Innan det lilla huset på prärien – som ju fått ge namn åt hela Laura Ingalls Wilders älskade klassikerserie – fanns det lilla huset i Stora skogen. Där bor familjen Ingalls: pappa Charles, mamma Caroline och de tre döttrarna Mary, Laura och baby Carrie. Det är nästan som i en saga: ”Det var en gång, […][...]

Min bild av DDR var innan jag läste Flickan bilden av ett grått samhälle. Den bild av DRR som Angelika Klüssendorf förmedlar till läsaren genom boken Flickan är bilden av ett svart samhälle. I berättelsen får vi följa en namnlös flicka ständigt på flykt från hemmet, där den lika namnlösa mamman misshandlar henne och brodern […][...]

Det är en liten by. En gropig grusväg och en skola med sju barn finns det. Hundar i löplinor utanför husen. ”Mirjam är barn här.” Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare […][...]

När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett […][...]

Room är inspirerad av händelserna som kom upp kring Joseph Fritzl. En liten pojke fyller fem. Han firar födelsedagen med sin mamma i ett rum. Det är fint. Mamman ägnar så mycket tid och energi åt pojken. De leker lekar och har dagliga rutiner där de gör saker ihop. Vilken fantastisk mamma, tänker jag, men […][...]

Gwenni är ingen vanlig tolvåring. Hon hör och ser längre än de flesta andra människor. Och om nätterna drömmer hon att hon flyger över trakten där hon bor. Inte nog med det: under dessa luftfärder ser hon märkliga ting. Saker som ligger kusligt nära det som sedan sker i verkligheten. Men denna förmåga uppskattas inte av […][...]

Texten i Mare Kandres Aliide, Aliide sköljer över mig. Jag kan inte värja mig mot språkets rytm som rinner i ett flöde genom textmassans intensitet. Stundtals gör mig boken nästan utmattad med alla sina metaforer och liknelser som staplas på varandra men samtidigt är jag fascinerad av världen som målas upp i boken. En värld […][...]

När en av Frankrikes mest prisbelönta deckarförfattare, den nu 87-årige Pierre Magnan, ger sig på genren barndomsskildring är nostalgin uppenbar. Det luktar lampolja, kyndel och brunkol. Det smaskas blodkorv, dricks snigeljuice och tjuvkikas under brusande plataner. Det rustika och romantiska genomsyrar det mesta och livet på den franska landsbydgen ter sig tämligen underbart. Lille “Piare” […][...]

Eva är tre år gammal när vi först möter henne i Catharina Ståhlgrens roman Den blå solen. Världen är lagom stor och förståelig, men snart upptäcker hon hur den växer och blir ogripbar. Det blåa är inte längre oskyldigt och gott, Gud är inte bara en snäll farbror, hur mycket de vuxna än säger att […][...]