Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

Det kallas kärlek kom ut första gången 1993, så den har över tjugo år på nacken. Kanske är det delvis förklaringen till att jag mer känner igen mina föräldrars generation än min egen i de tio unga samboende, heterosexuella par utan barn som Holmberg intervjuat, men igenkänning är onekligen en viktig del i avhandlingens framgång. Holmberg har pratat med paren om jämställdhet i vardagslivet och lyfter fram alla de där små ursäkterna vi har för att aldrig riktigt leva som vi lär.

Jämställda anser sig alla par i Holmbergs studie vara – och anses vara även av andra. Det är så hon letat upp dem. Men när paren i undersökningen ska dela på hushållsarbetet, när de ska köpa eller inte köpa något tillsammans eller när de vill umgås eller prata känslor verkar de där jämställdhetsidéerna ofta ganska långt borta, och trots att de vill tolka varandra som individer och inte som kön verkar sällan klichéerna (”killar är ju såna”, ”hon blir så klängig, gnällig, tjatig, gråtig”) långt borta när man faktiskt försöker förstå och hantera sin vardag.

Det som förvånar mig mest med denna omtalade avhandling är nog att den är så teoritung. Halva boken består av teoretiska utgångspunkter, innan vi faktiskt kommer in på de intervjuade och deras svar, och även om det inte behöver betyda att teorin dominerar Holmbergs tolkningar av intervjusvaren så är det lätt att få den känslan. Hon är ute efter att hitta ojämlikhet, och det är det hon gör. Vilket inte betyder att jag inte tror att den finns där – det råder det nog tyvärr inget tvivel om – men kanske hade lite öppnare utgångspunkter gett lite mer mångtydliga svar? Kanske finns det, förutom ojämlikhetens praktiker, strategier och förhållningssätt som pekar också åt andra håll?

Till det här intrycket bidrar Holmbergs sätt att beskriva sina informanter. De intervjuade är som sagt tio par som bor ihop, men de har intervjuats var och en för sig, och blivit lovade att vara anonyma – också inför sin partner. För att lösa det har Holmberg skrivit ihop de intervjuade till helt enkelt ”hon” och ”han”, summorna av studiens samtliga män och kvinnor. Visserligen kan hon ibland skriva in ett visst utrymme för variationer, att ”hon” gör så eller så eller så, men skiljelinjen i människors beteenden och tankesätt dras onekligen mellan ”hon” och ”han”. För Holmberg är kön (eller genus) det helt avgörande. Det är kön vi lärt oss att vara, och det verkar hopplöst svårt att komma ifrån.

Så finns det möjligheter att förändra? Jag vill ju gärna tro att Holmbergs studie skulle se åtminstone lite annorlunda ut om hon gjorde om den idag (och det vore ju superspännande om hon eller någon annan gjorde det). Nog måste det finnas utrymme att lära sig i alla fall något av sina misstag, av äldre generationers misstag? Nog måste det finnas något utrymme för motstånd, för förändring?

Similar Posts:

• Kärlek har ändrat karaktär?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Girls rule the school
• Kvinnors längtan

De båda kvinnorna var unga i det sena 1700-talets Köpenhamn och är två av huvudpersonerna i etnologen Eva Lis Bjurmans avhandling om ”unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750 – 1830”. Sophie förälskar sig också, men fogar sig ändå i att faderns val av make åt henne är ett annat. Catrine trotsar sina föräldrar helt enkelt genom att dö av sorg.

Att kärlek hade, eller borde ha, något med äktenskap att göra tycks vara ett ganska nytt påfund. Det är inte ett helt okontroversiellt påstående, men någonting hände kring 1700-talets senare del, det tycks de flesta forskare vara överens om. Något som har med modernitet och individualism att göra, med upplysningen och romantiken.

En annan av de sammanlagt nio unga kvinnor som utgör empiriskt material i Bjurmans bok är Cornelia Goethe, syster till Johann Wolfgang Goethe. Hon fick förstås stanna hemma när brodern gav sig iväg för att studera, men han intresserade sig mycket för hennes bildning och några av hans brev om den finns bevarade. De gör en inte precis benägen att gilla honom. Först uppmuntrar han henne att studera och skriva, men senare hävdar han lika bestämt att bildning gör unga flickor hopplöst oattraktiva. Det behövde hon inte alls höra. Hon var redan blyg och övertygad om sin egen fulhet, drömde om att gifta sig av kärlek men kunde inte föreställa sig att någon skulle vilja ha henne. Hon dog också ung och olycklig.

