Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Att hon har skrivit en lång rad deckare om den nyfikna författaren Erica Falck och hennes nogsamma make kriminalinspektör Patrik Hedström samt dennes buffliga, verklighetsfrånvända chef Bertil Mellberg märks. Läckberg har jobbat upp ett tacksamt register av karaktärer som huserar i Fjällbacka med omnejd. Det är något med hennes schvungiga historier som får mig (och fler än mig, hon är Sveriges bäst säljande författare) fortsätta läsa, även om jag fortfarande tycker att karaktärerna är mer av karikatyrer med överdrivna drag samt förehavanden. Men historierna har fart, det är alltid spännande och jag får mina goda skratt.

Lagom till tioårsjubiléet släpps Mord och mandeldoft. Det är en novellsamling som innehåller tre deckarnoveller och en kortroman. Två av deckarnovellerna är fristående ifrån Fjällbacka-serien. ”Drömmen om Elisabeth”  är en hypnotisk och psykotisk historia som utspelar sig till havs där barnlöshet och döda ex-fruar gör sitt till handlingen. Vidare har vi ”Änkornas kafé” som är raka motsatsen. En puttrig historia som utspelar sig på ett kafé där det går att beställa änkans special av den frejdiga ägarinnan Marianne. Fjällbacka och Läckbergs välkända karaktärer besöker dock oss i En elegant död. Där är det kriminalinspektör Patrik Hedström med kollegor som utreder mordet på ägaren av en vintagebutik. Jag har problem med novellerna. Att bygga upp en spännande intrig, bjuda på ett mord och en upplösning på tio sidor är inte lätt. Särskilt om en som Läckberg jobbar med målande miljöer och tydliga personbeskrivningar. Då blir det inte så mycket kvar till gåtan och dess lösning utan historien rumphuggs tyvärr. Den fjärde historien är en kortroman på 101 sidor. Där är det Patrik Hedlunds kollega, polisassistent Martin Molin, som följer med sin flickvän på släktträff. Denna sker på en ö och knappt har de hunnit dit förrän stormen blåser upp och kapar dem från omvärlden. Att det strax därpå begås ett mord, gör nog ingen läsare överraskad. Vår unga polis Martin Molin saknar såklart Patrik Hedlund, men tvingas själv ha hand om utredningen i väntan på kontakt med yttervärlden. En klassisk pusselgåta med andra ord och här finns det mer sidor att fördjupa spänningen på. Det känns tyvärr redan från början tjatigt. Mord på en avskuren ö, en dysfunktionell familj, en klipsk polis och katastrofalt väder… Gäsp. Men visst infinner sig en viss nyfikenhet. Läckberg kan konsten att fånga. Hennes tidigare nämnda miljöbeskrivningar förflyttar en faktiskt till historiens Valö.

Resten av boken, som är en ansenlig del, ägnas åt en djupintervju av Camilla Läckberg, gjord av Carina Nunstedt. Den heter ”En framgångssaga”, och jag måste erkänna att jag bara skummade lätt. Där finns svartvita bilder ur Läckbergs liv, samt en omfattande och spretig intervju med alldeles för mycket information som dessutom blir till ett fjärmande av författaren. Jag hade hellre haft en kortroman till eller det att Läckberg berättat sin egen historia. Efter den fadäsen bjuds de som mot förmodan är osäkra på Fjällbacka-seriens karaktärer på ett persongalleri där de alla presenteras närmare, följt av en kortare presentation av alla böcker i serien. Det blir övertydligt och tjatigt.

Camillas deckarskola får avrunda denna urvattnade jubileumsutgåva.

Alla kan skriva deckare. Det är inget hokus pokus och man behöver inte ha någon medfödd talang.

Jag håller alls inte med om detta utan menar att påståendet eldar på myten om att deckare är en andra klassens litteratur. Dock tycker jag att deckarskolan är stringent. Den är riktad till ”alla kan” och beskriver kortfattat men grundligt hur en kan gå tillväga. Där finns övningar och boktips samt naturligtvis en massa skrivtips. För en del kan tipsen ”ha flera misstänkta” verka övertydliga, men Läckbergs deckarskola är befriande kort, koncis och där finns möjlighet till fördjupning.

Summa summarum, hade jag tioårsjubilerat hade jag gjort det med fanfarer, fyrverkerier, glitter och med en helvetes flämtande deckare. Eller så hade jag väntat med att fira. Här valdes ett något mer blaskigt alternativ. Tycker jag.

Similar Posts:

• En funktionell och underhållande mördare
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Uppfriskande rått och norskt
• När mysdeckare är som bäst
• Människor kring ett mord

Går du i författardrömmar? Du är inte ensam. Intresset för att skriva skönlitterärt har de senaste åren fullkomligt exploderat. Med det svenska deckarundret kommer lusten att tjäna snabba pengar på rolig sysselsättning, men inte handlar det bara om det? För i så fall skulle fenomenet stanna vid Camilla Läckbergs taffliga skrivarskola i Amelia. Nej, det vi ser är en uppsjö av skrivarlinjer med alla de inriktningar. Det väller ut böcker om hantverket skrivna av både kända och okända författare. Och nu har alltså tidningen Skriva lanserats i Sverige.

Att skriva är något vi i västvärlden lär oss behärska ungefär samtidigt som vi lär oss cykla, det vill säga ”alla” kan det. Eller alla ”kan” det. I skrivarlinjens begynnelse var skepticismen hård. Det hette att man omöjligt kunde lära sig att skriva om man inte redan från började ”hade det”. Skrivarlinjer var strömlinjeformande farliga experiment, som aldrig kunde leda till något bra. Men efterhand som kända författare föddes ur just dessa farliga experiment (Ninni Holmqvist, Mirja Unge, m.fl) blev fenomenet rumsrent, och idag har de allra flesta debutanterna i Svensk bokhandels katalog en eller flera skrivarlinjer i ryggen.

Nu är det ju fortfarande ingen räkmacka skrivarlinjerna erbjuder. Det hårda arbetet en författare utstår för att skapa sina verk i drömmen att bli antagen är lika plågsamt som det alltid har varit. Tidningen Skrivas hej-och-välkomna-text från chefredaktörerna Martin Karlsson och Per Adolfsson motar snabbt bort all kritik redan i inledningen. ”Du blir ingen Zlatan bara för att du går ner och kickar boll på grusplanen en gång i veckan”, helt enkelt. De sätter sin tidning i kontexten ”livsstilsmagasin”, och nog är det intressant när man tänker på det?

För det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för oss som gillar att skriva. Nu finns det det.

Anledningen till att jag avskydde Camilla Läckbergs tips och råd i Amelia, var att de var just strömlinjeformade. De var anpassade till en person som fungerade precis som henne själv. De speglade så att säga hennes skrivarprocess, men vi har alla olika skrivarprocesser. Skrivandet som hantverk går inte att lära ut på samma sätt som man lär ut snickeri eller matlagning. Hade det varit så, hade vi dels bara haft Camilla Läckberg-kopior i det här landet, och det hade väl varit tråkigt? Och dels hade vi haft en stor skara skribenter som gav upp på vägen, för att det utlärda arbetssättet inte passade dem.

Tidningen Skriva är upplagd som de flesta andra tidningar; den har sidor med roliga små notiser, den har ”experten svarar på dina frågor”, den har intervjuer med skrivande människor (kända som okända, men de allra flesta i det här numret har nått publicering), och den har längre artiklar om saker förknippade med ämnet. Jag slukar glatt författares efter författares ångest och glädje, funderar över om jag borde skaffa en skrivarlya laddad med kreativ energi, som Marie Hermansson har, eller om jag tvärtom kan jobba vidare i min röra av prylar, för det gör ju Birgitta Stenberg. Skillnaden i intervjuerna med författare är att fokus läggs på skrivandet som hantverk. Hur gör du? Vad tycker du om skrivandet som sådant? Varför skriver du? Det blir bra tips utan pekpinnar, och allra skönast är när Elin Grelsson i sin krönika skriver

Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Min favoritartikel i nummer ett är ändå Sju steg att lyckas med din roman. Den sträcker sig över just sju sidor, och erbjuder inte, som titeln åsyftar, någon form av paketlösning. Däremot erbjuder den goda sparkar i baken på vägen. För är det någon som ofta behöver en spark i baken, så är det en skrivande människa. Hur många har inte börjat på en roman och skrivit på i ett enda flöde, intensivt och underbart, fram till tjugo sidor där det plötsligt tar tvärstopp. Eller fyrtio sidor till och med, men samma tvärstopp. Tipsen handlar om såna saker som hur man bygger karaktärer, varför det är bra att läsa mycket när man skriver, hur man ska tänka när man bygger dialoger, varför det är viktigt att välja berättarperspektiv. Och även om jag har hållit på med skrivande i många år suger jag tacksamt åt mig varenda ord, och ser artikeln som en lista att återgå till. För nästa gång jag kör fast. För nästa gång manuset glider mig ur händerna, är bångstyrigt eller bara fullkomligt obegripligt.

Skrivande människor är bland de mest känsliga varelser som finns. Samtidigt är skrivandet ett sätt att få ur sig känslor som man annars går och bär på, som sätter sig i köttet och leder till tunga bittra böjda puckelryggar. ”Att skriva är att leva lite mer”, som Karlsson och Adolfsson glatt hojtar. Och nu får fler människor chansen att upptäcka det. Det enda jag saknar inför kommande nummer är mer blandning av genrer. Ge mig poesi och pjäsförfattare! Vidga fokus istället för att enbart hylla romanen! Kanske ett besök på en skrivarlinje? Och med risk att verka klyschig: jag vill veta om Guillou verkligen skriver sina manus på skrivmaskin…

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Det vilda skrivandet
• En poetik att lyssna till
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• En byggledare i konsten att skriva en roman

I Roy Anderssons och Stefan Einhorns seminarie ”Konsten att tala allvar” berör de ämnet. De talar om vikten av tillhörighet, vikten av att tillhöra en grupp. Att känna att man har något gemensamt.

Också Jan Gradvall kommer in på samhörighet i seminariet om boken Tusen svenska klassiker. Han får frågan om den masskultur som förr uppstod till en följd av det begränsade utbud som fanns nu kommer att försvinna i och med alla de nya kanaler som finns att nå kultur på. Hans svar är nej, och skälet är enkelt: vi har fortfarande ett behov av att samtala om kultur i sociala sammanhang. Därför kommer det alltid finnas en typ av kultur som samlar den breda massan. Även om möjligheterna finns till att specialisera sig finns det ändå ett behov av att samtala kring det upplevda och därför kommer masskulturen att kvarstå.

Och nog märks behovet av att tala om läsupplevelsen. Bokcirklar har blivit hippt, eller åtminstone mer uppmärksammat på bred front. Ordet bokcirkel, som för 10 år sedan framkallade dunkla syner av mossiga bibliotikarier som låste in sig i en kommunal källare efter jobbet för att diskutera böcker med svåra ord har fått en ny innebörd. Det är hippt att diskutera böcker. Hippt att vara med i en bokcirkel.

Vilken bok som sedan diskuteras är sekundärt. De finns de som tycker att en diskussion är bortkastad på till exempel Läckberg. Det finns de som inte tycker att det finns något att analysera. Kanske har de rätt, men det är inte poängen. Det viktiga är samhörigheten. Att känna gemenskapen i att ha läst samma bok och att diskutera något utifrån samma förusättningar.

Så oavsett bok spelar cirklarna en roll i ett socialt sammanhang. De skapar en gemenskap. Huruvida den nya uppmärksamheten på bokcirklarna är en fluga eller faktiskt något bestående återstår att se. Kanske blir ordet bokcirkel om några år än en gång synonymt med kommunala källare och dammråttor. Jag hoppas inte det. Förhoppningsvis fortsätter folk att diskutera sina läsupplevelser, vare sig det är Sartre eller Läckberg. Det rör ju sig, enligt Gradvall, trots allt om ett grundläggande behov.

Similar Posts:

• Årets seminarieprogram till den 21:a Bok & Biblioteksmässan klart
• Bokmässan 2008: Fredag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Med karta, kompass eller sistarader

För snart en månad sedan uttalade sig Leif GW Persson om Camilla Läckbergs böcker. Om Camilla Läckbergs böcker tycker GW inte.

En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst.

Andra höll med, och givetvis lät svaret inte vänta på sig. I Expressen skrev Linda Skugge:

Att Brunner och Ranelid blir gröna av avund när det kommer fram unga och vackra deckardrottningar och dominerar hela boktopplistan förstår jag.

Och vips är det som så ofta i svensk kulturdebatt: av ett uttalande som handlar om litterär kvalitet (vad nu Leif GW Persson vet om sånt) blir en debatt om något helt annat. Och givetvis hade man redan på förhand kunnat räkna ut vilka som skulle yttra sig, vilka argument de skulle dra upp, och vilka ståndpunkter alla skulle inta. Det blir liksom så i ett land där 9 av 10 kulturdebatter förs av samma 30-40 pers.

Och det är ju, som väl ingen kunnat missa, i just den ankdammen Maja Lundgrens nya bok delvis utspelar sig. Vi tas med till kulturredaktioner, släppfester och förlagstillställningar där det pågår ett evigt flinande ryggdunkande med kniv och där, enligt Lundgren, männen bestämmer – inte officiellt, givetvis, men med hjälp av eviga små nedlåtande gliringar (det är de som är myggorna), maktspel, sex, personliga övergrepp, organiserade förtalskampanjer på Aftonbladets kultursidor riktade personligen mot Maja Lundgren i form av rubriker, typografiska tecken, "slumpmässiga" ord som givetvis anspelar på just henne… Som sagt, ordet "paranoid" är inte mitt ordval.

Och det är där Lundgren får problem. För egentligen är det ju idiotiskt att hetsa upp sig över att hon använder folks verkliga namn (apropå hyperkänslighet är det givetvis det folk hängt upp sig på). Herregud, det finns en begränsad mängd redaktörer och författare i Sverige; det här är ingenting som inte Strindberg ("Vi ses i nästa bok!"), Lundell eller Guillou gjort femtielva gånger. Skillnaden (könet undantaget) är väl bara att Lundgren skiter i charaden – hon låtsas inte dölja deras identiteter bakom ett genomskinligt alias, menar hon Carl-Johan Vallgren så skriver hon det och inte Clas-Jonas Wallqvist. Nej, kruxet är att hon medvetet gör det så svårt för sig – eller kanske snarare gör det så lätt för andra att avfärda henne som en förföljelsemanierad kulturtant i behov av aluminiumfoliehatt. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara ett litterärt grepp i detta, att medvetet utmåla sig själv som en som tror att ALLA (och speciellt då alla män) i svenskt kulturliv är ute efter att sätta dit just Maja Lundgren personligen; att hon gör sig själv till en "envar"-karaktär, en personifiering av alla de som känner sig förtryckta…

Men det blir också lite motsagt av de sisådär två tredjedelar av boken som inte utspelar sig i Sverige utan i Napoli, där hon vandrar runt bland mafiosi med huvudet fullt av allt från romantiska rövarbilder till höglitteratur. Det är de som är tigrarna; som inte skäms över att vara macho, som inte sticker under stol med att de bestämmer. Här blir boken – eller verkar i alla fall bli – en rak dagbok, väldigt personlig; ibland i form av långa beskrivningar, ibland bara korta, skissartade anteckningar. Man kliar sig i huvudet och undrar vad hennes redaktör sysslat med. Men det är också här det känns som om jag kommer boken på spåren; det är en undersökning av maktstrukturer, tolkningsmönster och förutfattade meningar, både uttalade och underförstådda, språkliga, könsliga, politiska, klassmässiga, religiösa… sådana har vi ju alla, även Lundgren (vilket hon inte gör någon hemlighet av). "Omertá" är ett ord hon drar upp både för maffian och kulturlivet; hur säger man emot det som aldrig sägs högt? Hur störtar man den makthavare som flinar och förnekar att han har någon makt alls? I valet mellan att hålla käft och att gå till attack väljer hon det senare, väl medveten om hur det får henne att framstå.

Som roman betraktat är Myggor och tigrar en förbryllande upplevelse. Den spretar vilt mellan knivskarpa iakttagelser och långrandiga vardagsbetraktelser, mellan ilsken stridsskrift och introspektiv självbetraktelse, mellan legitim och överdriven paranoia. Även om det är uppfriskande att läsa de allra hätskaste vredesutbrotten är den också långa stycken rent ut sagt tråkig. De som förväntar sig mer i samma stil som den fantastiska Pompeji blir besviken; men det är ju inte heller hennes avsikt.

Många tror att jag har löst problemet. Att Pompeji utgjorde humorns seger över hyckleri och bister verklighet. De vill ha mer tröst. Nu skriver jag en mörk bok i stället. Jag måste lita på min läsare.

Och i den ankdamm vi lever i läser förstås alla utifrån sina egna ryggdunkande förutsättningar – hejsan indignation och rubriker med "rasar", "chock" och "skandal".

På försättsbladet har förläggaren antecknat en rad namn på män jag angriper. Såvitt jag kan se är dessa namn det enda han antecknat.

Det är lättare att beundra Myggor och tigrar och dess "Fuck you, I won't do what you tell me"-attityd än det är att gilla den. När debatten klingat av, när allt är som vanligt igen, hoppas jag att Maja Lundgren fortfarande står upp. För hon har mycket att ge, men som drivkraft är hat bara effektivt över korta sträckor och hon förtjänar mer än att vara den där galningen i hörnet som tar på sig allt det mörka. Myggor och tigrar lyfter på förlåten till samma kulturdiskussion som sen gör allt för att dra ner den igen. Jag håller inte med om allt i den, och det vete fan om den ens är så bra som den borde vara; men den är relevant.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Samma sanning?
• Fantasifull verklighetsskildring
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Konceptet är enkelt. En bunt smaskigt läskiga mord blandas med en samling vardagssituationer som vem som helst kan känna igen sig i. Poliskontoret i Tanumshede är förmodligen en utmärkt provkarta över de flesta personlighetstyper på en arbetsplats. Kvinnorollerna har tyvärr reducerats en smula eftersom Erica, Patriks hustru som väl spelade en mer aktiv roll den första Fjällbacka-deckaren, mest vaggar runt och väntar hemma och den mammigt effektiva polishusreceptionisten Annika skickats på semester.

Men: det fungerar. Den friska, vardagsnära polisfamiljen står i hälsosam kontrast till den stela, odefinierat obehagliga antagonistklanen som ruvar på hemligheter med – naturligtvis – inslag av incest och religiös fanatism. Det trivsamma lilla kustsamhället kontrasterar de bestialiska händelser som utspelar sig där.

Det finns inte ett originellt spår i det, men det fungerar.

Det är spännande hela tiden. Och visst är det ett konststycke att skriva spännande rakt igenom 300 sidor. Ska inte på något sätt föraktas. Det är väl ungefär vad man förväntas sig av en bra deckare. Men det finns också deckare som efterlämnar en eftersmak av det ena eller andra slaget. Och det kan ju också vara intressant. Predikanten håller jag hårt i så länge den varar och sedan jag lagt ned den ägnar jag den inte en tanke.

Utom möjligen en vag skepticism och en något starkare fascination för hur Läckberg lyckas skriva så pass framgångsrikt i en genre utan att egentligen tillföra någonting nytt.

Similar Posts:

• Vattensjukt jubileum
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Drabbande om vården och ond bråd död
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Stackars Poona!