Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Den sommaren inträffar trippelmordet i Åmsele. Sten och Ewa Nilsson och deras tonårige son Fredrick blir mördade på kyrkogården i Åmsele över något så trivialt som en stulen cykel. Det skyldiga unga finska paret Juha Valjakkala och Marita Routalammi kan snart identifieras, men inte fångas. Det blir en polisjakt över hela Sverige.

Den massiva mediebevakningen, som alltså Lagercrantz blir del av, illustreras med parets privata fotografier. Till denna omdömeslöshet ska senare det faktum att paret – och särskilt Valjakkala – får unga beundrare på kuppen härledas. De mestadels unga tjejer som hänger runt rättegången och brevväxlar med Valjakkala blir sedan i sin tur föremål för upprörd mediebevakning – Victoria Larssons romandebut Ett norrländskt trauma från 2014 behandlar för övrigt detta tema utifrån en självbiografiskt inspirerad ung huvudpersons synvinkel – och så snurrar det på.

Tio år senare reser Lagercrantz tillbaka till Åmsele för att återigen skriva om morden. Egentligen är det väl för att göra upp med det som hände då, en medierapportering han har blandade känslor inför, men frågan är hur mycket uppgörelse det blir. Kanske är jag orättvis som läser boken så långt efter att den getts ut, men det är svårt att se att han kommer med särskilt mycket nytt. Ambitionen att ge mer utrymme åt offren väger ganska lätt. De förblir, trots gamla hemvideofilmer från lokalrevyerna makarna medverkade i, relativt anonyma. Mördarna överglänser fortfarande det mesta.

Dock får de en hel del konkurrens av författaren själv. Lika mycket som Lagercrantz är på jakt efter sanningen bakom rubrikerna verkar han vara på jakt efter sitt tio år yngre jag. Ett avsnitt är till exempel uppenbarligen ett sätt att be om ursäkt till någon tjej han haft ihop det med, och det känns uppriktigt sagt ganska smaklöst att klämma in i berättelsen om tre människors brutala och meningslösa död.

Änglarna i Åmsele är helt enkelt lite för mycket, både av Lagercrantz själv och av de där litterära ambitionerna. Det är lager på lager av ramberättelser, barndomsminnen och privat snarare än personligt. Han hade tjänat på att hålla det renare och rakare.

Men visst är det ett fascinerande stycke svensk kriminal- och mediehistoria som berättas här. Inte minst skildringarna av de unga kriminalreportrarnas kringflackande, sensationslystna tillvaro, inte sällan mest likt det uppskruvade livet på en rockfestival, är intressant och ganska obehaglig läsning. Någon särskilt skarp analys av mediedrevet kring brott och brottslingar blir det dock inte, utan framför allt en ingående skildring av det vi redan hört så mycket om: de unga mördarna med sin finska brytning, sitt Bonnie och Clyde-komplex och sitt eviga släpande på kaniner.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Life imitating art imitating life
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Klassens ljus
• Makten över orden smäller högst

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

Linda Johanssons bok snuddar vid båda de här frågorna, men väljer framförallt att fokusera på artificiell intelligens som ett (om än framtida) faktum. Hur och varför visar sig nog; vi kommer ofrånkomligen att skapa maskiner som är… ”autonoma” är ordet hon använder. Det är en bra glosa, eftersom frågan om ”intelligens” och ”medvetenhet” är så snårig att halva boken tas upp av att försöka reda ut huruvida en maskin med förmåga att ”tänka” faktiskt kan äga någon form av, i brist på bättre ord: liv. Någon sorts cartesianskt jag-tänker-alltså-är-jag. Var drar vi gränsen mellan en maskin med ett oändligt komplext system för att matcha frågor och svar, och en som faktiskt förstår frågorna? Kan en maskin känna, ha fri vilja? Kan en maskin resonera moraliskt, till skillnad från att kopiera den moral dess skapare matat in i den? Kan en maskin hållas ansvarig för sina handlingar?

Johansson är filosof i första hand, och framför allt intresserad av de etiska och moraliska frågorna ämnet väcker – vilka regler vi kan programmera en tänkande maskin med för att kunna leva tillsammans med den. Vackert så; vi har varit ensamma som självmedveten art på planeten sedan neandertalarna försvann, och om vi om ett par decennier kommer att dela den med Siris barnbarn behöver vi vara förberedda på vad det innebär. Tyvärr känns boken i långa stycken mest som en grundkurs i moralfilosofi, där Johansson redogör i detalj för vad olika skolor anser gör något rätt eller fel, om vi har fri vilja eller inte, allt det där, och sedan försöker tillämpa det på en hypotetisk tänkande robot. Det är absolut inte en dålig grundkurs, bara det att den ofta känns som ett klipp-och-klistra-jobb som ger få nya infallsvinklar, lite som om man bett en dator köra en korrelation mellan filosofi och artificiell intelligens och…

…vänta lite här nu. Nu vill jag inte väga in alltför mycket i det smått förprogrammerade marknadsföringsknepet att döpa den här boken till Äkta människor robotar, komplett med författaren mejkad till hubot, men om jag skulle utsätta den här boken för ett Turingtest, skulle den klara det? Vi har ju hört om robotböcker, är detta månne en sådan? En smart algoritm som drar ihop ett hundratal källor, sätter dem i rätt ordning och trycker på ”print”?

Mjae. Men det trista är att de gånger man mest märker av människan bakom texten är när hon, bakom ett tunt lager av pseudoobjektiva ordvändningar, tydligt tar ställning för eller mot någonting. Som när hon reducerar (fast även då citerar hon någon annan) diskussionen om automatisering av arbeten till

…”Nina Björk-linjen”, som menar att kapitalismen är roten till allt ont (…) [och] Rosling-linjen, som är positiv till teknikutvecklingen och menar att den kommer att bidra till att allt blir bättre.

Hon delar med praktiska etiketter upp både filosofiska riktningar och politiska ideologier i enkla, enhetliga block där inga gråzoner finns, raljerar över hur determinister och socialister resonerar som vore de förprogrammerade, skrattar lite överseende åt att motståndare mot artificiell intelligens i det militära pratar om ”mördarrobotar”, som om de levde i en Terminatorfilm, innan hon förlorar sig i en hypotes om att eftersom John Connor kunde dressera en Terminator till att inte döda kan man kanske tänka sig att en armé robotar insatt mot en till stora delar civil befolkning skulle lära sig att ”oskadliggöra” sina fiender utan att döda. Tänk så fint! Visst medger hon att

Till motståndarnas fördel kan man säga att de här frågorna förmodligen skulle väcka större uppmärksamhet om det vore så att alla länder hade drönare, och om det flög omkring drönare över Europa och USA och sköt när det passade.

men det är inte en tråd värd någon uppföljning, ens i en bok som har en tendens att upprepa sig.

Jag kanske är lite orättvis, men det är något i den här boken som skaver. Jag kommer inte ifrån känslan att Johanssons filosofi känns för automatiserad, för upphängd på att rättfärdiga åsikter genom att tillämpa teorin och etiketterna på verkligheten vare sig den vill eller inte, och för ointresserad av det där svårdefinierade livet, hur det än uppstått. Här finns intressanta resonemang, och en källförteckning som leder vidare på intressanta stigar, men… Alltså, att avhumanisera andra är trist, även om det görs på skämt, och människor har lika stor rätt som maskiner att vara lite fantasilösa. Så jag säger inte att den här boken är skriven av Skynets PR-algoritm. Jag säger bara att om den vore det skulle en av de främsta skillnaderna vara att den skulle komma till skott snabbare.

Similar Posts:

• Spännande tankar i (för?) kort format
• Ai-Ai, kapten?
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Vattningsförbud
• I överkant avancerad kunskapsteori

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014