Samma dag som Kazuo Ishiguro fick sitt pris såg jag en intervju där han nämnde att hans författarskap influerats av Charlotte Brontë. Han berättade att han nyligen läst om Jane Eyre och att han blivit förvånad när han upptäckte hur mycket han stulit från romanen. När jag nu själv läser om Never Let Me Go kan jag inte undgå att se likheterna. I sin skildring av huvudpersonens utveckling från barn till vuxen ansluter sig de båda berättelserna till bildningsromanens genretradition. Slutet är visserligen lyckligare i Charlotte Brontës roman men karaktärer, miljöer och handling har en hel del gemensamt. Föräldralösa barn. Internatskolor. Engelsk landsbygd. Det finns visserligen inte någon galen kvinna inlåst på en vind i Never Let Me Go men Kazuo Ishiguros intrig vilar också på det gradvisa avslöjandet av en fruktansvärd sanning.

So you’re waiting, even if you don’t quite know it, waiting for the moment when you realise that you really are different to them; that there are people out there, like Madame, who don’t hate you or wish you any harm, but who nevertheless shudder at the very thought of you – of how you were brought into this world and why – and who dread the idea of your hand brushing against theirs.

Never Let Me Go utspelar sig i en alternativ historisk version av England under de sista decennierna i förra milleniet. Här finns Walkmans, porrtidningar och teveserier. Men även anstalter som föder upp mänskliga reservdelar. Romanen består av tre delar där vi i en rad tillbakablickar får följa Kathy, Ruth och Tommy. Deras uppväxt på internatskolan Hailsham, de korta åren i The Cottages (som kanske kan beskrivas som ett slags ungdomskollektiv) och hur de slutligen möts igen som vårdare och donatorer.

Kathy, Ruth och Tommy har känt på sig att de är annorlunda sedan de var riktigt små. Med tiden går det också upp för dem att det redan finns en utstakad plan för deras liv. Deras egna valmöjligheter är små. I samhällets ögon är de utbytbara i ordets rätta bemärkelse. Knappt människor. Kanske en slags monster. Miss Emily, rektor på Hailsham, uttrycker det så här:

Most importantly, we demonstrated to the world that if students were reared in humane, cultivated environments, it was possible for them to grow to be as sensible and intelligent as any ordinary human being. Before that, all clones – or students, as we preferred to call you – existed only to supply medical science. In the early days, after the war, that’s largely all you were to most people.

Det är inte enbart Charlotte Brontës ande som vilar över romanen. Medan jag läser tänker jag mer än en gång på Frankenstein av Mary Shelley. Och även om jag tvekar inför att sortera in romanen under genreetiketten science fiction så finns det de som gör det.

Som tidigare i Återstoden av dagen och senare i Begravd jätte skriver Kazuo Ishiguro om begränsningarna som följer av att tillhöra en viss grupp i samhället. Never Let Me Go är en iskall skildring av hur långt de priviligierade kan gå i sitt förtryck av de som är svagare. Men det är också en berättelse om hur normer, traditioner och inte minst minnen håller oss kvar i ett visst sammanhang. Hur vi väljer att inte ifrågasätta vår tillvaro utan hellre accepterar vår lott i livet. På gott och ont.

Stämningen i Never Let Me Go är melankolisk men inte allt igenom mörk. Romanen påminner oss också om att vi kan hitta en tillflykt i vänskap, kärlek och konst – även när vi tvingas leva under omänskliga förhållanden.

I caught a glimpse of his face in the moonlight, caked in mud and distorted with fury, then I reached for his flailing arms and held on tight. He tried to shake me off, but I kept holding on, until he stopped shouting and I felt the fight go out of him. Then I realised he too had his arms around me. And so we stood together like that, at the top of that field, for what seemed like ages, not saying anything, just holding each other, while the wind kept blowing and blowing at us, tugging our clothes, and for a moment, it seemed like we were holding onto each other because that was the only way to stop us being swept away into the night.

Kazuo Ishiguro kan sina klassiker och har lärt sig sitt hantverk från grunden. I Never Let Me Go fångar han mitt intresse från den första sidan och spinner sedan en stark berättelseväv som håller mig kvar. Han gör det utan stora åthävor, med en enkel prosa som han slipat och polerat tills den glänser. Visst är han värd sitt Nobelpris.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Klaustrofobisk familjemiddag
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Tomrum och tolkning

Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Varför då inte lyfta ut Shylock ur den relativt förglömliga pjäsen? Låta honom lägga ny mark och nya tider under sig? Är det ens möjligt för en karaktär som så akut framstår som en produkt av just sin tid och plats?

I Howard Jacobsons roman Jag heter Shylock har författaren gjort i stort sett det. I stort sett, eftersom Shylock på en gång fortfarande är Shylock från Köpmannen i Venedig och dyker upp i vår egen nutid, på en judisk kyrkogård i nordvästra England, där han blir hembjuden av den välbärgade konstsamlaren Simon Strulovitch. Som en Ahasverus, den vandrande eller evige juden, tycks Jacobsons Shylock lika odödlig som gestalten ju faktiskt blivit i litteraturhistorien.

Förutsatt att han verkligen är en person av kött och blod i romanen, förstås. Han framstår som det, men har också drag av en sorts madwoman in the attic, Sandra Gilberts och Susan Gubars tolkning av Bertha Mason Rochester som en försoningslös version av Jane Eyre i Charlotte Brontës roman. Kanske är Shylock helt enkelt Strulovitchs mer kompromisslösa, tveklösa jag?

”Jag är en annan som lever i en annan tid”, måste Strulovitch tänka inför sin gäst. ”Men han beklagade nästan att det var så.” För Strulovitch upplever sin egen situation nästan som en variation på Shylocks. Också han är på väg att, som han ser det, förlora sin dotter till kristna män som inte har annat än förakt och fördomar till övers för hennes far och folk. Förakt och fördomar och behovet av tjänster.

Samtidigt som Jacobsons roman utspelar sig i en värld där Shylock är en karaktär i en gammal Shakespearepjäs som haft sin gång, upprepar sig historien. Inte riktigt som en ny version av Köpmannen i Venedig, utan snarare som en variation på den, liksom musik kan återvända till ett tidigare tema och variera det. Strulovitchs ovilja att avstå sin dotter till hennes nya, ickejudiska krets, ett utstuderat gäng obildade tevekändisar och rika lokala förmågor – verkligen vår tids konsumistiska leisure class – ställer snart situationen på sin spets. Sporrad, naturligtvis, av Shylock.

Precis som i originalet är de centrala frågorna inbäddade i en hel del snåriga, långsökta och förglömliga intriger, men är de båda männen olika eller en och samma? Den sekulariserade och kluvne respektive den rättrogne, evige antagonisten? Är Shylock en ofrånkomlig del av en judisk erfarenhet eller identitet? Det är romanens kärna och behållning, det eviga samtalet, släktskapet och misstrogenheten mellan dessa två. Strukturernas och mentaliteternas brutala seghet. Särskildheten som vägran att infoga sig eller omöjligheten att verkligen släppas in utan att samtidigt förlora sig själv.

Similar Posts:

• Shakespeare 400 år
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Den duktiga flickan i bakgrunden träder fram
• Vill du ha din frihet får du ta den

Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke.  Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• En berättelse för vår tid
• Första översättningen
• Många pojkars historia
• Han lajkade Big Brother

Margareta Lindholms bok är en bok att ta fram när en är på Downtown Abbey-humöret och vill njuta av det estetiska i Charlottes promenader till postkontoret och beskrivningar av Emilys Beethoven-tolkningar. Men ännu mer är det en bok att ta fram när en vill krossa klassamhället och patriarkatet. Brontë-systrarna drar visserligen in pengar på sina böcker men måste hålla sina författarskap hemliga. Erin har visserligen sett världen på riktigt och inte bara i böcker som systrarna men det är framför allt världens skuggsida hon sett. Barn som tvingas jobba i dödligt farliga gruvor, textilarbetare som går runt med ständiga sår i händerna och får avdrag för minsta lika knut i det tyg de väver.

Det ÄR kvinnorna som är de smarta, coola, starka (mentalt visserligen men också i ren muskelkraft) i den här boken. Till exempel tvätterskorna som är långt nere i hierarkins pyramid men som skrattar åt dem på toppen. Erin dras till dem på samma sätt som hon dras till Emily som lockar fram hennes kreativitet och hennes konstnärskap. Ändå är de förfördelade och mästras av de medelmåttiga männen omkring dem.

Det är en bok som skildrar konstnärskap och enorma klassklyftor på ett vardagligt sätt som känns levande från första sidan. Författaren Emily Brontë vill locka fram all hjärtesorg ur Erin för att ha något att skriva om, Erin själv kastas mellan att vilja måla av Emily en gång om året som ett konstnärligt projekt och att ta hand om henne tills Emily blir så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv. Alla som någon gång velat något mer med sitt liv än att bara överleva bör läsa denna.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Första översättningen
• Och kvinnorna?
• Att läsa sitt liv
• En sommar i Grez-Sur-Loing

Så ser hon det inte minst själv. Men det är nog faktiskt också så i verkligheten, och det är ett intressant grepp som författaren Claire Messud tar när hon väljer att låta en så given bifigur bli huvudperson, och dessutom få uttrycka sin frustration över det samhälle som så länge förnekat henne den rätten. Bokens titel härrör från ett sådant resonemang: Nora kan knappast kalla sig en källarmänniska i Dostojevskijsk mening, för det är hon alltför välanpassad och belevad. Men hon blir heller aldrig någon galen, obehärskad, kvinna på vinden a´la Bertha i Jane Eyre. Istället är hon kvinnan en trappa upp, som sitter där tyst och väntar. Redo när omvärlden ropar på och behöver henne men aldrig i en position där hon själv kan ställa krav på andra.

Den som normalt sett skulle haft huvudrollen i den här boken är Sirena, en konstnär som flyttar till staden där Nora bor för att tillbringa ett år där medan hennes man har en gästprofessur på stadens universitet. Sirena bor annars i Paris, är på vippen att slå igenom i konstvärlden, har en underbar, klok son och en rolig, men också intellektuell, make. Nora kommer nära dem alla tre, och ett märkligt, väl fångat förhållande uppstår: Man vet inte om hon främst vill vara vän med familjen, eller om hon egentligen snarare vill vara som dem, ha det de har.

Den tanken är en av de många som läsningen av boken väcker. Nora undervisar sonen Reza i skolan och är dessutom barnvakt åt honom en kväll i veckan. Under de kvällarna låtsas hon att han är hennes egen son, och bedåras av hans vackra mörka ögon och lillgamla klokhet. Men frågan är om hon egentligen hade velat ha en egen son eller om det snarare är bilden av den lyckliga relationen moder-son som hon vill åt. När hon konstant nedvärderar de egna relationer hon faktiskt har, med sin äldre far till exempel, inser man att hennes problem också har mycket med en ”gräset-är-alltid-grönare”-känsla att göra.

Samtidigt som det inte går att förneka att Noras upplevda situation också är verklig. Vi tycker att det är mer intressant att höra en konstnär berätta om sitt arbete än att höra en lågstadielärarinna göra det, så är det bara. Vissa yrken och familjekonstellationer ses som mer eftersträvansvärda än andra, och vi tror automatiskt att de individer som befinner sig i dem är lyckligare. Halten av självuppfyllande profetia är nog inte obefintlig i de fallen.

Lite vid sidan av ställer Messud också en del frågor kring konstvärlden och vad vi betraktar som konst. Vem är det som avgör vad som blir framgångsrikt och ses som stor konst, och vilken typ av människa måste man vara för att klara sig i konstvärlden? Att det till stor del handlar om den egna förmågan att, möjligen förmätet, själv ta på sig rollen som skapare av stor konst för att faktiskt bli det är något som Messud elegant visar.

Att Noras uppdämda ilska slutligen ges utlopp – i form av denna berättelse – bottnar i ett svek hon utsätts för. Vad detta svek består i får man veta först alldeles i slutet av boken, även om det nog kan sägas ske mindre svek under hela berättelsens gång. Detta bokens upplägg, men också dess lätta, flödande språk, ger den en bladvändarkaraktär som är sällsynt utanför deckarvärlden och som gör att man läser fort, roat, engagerat. Man undrar också över om det ska komma en hämnd, en ”pluggisen-tar-av-sig-glasögonen-och-blir-balens-drottning”-scen där Nora får ge igen.

Så mycket kan väl sägas som att den scenen i alla fall inte finns innanför bokens pärmar, och det tycker jag trots allt är en av dess förtjänster. Visst hade man unnat Nora en sådan scen, men den hade inte varit särskilt trovärdig. Nu kan man själv som läsare föreställa sig hur Nora gör för att gå vidare i sitt liv – om det alls går, och vad en sådan process i så fall skulle bestå i. Messud lurar oss på tillfredsställelsen där, men det gör hon rätt i. Det får oss att ifrågasätta mer.

Similar Posts:

• Vecka 24: Tiotusen orangea små bokreferenser
• En förvriden värld
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Med landskapet som målarduk
• Den självklara historien

Det är traditionen av att dricka te ur små tunna koppar, att föreställa sig ladies och gentlemen på den engelska landsbygden i början av förra seklet, böljande klänningar, stora salonger och böjda paraplyer. I Afternoon tea görs anspelningar till litteraturhistorien, det blinkas till Jane Austens och systrarna Brontës tider men även till J K Rowlings Harry Potter. Men när inledningen är förbi lämnas litteraturanknytningen och som bokälskare tycker jag förstås att det är synd.

Istället är Afternoon tea mest en kokbok. Vi får en kort guide till te som inte tar upp något jag inte redan visste och en kort historik som berättar att det egentligen inte finns några regler för afternoon tea, vilket gör mig förbryllad eftersom jag många gånger upplever den engelska kulturen som reglernas kultur.

Det första jag vill bläddra fram är recept på scones som enligt mig är kärnan i måltiden. Därför förväntar jag mig att hitta de recepten långt fram, stort och tydligt. Istället lyckas jag tillslut hitta de traditionella engelska sconesen på en av de sista sidorna i boken. Receptet är enkelt och resultatet blir både smakfullt och vackert. Jag använde normalsaltat smör när jag bakade och tyckte att sconesen blev aningen för salta, så ett tips är att använda osaltat smör.

I receptsamlingen finns också Heavy Chocolate Cake, en chokladtårta att dö för! Den innehåller bland annat 600 gram mörk choklad, 200 gram smör och 5 deciliter vispgrädde. För den lite mindre våghalsiga finns även recept på marmelader, shortbread cookies, äppelkakor och småpajer. Vilka faktiskt är perfekta att avnjuta även på andra tider på dygnet än eftermiddagen.

Similar Posts:

• Flickbokens uppväxt
• Chokladbollar på längden och tvären
• På bjudning med Mrs Gaskell
• Dygden belönad
• Hon romandebuterade för 170 år sedan

Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. Till Paris reser teateragenten Semolina Pritchard och hennes båda assistenter, den prudentliga Lindsay och den otåliga Myrah. Dock inte tillsammans.

Semolina försöker knyta kontakt med den amerikanska filmregissören Sofie Shaparov, en minst sagt lätt förklädd Sofia Coppola. Myrah surar över att hennes försök att ragga upp en vacker ung skådespelare, Lloyd Khan, gått åt fanders, medan Lindsay följer en impuls och följer med just Lloyd till Paris – bara för att dras in i ett märkligt spel mellan honom och hans tilldragande men ack så strulige bror Alexis.

Det både låter och smakar som någon sorts populärkulturell parodi. Till och med språket känns som en inte alltför ambitiös översättning från något lättläst engelskt eller amerikanskt. Jag förväntar mig en ny De skamlösa, men jag sitter och väntar på ett budskap, en vass egg, som aldrig riktigt infinner sig. Inte för att inte intressanta teman fladdrar förbi – Vad betyder till exempel konst för de här självcentrerade människorna? Vad betyder livet? Kärlek? Välstånd? Vad betyder det att leva i så skarp kontrast till exempelvis lille papperslöse Michel, ännu en av romanens bikaraktärer? – men de gör just det. Fladdrar förbi.

I en DN-intervju med Lindblom läser jag att hon med The Agency velat göra något helt annat än med föregående roman. The Agency ska inte debatteras, den ska helt enkelt bara läsas. Vad nu det betyder? Förebilden ska vara George Eliots Middlemarch. Den har jag tyvärr inte läst, men jag försöker jämföra i huvudet med andra 1800-talsromaner.

Kunde kanske Semolina Pritchard vara en post-Erica Jong-variant på, säg, Austens Mrs Bennett? Lindsay Lawrence en modern Jane Eyre? Det är onekligen en ganska underhållande tanke.

Men det är svårt att jämföra utan att sakna 1800-talsromanernas (om man nu får bunta ihop dem på det viset) stora pathos. Jag kan inte komma på någon 1800-talsroman jag läst som inte väckt både ett personligt engagemang i karaktärerna och ett moraliskt engagemang i de frågor som berörs.

Så trots att det här för all del är ett gott hantverk, med snabba scenbyten, ett visst driv, och en och annan rolig referens (de utlovade Beatles-referenserna blir mestadels en besvikelse, men diskussionerna kring Coppola och franska revolutionen är bitvis intressanta), så liknar mitt problem med romanen till stor del det jag hade med De skamlösa. Där uppskattade jag tendensen, men fick aldrig fäste i karaktärerna. Här har jag å ena sidan svårt att engagera mig i handlingen, men förstår å andra sidan inte riktigt vad författaren vill heller. Tyvärr.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Tål att läsas om och om igen
• Idéroman på konsumismens altare
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris

Jane Austen och de tre systrarna Brontë har alla skrivit om unga kvinnors förälskelser och kärlekar i början och mitten av 1800-talet. De går att betrakta som en tidig form av ”flickbok”, men med en äldre målgrupp än Anne på Grönkulla och Unga kvinnor som kom senare. Jag minns hur jag själv försökte mig på någon av Jane Austens böcker i slutet på högstadiet, men att jag fann den alldeles för långtråkig och tung för att komma speciellt långt i. Dock läser karaktärerna i Unga kvinnor systrarna Brontës böcker med glädje. När jag nu för första gången ger mig på att läsa Charlotte Brontës Jane Eyre förfasas jag över den fattigdom och tuktan som drabbar Jane Eyre i inledningen och väntar hoppfullt på att den stora kärleken ska blomma upp.

”Flickböckerna” vars främsta uppgift var att uppfostra efterföljdes av böcker med kavata och initiativrika tjejer med mycket humor och vett att ta plats. Även om sådana flickor ofta beskrevs som ”pojkflickor” för deras icke könsnormativa beteende, öppnade de ändå upp för en ny syn på flickan. Dessa karaktärer skapade i sin tur karaktärer som Kitty, George i Fem-böckerna och Lotta i Ester Rilnér-Lundgrens serie, där unga tjejer ger sig in i brottsbekämpningen och löser mysterier och deckargåtor.

I recensionen av Bonniers Uppväxtklassiker-box väckte jag frågan om vilka böcker som blivit valda och bortvalda till samlingen. Här handlar det om att låta böckerna komplettera varandra för att berätta en gemensam berättelse från fler perspektiv. Då Unga kvinnor, Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Pappa Långben är utgivna från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal och är skrivna av amerikanska eller engelska författare kan jag undra vad Maria Gripes Agnes Cecilia från 1981 har med de övriga att göra. Hon bjuder onekligen på ett nytt perspektiv, men om man vill bredda synen på ”flickboken” varför inte blanda upp samlingen mer? En bok som ligger närmare till hands för det svenska perspektivet är böckerna om Kulla Gulla, men då det skulle innebära att publicera en bok i en serie om 11 kan också ses som avhugget. Jag antar att även den klassiska uppväxtskildringen om Anne på Grönkulla har blivit bortprioriterad av samma anledning.

I Sverige har Astrid Lindgren skrivit böcker om starka och kapabla flickor, och jag funderar på varför de aldrig kommit att betraktas som just ”flickböcker”. Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken på Junibacken och Ronja Rövardotter, är alla exempel på böcker som skulle kunnat ha ingått i en samling om uppväxtklassiker. Där får flickor vara både galna, fantasifulla, gränslösa, bråkiga, slarviga, arga och smutsiga. Kanske har målgruppen varit för ung och böckerna därför blivit betraktade som barnböcker istället för ”flickböcker”. Men som uppväxtskildringar tycker jag att de står sig strålande tillsammans med de övriga i samlingen och jag hade till exempel väldigt gärna sett Madicken som del i den.

Idag har flick- och pojkböcker ersatts av det mer könsneutrala ”ungdomsböcker”, men tyvärr har dessa böcker fortfarande ett av könen som tydlig målgrupp. Egentligen ingenting som i sig måste vara av ondo, speciellt inte när ungdomsutgivningen med tjejer som främsta målgrupp varit strålande de senaste åren. Många nya författare som Sofia Nordin, Jenny Jägerfeld och Sanne Näsling har debuterat med berättelser som vågar beröra och inte räds för att ta upp svåra ämnen. När killar i alla tider har fått ”flyktläsa” för att följa med böcker in i andra tider och världar har turen nu kommit till tjejerna. Jag kan inte se succérna med serier som Twilight med tjejer i huvudrollerna som förälskar sig i utomjordligt snygga mytologiska varelser som annat än ett behov att slippa sin egna grå vardag för ett tag. Tjejer precis som killar behöver det, har rätt till det och ska uppmuntras till det.

Därför upplever jag det som att dagens ”flickbok” istället för att uppfostra flickor uppmanar tjejer till att göra revolt och stå upp för sig själva och för den de är. Att det är helt okej och alldeles rätt att drömma och försvinna i och njuta av böcker. Och det är inte en dag för tidigt!

Similar Posts:

• Dygden belönad
• Eftermiddagar på engelskt vis
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• På bjudning med Mrs Gaskell
• Tål att läsas om och om igen

Den här svenska översättningen av Cranford har fått underrubriken ”En småstadsidyll” och de problem damerna i Cranford sysselsätter sig med är inte sällan av underhållande trivial karaktär. Staden får besök av en mystisk trollkarl eller drabbas av en inbillad inbrottsvåg. Miss Betsy Barkers älskade kossa går ner sig i en kalkgrop och måste kläs i flanellpyjamas. Mrs Forrester låter minsann inte det faktum att katten slurpar i sig hennes bästa spets hindra sig och konversationen på en bjudning sammanfattas bekymrat: ”Det var mycket besvärligt att hålla medelvägen mellan mrs Forresters dövhet och mrs Jamiesons sömn.”

Det är emellertid också en miljö präglad av skvaller, strikta normer och hierarkier. Att den förnäma Mrs Jamieson utan att klandras kan slumra till och måste tassas runt framställs som fullkomligt självklart, och när samma dam väntar besök av en adlig släkting kan hon helt sonika undanbe sig de ickeadliga väninnornas visiter. Sin förnämitet poängterar hon demonstrativt genom att ignorera en annan stackars dam i sällskapet, som hon inte anser vara en värdig bekantskap, och genom att servera knähunden före väninnorna.

Allt detta presenterar Gaskell med sitt milda ironiska tonläge och sin varma, roade blick för människors små fånigheter, för tillkortakommanden och fegheter, blödande hjärtan och sumpade möjligheter. Särskilt den rara Miss Matty, berättarens värdinna, är faktiskt tankeväckande rörande i sin lojalitet och tilltro till vännerna och till världen i stort.

Den som sett BBC:s tevefilmatisering från 2007, som SVT sände i vintras, kommer att sakna en hel del i romanen Cranford. Denna filmatisering, BBC:s tredje av bokvärlden, bygger på en kombination av flera Gaskell-romaner, och många av de berättelser som gett teveserien dess struktur finns helt enkelt inte med i just Cranford.

Dessutom publicerades Cranford, som många 1800-talsverk, först avsnittsvis i tidskrifter – de första kapitlen i Dickens Household Words (och Dickens läses också flitigt i kapitlen). Det gör emellertid berättelsen väl episodisk – fast just det publiceringssättet kanske i andra sammanhang bidragit till romaners spänningsskapande – nästan till och med väl episodisk för att egentligen kallas roman. Cranford hålls samman av miljön och karaktärerna, men lämnar en del att önska just vad gäller just dramatisk struktur. Jämfört med Jane Austens driv och vassa humor, eller med någon av systrarnas Brontës mer melodramatiska intriger, framstår den som ganska bagatellartad.

Det är i alla fall en mycket charmerande bagatell och en skicklig skildring av 1800-talets vardagsliv bland medelklassens damer – liksom av småstadslivet och människors både småttiga och storartade sociala spel långt bortom någon specifik tid och plats.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Dygden belönad
• Flickbokens uppväxt
• Modern epik
• Eftermiddagar på engelskt vis