Jag är ambivalent. Jag hade höga förväntningar på den här boken, och det baserade sig enbart på titeln som jag föll handlöst för. Jag gillar titlar som egentligen är för långa. Och sedan när jag öppnade boken såg jag att det inte var en roman av traditionell sort, utan att den består av små korta […][...]

Ibland slår det mig hur otroligt utlämnade barn är. Möjligheten att göra sin röst hörd är minimal och chansen att någon vuxen ska se hur det står till inte alltid så stor. Lisa har ingen bästis i skolan och reglerna för att få vara med Ida och Emma och hoppa långhopprep ändras från dag till […][...]

Alla ska dö, men Maskinflickan ska dö först. Det har hon bestämt, men det händer inte. Hennes brors tinning mot linjemålarmaskinen. Fostret som tas bort. Hennes far, fotbollsdomaren, som får ett träd över sig. Maskinflickan skulle dö först, men alla dör innan henne. Jag tycker att poesi ska gå att begripa. Om jag inte får […][...]

Hon tappade suddet på golvet. Hon böjde sig ner och tog upp det. Hon tänkte: vilket fult sudd det här var. Kanske ska jag inte skriva för hand. Datorer är ju enklare. Hon reste sig och gick bort till skrivbordet. Det var vitt. Hon satte sig ner. Sedan reste hon sig igen och gick bort […][...]

Relationen till sina föräldrar kan ju vara ett mycket känsligt kapitel. Ofta är det svårt att upprätthålla en relation som bygger på likvärdighet med ens mamma och pappa. Först har de ju vetorätt över ens liv. Sedan revolterar de flesta i någon form och det är tänkt att vi ska kunna ha en vuxen och […][...]

Varför ska jag kliva in i tonåringen Kirk Larssons huvud? Vad har han att säga mig? Det är frågan som surrar i mitt huvud under läsningen. Kirk tänker mycket på tjejer, hur ska han komma närmare dem? Detta intresse delar han med sin bäste vän Niklas. De sitter inte handlingsförlamade och väntar på att något […][...]

Vi får följa med Leena och hennes familj när de flyttar in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få det lite större, bättre standard, kanske till och med blommor på balkongen. Det är ett helt nybyggt område och de är fulla av förväntningar. Entusiasmen dämpas något av den nedlåtande attityd som tanten på kommunens […][...]

Jag trivs med den här lite absurda kortprosan. Jag undrar bara smått hur de små vardagliga berättelserna hör ihop, för de är numrerade i kapitel som om de bildade en helhet, hur de gör det förstår jag inte. Men det är väl oviktigt egentligen. De står för sig själv varje gång en ägnat nån minut […][...]

Allvarligast och mörkast är det när Fabian Göranson är i Colombia och besöker ett av Farc-gerillans träningsläger. Han hamnar där tillsammans med tre andra skandinaver istället för på konferensen om studentfrågor. På ytan händer egentligen inte så mycket, Farc har ingen aktivitet i lägret för tillfället och det verkar vara en ganska stillsam plats. Man […][...]

Vem har inte lekt med tanken, att vara totalt övergiven, att kanske vara den sista överlevande, att vara helt utlämnad åt sig själv? Denna bok tar sitt avstamp där, vi möter Ivan, en ung kille, när han upptäcker att alla andra människor är försvunna. Vad har hänt? Har de gömt sig? Kommer de tillbaka? Vi […][...]