En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883. Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg […][...]

Livet rann ur kroppen när benen inte längre bar, berättar Erling Kagge om sin mormor. Musklerna förlorade kraft, matsmältningssystemet fick besvär. Hjärtat och pulsen började slå med oregelbundna slag och lungorna tog inte upp lika mycket syre längre. En bok som handlar om att gå, skulle kunna fokusera enbart på de medicinska hälsosamma effekter som […][...]

Jag har varit så många olika människor, spelat så många olika roller i mitt liv. Jag är inte en människa. Jag är en hel folksamling i en kropp. Mannen med de olika identiteterna förflyttar sig från en kontinent till en annan. Ännu en gång är det dags att gå in i en ny roll på […][...]

Året är 1915. Det lilla samhället på Scillyöarna ligger långt från Londons kulturliv och beslutsfattare. Invånarna försörjer sig på fiske och går i kyrkan på söndagar. Utanför huset hittar vi en liten köksträdgård och på ängen strosar en argsint häst som lystrar (nåja) till namnet Peg. Berättelsen börjar med en fisketur och Alfie Wheatcroft får […][...]

Att Margaret Atwood ger sig in i serievärlden är egentligen inte så förvånande. Signifikant för hennes femtioåriga kreativa karriär har varit att växla mellan olika litterära genrer, teman och uttryck. Tillsammans med illustratören Johnnie Christmas genredebuterar så Atwood med en trippel seriealbum om forskaren Strig Feleedus som headhuntas för ett nytt hemligt jobb. Han ska fylla […][...]

Vei är namnet på en ung kvinna – mänsklig, men inte fullt mänsklig – som flyter i havet i början av Sara Bergmark Elfgrens och Karl Johnssons äventyrsberättelse med samma namn. Bara efterhand får läsaren komma underfund med hur hon hamnat där. På havet finns också ett vikingaskepp ute på irrfärd under ledning av den […][...]

2012. Jack och Patience upptäcker att de väntar barn. De blir glada, men också oroade – kan de klara sig ekonomiskt? Patience grubblar över sin egen rätt misära barndom, och Jack inser att han måste tala om sanningen om jobbet han går till varje dag, där han i själva verket delar ut flyers på gatan. […][...]

Jag älskar att Cobolt förlag ger ut antologier med äldre svåråtkomliga seriealbum. Deras återutgivning av Linda och Valentin, Blueberry och Franquins Svarta idéer tycker jag är en både viktiga och superroliga. Så långt all väl. Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans […][...]

Det här är en ungdomsbok; förlaget föreslår en ”läsålder” på 12-15 år. Jag tror tyvärr att både förlaget och författaren underskattar sin målgrupp. Nu är jag då något äldre än 15 år, men det brukar inte hindra mig från att uppskatta ungdomsromaner. Är de dessutom äventyrshistorier fyllda av mysterier och exotiska platser, märkliga maskiner och […][...]

I inledningen av Oceanen vid vägens slut tar bokens (namnlöse) huvudperson en biltur som paus från en familjebegravning. Han kör omkring  i området där han växte upp och tittar till tomten där han bodde i barndomen. Huset är numera rivet och tomten uppdelad i ett småhusområde. Han är i fyrtioårsåldern, ingenting är med andra ord särskilt […][...]