På det första uppslaget dras min blick till en maffig tårta som tronar på ett bord i en trädgård. Två råttor springer mot den med utsträckta armar. Jag ser också två hundar som upprört ser vad som händer. Det verkar vara deras tårta. Här kan man välja att bläddra vidare, eller så stannar man till och ser en massa andra detaljer, såsom en anka på väg ner i vattnet med tio, nä, elva ungar. En av de små har hamnat på efterkälken. En randig svans sticker fram bakom träden och jag skådar också bakdelen på en orm. Plus massor av andra saker man kan benämna och diskutera.

På nästa uppslag ser vi råttorna ila iväg med tårtan i full kareta. En bit bakom rusar de upprörda jyckarna. Om vi vill stanna till ser vi också vem svansen på det förra uppslaget tillhör, vem som sparkade fotbollen man skymtade tidigare och mycket annat.

Var är tårtan? är en rafflande, dråplig och rolig berättelse som barn och vuxna kan läsa tillsammans på många olika sätt. Vill man stanna till på varje uppslag finns där massor att dröja kvar vid och prata om. Snacka om läsutvecklande. Med yngre barn kan man göra små bildpromenader och benämna det man ser tillsammans. Med äldre barn kan man gemensamt skapa en mer avancerad historia. Det är genialt och omtumlande att ingen läsning av boken blir den andra lik. Man kan hitta olika ingångar och välja att följa andra spår än den stulna tårtan som forsar fram över sidorna.

Jag kan även tänka mig att barn, ensamma eller tillsammans, kan ”läsa” denna bok. Titta på och tänka om, kanske diskutera om man är fler. Det här är litteratur som definitivt håller fortfarande och en bok som man kan ha glädje av om och om igen. Kanske vill man skriva ner sin egen story rent av?

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• Titta vad fint
• Vimlande vackra världen
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Faktaspäckat om de åttaarmade

Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.

Similar Posts:

• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff
• Lustresa på villovägar
• Kulturhistoriskt småintressant
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Ja, det är ju svårt att inte fastna redan där. St Mary’s är inte vilken historieinstitution som helst. Det är en institution där historikerna har möjlighet att faktiskt resa i tiden.

För en historiker är konceptet såklart svåremotståndligt. Så också för Max, Madeleine Maxwell, en hyggligt framgångsrik men mycket ensam och rotlös historiker, som plötsligt föreslås till en aspirantplats på St Mary’s av en gammal mentor.

Platsen hon hamnar på är en tämligen sluten värld, där de anställda också bor och lever sina liv, med allt vad det innebär av kärlekshistorier, maktkamper och intriger. På institutet finns inte bara forskare, utan också tekniker, kostymörer och säkerhetsfolk. I en stor hangar finns kapslarna med vilka man färdas i tiden för att själva söka svaren på historiens alla gåtor, och så småningom blir det Max tur att ta sitt första ”språng”.

Vän av ordning har kanske redan indignerat utropat ”Fast hallå! Vad har historiker och flygödlor med varandra att göra?” Historiker håller sig ju vanligtvis till tidsperioder som efterlämnat skriftliga källor, vilket innebär att de missar kritaperioden med sådär 60 miljoner år. Så icke på St Mary’s.

Jag får hålla hårt i författarens koncisa förord:

Jag har hittat på alltihop.
Historiker och fysiker – snälla ni, låt bli att hoppa på mig på gatan.

Så visst, även om jag personligen hellre hade skickat paleontologer, geologer och botaniker till kritaperioden, så skickar St Mary’s alltså historiker. Spännande för dem, ändå.

Då har jag mer problem med att tidsresorna är hemliga, och samtidigt tillför forskningen ovedersägliga resultat – hur går det till? Varför skulle någon acceptera som sanningar saker som helt saknar kända belägg? Där går det inte alls ihop.

Om du gillar den här serien – för en serie är det, på hela tio romaner och en mängd noveller – så himlar du säkert ordentligt med ögonen vid det här laget. Recensenten fattar ju inte alls grejen. Det här är äventyr! Det här är underhållning! Fast det faktum att mina invändningar dessutom får mig att känna mig tråkig gör mig ju inte vänligare inställd heller.