Hur flickors utbildning hänger ihop med det nya kärleksidealet är vad jag förstår Bjurmans själva ingång till ämnet. Hennes material ger inget helt entydigt svar på det, men frågan är spännande. En ny generation kvinnor i särskilt medelklassen skulle bildas för att behaga män, för att bli attraktiva hustrur men också statussymboler för fäderna att visa upp. Och lite kunskap är en farlig sak, heter det ju ..?

Den tyska kultursociologen Ulrike Prokop hör till författare Bjurman tar spjärn emot. Denna har också skrivit om Cornelia Goethe, och menar att det nya kärlekskravet ofta gjorde de unga kvinnorna än mer utsatta. De hade mycket små utsikter att försörja sig på egen hand, alltså måste de gifta sig. Det försörjningskravet försvann ju inte bara för att den nya kärlekssynen med tiden gjorde det närmast omoraliskt att gifta sig utan kärlek.

Men vad var det egentligen som gjorde Catrines blekhet ”intressant”? Tja, det är väl där bildning (inte minst den farliga romanläsningen) och kärleksidéer tangerar varandra. I dessa blir trots allt de unga kvinnorna i större utsträckning individer. Subjekt. I det finns både faror och möjligheter – åtminstone för de kvinnor som hade större ekonomisk frihet och kunde använda sin kärlek både som mål och medel att hävda sig själva, att förändra sina liv.

Det som vid första anblicken ser ut som en klassisk konflikt mellan upplysning och romantik, förnuft och känsla, tycks med andra ord komplext. Då som nu ställdes delvis motstridiga krav på hur man skulle vara som ung kvinna. Att manövrera sig fram mellan dessa motstridiga krav kan vara dödligt farligt, men också en möjlighet att vinna större frihet.

Similar Posts:

• The Book of Love (is long and boring)
• På jakt efter bildning
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Kön, makt – och kärlek?
• Goethe!

Nej, det handlar inte om de senaste decenniernas pigdebatt och RUT-avdrag. Det här var på 1950-talet, och de människor som kom till Sverige för att pröva lyckan kom ofta från det krigshärjade Tyskland. Regeringen var inte borgerlig, men lösning kanske inte helt olik dagens: man lagstiftade helt enkelt om att utomnordiska invandrarkvinnor måste arbete som hembiträden i två år innan de kunde få uppehållstillstånd för något annat.

Visst, man kan hävda att det är stor skillnad på lagstiftning och ekonomiska subventioner, men resultatet är knappast väsenskilt. Med statlig hjälp får vissa delar av befolkningen billig städning och barnpassning hemma. Andra delar hamnar i ett lågstatusyrke med låg lön och stor utsatthet för allsköns godtycke.

Ta Nora, en av de 19 tyskfödda kvinnor som genusvetaren Emma Strollo intervjuat. Hon säger upp sig från sin plats eftersom mannen i familjen är sexuellt närgången. Då marscherar frun i huset till ambassaden för att få Nora utvisad, ”men dom visste ju hur saker och ting kunde stå till med flickor som kom till Sverige, så hon kom ju ingen vart”.

Att den sexuella utsattheten är stor för unga kvinnor i ett främmande land går som en röd tråd genom Strollos avhandling. De arbetar ju ensamma i andras hem. För Nora ledde denna offentliga hemlighet paradoxalt nog till ett visst stöd från ambassaden, men hur är det med dagens papperslösa hembiträden? De åker nog bara ut, de, om arbetsgivarna bestämmer sig för att anmäla dem.

Det är svårt att inte hela tiden jämföra. Nu och då. Men så är det kanske alltid när vi handskas med historia? Den förstås alltid i relation till oss själva, till vår tid. Strollo stannar inte vid att sätta den svenska politiken gentemot arbetskraftsinvandrare då i relation till den nu, hon betonar den politiska dimensionen av historieskrivning över huvud taget:

Att kunskap om historien förmedlas och finns tillgänglig, i synnerhet kunskap om marginalisering och förtryck, är viktigt i ett samhälle som strävar efter att lära sig av sina misstag och är i grunden en fråga om att skapa ett demokratiskt och inkluderande samhälle.

