Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Det tog inte lång tid för skolan att mobilisera och få Skolinspektionens beslut blockerat av förvaltningsrätten. Under tiden hade visserligen rektor sparkats och styrelsen bytts ut, men räcker det för att komma till rätta med vad som tycks vara en mångårig kultur av pennalism, ”kamratfostran” och brutala nollningsritualer?

För även om utgivningen av Att vara utan att synas verkade så oerhört vältajmad var ju ”strykjärnsincidenten” bara en i raden av skandaler kring riksinternaten – de tre skolor som har statliga bidrag för att förutom undervisning ge ”en trygg hemmiljö för barn med föräldrar långt borta” – som avlöst varandra de senaste åren.

Författaren och journalisten Agnes Hellström gick själv på ett av riksinternaten, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, mellan 1995 och 1998. 2009 skrev hon en roman baserad på sin tid där, Ränderna går aldrig ur, och nu återvänder hon alltså dit med fackboken Att vara utan att synas.

Just strykjärnsincidenten hann förstås aldrig komma med i boken, men Hellström har tillräckligt med exempel på liknande händelser för att det ska kännas omöjligt att avfärda dem som enskilda missöden, enstaka ”rötägg” som gått över styr. Battningen sitter i väggarna på elevhemmen. Det är tradition. Och på en skola som Lundsberg betyder traditionen allt.

Att offentligt ifrågasätta de traditionerna kommer med en prislapp, det vet Hellström själv. Hon har gjort det förut och berättar också om den erfarenheten i nya boken. Ändå är det långt ifrån sensationslystet, det hon skriver. Hon har själv varit en del av internatskolegemenskapen, och hon har till stor del positiva minnen av den.

Bara inte enbart. Det är just detta, att själv ha deltagit i saker, förnedrat nykomlingar och bossat runt de yngre eleverna, som drivkraften att skriva böckerna tycks komma ur. Varför gjorde hon själv saker hon önskar att hon låtit bli? Varför verkade det okej?

Vuxna som tittar åt ett annat håll är förstås en viktig del i det. Husföräldrarna som inte ingriper, skolledningen som låtsas som det regnar, föräldrarna som själva varit med om samma sak men ändå väljer att skicka dit sina barn. För att det ska härda dem, göra dem till ledarmaterial, eller bara för att det är så världen fungerar, så man grundar gemenskap i deras universum.

Det som gör det så svårt att som elev hantera vad som hände, skriver en före detta internatelev till Hellström – Att vara utan att synas är till viss del självbiografi, till viss del reportagebok – är att de alla var både offer och förövare. Det man själv var med om utsatte man sedan andra, yngre elever för. Det gör hela diskussionen nästan outhärdlig. Kanske är det därför kritiken verkar ha så svårt att nå fram?

Hellström sätter också in skolkulturen i en större överklasskultur – skildringen känns delvis igen från exempelvis Björn af Kleens bok om adeln, Jorden de ärvde – och hon har svårt att tro på någon förändring inifrån. Skulden för skolskandalerna läggs hela tiden på media, på lögnaktiga och utflippade misslyckade elever eller anställda. Både journalister och Skolinspektionen beskrivs och uppfattas som illvilliga fiender och risken, skriver Hellström, är att det enda man lär sig är att sluta leden ännu mer.

Similar Posts:

• Bakom överklassens kulisser
• När någon slår larm
• Pennalism och tystnadskultur
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Skolor som faktiskt fungerar

En av tre svenskar vill skriva och ge ut en bok. Färre skriver ett bokmanus. Bara ett av tusen insända manus blir en bok. Med såna siffror är det inte konstigt om författaraspiranter blir frustrerade. ”Hoppas jag får mitt kamelarsle genom nålsögat och blir utgiven” står det i ett inlägg på en av många skrivarsajter.

Efter att manuset är färdigskrivet och har stoppats i kuvert, kommer det till en värld som är osynlig för författaraspiranten. Oftast dröjer det två till tre månader innan svar kommer tillbaka. Vi hälsar på hos ett mellanstort och ett litet förlag för att se hur verkligheten är där kuverten hamnar.

Ordfront förlag AB

Fakta från årsbokslut 2009-12-31
Omsättning: ca 26 miljoner
Antal anställda: 10

Bellmansgatan 30 i Stockholm är adressen för Ordfront förlag. Huset i gult tegel sticker ut genom sin vanlighet bland mer södertjusiga fasader. Det ska inte vara för snofsigt, säger förlagschefen Pelle Andersson och visar runt i lokalerna. På hans rum ligger papper i buntar. En barnteckning är uppnålad över skrivbordet. Röda är inte bara förlagschefens gympadojor. Ordfront är ett förlag som är lite till vänster i vid bemärkelse.

Pelle Andersson foto: Annika Hallman

Journalisten och poeten Pelle Andersson kom till en tuff verklighet i augusti år 2008. Innan hade han jobbat på Aftonbladet i sjutton år.

– Ordfront fick dra ner på mängden redaktörer och skaffa mindre lager. Nu kör vi med print-on-demand. Våren har varit fantastisk. Ekonomin ser ut att bli jättebra 2011, säger Pelle Andersson.

Det var surt när deckarförfattarinnan Carin Gerhardsen försvann från Ordfront, där hon debuterade, till Norstedts förra året. Men det var ljuvt när författaren Kristian Lundberg bytte förlag till Ordfront efter boken Yarden. Uppföljaren och succén Och allt ska vara kärlek kom ut i mars 2011.

Ordfront ger ut cirka 30 titlar om året. Fifty-fifty av fackböcker och skönlitteratur.

– Fackböckerna säljer mer än skönlitterära titlar. Svårast är det med utländska översatta författare. Flera av de svenska deckarna går bra.

Han visar boken Corpus Delicti författad av rättsläkaren Elias Palm, som kom ut hösten 2010.

– Oftast är en debutant bara en kostnad men Elias Palm har burit sig direkt.

När Ordfront fått in manus skickar de brev som bekräftar att manuset har kommit fram och några ord om när svar kan väntas. En lektör utifrån brukar läsa först. Om manuset passar Ordfront går det vidare.

– Då läser redaktörerna först, sen läser jag. Ett manus kan stötas och blötas under lång tid. Men först måste känslan väckas, annars blir det inget. Om manuset känns rätt i magen kommer minst femton tankar till: Vad kommer bokhandeln att säga? Finns det en marknad? Vad händer när vi träffar författaren?

Ifall allt stämmer skriver förlaget avtal för inbunden bok, print-on-demand och e-bok samtidigt. Pocketavtal kommer senare, separat.

Pelle Andersson har uttalat sig kritiskt i pressen mot förlagsjättarna. Bland annat när det gäller Bonniers förvärv av Pocketgrossisten. Han är inte arg men vill att staten går in och reglerar marknaden.

– Det är läskigt att några är så dominanta att vi inte kan sälja utan att en del av vinsten hamnar hos konkurrenterna. Staten borde vara bekymrad när nästan varje yttrande passerar Bonniers. Men nu har vi oberoende förlag slutit oss samman för att bli starkare.

Svante Weyler Bokförlag AB

Fakta från årsbokslut 2010-04-30
Omsättning: ca 6,5 miljoner
Antal anställda: 2

Weyler förlag är i storlek extra small. Där jobbar bara förlagschefen själv och två på deltid. Förlagschefen Svante Weyler dyker upp överallt. Sitter i juryn för Umeå novellpris, talar för fängslade Dawit Isaaks sak, syns i press och debatter. Och vem hörs i radioprogrammet Godmorgon Världen om inte Svante Weyler. Han har varit i branschen i 35 år. År 2007 slutade han som förlagschef på Norstedts och startade eget.

Svante Weyler foto: Sofia Runarsdotter

Långe Svante Weyler väjer vigt för en takbjälke när han visar runt i lokalen. Adressen är Pelikansgränd 2 i Gamla Stan, Stockholm. Det händer mycket i ett stort rum. Här finns medarbetarna Cilla Sjöblom och Maria Såthe vid sina skrivbord. Där har Magdalena Hedlund litterär agentur i en elegant nisch bakom skinande glasdörrar. Journalisten och författaren Jesper Högström som hyr in sig, bevisar att han är från Hästveda genom att säga nåt på bred skånska. Journalisten och författaren Björn af Kleen lufsar iväg mot sitt hyrda skrivbord.

– Nätverksbyggande, förklarar Svante Weyler.

I rummet närmast gatan finns plats för besökande vid ett bord med gula tulpaner och gröna druvor. När bordet hoppar till av Svante Weylers gestikulerande är det inte troligt att det beror på vildsinthet hos förläggaren utan snarare på att golvet eller bordet skevar.

– Som ett litet förlag måste man vara dubbelt så aktiv. Förlaget har en marknadsföringsresurs i mig. Författaren vill en sak: Sälj min bok. Här är det väldigt kort beslutsprocess. Det jag gillar ger vi ut.

Svante Weyler far upp och pekar på väggen. Sexton foton av förlagets författare finns inramade.

– Kleen drar in. Svärd säljer bra i pocket. Sörlin på skidor gick bättre än vi trodde. Doktor Seebergers bok om det nödvändiga samtalet går bra men det visste vi inte från början.

Svante Weyler tycker att det skulle vara fruktansvärt tråkigt att nischa sig. Han har ambitionen att ge ut oerhört bra litteratur.

– Inom skönlitteratur är det språket, inte ämnet som är det viktiga. Man lyssnar inte på en violinist som spelar falskt. När språket stämmer klickar det till som en fysisk upplevelse.

Han berättar om hur det var när förlagets första svenska skönlitterära debutant Tomas Bannerhed dök upp på förlaget.

– Jag hann inte läsa själv utan lämnade det till en lektör som hörde av sig och sa: Det här måste du läsa.

Svante Weyler läste och ringde snabbt till Tomas Bannerhed.

– När kan du ge ut det? frågade han. Redan i vår, sa jag.

Så blev det fastän Bonniers ville ha honom. Bannerheds bok Korparna har fått fantastiska recensioner.

– Det är bara 500 ex kvar. Nu trycker vi om.   

Källor:

• 1av3
• Alla bolag
• Giganternas kamp kandidatuppsats av Sofia Ejheden och Malin Österman
• Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Kalla Kulor startar systerförlag
• Övergripande bok om förlag
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Eva Gabrielsson 3 juli
Var livskamrat till Stieg Larsson och delaktig i den uppmärksammade arvstvisten om rättigheterna till Milleniumtrilogin. Jag tänker lyssna för att få höra henne själv berätta.

Ulf Malmros 4 juli
Guldbaggebelönad regissör och manusförfattare. ”Jag tänker berätta om när jag missade att ringa ett samtal och därför förlorade tvåhundra miljoner kronor, och hur jag en morgon höll på att bli skjuten i huvudet.” Säger han till Sveriges Radio, just därför tänker jag lyssna.

Micael Bindefeldt 9 juli
Är eventarrangör och PR-konsult och en sommarpratare med ett fascinerande liv.

Mats Sundin 11 juli
Professionell ishockeyspelare och min idol när jag var 10 år.

Elisabeth Asbrink 13 juli
Författare som skrivit om sambanden mellan Malexandermorden och Lars Noréns pjäs 7:3. För att det var ett brott som vände upp och ner på hela Sverige, för att det var på riktigt, för att det är sånt som man borde skämmas för att man tycker är spännande.

Aris Fioretos 17 juli
Är författare och översättare med blick och röst att beundra.

Andres Lokko 20 juli
Är skribent och manusförfattare, jag förväntar mig vuxen självdistans, själv säger han att det bla kommer att handla om saknad som man låtsas inte existerar. Kanske är det samma sak?

Karin Johannisson 26 juli
Är professor i idé- och lärdomshistoria och ska prata om tårar.

Johanna Koljonen 1 augusti
Är programledare och filmkritiker. Jag kommer att sitta redo framför radion utan något annat som möjligt störningsmoment, för att hon har den finaste rösten och är den smartaste och nördigaste människan jag lyssnat till. Förväntar mig ett program ett lyssna på om och om igen.

Therese Alshammar 6 augusti
Är världsmästare i simning och jag kommer att lyssna för att jag alltid får höra att hon är så lik min syster och mig, för att hon brukar handla skor av mig och alltid är världens trevligaste.

Björn af Kleen 9 augusti
Skribent och författare som har skrivit Jorden de ärvde om den svenska adeln.

Darin Zanyar 13 augusti
Är sångare och artist och jag kommer att lyssna bara för att han är ung, har vackra bruna ögon och den finaste blomsterkransen av alla på presskonferensen när Sveriges Radio presenterade sommarvärdarna.

Monika Fagerholm 14 augusti
Är författare till underbara och magiska böcker. Skulle jag välja bara ett sommarprogram att lyssna på den här sommaren skulle jag välja hennes. Hon ska prata om ”klänningar, tyger och om vikten av att dagdrömma. Om mode som dröm, kropp och död”. Kan det bli mer fantastiskt?

Johannes Anyuru 16 augusti
Är poet och författare och jag hoppas att han kan motarbeta den där poesiskräcken som det talas så mycket om just nu. Att poesi inte behöver vara obegriplig och farlig.

Anna Odell 19 augusti
Är konstnären som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, som väckte en debatt om vad konst egentligen är och ska göra. Jag vill höra henne berätta sin historia, från början till slut utan att bli avbruten en endaste gång.

Men som så ofta så hittar man guldkornen bland dom där rösterna man inte alls hade tänkt att lyssna på, dom som det visar sig ha en alldeles egen historia att berätta eller en röst som det bara är att följa. Så jag kommer att slå på Sommar i P1 många gånger i sommar. Sändningstiden är som vanligt 13.00 men som tur är sänds programen i repris 22.00 samma kväll. Jag brukar lyssna innan jag somnar, med fönstret öppet och sommaren utanför. Och så finns dom såklart på webben också, att ladda ner och ta med ut i sommaren, på stranden, i skogen, i skydd från solen.

Similar Posts:

• Forever sommar och pojkstreck
• Sommar av konsekvenser
• En mellanrummens sommar
• En sommar av allt och inget
• Ingen sommar utan nordic noir?

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

I dag hittar du ju en greve på en traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de har gått igenom ganska hårda tider.

Det är före detta statsministern, socialdemokraten och numera godsägaren Göran Persson som beklagar de stackars grevarna i Jorden de ärvde. Och ja, det ger mig rysningar.

Det är inte så mycket Perssons lust på mark och mangårdsbyggnader som stör. Faktiskt. Den tror jag nog rätt många kan känna igen sig i. Mer stötande är det kanske att en partiledare, då när det begav sig, kunde vara så ostrategisk – men framför överskuggande allt: vad är det för världsbild hos en socialdemokratisk ledare? En hop grevar som genom århundranden av privilegier kan bruka sin egen jord, som på grund av sina förfäder besitter enorma områden och förmögenheter och till och med de senaste decennierna åtnjutit stora ekonomiska fördelar genom skattereformer, EU-bidrag och inte minst det skickligt framlobbade historiebruk som hyllar dem som kulturbärare; är det dem det är synd om i dagens samhälle? Verkligen?

Med citat som detta – och det är bara toppen på isberget – är det kanske inte så konstigt att journalisten Björn af Kleens Jorden de ärvde blivit en av vinterns stora fackbokssnackisar.

Björn af Kleen har för övrigt viss personlig erfarenhet av adeln: han får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och ”namn och blod” ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titelns Taube-parafras understryker, centralt i af Kleens bok. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

Jorden de ärvde är en mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Och även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar onekligen i minnet. Känslan av skruvade Midsomer Murders är ibland överhängande – och inte utan grund: både Sverige och England hör tydligen till de undantag i Europa som aldrig haft några utjämnande jordreformer.

För om Jorden de ärvde bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen. Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses numera kulturhistoriskt och värt att bevara och det ekar onekligen en smula av den inte särskilt livskraftiga monarkidebatten här. När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?

Slutligen är Jorden de ärvde nämligen en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. På ett par decennier har välsmorda storbrukarorganisationer etablerat en ganska ahistorisk bild av vad som faktiskt är historiskt jordbrukslandskap och kultur – och så fått till de där likhetstecknen mellan överhet och kulturvärden.

Allt sammantaget gör det Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är bara högst aktuell.

Similar Posts:

• Initierad bok om Trump
• Fostran till ledarskap?
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Hur kunde det gå så fel?
• Det otåliga nollnolltalet