Tiden väntar inte på någon är en knasig, påtagligt brittisk historia (tänk Jasper Fforde och den brittiska fantasy-traditionen) om en excentrisk institution som följer helt egna regler. Den bjuder på gott om äventyr, även om den är en smula segstartad, och på tvära kast mellan internatskolehyss, fascinerande förflutenhet och en del ordentligt mörka inslag också.

Jag är kluven. Ja, jag har invändningar. Jag har frågor. Men när Max och hennes kollegor äntligen sätter foten på så att säga historisk mark, och det förflutna får liv framför ögonen på dem, då är jag också fascinerad och ohjälpligt indragen. Tänk ändå. Att kunna uppleva det förflutna på riktigt.

Så fast jag är beredd att lägga ifrån mig den här romanen utan att läsa färdigt den ganska många gånger, så är nog chansen rätt stor att jag ändå kommer att plocka upp nästa del i Jodi Taylors Chronicles of St Mary’s. Vart ska den ta vägen, den här kampen om den lynniga, spännande, farliga och eftertraktade historien?

Similar Posts:

• Noir i grälla färger
• Identitetsbyten utan frihet
• Under the dark
• Kulturhistoriskt småintressant
• En annan historia

Inga bilar eller elsparkcyklar som körs i hög fart syns i bilden. Så skönt för föräldrarna att inte behöva oroa sig för att barnen ska bli påkörda.

Men de vuxna har ändå behov av kontroll och utanför gården sträcker sig en rödmålad linje. Barnen är förbjudna att vara utanför det som alla kallar för Gränsen.

Maria Thore Nilsson berättar i sin senaste bilderbok om den oemotståndliga lusten att överträda gränser. Den kittlande och nästan oemotståndliga lockelsen att ifrågasätta något som de vuxna bestämt.

Nono gör inte något större nummer av sitt opponerande. Hon bara dras till lekplatsens utkanter och testar med att sträcka en pinne över Gränsen. Ingenting händer. Ingen vuxen (eller kompis) har sett vad hon nyss gjorde. När hon tittar över axeln mot de andra verkar de vara upptagna.

På andra sidan glittrar stenarna som diamanter.

Fortare än kvickt chansar Nono och plötsligt är hela hon över på andra sidan det tjocka, röda strecket. Äventyret fortsätter och hon är på egen hand långt borta.

Bort bort från gården och den himla gränsen.
Hon nästan flyger fram.
Lätt som en plätt!

Tempoväxlingarna och stämningarna bärs upp av milt humoristiska bilder. Stora ögon förstärker känslan av nyfikenhet. Variationerna i perspektiv återspeglar utan ord hur lätt tiden glider iväg. Hur länge är Nono egentligen borta från lekplatsen?

Handlingen i en bilderbok för de mindre barnen behöver inte vara komplicerad. En enda brännande fråga som barn kan känna igen sig i är fullt tillräcklig. Vi vuxna får erbjuda den trygghet vi förmår medan barnet utforskar världen. Och jag vet att vissa äventyr som barnet upplever får jag aldrig veta något om.

Similar Posts:

• En bok att älska om att älska böcker
• Sandlådedrama för tvååringar
• Stort för de små
• Rackarns buskul om zebror
• Om att släppa taget

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med namnet Boken om stoft. I den förra delen, Lyras färd, var huvudpersonen Lyra endast sex månader gammal. Här möter jag henne efter att det gått nästan tjugo år. Hon ägnar sig åt studier och bor på Jordan College och har i alla år åtnjutit sedvänjan för hotade personer, nämligen rätten till fristad. Men skymningstider råder och nya rektorn lutar sig mot att rätten till fristad ska avskaffas. Lyra måste flytta in i en skrubb och sluta umgås fritt med akademikerna på colleget.

Inte nog med denna förlust av trygghet och osäkerhet inför framtiden. Lyra är dessutom osams med sin daemon. Pantalaimon, som personifierar Lyras inre röst – särskilt närheten till livets vidunderlighet – blir irriterad av Lyras hängivelse till rationellt tänkande. Pantalaimon bevittnar i bokens upptakt ett mord med stöld av föremål som kommer i Lyras händer, men inte heller detektivarbetet kring brottet får dem att dra åt samma håll. En dag är Pantalaimon försvunnen och Lyra står häpen ensam. Omgivningen betraktar henne som en lågt stående människa. En människa utan daemon väcker förfäran och avsmak.

Philip Pullman har Det Där i sitt skrivande. Han är skitbra på att bygga historier som omfattar resor med långa avstånd och uppseendeväckande händelser. Han är suverän i sina miljöskildringar. När han målar upp den parallella världen som liknar vår, där makten centreras hos en enda person och de humanistiska värderingarna kastas på sophögen vet jag inte om jag ska gissa på Hitler, Putin eller Trump som förebild. Flyktingströmmarna från andra världsdelar känns som hämtade från dagens verklighet. Rosenvatten är den viktiga naturresursen som konkurrerande våldsamma maktinnehavare vill komma åt. Denna fantasyvärld speglar många företeelser som ingalunda har försvunnit i vår värld.

Gestaltningen av en ung kvinnas nyväckta sexualitet är däremot inte så lyckad. Och när de karikatyrmässiga männen dyker upp som enbart onda eller enbart goda önskar jag fler nyanser. Förvånat konstaterar jag att jag gillar en smilfink som bara är ute efter att utnyttja Lyra för ekonomisk vinning. Hans insmickrande säljsnack är synnerligen lyhört fångat. Jag förstår att Lyra litar på honom.

Jag ser fram emot att läsa del tre för att få veta mer om hur det går för Lyra och Pantalaimon men också för att se vilket öde som väntar de personer som kritiserar samhällsutvecklingen. Just i denna stund frågar jag mig hur många år det behövs för ett demokratiskt samhälle att upphöra. Tio år? Tjugo? Med rysningar längs ryggraden föreställer jag mig en diktator som hyllas av massorna. Och ingenstans i folkmassan skymtar den oliktänkande för hen är redan fängslad.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Vem är egentligen människa?
• Tätt, spännande, smart
• En människa är en människa är en kopia?
• Bra men lite för simpelt

I drottningriket är det lite si och så med möjligheter för medborgarna att utöva rösträtten. Visserligen är det här fråga om en fantasivärld där roshajar kan bita av pärlfiskarnas armar, bröden är bakade av saftkål och fälten är odlade med vetesviol.

Medborgarna bor i fyra olika regioner, där landskapen skiljer sig från varandra. I den fjärde boken placeras handlingen i den västra regionen där lerjordarna utgör den viktigaste försörjningen för familjerna. Jorden är tung och det doftar gödsel. Ja, en del skulle nog säga att det luktar dynga.

Miranda och Syrsa, som lärde känna varandra som pärlfiskare, får också besöka Drottningstaden och se pärlallén med egna ögon. De träffar även drottningen – den person som har rätten att bestämma över vad som ska ske i riket.

Drottningen är egentligen inte farlig. Det är hennes syster som ger gåshud.

Också medborgarna utgör ett problem i drottningriket. Föräldrar överger sina barn, yrkesskickliga människor slutar med sina sysslor och låter sig förblindas av en destruktiv kraft. Miranda och Syrsa har också de blivit övergivna – det är en av orsakerna till att de håller ihop.

Författaren har stort fokus på vänskapsskildringen, som i de tidigare tre böckerna Pärlfiskaren, Fågeltämjaren och Bergsklättraren inkluderat såväl misstänksamhet som irritation. Här ger hon de två flickorna modet att lita på varandra fullt ut vad som än händer. En annan intressant aspekt i personskildringen rör drottningen, som närmast kan jämföras med en studie av maktutövandets natur. Kan en makthavare som styr mot ett mål ändra sina tidigare beslut?

Målgruppen för bokserien Legenden om ögonstenen är 9 – 12 år. Likafullt har mitt vuxna jag stortrivts när jag vistats i denna fantasivärld. Ofta har jag lagt personliga tolkningar i radernas mellanrum eller mellan kapitlen. Jag har därtill inte kunnat låta bli att njuta av estetiska värden. Kontrasteffekter med den skimrande pärlallén kontra den grå jordåkern eller den svarta drottningen mot den vita, lysande systern. Kompassrosens symmetri påminner om de fyra väderstreck riket delats in i. Symmetri är vackert även inom litteraturen.

Låter du dina tankar skapa andra världar ibland? Har du någon gång undrat vad för slags saga Astrid Lindgren skulle ha skrivit om hon levde idag? Min gissning är att hon skulle skrivit om två flickor och deras äventyr i ett rike där drottningen misslyckats med sitt maktutövande. Där skulle funnits äventyr med fysiska strapatser och fint skildrade scener med hav, träd, berg och livgivande åkrar. Karin Erlandsson från Åland förvaltar med stor talang, sagoberättandets tradition.

Similar Posts:

• Friheten är viktig
• Pärla med dragningskraft
• Självständigheten sticker ut
• Kampen mot den onda härskaren
• Sagolike Neil

Huvudpersonen är Zora som bor tillsammans med sin storasyster Sadie i en husvagn utanför centrum. De omges av rykten. Sadie var en gång ledare av ett ungdomsgäng och skrämde slag på ortsborna. Numera jobbar hon och ser till att det finns mat för henne och Zora.

Deras förutsättningar att förbättra sitt rykte på orten är minimala. För det första blir Zora anklagad för att ligga bakom en brand som orsakat skolvaktmästarens död. För det andra sitter hennes och Sadies pappa i fängelse.

Zora har en udda förmåga som innebär att hon kan se de döda. Alltså spöken. Sedan har hon en vän som för trettio år sedan besatte en död – ett spöke. Vännen är alltså en blandning av mördare och vampyr men en person som är fullt accepterad i ungdomsgänget.

Under ett par sommarveckor läser jag med stor fascination om Zora och det uppdrag hon tar sig an. För trettio år sedan dog flera människor i Addamsville av mystiska brandolyckor – ett mysterium hennes mamma ville lösa. Men för fem år sedan försvann mamman. Och nu har invånarna i Addamsville fått för sig att Zora ligger bakom den nya branden. Förbannad ger sig Zora i kast med att försöka hitta den skyldige.

Parallellt dyker ett tv-team upp som ska filma övernaturliga fenomen. Orten är beroende av inkomsterna från spökturismen och tv-teamet välkomnas varmt av kommunens ledande politiker.

Det här är en roman där romanfigurerna får nya bottnar allteftersom historien berättas. När pappan i den första tredjedelen av boken släpps ut ur fängelset fylls Zora och Sadie av skamkänslor och vet inte hur de ska hantera alla försök han gör för att tina upp relationen med döttrarna. Zora möter ofta en fördomsfull omgivning men behovet att få definiera sig själv ger henne ny kraft. Medan hon funderar, växer en stark känsla av solidaritet med pappan:

Folk trodde att jag var tjuv eftersom pappa var tjuv. De trodde att vi stal eftersom vi inte hade så mycket. De trodde att vi var ruskiga typer. De trodde att vi var lata.

En annan sak jag fångas av förutom de komplexa karaktärerna är dialogernas träffsäkra ton. Lika skickligt återberättas vardagsrutinerna och segheten i att man måste hitta en väg ur de knappa förhållandena. Den realistiskt skildrade spänningsytan mellan landsbygd kontra storstad ger ytterligare en värdefull dimension till berättelsen.

Zora och hennes temperament passar läsare som tycker att sockersöta och välkammade ungdomar är overkliga. Är man dessutom lite nyfiken på hur spöken, spökjägare och vampyrer kan samsas i en helt verklighetstrogen miljö kan jag garantera att man har stor behållning av Välkommen till Addamsville.

Similar Posts:

• Om fandom, fans och lite kärlek
• En mycket stor fiskdamm …
• Gastkramande händelser vid ruinen
• Bland feer och magiska avtal
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad