Samma dag som jag sträckläser Thomas Arnroths serieromansdebut lägger min vän Anders upp en rekommendation av samma bok på Instagram. Jag startar en chatt: - Såg att du tipsade om Livets ord-serien. Vad gillar du med den? - Jag gillade boken för att den var en träffsäker skildring av en typisk sökande tonåring. Vi har […][...]

Jag har bott i Malmö i nio år nu och är en av dem som Daria Bogdanska beskriver i sitt självbiografiska seriealbum. De som köper nattmat för 25 spänn av personer som lever under andra villkor. ”Vissa måste arbeta så att andra kan festa” tänker Daria när hon tittar in genom fönstret till ett falafelställe […][...]

Inför sin förra bok, den omskakande Deras ryggar luktade så gott från 2014, skapade Åsa Grennvall huvudpersonen Jenny. Berättelsen byggde på Grennvalls egna upplevelser men genom karaktären Jenny fick hon någon annan att dela sina erfarenheter med, som författaren förklarade i en intervju med ETC. Det gjorde berättandet lättare. I nya Jag håller tiden, den andra […][...]

Palimpsest, som den som läst litteraturvetenskap, historia eller något liknande vet, är en text som skrivits över en annan, raderad text. Det kan kanske sägas vara vad som händer när ett barn adopteras; en möjlig livshistoria raderas och skrivs över med en annan. Det är också vad som mer konkret verkar ha hänt med de […][...]

I Framtidens arab 2 fortsätter Riad Sattouf skildra sin uppväxt. Familjen har nu flyttat från Frankrike till Syrien, den lilla byn Ter Maaleh i närheten av staden Homs, där de bor nära pappans föräldrar och farföräldrar. Riad är nu sex år gammal. Beskriver sig själv inledningsvis med meningarna ”Ljust hår som fladdrar i vinden som […][...]

Unga män utanför samhället är det, säger experterna och tyckarna, som blir självmordsbombare och religiösa fanatiker. Med attentatet i Paris färskt i minnet börjar jag läsa Riad Sattoufs Framtidens arab, en grafisk självbiografi, detta är del ett, av en uppväxt dels i Frankrike, men framför allt i Mellanöstern. Khadaffis Libyen och Hafez al-Assads Syrien, det […][...]

Vad händer med ett barn som växer upp med känslomässigt dysfunktionella, föräldrar? Vad gör det med en människa att under hela sin uppväxt ständigt mötas av tystnad, ointresse, kyla? Att genomgående känna skam över sin existens? Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. […][...]

Det är inte så lätt att få grepp om Åsa Grennvall. När hon besöker Göteborgs universitets seminarieserie ”Det gäller livet! Samtalsserie om livsberättelser” kretsar samtalet ofta kring det självbiografiska i hennes serier. Det är för den skull inte helt enkelt att säga hur hon förhåller sig till det självbiografiska konceptet, det som blivit en så […][...]

Den ena uppblåsta egoisten efter den andra står där och mässar jag-jag-jag. och det kallas litteratur! Det är 1982 och Sara Lidman skriver i sin dagbok efter att ha lyssnat på radio: först var det Jan Myrdals Barndom som följetång och därefter en intervju med Ivar Lo-Johansson om näst sista delen i hans memoarsvit. ”Man […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]