköna Italien möter hon Mannen. Men hittar sig själv? Nja…

Över hundra år och två världskrig senare gör Anne Charlotte Lefflers släkting, Tove Leffler, samma resa. Och skriver romanen Den kärleken. Hon går i sin släktings fotspår, vandrar gatorna, besöker platserna. Allt är sig likt. Allt är annorlunda.

Att läsa Den kärleken gör mig gott och ont. Det är omöjligt att förbli oberörd av detta människoöde, berättat flyhänt och vackert. Tempot är mjukt, långsamt, lagom. Precis som Anne Charlotte själv. Men detta är bara toppen av ett isberg. Djupt där nere, längst in blåser det orkaner. Anne Charlottes släpps ut och priset hon får betala är högt. Själv behåller Tove Leffler skickligt greppet om språket, orden. Och det är det som gör romanen så drabbande. Bortser man från typografin, som ger ett stökigt, för att inte säga direkt oredigerat intryck är detta är en mästerlig bok om livet om älskas och bli älskad. En bok om strävan efter att bli sann, erkänd och sedd. Och att inse att vägen dit kantas av kompromisser, svek och lögner. Växlingen mellan Anne Charlotte 1880-tal och Tove Lefflers 2009 känns nödvändig och aktuell. Dået och Nuet speglar sig i varandra, frågar: Vad har egentligen hänt och förändrats? Vi drömmer fortfarande om kärlek och framgång. Vi debatterar manligt/kvinnligt och det personliga är fortfarande lika poltiskt. Solen är densamma, men lyser nu på en ny generation.

Nuet är sålunda en alltför krank blekhet – ett ögonblick så genomskinligt att man kan undra om det ens existerar.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Teaterroller och livsroller
• En könsideologisk semesterflirt

Jordahl fokuserar istället på Keys privatliv och i synnerhet på kärlekshistorien med kritikern Urban von Feilitzen, en romans som framför allt tog sig uttryck i brevväxling. Träffades gjorde paret bara hastigt ett fåtal gånger. Hon hade ju sin undervisning och sin position i Stockholm. Han hade fru och fyra barn på sitt gods utanför Linköping.

Det är storvulet och skoningslöst patetiskt om vartannat. De glömmer aldrig varandra, de får aldrig varandra och de förlåter aldrig varandra. Det här är olycklig kärlek utan något konstlat litterärt, en ängslig, tonårsartad romans i grandiost misslyckande. Hela den fåfänga, önsketänkande, inbilska kärleken, de högtravande ursäkterna och desperationen i att vare sig kunna gå tillbaka eller gå vidare.

Det är en tragedi, men inte på så sätt att de som var menade för varandra hålls åtskilda. Det vete nämligen fan om det finns något sådant som ”menade för”, annat än som fix idé. Men det är en tragedi hur Key ideologiskt målar in sig i ett hörn. Hon gör en bländande karriär, men formulerar samtidigt en särartfeminism där kvinnans bestämning är familjen, hemmet och barnen. Det vackra hemmet Strand, vid Omberg på Vätterns östra sida, finns visserligen kvar och inhyser periodvis kvinnliga stipendiater. Någon familj fick hon däremot aldrig, därtill alltför bunden vid den redan upptagne.

Det är också en den ojämlika kärleksrelationens tragedi. Urban behöver Ellen och idén om världen utanför familjekretsen för att styra upp sitt skrivande; hon behövde förmodligen vara utan honom och möjligheten till familj för att åstadkomma det hon gjorde.

Här finns emellertid också fina skildringar av både mer handfasta relationer och villkor och av en spännande tidsanda där allt plötsligt tycktes vara i rörelse. Här finns det Stockholm där man river ”för att få luft och ljus”, där byggandet och moderniteten formligen exploderar medan misären fortfarande är ytterst påtaglig i gränderna i Gamla stan. Här finns unga intellektuella som ifrågasätter såväl äktenskap och kvinnoroller som litteraturens uppgift och mening. Ellen Key frekventerar Stockholms litterära salonger, tar en svängom med Strindberg och håller middagar för alla upptänkliga författarstorheter på Strand.

Det är sällan en historisk person – i synnerhet en kvinna – tillåts vara på en gång så här framgångsrik och så här misslyckad. Och det finns någonting väldigt förtröstansfullt i det. Kanske vi är långt ifrån perfekta. Kanske det är rätt okej. Det finns något roande och anspråkslöst vilsamt i en roman som Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den är helt enkelt storartad i sin fullkomliga småttighet.

Similar Posts:

• Om att skriva och om att leva
• En kvinna, en resa, ett liv
• Klassens ljus
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor