Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Jag har hunnit läsa 123 sidor när jag slås av att jag inte vet vad huvudpersonen heter. Men det gör inget, för jag vet vad han tänker och hur han känner. Vad som får blodet i honom att pumpa.

Insikten om att juridik inte handlar om rätt och fel utan att lära sig behärska spelreglerna i ett system som ter sig allt mer ojämlikt får honom att börja tvivla. I ett försök att känna sig levande åker han till en demonstration i Malmö.  Där möter han för första gången Max, som iklädd rånarluva sprejar orden VI HAR REPEN OCH DOLKARNA på en vägg.

Kort efter deras första möte tar Max med honom hem till sig. Hon bor i en gammal villa tillsammans med en pensionerad professor och en handfull personer. Tillsammans utgör de en tight grupp med egna regler.

Ett förfallet, vackert gammal hus som andas mystik utgör en perfekt bohemisk kuliss till det sociala spel som pågår mellan vår huvudperson och gruppen. Poeter som Baudelaire och Muhammad Al-Maghut citeras och diskuteras. Noga utvalda fraser blir till hashtags på Instagram.

Huvudpersonen introduceras till en värld där radikal ärlighet och anarki är det enda som betyder något. Det nya sammanhanget är allt han tidigare saknat. Det är spännande, oförutsägbart och förtrollande. Han dras till dem som en nattfjäril till ljuset, väl medveten om att det inte är riskfritt. Det eskalerar och han finner sig snart i en situation där han tvingas ta snabba beslut – beslut som kan komma att förändra hela hans liv.

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av spänningsromaner. De som kännetecknas av komplexa, välskrivna karaktärer och en genomgående stämning som liksom drar in en i berättelsen. Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En hemlig plats av Tana French och Steglitsan av Donna Tartt är andra böcker som inger liknande känsla. Det är berättelser som låter en komma nära, där man får följa med och våndas, växa och mogna tätt intill karaktärerna.

Den här berättelsen är på många sätt högaktuell. I ett samhälle där klassklyftorna ökar i en aldrig tidigare skådad takt finns också ett växande missnöje. Det är en konst att väva in samhällskritik som på sätt och vis är sedelärande utan att för den skulle skriva läsaren på näsan. I Ett ärligt liv levererar Zander kritik mot systemet vi lever i, samtidigt som han gestaltar lockelsen i att leva utanför lagen utan att för den skull vara överdrivet romantiserande eller fördömande gentemot det ena eller det andra. På samma sätt är inramningen av prolog och epilog genial – det ger boken en självbiografisk touch som bidrar med ytterligare trovärdighet.

Ett ärligt liv är en intensivt relaterbar beskrivning av ungdomens tristess och längtan efter att få känna sig levande. Jakten på magi, på kickar, och samtidigt: ett uppvaknande från ungdomens naivitet och svartvita resonemang. Om att växa upp, bli sin egen, ta ut sin egen riktning – att ifrågasätta ordningen på vilken samhället är byggt och samtidigt se sprickorna i det som målas upp som utopi.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan
• Kunde varit större
• Girighet och galenskap
• En modern besvikelse

Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Texterna för radion, om denna parisiska, litterära storhet var skrivna av den belgiske, i Paris bosatte, litteraturforskaren Antoine Compagnon. Programmen sammanställdes senare i en bok, som översattes av Jan Stolpe och utkom på svenska 2016.

Titeln på boken En sommar med Baudelaire, kan först få läsaren att tro att texterna kanske erbjuder lite inblickar i Baudelaires liv, med betoning på somrarna. Eller att det kan vara så att sommaren är en särskilt lämplig årstid för läsning av Baudelaire, eller att Baudelaire ofta har sommaren som tema i sina dikter och i sin prosa. Ja, många olika funderingar kan dyka upp vid åsynen av bokens titel. Men den syftar alltså på att boken består av radiosommarprogram. För det finns väldigt lite dokumenterat kring hur Baudelaire tillbringade sina somrar, och han skrev väldigt lite om sommaren. Antoine Compagnon konstaterar att Charles Baudelaire var ”skymningens diktare, skuggans, saknadens, höstens.”

”Höstsång”, som tonsattes av Gabriel Fauré och ofta citerades av Proust, förblir en av de mest minnesvärda dikterna i Baudelaires diktsamling Det ondas blommor – som faktiskt utkom på sommaren – den 25 juni 1857. Här de inledande fyra raderna i Jan Stolpes översättning:

Vi dyka snart i dimmorna de kalla;
farväl, vår sommars alltför korta sken!
I staden hör jag redan veden falla
med dova ljud mot huskvarterens sten.

”Med senhösten återkommer tiden för minne och fantasier, för spleen och melankoli, förmågor och känslor som är oskiljaktiga från vår bild av Baudelaire”, skriver Compagnon och tillägger att det är den nedgående solen som Baudelaire hyllar: förnattens ögonblick, skymningen hellre än gryningen. Han förknippar den älskade kvinnan med skymningen eller natten.

Det är alltså de andra tre årstiderna som Baudelaire hyllar. Dessa två rader inleder dikten ”Dimmor och regn”, också ur Det ondas blommor:

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av

I 33 småkapitel belyser sedan Compagnon denna franska författarikon, den som han beskriver som ”en sårad och bitter människa, en grym slagskämpe, en genial dåre, en som gör en sömnlös.” Compagnon gör nedslag i hela Baudelaires liv. Men Sommar med Baudelaire är en liten bok rent fysiskt och meningen verkar vara att dyka ner lite här och lite där i hans liv och verk, för att väcka ett intresse, ”utan ambition att säga allt”, som han beskriver det. För dem som Baudelaire är en nästan ny bekantskap, fungerar det säkert utmärkt med en sådan introduktion via ett återkommande kort radioprogram. Men jag tror inte så många som inte förut känner till och har läst mycket om och av Baudelaire, skulle börja med att läsa just denna bok. Vet man inget, vill man nog hellre läsa en riktigt omfattande kronologisk biografi först.

Men det som jag speciellt kommer till ökad insikt om genom att läsa denna bok, är insikten om hur plågad Baudelaire måste ha känt sig och detta till stor del på grund av droger. Han förstörde med all säkerhet tidigt sitt psyke med droger. Drogernas verkan och efterverkan fick honom sedan att sova dåligt, att somna i ångest och att vakna i ångest. En störd sömn påverkar hela den följande dagen och ger upprörda nerver, retlighet, överkänslighet, kraftlöshet och till sist sjukdom. Baudelaire hade säkert kunnat leva ett betydligt lyckligare och mer harmoniskt liv om han helt undvikit alla droger. Men då hade vi inte haft hans poesi och prosa, i alla fall inte med det innehåll och den stil den fick och har.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• En introduktion för de initierade
• Tidsresa till Paris

Det seriösa, det nyttiga, … trivs inte i dess sällskap.

Med den definitionen är hennes bok knappast en frivolitet, den är trots ämnet en seriös och upplysande historiebok. Den är också en riktig bladvändare (kallas det så?) som löper över ungefär tusen år. Själva huvuddelen av boken koncentrerar sig dock på 1600- till 1800-talet. Att författaren är specialist på l´Ancien régime (Frankrike innan revolutionen) är tydligt.

Det frivolas historia inleds med en blick på hur kvinnor har betraktats genom historien. Många gamla stofiler citeras om kvinnans lättsinnighet, frivolitet och hennes (tillskrivna) oförmåga till allvarligt och seriöst tänkande. Det är intressant att läsa även om det inte är något direkt nytt hon bidrar med där. Hennes fokus på just kvinnans påstådda lättsinnighet är dock underhållande och de stofilcitat hon drar fram är i lika grad roliga och irriterande. Moralisten Boudier de Villemert är ett exempel, han tyckte sig vara kvinnovän men kallade samtidigt kvinnor för ”småtokiga” och ”uppsluppna”:

 De fantasier som snabbt avlöser varandra håller dem i ständig rörelse: än är det ett nytt smycke som de är galna i, än en hund eller en papegoja de tjusas av…

(ur L´Ami des femmes; kvinnornas vän, 1774).

Med sådana vänner, vem behöver fiender? brukar det ju heta.

Historiskt har framför allt kvinnor (till stor del för att de utestängts från stora delar av samhället kan man tänka) kommit att symbolisera det frivola. Något som Melchior-Bonnet benar ut bra är som sagt den historiska synen på ”kvinnosysslor”, ”kvinnolitteratur” och annat som man (män) inte tagit på något större allvar. Att män är minst lika frivola som kvinnor och kvinnor minst lika allvarliga som män borde ju inte vara någon nyhet egentligen, men måste upprepas gång på gång tills den stora polletten trillar ner.

Att bokens huvudfokus ligger på den franska aristokratin är väl nödvändigt eftersom vanligt folk varken hade tid eller pengar till det rysch och pysch som dekorerade adelns kläder och liv. Som bister antirojalist och nivellör får jag onekligen vatten på min kvarn när författaren beskriver hovlivet hos solkungen (Ludvig XIV). Ytan var viktigare än innehållet och man ruinerade sig för att ha det senaste i modeväg. Försäljare av band, spetsar och krås blev rika när hovet slogs om vem som var mest inne. Modesvängningarna i vår tid är i det närmaste långsamma som en glaciär jämfört med hastigheten hos desamma på Versailles under sent sextonhundratal. Där kunde något bli modernt på morgonen och vara hopplöst ute redan samma kväll. Statusstress någon?

Frivoliteten begränsade sig inte till kläddetaljer utan präglade hela det aristokratiska livet, att tala med gäll och förställd röst var till exempel viktigt. Man skulle vara lättsam och raffinerad, pratade man om något allvarligt eller seriöst så måste det göras så ytligt och underhållande som möjligt (lite som om allt var statusuppdateringar på facebook kanske).

Nåväl, boken löper på fram till vår tid och frivoliteten hinner med en demokratisering eller två. Först får borgarna plötsligt pengar och kan vara frivola de med (det vill säga köpa onödigheter och vara ytliga). Sedan i takt med samhällsutvecklingen så kommer medelklassen som också har pengar och tid att göra sig av med. Och där är vi nu, mitt i konsumtionssamhället omgivna av idel frivoliteter.

Tack och lov är frivolitet inte bara konsumtion. Boken är också sprängfylld av andra lättsamma nöjen som dans, fester, kortspel och salongsliv. Jag slits i läsningen mellan en irritation över de privilegierades lyxliv och en viss beundran inför det uppsluppna festandet under sjuttonhundratalet. Jag förstår inte hur de orkade ha kul hela tiden.

Det frivolas historia är helt klart värd en genomläsning, dessutom är den fint formgiven, fylld med illustrationer, intressanta citat och ögonvittnesskildringar av allehanda galenskap. Jag får till exempel veta att Baudelaire brukade färga håret grönt: den dystre mannen jag ser framför mig när jag tänker på honom får en annan lyster när jag också ser det gröna håret. Berättarglädjen lyser igenom även de mycket få träiga partierna, detta är en historiebok som är både lärd och allvarlig och läsvärd. Dessutom pryds bokens framsida av en yppig rumpa (målad av Francois Boucher nångång på sjuttonhundratalet), något som gör den extra rolig att läsa ute i offentligheten.

Similar Posts:

• Raljerande barmonolog
• I Upplysningens tjänst
• Med strömmen – eller mot?
• Djupdykning i Paris förflutna
• Om en man utan minne

”Berusa er!” av Baudelaire är ett relativt välkänt exempel på symbolismens litteratur.

Andra relativt kända namn var Stéphane Mallarmé och Joris-Karl Huysmans, stilbildande författare man kanske inte pratar om varje dag. I Sverige var till exempel August Strindberg influerad av symbolismen.

Leandoer har verkligen gjort ett hästjobb med den här boken, som är den första stora (svenska) genomgången av de litterära symbolisterna. Han reder ut en massa lösa trådar och hoptvinnade författaröden och skildrar både personerna och tidsåldern på ett mycket insatt (och underhållande) vis. Den tidens ideal, moral och dubbelmoral speglas snyggt mot vår egen tid.

Att applicera vår tids tankar om moral på människor som levde för hundra år sedan är ju relativt meningslöst, men att jämföra dem är alltid intressant. Att vissa symbolisters överdådiga reseberättelser från orienten, fyllda av exotiska kärleksmöten med lokalbefolkningen nu kan ses som ledsamma bekännelser av dåtidens sexturister är ju till exempel tänkvärt.

Att läsa om de vän- och ovänskaper som bidrog till symbolismens litteratur är förvånansvärt roligt. Boken är skriven med stor kunskap och glimten i ögat. Det som kunde varit en ganska torr bok om en snutt ur litteraturhistorien är i Leandoers händer en bladvändare fylld med fester och dueller bland bokmalar, spleensjuka och livsnjutare. Jag fylls med upptäckarlusta och vill läsa mer av och om de här tänkarna och i vissa fall tokstollarna.

Finurligt nog innehåller Slut även en antologi med prov på ett tjugotal av de mest framträdande författarna inom symbolismen. Vissa av de texterna känns väldigt moderna, andra känns egendomligt ålderdomliga, de flesta är dock läsvärda på ett eller annat sätt. Som introduktion till symbolismen är det ett roligt urval. Vill man läsa mer så får man åtskilliga tips i litteraturlistan som avslutar boken.

Ska jag anföra något negativt mitt i hyllningen så är det väl att Slut är mer underhållning än vetenskap. Bland alla namn och referenser och kluriga funderingar så blir sammanhangen ibland lite oklara och en del av författarna som passerar förbi gör det i hög fart. Men det är mild kritik, jag läser tusen gånger hellre den här boken än en tråkig kalenderbitarvolym om samma sak. Slut är mer en bok för litteraturentusiasten än för litteraturvetaren, har man det i minnet så är den väl värd att plocka hem.

En liten reflektion också: Märkligt att de flesta litterära kotterierna så ofta startar med en liten grupp likasinnade som först i samförstånd skapar något nytt och stilbildande, för att sedan bli osams om allt. Först publicerar sig alla i samma tidskrifter och ger ut ”fanzines” tillsammans, sen ska alla ha en egen tidning.

Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats i bokhyllan. Symbolisterna var i huvudsak drömmare och drömmarna är sorgligt frånvarande i dagens litteratur.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Tidsresa till Paris
• Bokslukaren och hans essäer
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

Jag är bakis och klagar faktiskt inte. Måstena rusar förbi i den takt de kan; allt rättar sig efter magens krumbukter, ryggens svettningar. Varför måste jag tycka så fasligt mycket om rödvin? Varför öppnar sig skyarna än en gång nu, häller blöta småspik över asfalten, trots att det kom så mycket igår? Och sängen står där i hörnet, viskar och drar… Jag läser just nu tre böcker samtidigt, alla lika spännande. Marta Söderbergs oromantiska insyn i självskadebeteende hos ung tjej: Ramona. Ulrica Dahls studier i att vara feminist och samtidigt feminin, att vara femme-flata och dras till butchflator: Skamgrepp – femme-inistiska essäer. Och så kastade jag mig häromdagen in i Stephen Kings tegelsten Pestens tid, stundtals läskigt nära verklighetens ebolaspridning. Och se där! Kom åskan också.

Veckan börjar med Tones recension av en klassiker, Charles Baudelaires De ondas blommor. Tone tycker att det är en levande och fortfarande högst relevant klassiker. Hon ”har en förkärlek för det makabra och bisarra” och ger boken en åtta.

Imorgon skriver Joel om den förtjusande barn/ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegelius. Han tycker mycket om den, även här blir det en åtta. ”Exotism, händiga gorillor, ångbåtar och dragspelsmusik… allt man kan önska av en bok?”

På onsdag är det Evas tur. Hon skriver om Håkan Möllers Lyx och mode i stormaktstidens Sverige: Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Boken handlar om stormaktstidens syn på lyx, ur ett religiöst och politiskt perspektiv. Men Eva hade hoppats på lite mer konkret historia om peruker och perukers användande i Sverige.

På fredag recenserar Anna Liv Varg Gyllanders Min är hämnden. Det är en deckare som spänner över mycket. En manlig politikers lilla dotter kidnappas på Skansen samtidigt som barnets mamma ska utvisas till Tjetjenien. Detta är den femte avslutande boken i serien och det är ”välskrivet, spännande och med levande dialoger”, tycker Anna Liv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Johan Klings Glasmannen. När den olycklige Felix bestämmer sig för att sluta arbeta går hans liv snabbt utför både ekonomiskt och socialt. Ett ämne som i grunden känns viktigt och aktuellt, men Klings val av historia och personporträtt lyckas inte engagera Daniel.

Så sörj inte sommaren; läs!

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Vecka 7: Kärlek och död

Jag har älskat Baudelaire sedan vi läste hans dikter på lektionerna i litteraturvetenskap. Jag har en förkärlek för det makabra och bisarra och tilltalades direkt av exempelvis ”Kadavret”. Det som var så spännande var brytningen mellan den stilrena och traditionella formen och det kaotiska, bisarra innehållet. Formen på dikten antyder en traditionell diktarestetik med bunden vers, fyrradiga strofer och rim – själva strukturen placerar sig i en estetisk tradition, formen i sig var alltså inte ny. Det som var nytt då dikten gavs ut var innehållet när det kontrasteras mot formen. Genom att kontrastera form och innehåll finner man diktens verkningsmedel; den drabbar i sin plötslighet, det oväntade i spänningen mellan tradition och något nytt, mellan det formbundna och det förruttnade som väller ur kadavret och dikten; spänningen mellan det estetiska och det antiestetiska, det estetiska och det intellektuella.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll isär

Baudelaire brottades med att i den moderna storstaden inte bara se människans förfall utan också en ”oupptäckt skönhet”. Det är i mötet mellan förfall och oupptäckt skönhet ”Kadavret” finns till.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn.
Så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Det finns givetvis också mer traditionella dikter i Baudelaires arsenal. Han diktade ofta om Ledan, spleen, melankolin. Dock är det just de makabra dikterna jag fastnar för, kanske eftersom det är där jag finner den oupptäckta skönheten. Ur ”En martyr”:

Lik, svara! Skrämmande huvud, lyft upp
dig själv med febriga händer
i flätor som stelnat: säg, har han kysst
till farväl dina kalla tänder?

Det ondas blommor orsakade uppståndelse då den gavs ut, och har sedan dess haft en given plats inom litteraturvetenskapliga studier. Är den då fortfarande relevant att läsa? Ja. Baudelaire beskriver den mänskliga upplevelsen så ingående. Han beskriver vantrivseln och alienationen, han beskriver skräck och sorg. Baudelaire är fortfarande i högsta grad relevant.

– Ett otal smycken sover i sin grav
i jordens mörker eller glömskans hav
som inte nås av hackor och av lod;

och hemligt, i sin djupa ensamhet
utgjuter mången blomma sin klenod
av milda dofter varom ingen vet.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Resultatet av två års iakttagelser
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• Modernismens främsta dikt

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• Resultatet av två års iakttagelser

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!