Humanister i allmänhet och genusvetare i synnerhet anklagas ofta för att vara just politiska. Det lite speciella med detta är väl just att många av de anklagade på sätt och vis håller med. Vetenskap är i grunden politisk. Vi väljer att ställa vissa frågor till ett visst material, baserat på vad vi faktiskt uppfattar som relevant. Det är inte detsamma som att svaren är på förhand givna, vilket ju belackarna hävdar. Vetenskapligheten ligger i att öppet redovisa sina utgångspunkter och tillvägagångssätt, inte i att dölja dem.

Strollo väljer att ge röst åt en grupp som inte precis skrivits fram i berättelsen om det moderna, framgångsrika, jämlika efterkrigs-Sverige. Hon gör det genom att problematisera själva berättandet, hur vi förstår vårt förflutna i ljuset av nuet. I slutänden kokar det kanske ändå ned till den fråga som intervjuade Nora ställer: ”Skulle du vilja niga för nån?”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Att förändra eller förändras
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

I Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie undersöker Jens Liljestrand hur Moberg och hans romaner kommit att få den särställning, inte bara i litteraturhistorien utan också i ett slags svenskt historiemedvetande överlag, som de fått. Som titeln antyder läser Liljestrand Mobergs romanserie inte minst ur ett biografiskt och samtidspolitiskt perspektiv. Han konstaterar att författaren visserligen var väl inläst på sitt historiska material, men också att han på många ställen valde att frångå det historiskt korrekta eller typiska i sina romaner.

Det har Mobergforskare konstaterat redan tidigare. Vad Liljestrand gör – bland mycket annat – är att också sätta in romanserien i ett författar- och samtidsperspektiv. Han jämför med andra personliga och politiska motiv som går igen i andra böcker av författaren och han sätter romanernas karaktärer och handling i relation till deras tillkomsttid, till kalla kriget och till de föreställningar om frihet, familj, kön och avvikelse som då rådde.

Karl Oskars beteende i den nya världen stämmer till exempel ganska dåligt överens med hur svenska emigranter normalt uppförde sig vid ankomsten. De tenderade att bosätta sig och leva tätt samman. Mobergs hjälte marscherar istället rakt ut i vildmarken – helt i enlighet med författarens kompromisslösa frihetslängtan. Att området vid Ki-Chi-Saga ändå snabbt urbaniserades och fick goda kommunikationer med omvärlden tonas också ned i romanerna. Istället betonas Kristinas känsla av hjälplös isolering som ensam husfru – något som Liljestrand menar speglar frustrationen hos 1950-talets villaförorters hemmafruar.

Men om sturska nybyggare och vilda västern var ideal som låg i tiden när romanerna skrevs så lyckas Moberg också just problematisera de idealen. I tolv år skrev han på sin tänkta trilogi och precis som Karl Oskars husbyggen i romanerna blev det honom på slutet ofta övermäktigt. Kanske kände författaren till slut också, precis som sin huvudperson, en viss bitterhet emot det vanvettigt romantiserade landet i väster, där inte minst religiösa fundamentalister alltmer ville kringskära deras livsverk.

Liljestrand analyserar inte bara romanerna i sig, utan också deras utgivningshistoria och mottagande. Han läser recensioner och debatter, och han följer berättelsens vidare liv som monument och litterär turism, genom Jan Troells filmatiseringar, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal och Farnaz Arbabis pjäs som kom för bara några år sedan och förlägger Mobergs berättelse till flyktingförläggningar i Sverige idag.

Ja, Liljestrand gör en väldig massa saker. Tretton års arbete – en doktorsavhandling påbörjad i ett friare, äldre system – har trängts ihop på 250 sidor brödtext och inte vet jag egentligen hur han burit sig åt. Någon gång blir det kanske väl ytligt, men förvånansvärt ofta lättöverskådligt och spännande. Här finns mängder av trådar man gärna skulle nysta vidare i och eftersom Liljestrand faktiskt inleder med en motivöversikt i Mobergs hela romanproduktion – och refererar rikligt också till hans brev och verksamhet som debattör – kan Mobergland fungera som en frestande introduktion till hela författarskapet.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv är det intressant inte minst hur snabbt utvandrarromanerna kanoniserades – redan från början upphöjda av en närmast samstämmig kritikerkår – och hur bilden av dem som provocerande och radikala inte minst odlades av författaren själv. Det är få förunnat att gå en sådan balansgång, att på en gång vinna kritikernas gunst och ”folkets” kärlek. Nog måste han ha varit inte bara en fantastisk författare med ett starkt politiskt patos, ”denne gigant”, utan också en förbaskat klurig strateg?

Similar Posts:

• Denne gigant
• Fika och fiktion
• Vardagens elände och magi
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Den förföriska, farliga staden

Det finns vissa författarskap som man känner sig hemma i. I mitt fall har det bland annat varit Maria Gripe och Walter Ljungqvist. Så för ett tag sedan upptäckte jag poeten och prosaisten Christine Falkenland. Hennes mollstämda, tvetydiga och dunkla ton gick rakt in i mig. När jag sedan fick Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja. Tron och tvivelts tematik i Christine Falkenlands prosa i mina händer närmade jag mig den tveksamt. Visst var jag nyfiken på att loda på djupet i Falkenlands texter, men jag var också orolig för att mina läsupplevelser skulle smulas sönder av alla teorier och analyser. Så blev nu inte fallet. Törnqvist, som disputerade i litteraturvetenskap vid Lunds universitet våren 2010, lyfter Falkenlands romaner ytterligare en dimension och lyckas på ett ypperligt sätt frilägga deras tematik och symbolik.

Christine Falkenland debuterade som poet 1991. 1996 kom hennes första roman Släggan och städet. Sedan följde ytterligare tre romaner: Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Det är denna kvartett som Törnqvist har koncentrerat sig på. Hon betraktar dessa fyra som en helhet som står i en never-ending dialog med varandra och sina intertexter. För att dissikera denna dialog används ett tvärvetenskapligt perspektiv, där litteraturvetenskapliga teorier möter teologiska. Och med hjälp av psykoanalytiska och språkfilosofiska infallsvinklar filtreras texten ner till minsta beståndsdel.

Och visst kan Törnqvist sin Bibel och sin Falkenland. Hon imponerar stort med sina teologiska kunskaper liksom sin förmåga att fläta samman dessa med det skönlitterära materialet. Det både breddar och preciserar, men framförallt visar det hur bråddjupa Falkenlands texter är och hur starkt de alla alluderar på Bibeln. Denna dialogicitet är komplex; här finns en längtan att komma hem – att gå upp i Gud och få hans välsignelse. Men vi finner även ett kritiskt ifrågasättande av den straffande Guden som slår sitt folk. På så sätt skriver Falkenland in sig i en modern, sekulariserad tid, menar Törnqvist. Och med ekon från ett kristet språkbruk och med ständigt återkommande teman, motiv och bilder ryms förfluten tid i den nuvarande. En ständig återspegling där våra skuggor tränger sig fram, förföljer och vakar över oss. Resultatet blir en brännande tidlöshet.

Läser man Falkenland upptäcker man snart att här finns en kör av röster som bildar en underbar spretighet. Det sticker ut och det överraskar. Men här finns också en påtaglig samstämmighet. Likt ett brustet halleluja visar hur denna falkenlandska urscen (med ett ensamt jag i själsnöd) kretsar kring besatthet, skuld och förlåtelse. Straffet domen och helvetet mullrar hela tiden hotfullt. Det går dock att skönja en ljusning. Frågan är bara hur nära himmelriket är. Den lilla människan som famlar i dödsskuggans dal; har hon överhuvudtaget en plats där?

Tack vare Törnqvists imponerade bibelkunskaper går det se paralleller till både Jobs bok, Psaltaren och Predikaren och flera andra bibeltexter. Den rena, oskydiga obefläckade själen går i klinch med köttets begär och besatthet som yttrar sig i form av starka erotiska och sadomasochistiska böjelser. I denna ångest och (för)tvivlan blir vi medskapande; läsare och text påverkar varandra: textens tvivel blir läsarens. Och med sin analytiska förmåga visar Törnqvist hur nära den kristna föreställningsvärlden vi lever, både i fiktiv och reell verklighet. Vår tro och våra tvivel, trots att Gud påstås vara död, finns ändå där.

Denna avhandling är inte bara läsvärd, den är att rekommendera. Den stryker inte medhårs – nej, den utmanar och ställer krav på sin läsare. Men det fina, och också oerhört sympatiska, är att den inte ägnar sig åt akademiskt navelluddspilleri. Likt ett brustet halleluja öppnar upp och bjuder in; man behöver inte vara inbiten litteraturvetare för att ta till sig boken. Det återstår bara för mig att säga tack. Och brista ut i ett helt och tydligt halleluja.

Amen.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• I skärselden
• Att spjärna mot åldrandet
• Avund, avsky och skör trygghet
• Vikten av kyrkklockor

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.

Similar Posts:

• Radikalisering att dra lärdom av
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Dagen efter 1968
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”

Kunglighet ligger i betraktarens öga. Det är i alla fall etnologen Mattias Frihammars poäng i hans nyutkomna avhandling Ur svenska hjärtans djup. Reproduktion av samtida monarki. Där undersöker Frihammar hur människor förhåller sig till just kunglighet och hur kungligheten faktiskt upprätthålls genom att människor förhåller sig på särskilda sätt till den.

Etnologer har länge framstått för mig som ett alldeles eget släkte. De pysslar runt med de mest skojiga ämnen som någon sorts extrem-humanister, om man nu kan tänka sig något sådant. Ständigt närvarande i sina egna texter, ständigt öppna med sina egna utgångspunkter och funderingar. (Så nej, Frihammar tycker personligen inte att landets högsta ämbete bör gå i arv.) Det är ärligt, lättillgängligt och trevligt på gränsen till suspekt. Ibland är det också ren underhållning, som i följande lilla anekdot ur inledningen:

Mitt fält kom oväntat nära då prinsessan Madeleine började läsa etnologi vid det universitet där jag är verksam. Min ambition att fältarbeta på hemmaplan på institutionen och analysera den kungliga närvaron gick i stöpet, då flera av mina forskarkollegor värjde sig mot att själva bli utforskade.

Frihammar har i alla fall observerat oetnologers beteenden kring evenemang som nationaldagsfirandet, kronprinsessans födelsedag, gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande och ett kungligt kommunbesök. Han har tagit del av människors berättelser om kungliga möten och om sparade souvenirer, tagit del av jubileumsböcker, tidskriftsartiklar och mediajippon och han har sorterat människors presenter till kungens födelsedag.

I alla dessa sammanhang iscensätts kungligheten, inte minst genom andra människors beteenden och förväntningar. De kungliga laddas med kunglighet genom att vi samlas, väntar och viftar med flaggor, genom att besök och framträdanden planeras och repeteras i detalj, genom särskilda scenanvisningar, repliker och tilltal.

Ja, monarkin är till stor del ett skådespel och det präglas inte minst av de deltagandes dubbla roller. Av de kungliga förväntar vi oss på en gång kunglighet och vanlighet, mänsklighet. Vi vill se det privata skymta fram, och ändå inte. Därför blir något så självklart som att även de kungliga då och då måste gå på toaletten något problematiskt som måste döljas och planeras.

Även undersåtarna präglas av dubbla roller. Så kan en av nyckelpersonerna i det kungliga kommunbesök som Frihammar följt både professionellt sett vara stolt över ett kungabesök och privat rentav äcklas inför det. Ändå spelas den förväntade rollen – och det är inte utan att man med Vilhelm Moberg måste fråga sig vad monarki egentligen gör med människor.

Men om här finns gott om dubbeltydigheter, om raljerande ironier, överslätande skratt och kungaporträtt upphängda på dass, så finns här också en hel del av den där berömda folkliga kärleken. Eller vad det nu är. Här finns till exempel hotellstäderskan som förvarar kungens använda handduk i ett vitrinskåp och flera andra sparade kungaminnen eller reliker. Alltsammans bidrar till att ladda de kungliga med kunglighet, som i ett evigt kretslopp. Kungligheten reproduceras. Men vad det egentligen ska vara bra för? Det förtäljer inte historien.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• Världens svåraste PR-uppdrag?

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli